Lone Wolf and Cub: Sword of Vengenge – 1972 – den första filmen i en serie av sex!

Regi: Kenji Misumi

Action

De flesta som är intresserade av den här recensionen har nog sett en av de våldsammaste filmerna som finns när det gäller det feodala Japan – Shogun Assassin! Det är min gissning i alla fall. Det är nämligen den första i en serie av sex filmer som den amerikaniserade Shogun Assassin bygger på. Det som är intressant är att handlingen i den här skiljer sig ganska markant ifrån den som vi har lärt oss att det handlar om i Shogun Assassin, det är helt annorlunda och personer som har en roll i Shogun Assassin har en helt annan roll här. Jag skulle lite slarvigt vilja uttrycka det som att Shogun Assassin faktiskt är tämligen obegriplig jämför med det här. Shogun Assassin har massor av action i sin uppbyggnad och att blodet sprutar åt alla håll är lite av själva poängen med den, här finns det faktiskt en handling också!

Därmed inte sagt att den här är en bättre film på alla plan. Den tenderar faktiskt att bli lite seg emellanåt. Den underliggande handlingen kräver att man hänger med på ett annat sätt än vad man behövde i Shogun Assassin. Det är också bra om man har, åtminstone lite basal kunskap om Japanska seder. Det är mycket ära och lojalitet på ett sätt som vi västerlänningar aldrig skulle drömma om, åtminstone inte i modern tid. Fast filmen utspelar sig förstås inte i modern tid heller.

Det här är början på historien, hur Ogami Itto börjar sin vandring mellan elden och vattnet med sin son Daigoro. Jag misstänker att de övriga filmerna i sviten inte kommer att beröra så mycket historia som den här första naturligtvis måste göra. Vi måste förstå varifrån de kommer och vilken ambition de har. Det räcker inte att Ogami Itto är en herrelös samurai som blir lönnmördare för den som kan betala. Det finns politiska aspekter i bakgrunden och om jag inte har helt fel för mig bygger filmsviten också på en Mangaserie. Något som möjligen kan förklara de blodfontäner filmen kantas av.

Hur som helst så gillar jag filmen! Jag gillar att man få lite mer begriplig bakgrundsfakta till berättelsens ursprung och jag gillar att hela konceptet känns mer realistiskt än det i Shogun Assassin. Det är dock en film som dras lite med ett för lågt tempo, allt eftersom vi måste förstå Ogami Ittos överlägsenhet med svärdet. Han är inte bara en annan bandit i mängden. Han är ute efter att rättfärdiga och hämnas de oförätter som har drabbat honom och hans familj. Han är ute att hämnas sin frus död och strövar omkring i sin förhoppning att finna den skyldige!

7/10

Recension: Shogun Assassin - 1980 - Kanske den bästa samurajfilmen någonsin!

Shogun Assassin

Regi: Robert Houston/Kenji Misumi

Action

1980

Rikes bäste samuraj, som har avrättat över hundra av shoguns fiender ses plötsligt också som en fiende och ett team sänds ut för att likvidera honom. Den misslyckas, dock resulterar attacken i att hans fru mördas, vilket gör honom än mer hatisk mot sin forna herre. Han bestämmer sig för att trotsa den mäktiga shogun och ger sig ut på vandring som en herrelös samuraj. Med sig har han sin son som trots sin ringa ålder redan har fått välja sin egen väg. Ett liv på flykt undan shoguns ninjor eller den lätta vägen till himlen för att stå vid sin mors sida.

Den här filmen är egentligen ett ihopklipp från en filmserie som totalt innehåller sex delar – Lone Wolf and Cub, där Kenji Misumi stod för regin. Handlingen skiljer sig dock åt en hel del och emellanåt är Shogun Assassin tämligen obegriplig, åtminstone om man jämför med förlagan som har en mer genomtänkt och seriöst menad storyline. Nu är jag inte av den uppfattningen att man behöver jämföra, filmen står stabilt på egna ben även om historien känns väldigt förenklad. En enkel historia behöver förstås heller inte vara någon nackdel då mycket behållningen faktiskt består i stil och inte i innehåll. Själva narrativet presenteras av sonen, ur vilkens ögon vi också får se filmen. Detta ger en oskyldigare framställning och det är kanske också därför filmen fungerar så bra. Man frossar i våld men behåller värdigheten i och med den oskuldsfulla berättaren.

För det är en mycket stilistiskt tilltalande rulle som skulle kunna rubriceras som både våldsballet och svärdsopera om man får vitsa till det lite. Även dramaturgiskt fungerar filmen väl och en av de mest klassiska scenerna, där unge sonen – Daigoro, får välja sin egen väg, symboliserat med ett svärd och en boll är fullständigt briljant! Denna återskapades förresten flera år senare i jet Li filmen Legend of the Red Dragon. Likaså kan denna briljans gälla den kärleksfulla scen där samma Daigoro tar han om sin sårade pappa, hämtar vatten på ett härligt oskuldsfullt sätt och fixar mat genom att byta ut en offergåva på ett altare med en av sina egna ägodelar. Ingen respektlöshet här inte, det är ju ändå en högst ärofylld kultur historien handlar om.

Filmens verkliga epitet är de dock våldsamma sekvenser där blodet skvätter rikligt omkring och inte sällan visualiseras i rena blodsfontäner. Lone Wolfs skarpslipande svärd gör processen kort med sina fiender och det är mycket vackert filmat, möjligen kan man tycka att blodet har en något för ljusröd nyans men det är inget som stör helheten eller realismen. För trots sin överdrivna karaktär förblir våldet stilistiskt och når aldrig fram ens till gränsen mot komik. Det är seriöst, välgjort, underhållande och storslaget.

                                        

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på heller, det enda som möjligen skulle dra ner intrycker är själva dubbningen, att japanska karaktärer under samurajtiden skulle prata engelska känns lite befängt men å andra sidan tror jag inte det finns något annat ljudspår att tillgå, än just det engelska till filmen. Vi får vara nöjda och glada med den klara och tydliga bilden Njutafilms ger oss istället.

En kul grej för dem som är bekanta med John Carpenters BigTrouble in Little China är förresten att de tre korghattbeklädda typerna även återfinns här, flera år innan Carpenter beslutade sig för att inkludera dem i sin historia, en ganska tydlig referens kan man tycka. Här kallas de för dödens mästare, är betydligt mer seriöst framställda än i Carpenters actionkomedi och är specialiserade på var sitt unikt vapen. En slåss med en klubba, en men en klo, och den tredje med sina bepansrade knytnävar. Att slutstriden står mellan dessa tre ”övermänniskor” och Lone Wolf är ingen större överraskning. Vem går segrande ur striden tror ni?

Slutligen kan jag bara säga… Den här filmen är bara så jävla bra!