Christmas Cruelty – 2013 – Norrmännen skojar man inte med!

Hade jag varit svensk filmskapare av den lite mer ”udda” typen hade jag varit avundsjuk på mina norska kollegor. Det råder inget tvivel om att de lyckas klart mycket bättre än vad vi gör när det gäller rysliga filmer. Det tycker jag de har bevisat med filmer som Fritt Vilt och Rovdyr. Man kan väl även nämna Död Snö i sammanhanget, där dessutom uppföljaren klådde originalet!

Christmas Cruelty är väl en lite mer obskyr rulle än de nyss nämnda och heter O’Hellige Jul! på originalspråk. På något sätt får det en mycket obehagligare klang på det sättet. Det är väl får att norskan ligger närmare svenskan kanske. Det blir liksom en riktigt obehaglig kontrast mellan komiken som trots allt förknippas med en sådan titel och med det som händer. Själva teasern är bland det mest motbjudande jag har sett. Jag tror att effekten uppnås av paradoxala budskap. Det är roligt samtidigt som det är oerhört obehagligt. Lustmördaren som vi initialt får följa är som vilken annan människa som helst. Han framställs inte på något särskilt publikfriande sätt, bara ovanligt känslokallt psykopatisk.

Men vi får inte bara följa denna ohyggliga människa. En stor del av filmen går ut på att följa en grupp andra människor. Här handlar det inte om några rysligheter alls. Det handlar istället om människor som man kanske kan säga är utsatta i samhället. Dialogen här är helt fantastisk och jag skrattade högt och länge flera gånger. Det finns en vardagsfilosofi som inte går av för hackor och en massa komik som helt enkelt inte går att låta bli att underhållas av. Till exempel när man ska blanda glögg och blanda i allt som finns i spritväg… Det blir bra drag i den glöggen kan jag lova. Omåttligt underhållande! Det är antagligen denna humor som gör de andra delarna så fantastiskt otäcka. Där är humorn som förbytt och det enda som finns kvar är ett känslokallt skal.

Jag var oerhört underhållen av filmen som faktiskt har riktigt hög klass av skådespeleri och annat. Det finns några blodskvättande effekter där det är lite för tydligt att det rör sig om attrapper men det är också allt. Man kan i alla fall inte anklaga filmen för att ha nyttjat sig av datoranimerade effekter. Allt, så vitt jag kan se, är genuina effekter och då tar jag hellre att det är frågan om modeller. Det är bara vid ett par tillfällen det blir tydligt trots allt.

Mina farhågor om att det skulle vara en lågbudgetfilm som var gjord på kul slogs alltså snabbt ur hågen. Det visade sig att filmen som letat sig hem till min brevlåda var klart mycket mer genomarbetad än det mesta inom lågbudgetgenren. Fantastisk musik och en berättarkänsla som är få förunnat. Sa jag att jag älskar filmen?

9/10

Den svenska affichen

Bioaktuella SMÄRTGRÄNSEN – 2012 – Mobbing och sexuella trakasserier

Regi: Michel Franco

Drama

Alejandra och hennes pappa Roberto flyttar till en ny stad efter att Alejandros mamma, Robertos fru, har omkommit i en bilolycka. Tanken är att börja om från början med nytt jobb åt pappan som är kock och ny skola åt Alejandra. Hon finner nya kamrater relativt fort och kommer snart in i gänget. Han är för rastlös för sitt nya jobb och slutar. Han bryter ihop efter förlusten av sin fru och när Alejandra får problem tycker hon inte att hon kan gå till honom för hjälp. Och problem får hon! På en fest, där hon blir full och har sex, blir hon filmad. Denna film läcker sedan ut på internet och hennes nyfunna vänner vänder sig istället emot henne. Hennes tillvaro blir en mardröm, tills hon inte står ut längre…

Något som brukar få igång mig är filmer om mobbing och utanförskap. Den här filmen är lite trögstartad, kanske i och med att Alejandra till en början kommer in i gänget. Den är också lite svår att få grepp på och jag känner inte riktigt lika mycket med mobbingoffret som jag skulle vilja. Filmen rycker helt enkelt inte tag i mig på ett sådant sätt som jag skulle vilja. Det är visserligen fysisk mobbing på sina ställen och det handlar också om sexuellt utnyttjande och våldtäkt men de grövsta scenerna anser jag vara de där hela gänget gaddar sig emot henne samtidigt.

Filmen är inte speciellt Hollywood-stiliserad. Jag kan till exempel inte minnas att det förekommer någon musik överhuvudtaget i den. Kameravinklarna är tämligen statiska och filmen är gjord på ett sådant sätt att man nästan kan känna att man sitter i samma rum. I synnerhet är detta sant i händelsernas efterdyningar. När allt har kommit fram och Roberto försöker ta reda på sanningen en gång för alla. Det är hans smärta filmen fokuserar som allra mest på inte Alejandras vilket jag tycker är lite märkligt.

Filmen är som sagt filmad på ett sätt som gör att man kan vara delaktig i frustrationen och smärtan. Det kräver en del av skådespelarna och jag tycker de gör ett utmärkt jobb, jag har inget att klaga på i alla fall. Men på det stora hela måste jag nog säga att jag blev besviken. Jag tillhör dem som tycker att Hip Hip Hora och Tusen Gånger Starkare var viktiga filmer och som uppskattade Säg Att Du ÄlskarMig var en bra film så jag hittar inte så mycket nytt i denna. Inte relaterat till mobbing i alla fall. Men som jag tidigare var inne på så är det snarast pappans smärta filmen fokuserar på.

Filmens slutskede är ganska långsamt men också lika fatalt som abrupt. Låter det kryptiskt? Det är det också!

6/10

The Beast in Heat - 1977 - Naziploitation

The Beast in Heat

Regi: Luigi Batzella

1977

Drama

I ett av nazisternas läger experimenterar Dr. Ellen Kratsch med en varelse som ser ut att vara en hybrid mellan människa och apa. Denna varelse har en enorm sexuell aptit och för att demonstrera vad hon åstadkommit släpas en ung vacker och naken kvinna in i bestens bur och naturen får sedan göra sitt. Motståndsrörelsen – partisanerna, får dock nås om hennes omänskliga experiment och beslutar sig för att en gång för alla stoppa hennes framfart. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort och snart är stridigheterna i full gång. Nazisterna står naturligtvis heller inte handfallna utan fängslar människor från byn för att genom diverse tortyr tvinga dem att avslöja partisanerna.

Redan i filmens början framläggs frågeställningen om människan ska tillåtas agera Gud och med dagens kunskaper i bakhuvudet dra man förstås snabbt parallellerna till den debatt om genmanipuleringens etiska och eller moraliska sidor, om det är försvarbart med detta som utgångspunkt eller inte. Det finns en uppenbar motsättning mellan de två forskarna som till en början verkar vara involverade i projektet just i denna fråga. Ganska snart inser man dock att det inte är filmens intention att problematisera denna frågeställning, snarare vill man exploatera nakna kroppar och vad passar bättre än att låta den best man har skapat vara outtröttlig när det gäller sexuella erövringar, den sätter på allt som kastas in i dess bur helt enkelt.

Det blir en ganska långdragen scen där förnedringen och smärtan för kvinnan är uppenbar och för de som gillar sleaze finns det ingen anledning att bli besviken. Guden Eros nämns i inledningsscenerna och det är inte svårt att förstå vart man vill komma med denna liknelse, även om jag inte för mitt liv kan föreställa mig någon Gudom i den hiskeliga kropp besten visar upp.

Efter denna inledande scen skiftar sedan filmen karaktär en smula, det blir inte längre den lägerfilm i nazistmiljö som man förväntar sig. Det fokuseras på motståndsrörelsen och vilka problem nazisterna har att lokalisera dem. En ganska lång transportsträcka inleds och faktum är att man inte riktigt vet vad som var meningen att göra. Att förlöjliga och förödmjuka nazisterna är i sig inget ovanligt i den här typen av film, men jag vet baske mig inte om det är fallet här eller inte. Det är så klichéfyllt och karikatyrmässigt att det nästan blir tramsigt och jag vet inte om filmen driver med sig själv eller inte. Vid några tillfällen skulle jag nästan dra paralleller till slapstick, även om den liknelsen egentligen känns lite väl grov. Automateld förekommer och folk faller till marken, utan så mycket som en droppe blod, vid flera tillfällen. Försök till sentimentalitet blir så uppenbara och sökta att de inte går att ta på allvar överhuvudtaget.

Så repar sig filmen något i och med den obligatoriska tortyrscenen. Den är blodig och det som utspelas är ganska uppfinningsrikt. Det är nakna kroppar, både män och kvinnor faktiskt, mycket sleaze och sexuell tortyr. Råttor, eld och elektricitet används, exempelvis har man i ett av fallen kopplat elektriskt apertur till en av kvinnorna könsdelar. Blodet rinner och faktum är att det känns lite konstigt att det förekommer mycket mera blod i dessa scener än vid dödsskjutningarna som jag nämnde förut. Det återknyts också äntligen till filmens titel och besten visas på nytt som en del av den tortyr som pågår. Insinuationen av att knullas till döds av denna varelse blir till slut helt uppenbar då bestens törst efter sex är omättlig. Frågan är bara vilken nytta genmanipulationen att skapa en sådan individ skulle göra för det tredje rikets framgångar?

Nä, det här är en ganska dum film som endast kan rekommenderas till de allra mest inbitna fansen av nazisploitationgenren. Är man vansinnigt förtjust i sleaze kan den också funka eller om man finner det underhållande att se de mest bisarra och absurda filmerna. I de avseendena ligger den här bra till, det är helt klart!

Star of David - 1979 - mer an bara en dussin-bondage-exploition-rulle

Star of David

Aka: Beautiful Girl Hunter

Regi: Norifumi Suzuki

1979

Drama

En ung man i artonårsåldern blir föräldralös då ha mister sin far i en segelbåtsolycka. Men egentligen är han en produkt av en våldtäkt som hans mamma utsattes för och som fadern tvingades bevittna. Ju mer sonen gräver i det förflutna desto fler sanningar uppdagar han. Att mamman egentligen tände på sexuell förnedring och att han själv, likt sin biologiska far, går i gång på att degenerera unga kvinnor genom förödmjukelse, bondage och manipulering. Han lockar och kidnappar därför oskyldiga kvinnor ned till sin egenhändigt inredda tortyrkällare.

Som vanligt när det gäller japanska exploitionrullar är logiken bakom de moraliska värderingarna märkliga. Det är hel ok att visa ultrarealistiska bondage och våldtäktsscener och så vidare bara man inte visar penetrering eller könshår. Därför behåller kvinnorna trosorna på då de förödmjukade tvingas onanera inför publik och männen tycks knappt hinna få ned gylfen innan våldtäckscenerna tar vid. Trots detta lyckas filmen förbli tämligen realistisk utom vid ett par enstaka övertramp då man överdriver blodiga effekter till den milda grad att allting bara blir löjligt.

Om filmen har något egentligt budskap eller om det är bara är meningen att man ska gotta sig åt förödmjukelsen vågar jag inte svara på men om man ska spekulera i en eventuell mening, ligger kanske det genetiska arvet nära till hands. Betyder detta arv verkligen mer än den miljö man växer upp i? Ja, det är väl egentligen ingen fråga som bör besvaras i en filmrecension. Vi lämnar helt enkelt frågan till psykologerna att besvara!

Nära till hands ligger också tanken att filmen vill utmana och vara påfrestande, rent av få tittaren att tänka efter och manifestera sina egna moraliska betänkligheter. Jag tycker kanske inte att filmen är tillräckligt stark för detta och att andra filmer lyckats betydligt bättre med detta uppsåt. Samtidigt måste man också komma ihåg att filmen faktiskt gjordes 1979 och att den i skrivandets stund är över 25 år gammal. Saker och ting förändras över tid, både vårt sätt att uppleva filmen och den utveckling de utmanande filmerna gjort under denna tid.

Men filmen är helt klart kompentent gjord, det här är mer an bara en dussin-bondage-exploition-rulle. Man har lagt ned mer jobb än vad man skulle kunna förvänta på karaktärsdjup och den är också vackrare filmad än vad man hade kunnat förutse genom att analysera handlingen.

Jag rekommenderar filmen till dem som vill fördjupa sig inom genren medan mainstreamfansen av naturliga skäl bör hålla sig på ett rejält avstånd!

Recension: Junkyard Dog - 2010

Junkyard Dog

Regi: Kim Bass

2010

Thriller

Audra ringer efter en bärgningsbil efter att ha kört bensinslut på väg till en halloweesfest. Det var förmodligen det sista hon skulle göra eftersom hon istället för en bärgningsbil hamnar i klorna på ett fullständig galning. Han stänger in henne i ett hål i marken där han planerar att förvara henne till månaden är slut, sedan ska hon gå samma öde till mötes som alla de andra flickorna som suttit inspärrade i en månad. Hon ska bli mat till nästa offer!

Strax före att jag började titta på den här filmen läste jag ett negativt omdöme som mer eller mindre baserade sig på att det var för mycket som visades i filmen. Då det är frågan om en kannibalistisk seriemördare kan jag förstå att alla kanske inte riktigt klarar av att se det som hör ihop med detta, men för mig väcktes istället intresset… När man läser om att offret ska tvingas äta människokött i sadistiska lekar känns det som att någon äntligen tagit ut svängarna kring tortyrfilmen och tagit dem ett steg längre utan att det för den skull ska bli löjlig splatter av det hela.

Och splatter är det verkligen inte. Vad personen som uttalade sig om att man skulle få se för mycket har för tidigare erfarenheter vet jag inte men för en luttrad filmrecensent var det i alla fall inte mycket att komma med. Visst, man få se kött… att det är människokött får man tänka sig även om det vid något tillfälle ser ut som att seriemördaren, våldtäktsmannen och kannibalen matar sig hund med tutte. I en annan scen ligger ett öga överst på portionen.

Eftersom som gärningsmannen är känd för oss är jakten på honom inte speciellt spännande. Så när FBI skickar ut en agent, eller specialagent för att vara exakt, vet vi redan att hon kommer att fånga honom till slut, det är bara frågan om när. Några vändningar som skulle kunna ställa till det för slutet på historien sker dock och FBI agenten blir även hon fånge hos den kannibalistiske galningen. Han planerar att använda henne som nästa månads offer men den hårdbarkade agenten kanske inte är lika lätt att ha att göra med som en ung tonårstjej alla gånger.  Det blir en styrkekamp mellan FBI agenten och mördaren där utgången är självklar, det är som sagt bara frågan om när och i och för sig också hur det ska gå till.

Jag tycker den är tillräckligt otäck för att vara underhållande trots att man vet hur det kommer att gå (vilken thriller vet man inte det i?). Är man intresserad av seriemördarfilmer tycker jag absolut att man ska ge den en chans. Skådespelarna är väl inga kandidater för någon Oscar men de fungerar bra i sina roller och jag har inget att klaga på när det gäller regin heller. Det är helt enkelt en lagom bra film för att inte bli besviken men inte en så vass att den kommer att lämna några bestående intryck i flera år framåt.

7/10

Recension: I SAW THE DEVIL - 2010

I Saw the Devil

Regi: Jee-Woon Kim

2010

Thriller/Horror

En seriemördare härjar och det är inte vilken seriemörare som helst heller. Han verkar göra en poäng av att plåga sina offer så mycket som möjligt medan han våldtar dem. Fullständigtkänslokall mördar han kvinna efter kvinna tills han kommer till den gravida kvinna som ska bli hans fall. När han har mördat henne svär nämligen hennes pojkvän, som är polis, på att söka upp mördaren och låta honom plågas minst lika mycket som hon har plågats. Det blir en rafflande jakt där våldet stadigt triggas och där inget till slut är heligt. Det blir en jakt på ett monster, på ett monsters vis!

Som någon redan har påpekat i och med att förhandsindikerade att jag skulle skriva en recension av denna så är det alltså inte regissören bakom Old Boy som har gjort denna. Det är ett feltryck på omslaget helt enkelt, dålig research eller ett medvetet drag för att sälja filmen, vad vet jag? Skulle det vara det senare förstår jag inte riktigt vitsen för det är helt klart en film som står helt på egna ben. Det behöver ingen jämförelse med något annat för att bli intressant! Faktum är att jag läste fel på den tagline som pryder omslagets nedre ”Abandon all Compassion” och trodde det stod ”Abandon all Comparison” vilket skulle kunna vara lika sant. Det finns nämligen inte mycket att jämföra råheten i filmen med!

Våldet är absolut så brutalt som det kan vara utan att det för den skull blir löjeväckande. Det finns inte minsta anspelning på trams eller komik när det gäller makeupeffekterna och det är precis det så det ska vara om man frågar mig. Visst finns det väl en avkopplande effekt av effekter som går over-the-top och för en poäng av att göra det. Oftast behöver man inte tänka särskilt mycket under den typen av film utan kan bara låta effekterna sköjla över en, det blir aldrig särskilt otäckt.

Här blir det dock otäckt väldigt snabbt! Det finns både en krypande känsla då och då, en sådan som man bara kan få av en riktigt spännande film, och en känsla av hopplöshet mest hela tiden. Vi ska dock vara på det klara med att det finns två aspekter av våldet. Det som utförs av seriemördaren och hans likasinnade, samt det som uträttas av ”hämnaren”. Vi får en frågeställning om ändamålet helgar medlen nedkörd i halsen och det är nästan så vi sätter denna frågeställning i halsen också. Jag brukar inte gilla när vi får något så uppenbart att fundera över men här gör det ingenting. Jag vet inte om det finns något riktigt svar på frågan heller, vilket för mig är en klar fördel. Frågan är alltså tydlig, men inte nödvändigtvis svaret: är det ok att använda vilka metoder som helst för att hämnas en oförätt? Ska vi bekämpa eld med eld? Öga för öga, tand för tand? Döm själva.

Jag gillar sadismen i filmen. Missförstå mig inte nu, det är klart att jag inte njuter av att se personerna plågas, åtminstone inte de man fattar sympati för, men jag gillar att det påverkar mig vilket inte är helt vanligt numera. Jag ser så mycket våldsam film att jag på något sätt blivit immun mot filmvåld. Resultatet blir förstås att det görs fler grymmare och grymmare filmer. Var ska det sluta? Vill vi att det ska sluta? Är det inte så att filmvåldet också speglar samhället. Vi reagerar inte längre för det som skulle vara omöjligt att ignorera för 20-30 år sedan. Det skrivs om värre och grövre brott i tidningen varje dag. Alltså måste vi också öka på fiktionen när vi får chansen. Det ska vara ett steg värre än vad vi egentligen står ut med och definitivt jämfört med vad vid skulle stå ut med att läsa om i tidningen som verklighet.

Skådespelarna är perfekta i sina roller, i synnerhet eftersom hela filmen har en ganska känslokall ton över sig. Musiken, som ofta består av klassisk musik i de mest hänsynslösa delarna bidrar också till detta. Att bevittna vidriga handlingar i form av tortyr etc. till klassisk musik är nog det mest fasansfulla man kan göra.

På omslaget kan man läsa diverse citat om hur bra och starkt filmen är. Någon kallar den för ett mästerverk medan någon kallar den för den våldsammaste filmen någonsin. Jag skulle inte hålla med om någotdera men den ligger bra nära det sista citatet jag kommer att nämna – En thriller som verkligen får dig att skrika! Det här var en film som påverkade mig och som största fiende har sin längd. Jag vill inte påstå att den är innehållslös någon gång men nästan 2 timmar och 30 minuter kräver sin film för att funka. Det fyller inte helt de stora skor den skulle behöva för en sådan utmaning. En riktigt bra film men inte riktigt ett mästerverk!

8/10

Recension: Skräck från Italien - MORITURIS - 2011

Morituris

Regi: Raffaele Picchio

2011

Horror

Fem ungdomar är på väg ut i skogen till ett rejvparty som ska äga rum där. Dagen innan har de träffats på en nattklubb och de båda flickorna har slagit följe med de tre killarna. De skojar och stojar i bilen på väg dit. Väl framme hittar de ingen fest. Kanske är det för tidiga? Kanske är killarna inte helt ärliga med sina avsikter? Men något mer lurar i mörkret, platsen de befinner sig på är en gammal gladiatorarena och inte kan väl de döda förbli döda…

Det finns flera citat och påståenden på omslaget att det här skulle vara en riktigt rejält otäck film men våld och tortyr över det vanliga. Det går ju helt enkelt inte att låta bli att kommentera det, agnar man kroken och kastar ut den får man allt vara beredd på att någon nappar. Jag menar inte att man skulle fara med osanning för det är en ganska brutal film, men man ska också vara på det klara med att det handlar om ett sätt att sälja in filmen bland DVD-köparna!

Stämningen är riktigt brutal men tyvärr är bilden på tok för mörk mest hela tiden för att filmen ska kunna göra sig full rättvisa. Hade man sett lite mer av det som händer och sker hade det också varit mycket bättre. Det är naturligtvis omöjligt att säga, men med tanke på att det är Sergio Stivaletti som har gjort effekterna så räcker det för mig. Jag har tillräckligt stort förtroende för hans expertis som effektmakare att jag vågar sticka ut hakan.

Det andra problemet, förutom mörkret, är att det blir lite för rörigt. Det är liksom två olika handlingar som avverkas. Det är inte bara killarna och tjejerna, vilket nog hade kunnat vara en nog så skräckinjagande upplevelse, det är också gladiatorerna. De känns aningen malplacerade, i synnerhet eftersom det är så svårt att se några detaljer. Man får ana sig till vad som händer många gånger och det blir lite tröttsamt i längden. Kort sagt kan man säga att man, som enligt en parafras på det gamla ordspråket, verkar ha velat för mycket och istället mist hela stycket. Det är inte spännande och det är inte rysligt. Det är inte splatter och det är inte gore. Det är ingen rape/revenge rulle heller. Allting ligger någonstans i gränslandet mellan allt det andra utan att bli något.

Nåja, det är trots allt ingen värdelös film! Jag känner bara mig lite frustrerad över vad som hade kunnat vara om man hade skött sina kort rätt. Att italienarna kan göra riktigt brutala filmer vet varenda kultfilmsfanatiker redan, synd bara att man slarvade bort de potentiella premisserna i denna…

5/10

Recension: Cold Fish - 2010

Cold Fish

Regi: Shion Sono

2010

Drama/Thriller

Syamotos dotter åker dit för snatteri. Förnedrade kommer han och hans fru till affären för att klara upp saken. Affärsinnehavaren visar inga tecken på pardon men en man i medelåldern kliver in och löser situationen till allas bästa. Snart föreslår den medelålders mannen att Syamotos dotter ska börja arbeta för honom i hans fiskaffär. Eftersom både han och Syamoto ägnar sig åt handel med sällsynta tropiska fiskar finns där ett naturligt band mellan dem. Snart inser dock Syamoto att allt inte står riktigt rätt till och att det döljer sig en blodig sanning bakom entusiasmen.

Jag såg Suicide Club när den var aktuell och tyckte verkligen om den. Efter att ha sett den här vill jag se alla filmer mellan Cold Fish och Suicide Club som jag har missat! Jag blev oerhört imponerad av inlevelsen i berättelsen! Att det kunde vara en så blodig historia som det slutar som hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om i filmens inledning. Det är helt enkelt något som gradvis smyger sig på.

Filmens egentligen handling är inte så intressant egentligen. Det är någon form av maffiaverksamhet där ingen får sätta sig upp mot Murata som den medelålders rika fiskhandlarknösen heter. Gör man det får man helt enkelt skylla sig själv, han ser sig själv som en Gud med rätt att bestämma vem som ska dö var och när. Sätter man sig ut emot honom hamnar man naturligt nog ett steg närmare sin egen grav.

Syamoto blir motvilligt hans kompanjon eller högra hand i affärerna. Det handlar förstås som fiskaffärer men det är som sagt inte intressant. Miljöerna bland akvarierna är förvisso vackra men det intressant är själva avrättnings- och avskaffningsmetoderna som Murata tillsammans med sin fru begagnar sig av. Det är bland det mest hårresande jag har sett på mycket länge faktiskt!

Tillsammans med skådespelarprestationerna som verkligen är i toppklass gör detta filmen till en mycket intressant rulle. Det gamla uttrycket om att det är viktigare hur filmen handlar om det än vad den handlar om besannas alltså här. Det är en ganska lång film, lite över två timmar, och är man ovan vild våldsmanifestationer kan det säkert bli lite påfrestande. Och visst skulle man kunna ha kortat den lite här och där men på det hela taget är varje scen nödvändig för helheten – som naturligtvis inte uppenbarar sig förrän framåt slutscenen!

7/10