Recension: Renny Harlins Prison - 1988 - Viggo Mortensen

Prison

Regi: Renny Harlin

1988

Horror

Charles Forsythe avrättas i den elektriska stolen trots att han inte begått det brott som han anklagats för. Åratal senare, när fängelset åter slår upp sina portar, vaknar hans hämndlystna ande till liv igen och börjar genast sin blodtörstiga vendetta mot dem som gjort honom orätt. Samtidigt dyker också en förstagångsförbrytare (Viggo Mortensen) upp på fängelset, vars utseende fängslar både interner och kanske framförallt fängelsedirektör Sharpe (Lane Smith). Det verkar vara en rättskaffens man, med tillräckligt civilkurage för att sätta sig upp mot orättvisor och mod att gripa in när fängelsets vakter inte vågar gå till aktion.

Jag har aldrig riktigt förstått varför Renny Harlin få göra film efter film och varför folk dessutom tycker om det han gör. Visst, några av dem gillar jag också (Cutthroat Island, som floppade rejält och Long Kiss Goodnight, också den med Geena Davies) men knappast allt jag sett och några av den är rena frågetecken för mig – Die Hard 2, Deep Blue Sea och Exorcist: The Begining måste till exempel vara bland det sämsta som gjorts överhuvudtaget!

                                                

Här märks det att Renny inte riktigt är färdig som regissör och att han inte riktigt har den erfarenhet som krävs för att göra en riktigt effektiv skräckfilm. Jag älskar filmer i fängelsemiljöer och jag älskar skräckfilmer. Men ändå blir det här en ganska bedrövlig film. Det kanske inte är Renny Harlins fel, åtminstone inte enbart, för många av filmens fel och brister går att spåra till manuset, som är sprängfyllt med ologiska situationer och korkade händelseförlopp som knappast känns realistiska ens på vykort!

Nu känner jag att det här är på väg att bli en sågning utan dess like och det är inte riktigt meningen, för Viggo Mortensen i en tidig roll, detta även om jag inte tycker att han utmärker sig så mycket. Det finns också ett helt gäng av andra skådespelare man känner igen men inte nödvändigtvis kan placera ett namn på utan vidare. Chelsea Field och Tommy ”Tiny” Lister för att bara nämna ett par. Och har man inte sett så mycket skräckfilm som undertecknad kanske man blir överraskad av några av filmens vändningar och överraskningar.

filmen har förstås positiva egenskaper också. Till exempel så är det självklart roligt att se

Några av effekterna ser faktiskt förvånansvärt bra ut och om man glömmer bort att filmen är från slutet av åttiotalet kommer man undan med en hel del av det. Dessutom har filmen ett bra tempo och historien, den lilla historia som finns, berättas på ett ganska bra sätt. Man avslöjar inte för mycket för tidigt så att säga. Problemet är bara att den är så Ooriginell att man hela tiden känner till händelseförloppet i förväg och definitivt om man skulle ha råkat se en annan fängelsefilm från samma år – The Chair, som, i princip, berättar exakt samma historia.

Nä, det här blev jag inte imponerad av. En kul film att ha – för komplettisterna helt klart, men inte mycket mer än så… tyvärr.

Eastern Promises - 2007 - Naomi Watts briljerar som vanligt

Eastern Promises

Regi. David Cronenberg

2007

Thriller/Drama

Anna (Naomi Watts), som är barnmorska, är med och hjälper ett barn till världen. Tragiskt nog dör barnets mamma under förlossningen och Anna gör det till sin uppgift att hitta släktingar som barnet kan växa upp hos. I den avlidna mammans handväska finner hon en dagbok som hjälper henne på traven. Tyvärr är den på ryska, ett språk som hon inte behärskar, och när hennes farbror, som är ryss, vägrar hjälpa henne att översätta den tar hon saken i egna händer. Hon finner en adress till en restaurang och beger sig dit för att undersöka eventuella kopplingar. Den ryska ägaren förnekar all kännedom om kvinnan med erbjuder sig att översätta dagboken åt henne. Det visar sig snart att hans intresse för dagboken är ytterst personligt och att kopplingarna mellan honom och den avlidna kvinnan är betydligt större än vad någon hade kunnat ana. Plötsligt befinner Anna sig i en intrig där den ryska maffian är huvudmän och brutalt våld är en del av vardagen.

Jag är faktiskt lite besviken på David Cronenberg! Inte för att det här inte är en skickligt utförd film, för hantverket är det absolut inget fel på, utan snarare för att historien är lite för enkel. Självklart är det en komplex verklighet som målas upp men det känns som om det finns en bit kvar till de historier som han har berättat tidigare under sin karriär. Jag har sett samtliga av Cronenbergs filmer utom Fast Company och de allra tidigaste filmerna Stereo och From the Drain (om nu dessa räknas som fullvärdiga filmer i Cronenbergs diskografi?) och även om jag förstås tycker att det här är stabilt utfört saknar jag nerven som fanns i till exempel Crash. Jag saknar skönheten från M Butterfly och jag saknar surrealismen från eXistenZ och Videodrome!

Men det är som sagt ingen dålig film och jag gillar den hela vägen, från start till mål. Det är helt klart en film som man är intresserad hela tiden av. Handlingen kanske inte är den intressantaste och, som sagt, lite för vardaglig, men rollbesättningen kan man inte klaga på. Naomi Watts har blivit något av en favoritskådespelerska som, i princip, alltid är lysande, och Viggo Mortensen levererar karaktären som maffians alltiallo med bravur. Och de rysktalande personligheterna i filmen levererar sina repliker utan brytning är förstås svårt att veta om man inte kan språket ut i fingerspetsarna men den ryskklingande brytningen av de engelskspråkiga replikerna är det sannerligen inget fel på! Det låter klockrent och är mycket realistiskt!

Våldet är väl inte så där rysligt närvarande framför kameran utan man får tänka sig det mesta, men det räcker faktiskt. Det handlar till stor del om trafficking och sexuell människohandel och de delar där man berör våldtäkt av barn är ganska störande. Tyvärr tycker jag inte att man mår tillräckligt dåligt av dessa scener, vilket är ett problem som kan bero på att jag personligen har blivit allt för avtrubbad med åren!

Men för att upprepa mig så vill jag ha Cronenberg lite mer synonym med mer avancerade handlingar som är något utöver det vanliga, vilket jag inte finner att den här filmen har. Jag vill ha mer märkligheter värda att fundera över efter att filmen har tagit slut eller ett lite större djup. För oavsett hur kompentent gjord filmen är så blir det aldrig mer är ok eller kanske lite bättre och det tycker jag är lite synd. Hur som helst så ångrar jag absolut inte att jag såg den och jag uppmanar också alla andra att se den. Lite mer än bara underhållning för stunden erbjuder den trots allt. Men inte mycket…

Recension: The Road

Det här en av de filmer som jag på senare tid bollat upp till högst förväntningar på senaste tiden. Det gör också att det här blir en av de filmer som jag blivit mest besviken på under samma tidsrymd. Det innebär egentligen inte att filmen är dålig på något sätt, för skådespeleri och budskap är helt klart över genomsnittsnivån och filmen är också stilistiskt utförd och trovärdig nästan helt igenom. Det finns några scener när ruiner och liknande verkligen ser uppbyggda ut a la Full Metal Jacket och inte som raserade fastighetsspillror eller liknande men dessa går att ignorera. Jag mådde dock inte så dåligt av filmens postapokalyptiska kontext som jag hade förväntat mig och det tycker jag man ska göra av en film som tar sig själv på så stort allvar som jag finner att den här filmen gör. Det handlar inte om någon obskyr subgenre (postapokalyps) från det glada 70- eller 80-talet utan om en seriöst menad film som inte bara är ute efter att exploatera temat. Några överraskningar bjuds man dock inte på och det är väl ganska tydligt ungefär vad som kommer att hända redan från början. Det finns en tydlig nedåtgående spiral som förstärks allt mer medan hoppet försvinner för karaktärerna. Samtidigt finns det en medmänsklig faktor som känns uppfriskande och som gör att man någonstans i bakhuvudet kan förutsätta att det inte är slutet vi ser utan att det faktiskt finns möjligheter att kämpa vidare, bygga upp på nytt och, faktiskt, inte ge upp hoppet! 

6/10