Recension: Luftslottet som Sprängdes - 2009

Luftslottet som Sprängdes

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth ligger på sjukhus och vårdas för de skador hon ådrog sig i slutet av förra filmen. Hon är misstänkt för mordförsök på sin pappa Alexander Zalachanko, men är ännu för svag för att förhöras av polis och läkaren tillåter ingen annan än hennes advokat – Mikael Blomkvists egen syster, att träffa henne. Tillsammans smider de planer att ställa de ansvariga för de juridiska övergreppen på Lisbeth Salander till svars för sina handlingar. Det visar sig handla om en betydligt större och hemligare organisation än vad någon hade kunnat förvänta sig. De drar sig heller för något för att förbli hemliga och det som börjar med hotmejl till Millenniums ansvariga utgivare Erika förvandlas snart till en fråga om vad som det är värt att riskera livet för.

Noomi Rapace gör åter igen en mycket bejublad insats som Lisbeth Salander och det skulle förvåna mig mycket om inte hon kan välja och vraka bland erbjudandena efter den här trilogin! Jag vill heller inte förringa Michael Nyqvist eller någon av de andra rollerna såsom Lena Endre, som förstås alltid är bra, men det är Noomi som är de stora och starkt lysande stjärnan i filmen! Hennes roll är destruktiv och när man följt hennes berättelse i tre filmer är det inget konstigt att hon är som hon är. Man känner sympati för hennes situation och frustration och ilska över det rättssamhälle som kan hållas ansvariga för hennes svåra uppväxt.

Den här filmen har ett lite annorlunda upplägg och annan approach än de två föregående filmerna Män Som Hatar Kvinnor och Flickan Som Lekte Med Elden då den inte alls är lika våldsam och påträngande på ett omedelbart sätt. Här fokuserar man inte på omedelbara övergrepp som en våldtäkt som sker just nu i detta nu, utan snarare på den ackumulerade smärta Lisbeth fått uppleva under i stort sett hela sitt liv. Att hon har svårt för att lita på människor är inget som är svårt att förstå och torde heller inte komma som någon nyhet av dem som sett de två föregående filmerna, men här känns det som att hon öppnar upp sig lite. Och framförallt är det så att vi som åskådare blir berörda av de osjälviska och uppoffrande handlingar som några av filmens karaktärer gör för hennes välbefinnande. Det är helt klart att det inte behöver handlar om stora saker, små gester kan uppskattas minst lika mycket beroende på vilka förutsättningar som finns.

Men innan jag går in och agerar för mycket amatörpsykolog är det kanske bäst att jag går vidare i min bedömning av själva filmen. Ska man jämföra den här med de två föregående filmerna, som jag redan till viss den gjort ovan, kommer kanske den här lite till korta. Åtminstone om man förväntar sig samma typ av chockartad upplevelse som framförallt den första filmen lyckades uppbringa. Det betyder inte att den är mindre intressant men kanske lite långsammare i sig berättelse och så kan man ju stora delar av historien sedan tidigare också.

Det är också så att man (jag) numera börjar bli så kräsen att man nästan kräver att bli totalt överrumplad om man ska bli riktigt nöjd. Detta gäller framförallt upplösningar och efter att ha väntat i tre filmer på att få alla mina svar, hade jag väl kanske velat ha något mer än vad filmen erbjuder. Men kraven är som sagt enormt högt ställda och kanske egentligen mer mitt personliga problem är filmens. Kul är förresten att vi får se min gamle hjälte Hasse Alfredson i en inte helt obetydlig roll!

Recension: Flickan Som Lekte Med Elden - 2009

Flickan Som Lekte Med Elden

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth Salander (Noomi Rapace) har varit borta från Sverige en tid men är nu tillbaka för att se till att hennes övervakare sköter sig enligt deras ”överenskommelse”, eller rättare sagt med den hållhake hon har på honom. Samtidigt börjar Mikael Blomkvist (Mikael Nyqvist) arbeta med Dag (Hans Christian Thulin), som har gjort grundliga efterforskningar i sexhandelsträsket och står i begrepp att avslöja flera tunga namn i samband med den trafficking som detta innebär. Plötsligt hittas Dag och hans flickvän, som är i stånd med att publicera en avhandling i samma ämne, mördade. Lisbeth blir snabbt huvudmisstänkt då hennes fingeravtryck finns på mordvapnet, som för övrigt tillhör hennes övervakare Bjurman (Peter Andersson) som också hittas mördad!

Det är ett tufft och otacksamt jobb för Daniel Alfredson att ta över rodret från Niels Arden Oplev som regisserade den första filmen i trilogin – Män Som Hatar Kvinnor, som alla, inklusive mig själv, verkligen älskade. Och inte nog med de förväntningar alla har på filmen, han har sannolikt haft en betydligt mindre budget att jobba med då filmen ursprungligen var tänkt för TV.

Men jag tycker han lyckas bra! Filmen är tät och intressant och fördjupar oss i karaktären Lisbeth Salander. Låt vara att Noomi Rapace inte är fullt lika knivskarp i rollen den här gången, men det är ju å andra sidan inte någon nyhet längre heller. Man har förväntningar på rollkaraktären som saknades i första filmen där regissören åtnjöt lyxen av att kunna introducera karaktärerna och chockera oss en smula med dem. Här väntar vi oss istället vad som ska ske och Lisbeths våldsamheter kommer lite i skymundan.

”Jag är helnöjd måste jag säga”

Däremot får vi, som jag nämnde förut, mera kött på benen kring hennes bakgrund och det gillar jag. Att jag såg fram enormt mycket mot den här filmen efter att ha sett Män Som Hatar Kvinnor var jag väldigt tydlig med men det vet i tusan om jag inte ser ännu mer fram emot sista av avslutande delen i trilogin – Luftslottet Som Spränges, nu! Flickan Som Lekte Med Elden var egentligen bara en mellanfilm som gav oss några få svar men var historien kommer att sluta får vi allt vänta på!

Skådespelarna runt omkring Noomi Rapace fungerar ganska bra. Den svenska skådespelareliten är väl inte fullt lika närvarande den här gången men Lena Endre och Per Oscarsson går det inte att klaga på, och inte på Mikael Nyqvist heller! Däremot är det lite si och så med de lite mindre rollerna. Flera av dem är ganska bedrövliga och det drar väl ner intrycket en smula kanske. Förresten så medverkar Paolo Roberto i en liten roll – som sig själv, och sådana grepp är ju alltid trevliga även om han inte imponerar så där väldigt.

Hur som helst är det en riktigt stabil film som utan vidare konkurrerar med och kanske till och med passerar det flesta svenska polisfilmer de senaste åren. Den har ett djup som dessa filmserier nästan helt saknar vilket skapar en spänning och ett personligt engagemang hos åskådaren. Jag är helnöjd måste jag säga och då är det här ”bara”, som jag nämnde tidigare, en mellanfilm!