077 – Vår Man i Casablanca - 1966 - Ge mig fler agentfilmer!

077 – Vår Man i Casablanca

Aka: A 077, Sfida Ai Killers

Regi: Antonio Margheriti

1966

Action

Tre forskare upptäcker en ny energikälla som kan komma att ersätta konventionella källor såsom olja inom en snar framtid. Alla är förstås inte lika överväldigande glada över denna upptäckt och snart är två av de tre forskarna mördade! Den tredje skyddas av den amerikanska underrättelsetjänsten, närmare bestämt av agenten Bob Flemming som med alla medel möjliga påbörjar sina undersökningar. Vem är det egentligen som ligger bakom de två dödsfallen?

Egentligen finns det två huvudsakliga anledningar till att jag intresserade mig för den här filmen. Dels så såg jag nyligen Flashman, som kanske inte är någon agentfilm i strikt bemärkelse, men som ändå har eurospy-känslan över sig. Jag fann det vara en mycket underhållande film och kände mig för första gången tvungen att använda ordet ”rafflande” som en el av beskrivningen av den. Den andra anledningen är något äldre och handlar om när jag skrev om den franska agentparodin Agent 117 på uppdrag i Rio. I och med det arbetet upptäckte jag att det fanns original som alltså inte var lika parodiska. Nu är det här i och för sig inte samma agentserie men det är i alla fall inte en parodi på något som fallit i glömska. Det här är den äkta varan!

Och visst märks det att det här inte är nyproducerat, på gott och ont. Det finns helt klart en glimt i ögat som man inte ser nuförtiden. Det är tramsigt på ett medvetet sätt och verkligen inte pretentiöst. Det här är gjort för att underhålla men bara med en bråkdel av den budget som Bond-filmerna hade att tillgå. Ska man drista sig till att kalla Bond-filmerna för de seriösa filmerna så är det här helt klart de publikfriande filmerna. Det är stereotypiskt så det skriker om det och det skulle inte kunna fungera på något annat sätt. Frisyrer, miljöer och annat passar perfekt in i filmen och är verkligen helt och håller tidstypiska.

Historien är rafflande (se där, nu skrev jag det igen) och synnerligen underhållande. Det är en typisk feel-good film där man inte behöver fundera så mycket vad som händer och råkar man vara bakfull fungerar den hur fint som helst i alla fall. Kanske till och med bättre. Man kommer på sig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna och med handen i chipsskålen. Det är en avslappnad känsla i den och det är svårt att missförstå något i filmen. Det är inga djupare finesser och en skön matinékänsla som sköljer över en när man ser filmen.

Självklart är det en rip-off på Bondfilmerna även om det vid den här tiden inte hade hunnit komma så många av denna vara som idag. Men jämför man med de tidiga Bond-filmerna hittar man självklart likheter. Jag tycker att man har utnyttjat dessa på ett bra sätt och inte tagit sig vatten över huvudet genom att vilja för mycket. Fram för fler agentfilmer från 60-70 talen!

Recension: Flashman - 1967

Flashman

Regi: Milo Loy

1967

Action/Komedi

Några skurkar få tag i ett osynlighetsserum som de använder för att komma over pengar till sin brottsliga verksamhet. Samtidigt håller en kvinnlig liga på att systematiskt byta ut bankernas pengar mot falska sådana. Mitt i allt detta befinner sig Flashman, en brottets bekämpare som naturligtvis hela tiden är dem på spåren. Värre blir det också när de två ligorna slår sig ihop för att komma över en maharadjas alla pengar. De planerar att mörda honom och det är upp till Flashman att stoppa deras framfart.

Efter över tusen skrivna recensioner i olika format och längder tror jag aldrig att jag har använt ordet ”rafflande”. Det är ett ord som jag finner ha en negativ klang även om resultatet förstås kan vara underhållande. När det gäller den här filmen känner jag att det helt enkelt inte finns någon annan väg att gå än att just beskriva den som ”rafflande”. Det är fånigt och tramsigt men inte värre än att man klarar av att balansera precis på gränsen. Det är hela tiden charmigt och även om osynlighetslogiken fallerar på sina ställen är det ett rätt roligt manus. Jag hade faktiskt väntat mig en betydigt mindre underhållande film men lyckligtvis tar den här inte sig själv på allt för stort allvar.

Det är tydligt att Batman, den gamla serien, ligger som någon sorts inspirationskälla. Det förekommer inga textrutor ”KAPOW” ”BOOM” eller ”SMASH” och det är väl tur det för det hade kanske blivit lite för mycket. Det är mer själva känslan som man har försökt efterlikna. Och förstås att vår superhjälte inte är vem som helst utan en ofantligt rik snubbe som behöver adrenalinkickar för att må bra. Det finns inga underförstådda hämndtankar som det gör i Batman och det är på det hela taget mer lättillgängligt.

Som actionkomedi finns det förstås en hel del humoristiska inslag, både när det gäller repliker och situationer. På det hela taget tycker jag att man har lyckats mycket bra med miljöerna och det mesta ser faktiskt helt trovärdigt och storslaget ut. Till och med när man hittar lönndörrar i gamla ruiner. Det finns också ett par scener som uppenbart är trickfilmade med modeller men på det hela taget tycker jag att det ser bra ut. Att gestalta osynlighet på 60-talet var säkert en större utmaning än vad det skulle vara idag!

Hade jag inget annat sätt att beskriva underhållningsvärdet av den här skulle jag beskriva det som en baksmällefilm. Att dagen efter kvällen före slötitta på den här i hopp om att det inte blir allt för ansträngande införlivas lätt. Det är helt enkelt en underhållande film utan några större ambitioner.

OSS 117: Rio Ne Répond Plus - 2009 - Agent 117 i Rio

OSS 117: Rio Ne Répond Plus

Aka OSS 117: Lost in Rio

Regi: Michel Hazanavicius

2009

Komedi

Frankrikes bästa hemliga agent: Hubert Bonisseur de la Bath, även känd som OSS 117, får i uppdrag att resa till Sydamerika för att hitta en gammal nazistofficer. Vis sin sida har han den vackra Mossad-agenten Dolores eftersom Israel också är mycket intresserade av att hitta den gamle krigsförbrytaren. De kommer överrens om att Israelerna ska få ta Professor Von Zimmel som nazisten heter medan Agent 117 tar hans om vissa mirkofilmer som har försvunnit från Frankrike. Alla är nöjda och glada!

Man lär sig en hel del när man håller på att recensera film. Till exempel att det finns en hel filmserie från 50- och 60-talen om Agent 117. Jag har inte sett någon av dem men efter den här filmen blir jag onekligen sugen. De verkar nämligen inte vara åt det komiska hållet överhuvudtaget, som den här parodin är. Och det är med det parodiska jag har problem. Det står på omslaget att den här är en Bondparodi helt i klass med Austin Powers men jag vill påstå att det inte stämmer alls! Det här är mycket bättre än Austin Powers filmerna någonsin kunde drömma om att vara.

Låt vara att jag var väldigt skeptisk och till en början knappast trodde att jag skulle orka igenom hela. Men det är en film som lyckligtvis inte tar sig själv på allt för stort allvar. Och då menar jag inte att filmerna om Austin Powers nödvändigtvis gör det heller men det finns ändå en viss pretentiös inställning över Austin Powers filmernas prepubertala humor. Jag gillar galen humor och jag gillar sjuk humor men om den är alltför plump blir den bara pinsam. Men lyckligtvis är humorn här inte riktigt lika pubertal och det är väl det som räddar den från ett ofelbart misslyckande också.

Faktum är att efter några minuter kommer jag på mig själv med att vilja se vad som ska hända härnäst, vilka galenskaper som kommer att följa och om jag kommer att bli irriterad över de överdrivet politiskt inkorrekta replikerna. Det är nämligen en film som kantas av enorm okunskap och förutfattade meningar för andra religioner och kulturer. Det är dålig smak för sakens egen skull och det är knappast något som brukar vara något bra.

Men mot alla odds blir det underhållande och vår huvudpersons okunskap och narcissistiska natur stör mig inte alls lika mycket som jag trodde att det skulle göra. Och vad man är tycker om den här filmen så har den i alla fall öppnat mina ögon för en alternativ agent filmserie som jag helt klart måste kolla upp i framtiden!