Recension: Rise of the Planet of the Apes - 2011 - Början på historien...

Rise of the Planet of the Apes

Regi: Rupert Wyatt

2011

Sci-Fi/Action

Will jobbar på ett forskningscenter där hans mål är att hitta botemedlet mot Alzheimers sjukdom vilken hans pappa lider av. I arbetet ingår att göra experiment med apor, eller närmare bestämt med chimpanser som anses vara väldigt lika människan i de avseenden som forskningen kräver. Därför utsätter man dem för en experimental drog som återbildar hjärnceller. Sidoeffekten blir, att om man inte lider av några fel i hjärnan så ökar intelligensen hos försöksdjuret istället. Ledningen för företaget ser dollartecken i ögonen och experimenten fortsätter. Vid en tillfällig svacka i forskningsutvecklingen suspenderas dock experimentet och samtiga försöksdjur avlivas, det vill säga alla utom ett. Nyfödda Ceasar, vars mamma utsattes för drogen när non var gravid räddas och växer upp hemma hos Will. Apan visar enorma framsteg när det gäller lärande och hans intelligens ökar mångfaldigt jämfört med mänskliga bar i samma ålder. Alla lever i harmoni, Will, hans pappa och Ceasar. I alla fall ända tills den dagen pappan blir överfallen. Ceasar se rött och vill inget hellre än att skydda honom. Snart blir han förflyttad till en bur där han tillsammans med andra apor blir utsläppta en gång om dagen i på en rastgård. Snart inser Ceasar att han inte hör hemma bland människorna och leder de andra aporna i revolt.

Är det någon film jag älskar så är det Apornas Planet från 1968. Jag vet inte vad det är som gör det för onekligen är det inte trovärdiga apor som presenteras. Det är väl inte det viktiga heller kanske, man får försöka se det metaforiska i det. Men här borde aporna gestaltas som riktiga apor. Och man försöker verkligen, det är bara det att det inte lyckas fullt ut. Om det beror på att de faktiskt spelas av skådespelare, alltså med en massa elektroder på sig som sedan sänder information till en dator som i sin tur animerar själva aporna. Jag har svårt att sätta fingret på det men det ser inte riktigt äkta ut. I slutet borde det kanske inte vara det heller, eftersom Ceasar och de andra aporna utvecklar mer och mer mänskliga beteenden, men i början tycker jag nog att det skulle vara mera naturtroget.

Fast nu letar jag fel där inga finns för det är egentligen ett ganska litet problem. Jag ser hellre att rörelsemönstren inte funkar till hundra procent och att man får ansiktsuttryck som är hundra procent klockrena, än tvärt om! Andy Serkis gör rollen perfekt. Han har tidigare gestaltat bland annat King Kong i Peter Jacksons version men är förmodligen mest känd som Gollum i Sagan om Ringen filmerna.

Är man ett fan av de tidigare filmerna lär man hitta en hel del hommage. Det är inte alltid stora saker utan ganska små detaljer utan att för den skulle går till överdrift. Det är som de säger i extramaterialet, det är en tunn gräns mellan att ha roligt och att gå till överdrift. Det skapar bara en tramsig film. Här har man lyckats hitta en bra balans men om jag åter igen får hänvisa till extramaterialet så finns det en del detaljer som är så gömda att man nog måste vara en riktig Apornas Planet nörd för att hitta och förstå referenserna. Jag är inte riktigt där kan jag säga!

Jag klagade lite på JamesFranco när jag skrev om Oz: TheGreat and Powerful, att han spelade över. Det syns ingenting av det här! Han passar perfekt in i rollen som den unge ambitiöse forskaren som faktiskt också har ett hjärta. Det blir ett perfekt samspel med Ceasar som efterhand utvecklar ett agg mot människan och då framförallt de fångvaktare som håller honom fången och som plågar honom. Han inser att en intelligent apa inte är stark nog att genomföra en förändring men att styrkan sitter i antalet. Han ser till att det händer och är den första som verkligen sätter ned foten och säger ifrån!

John Lithgow är även han perfekt i rollen som den Alzheimers drabbade pappan. Är det något han kan spela så är det förvirrad… Han har en uppenbar fallenhet för det! Och Brian Cox dyker upp som ägare av aphuset där Ceasar sitter inspärrad. Alla dessa mänskliga karaktärer plus några som jag inte har räknat upp ligger till grund för utvecklingen som på något sätt är oundviklig.

Filmens budskap? Tja, om det finns något så är det först och främst en vädjan att behandla alla djur med respekt. Att djurplågare får vad de vill när väl djuren släpps lösa samt att man kanske inte ska bedriva forskning om allting och med alla medel försöka leka Gud. En del saker är inte menade att förändras helt enkelt.

8/10

CDON

Discshop

Ginza

Sam Raimis senaste film, storslagna - Oz: The Great and Powerful - 2013

Oz: The Great and Powerful

Regi: Sam Raimi

2013

Fantasy

Oz, som egentligen heter Oscar Diggs, arbetar på ett tivoli som trollkarl. Han har alltså inga magiska krafter utan hans repertoar består av tricks. Trick som han förvisso är duktig på att utföra. Men de stora pengarna utebli och när han ställs inför en konfrontation med publiken, när han inte kan använda sina magiska krafter att få en ung flicka att gå igen, flyr han i en lyftballong. Hans stora idol är egentligen en vetenskapsman och skulle han få vara som någon annan än sig själv skulle han vilja vara som Tomas Alva Edison – han som bland annat uppfann glödlampan. Men han flyr, och innan han vet ordet av har luftballongen dragits mot krafterna av en tornado. Han sugs in och i virvlarna förs han till en plats han inte känner till, han hamnar i ett sagolikt land där elaka häxor och talande apor är verklighet. Profetian säger att en stor trollkarl skall komma för att befria folket och när han blir tillfrågad tar han genast på sig rollen. Det är han som är den mäktige trollkarlen i profetian! Men hur ska det gå, han är ju bara en bedragare?

För mig är SamRaimi mest synonym med lågbudgetskräckisen The Evil Dead från 1981. Efter det gjorde han en uppföljare och lite senare en till. Humorinslagen blev fler och fler i filmerna och efter Darkman, som också var en skräckis, gjorde han västernfilmen The Quick and the Dead som, i alla fall enligt mitt förmenande, var en hommage till Sergio Leones spaghettivästerns. Det var kanske denna film som började resan mot mer spektakulära storfilmer. Några år senare gjorde han Spindelmannen trilogin Spider-Man. Och det var väl i och med detta som spindelmannen-serietidningen i Sverige bytte namn till Spider-Man också men det är en annan historia.

Hur som helst är jag inte riktigt van vid denna utveckling och att Sam Raimi nu har regisserat den här storfilmen för Disney känns helt fel. Det är absolut inget fel på själva hantverket men man har ju sina förutfattade meningar. Det säger i det här fallet att Sam Raimi är en skräckfilmsregissör och inget annat. Objektivt sett är detta naturligtvis ren bullshit och det är väl egentligen enbart positivt att han har lyckats slå sig in på de stora filmernas marknad. Det är en filmskapare med uppenbar talang! Men det betyder också att han, likt Peter Jackson, har övergivit de ideal som från började skapade honom ett namn i kultfilmskretsar. Han har, så att säga, sålt sig till kommersialismen.

Oz: The Great and Powerful är definitivt en kommersiell film. Den försöker verkligen att flirta så mycket som möjligt med publiken och vara så storslagen som möjligt. Det är väl i sig inget fel i det men ibland kanske det vore bättre att lägga band på sig. Det blir lite väl påtagligt att man vill att filmen ska vara så storslagen som möjligt och även om många av effekterna är bra, riktigt bra till och med, är det inte alltid helt övertygande. Till filmens försvar kan väl sägas att det trots allt utspelar sig i ett fantasiland och att allt kanske är möjligt där som vore omöjligt här. Men jag försöker alltid att bedöma trovärdighet utifrån det universum filmen utspelar sig i och då kommer den faktiskt till korta. Historien i sig är det inget fel på men jag tycker att de berättas lite slarvigt och man lyckas aldrig riktigt skapa några sympatier hos de inblandade. Det är storslaget, men det är allt!

Naturligtvis är mycket av filmen animerad i en dator men det gör inte så mycket, det mesta funkar. Man kan ha hur mycket som helst emot denna teknik, men att skapa en talande apa med vingar i latex och få det att se snyggt ut på film hade varit en möjlig uppgift. Teknikfientlighet är en sak men ibland går det över till en dumhet!

Däremot är jag inte riktigt nöjd med alla skådespelarinsatser. I synnerhet tycker jag att huvudrollsinnehavaren James Franco spelar över lite för mycket. Det är kanske inget att hänga upp sig på men det gör också att man missar en hel del identifikation med karaktären som inte får några som helst sympatier trots att han egentligen förtjänar det. Att han är en bedragare vet han om men han har också ett samvete som gnager honom. Han förtjänar sympati men får ingen.

Som filmskribent tycker jag att en av de största behållningarna med filmen är de blinkningar som görs till klassikern från 1939 – Wizard of Oz. Redan i inledningen, som är i svart-vitt, är det uppenbart att detta kommer att förändras så fort vi färdats till det andra landet. Inledningsvis befinner vi förresten förstås oss i Kansas, var annars? Det finns gott om andra saker att lägga märke till längs vägen och jag känner ingen oemotståndlig lust att redogöra för dem här, det skulle dessutom förstöra själva underhållningsvärdet i att upptäcka dem.

Totalt sett är jag nog lite besviken. Jag trodde jag skulle få mer storslagenhet för pengarna och jag trodde att historien skulle vara lite mer genomtänkt. Men ger mig sig bara till tåls kommer man att upptäcka (det gjorde i alla fall jag) att filmen blir lite bättre för varje minut som går och att den avslutningsvis, med 1939 år film i minnet, blir riktigt anständig. Jag tycker verkligen att man ska se den för att skapa sin egen uppfattning!

7/10

Bilder: © Disney

CDON
Discshop
Ginza

127 Hours - 2010 - En mycket gripande film!

127 Hours

Regi: Danny Boyle

2010

Drama/Äventyr

Äventyraren Aron Ralston faller ned i en ravin när han är ute bland bergen. Saken kompliceras ytterligare av att hans ena arm kilas fast så svårt under en stenbumling att han omöjligen kan komma loss. Han behåller lugnet, beräknar sin provision och börjar filma sig själv med den medhavda kameran. Varje steg mot en säker död måste dokumenteras och Aron tar också tillfället i akt att bikta sig inför sin föräldrar, släkt och vänner. Det är också de som finns där de gånger han börjar förlora förståndet och se syner.

Jag är verkligen ingen höjdare på huvudräkning och att räkna samtidigt som jag ska koncentrera mig på en film är ren lögn. Jag nöjde mig därför med att konstatera att 127 timmar är en jäkligt lång tid att sitta fastkilad! Med kalkylatorn är det förstås lättare och resultatet är inte mindre än häpnadsväckande 5 dygn!

Filmen bygger på verkliga händelser vilket i de flesta fall innebär en högre inlevelseförmåga för mig som åskådare. Man slås av hur kall Aron (James Franco) är när han inser att loppet är kört. Han tar det lugnt och försöker rationellt att hitta lösningar som, även om det är oerhört långsökta, trots allt kan befria honom från sitt fängelse. James Franco gör rollen mycket bra och även om han inte är ensam skådespelare i filmen, det finns ju tillbakablickar hallucinationer och annat, fokuseras det förstås mest på honom. Ju längre tiden går desto mer försvagas han och hans sinne för humor är det som verkar hålla honom uppe. Han gör inspelningar med digitalkameran och försöker tålmodigt att bearbeta stenblocket med en slö fickkniv. Låt oss säga att det går sådär…

Det är ganska tydligt vilken väg filmen kommer att ta mot slutet även om det faktiskt finns full hållbara alternativ. Trots detta blir man också lurad av en del hallucinationer längs vägen mot slutet. En del av dem är uppenbart så förvirrade att man inte kan tro annat än att de utspelar sig i den fastklämdes hjärna, medan andra är betydligt svårare att avfärda som rena fantasier. Det är de som ligger närmaste verkligheten som är de mest iögonfallande. Han gör bland annat en intervju med sig själv som är hur bra som helst. Det kanske rent av är filmen bästa scen. Komplett med publikljud imiteras en TV-intervju där Aron konstaterar många obehagliga fakta om sig själv. En självinsikt kan man väl säga.

I slutskedet fuktas ögonvitorna en smula, åtminstone för mig. Det är en gripande film som verkligen framhäver vikten av att aldrig, ALDRIG ge sig iväg på vildmarksäventyr utan att meddela vart man har tänkt bege sig! Extra pluspoäng blir det för realismen och för att man lyckas behålla spänningen upp trots att det mesta av filmen utspelar sig på en enda inklämd plats!

7/10

Du kan köpa filmen här: