Recension: Journey 2: The Mysterious Island - 2012

Journey 2: The Mysterious Island

Regi: Brad Payton

2012

Äventyr/Action/Fantasy

Ett mystiskt meddelande i kod når unge Sean Anderson (Josh Hutcherson). Han är övertygad om att det kommer från hans farfar och när han med hjälp av sin styvfar lyckats dechiffrera det är han ännu mera övertygad. Det finns visserligen ingen avsändare till meddelandet men eftersom det talar om att Jules Vernes mystiska ö verkligen existerar och dessutom antyder koordinaterna finns det inte något som kan hålla honom kvar. Han måste helt enkelt resa och lyckas på något sätt också övertyga sin styvpappa (Dwayne Johnson) att det är det enda rätta. Det är dags för äventyr!

Egentligen är det här mest en uppföljare på pappret, det finns inget som knyter samman den här filmen med föregångaren Journey to the Center of the Earth mer än Sean Andersons karaktär och att det handlar om en litterär förlaga av Jules Verne så klart! Jag har inte läst boken men jag har dock sett filmen från 1961 så historien är välbekant. Det är väl inget märkligt i sig, en okänd ö med ett – ska vi säga – annorlunda, djur och växtliv! En fantastisk berättelse i rätt form skulle jag tro.

Här är det lite för barn- och ungdomsanpassat. Det blir lite för glättigt och lite för lite karaktärsutveckling. Det är underhållande ändå men en något vuxnare approach hade inte skadat mig i alla fall! Dessutom kan jag inte låta bli att jämföra med den tidigare filmen och jag tycker att det brister på ett par ställen i jämförelsen. Jag har inget emot att man kommer till ön via helikopter istället för luftballong eller något annat, men jag tycker att man kanske borde ha inkluderat den berömda krabbscenen på ett eller annat sätt.

Det som också är till filmens nackdel i jämförelsen är att man i den här redan känner till var man har hamnat och är så insatt i hur ön fungerar att det inte finns något som överraskar. Det blir snarare ett detektivarbete med boken som mall för hur man ska röra sig över ön och vilka vägar som leder vart etc.

Det ser dock snyggt ut för det mesta och enbart vid några få tillfällen ser det dataanimerat eller fejkat ut. Det är ett bra betyg för en film med så här pass mycket fantasifulla miljöer och djur! Till och med skådespelarna är hyggliga! Naturligtvis Michael Caine, som visserligen skulle kunna göra det här i sömnen, men även Dwayne Johnson är oväntat bra. Han passar faktiskt bra i rollen som styvpappan och det var inget jag hade räknat med.

Överlag får filmen godkänt men inte så mycket mer. Det är en klart underhållande rulle i dryga 90 minuter men inget som man behöver se om inom en överskådlig framtid. Dock gav mig filmen lust att bekanta mig men Jules Vernes historier i första person. Om det blir så eller ej vågar jag inte lova men håll utkik på Bedårande Böcker om det skulle råka dyka upp något där!

5/10

The Hunger Games - 2012 - Som jag har väntat!

The Hunger Games

Regi: Gary Ross

2012

Action/Äventyr/Sci-Fi

Varje år lottas två deltagare från varje distrikt fram för att delta i hungerspelen. Det är tolv sistrikt och således tjugofyra deltagare som ska kämpa om första priset – att överleva! Från det tolfte distriktet väljs Primrose Everdeen ut att delta men hennes äldre syster Katniss anmäler sig istället frivilligt för att rädda livet på sin syster. Hon är dessutom den som möjligen skulle kunna tänkas ha en chans att överleva spelen. Det blir en grym kamp mot både de andra deltagarna och anordnarna av spelen. De viktiga är att det blir underhållande TV inte vem som i slutändan vinner. Allt kan manipuleras och alla möjliga (och omöjliga) högteknologiska lösningar finns tillgängliga för att göra en så bra show som möjligt!

Sedan urminnes tider (nästan i alla fall) har jag väntat på den här filmen, eller åtminstone filmen som skulle vara nyinspelningen av ökända Battle Royale från Japan. För är det något filmen är så är det i alla fall inte en nyinspelning! All råhet som fanns i den japanska inspirationskällan är som bortblåst och kvar är tyvärr en ganska seg film! Första halvan av den är oerhört händelsefattig och ointressant även om det bättrar på sig senare. Det fortsätter dock svaja en hel del även i andra halvan och det som hade så goda förutsättningar blir en ganska trist rulle.

Bland skådespelarna märks Woody Harrelson och Donald Sutherland även fast de inte har några stora roller. Huvudrollerna bärs upp av Jennifer Lawrence och Josh Hutcherson och de sköter sig även om det inte är något exceptionellt. Själva filmen påminner mig mera om The Running Man, i jakten på den mest underhållande underhållningen, och Salute of the Juggers, i samhällets uppbyggnad, än Battle Royale.

Totalt sett är det en besvikelse även om jag förstås inte ångrar att jag tog mig tid att se den. Ska man analysera lite skulle jag vilja att man klippte ner filmen en bra bit och gjorde den lite mer innehållsrik. Man klarar inte av att ge den en makaber framtoning om man jämför med Battle Royale så varför ens försöka? Ska sanningen farm så tror jag att mycket av besvikelsen också beror på alldeles för högt uppskruvade förväntningar. Ingen film hade kunnat leverera så som jag hade velat. En del av framgången med Battle Royale för mig personligen var säkerligen att jag vid den tidpunkten inte hade sett något annat som var i närheten av den. Det var så makabert att man knappast kunde tänka sig någon amerikansk motsvarighet. Och med facit i hand så kom vi ju aldrig dithän heller!

Det här var alltså en besvikelse som inte lyckades leverera någon nerv eller vidare problematisering värd namnet. Jag kanske är petig men efter några tusen filmer blir man sån, det är oerhört lite som imponerar numera och man måste nästan få det exakt som man vill ha det för att bli riktigt nöjd. Den här filmen är inte mer än halvdan för mig men är man ovan vid makabra händelseförlopp där barn/ungdomar tvingas döda varandra för att överleva kanske det här kan vara en stark film.

5/10