Ender’s Game – 2013 – Hur bra som helst!

Det är inte exakt uttalat hur långt in i framtiden filmen utspelar sig, klart är i alla fall att man för femtio år sedan utkämpade ett krig med en utomjordisk ras – The Formics. Nu rustar man för ett nytt krig. Det som är speciellt är att man har kommit till slutsatsen att barn är de mest lämpade att leda flottan. Extraordinära barn vill säga. Detta påminner mig om ett äventyr med Mandrake som jag läste i Fantomen när jag var liten. I det äventyret kidnappade människor rån framtiden barn i sexårsåldern som hade en exceptionellt hög IQ. Det är lite samma sak här. Det gäller inte kidnappning men det är bara de allra främsta barnen som kan komma ifråga att leda kriget.

Jag gillar vinkeln. Man utgår från dataspel och strategiskt tänkande och man kan väl säga att det redan idag är så att det är en yngre generation som är de allra vassaste på dataspel. Jag vet i alla fall att jag kommer till korta när det gäller dem. Det man också hävdar är att barn och ungdomar är oförstörda och därigenom är deras beslut mer ”rena” än om de skulle tas av någon vuxen.

Vi får följa Ender Wiggin, gestaltad av Asa Butterfield. Det är honom man har valt ut att lägga krutet på. Det finns förstås flera som har kommit i fråga men det är honom som Överste Graff (Harrison Ford) personligen ser som den bästa kandidaten. Dessutom brådskar det en hel del så man har inte råd att testa ytterligare personer för uppgiften. Det är mycket underhållande att se hur man anstränger sig till det yttersta för att göra honom till en ledare. Det gäller inte bara att klara dataspelen med briljans, man måste också besitta förmågan att få andra att följa. Som åskådare till filmen är det ganska uppenbart hur han ska få de andra att respektera honom men det är ändå riktigt kul att se hur han lyckas, gång efter gång. Hur han kommer in som underdog och får hela gruppen med sig till slut.

Jag kan alltså påstå att jag gillar sensmoralen i filmen. Det är inte allt för vanligt att jag tar den ståndpunkten så något extra måste ju filmen trots allt ha. Kanske känner jag igen mig, kanske var det precis vad jag behövde just nu. Men det spelar ingen roll, allt betygsättande, all kritik, är färskvara som är sann just i det ögonblicket den formuleras.

Men det är inte bara innehåll och sensmoral i filmen. Harrison Ford är fantastisk (när är han inte det?) och Ben Kingsley kan man knappast klaga på. Möjligen kan jag tycka att han inte får tillräckligt med tid för att utveckla några speciella egenskaper hos sig karaktär. Alla barn- och ungdomsskådespelarna i filmen är också mycket bra och det är väl naturligt att mest fokus, både i filmen och i den här recensionen läggs på huvudrollsinnehavaren Asa Butterfield. Han är faktiskt hur bra som helst! Och trots att han gestaltar rollen i blott femtonårsåldern har han redan många filmer bakom sig, The Boy in the Striped Pyjamas inte minst! Blir det inte en fullkomligt fantastisk skådespelare av honom ska jag äta upp min hatt, vågar man säga så?

Men varken innehåll eller briljant skådespeleri är nog för den här filmen! Den är också oerhört snygg. Framtidsteknologin är hur läcker som helst och science fiction elementen känns till och med realistiska. Man har lyckats att skapa en film som känns som äkta vara fast den innehåller teknologi som inte existerar (än). Oftast brukar man känna att det är snygg men att det fortfarande är en film. Här försvinner anknytningskänslan med filmen och det känns som en bit ur verkligheten. Det är bland det snyggaste jag har sett på länge faktiskt!

8/10

Bilder: © 2014 Ender’s Game Holdings LLC.  

Iron Man 3 – 2013 – Väldigt lite Iron Man…

© 2013 Marvel

I den här tredje delen medverkar som vanligt Robert Downey JR. och Gwyneth Paltrow i de två stora rollerna som Tony Stark och Pepper Potts. I den här medverkar dessutom Don Cheadle, Guy Pearce som skurk och Ben Kingsley som skäggig terrorist. Naturligtvis är det en hel räcka till av duktiga skådisar men det finns liksom ingen möjlighet att nämna dem alla vid namn här.

© 2013 Marvel

Det är onekligen en explosiv film som i högupplöst fortmat ser riktigt bra ut. Man känner igen sig lagom mycket från de tidigare Iron Man filmerna. Tony är lagom självupptagen precis som det ska vara. Dock är det väldigt lite Iron Man i denna, det är betydligt mer Tony Stark faktiskt. Han får helt klart klara sig utan sin dräkt och improvisera det mesta av filmen. För min egen personliga del är detta lite grand av en besvikelse även om karaktärsutvecklingen får sägas vara på topp mest hela tiden. Det blir liksom mer än bara en platt superhjältefilm. Nu säger jag inte att de tidigare filmerna har varit platta men det blir helt enkelt lite enklare med en hjälte som ska slåss mot skurkar än en film där hjälten istället får kämpa lite för att få det att fungera. Allt går nämligen inte som det är tänkt hela tiden. Det är mycket kemi mellan Tony och Pepper i den här filmen, mer än någonsin skulle jag vilja påstå och jag tycker att Gwyneth Paltrow gör en fantastisk rolltolkning i denna!

Fantastisk är också Ben Kingsley om nu någon skulle tvivla. Jag vet inte hur han lyckas men han förvandlar en tillsynes ganska träig roll till något riktigt intressant! Faktum är att filmen är sevärd bara för hans prestation!

© 2013 Marvel

© 2013 Marvel

Terroristen Mandarin slår Tony Starks värld i spillror och det kan han helt enkelt inte tillåta. Han går till hämnd och blir besatt av tanken på hämnd. Han söker med sina snillrika maskiner och dataprogram upp de ansvariga och gör allt för att stoppa dem. Oftast får han använda sina egna kunskaper snarare än dräktens egenskaper och detta är en ny erfarenhet för honom. Det hjälper honom att komma till insikt med vem han är och vad han egentligen vill uppnå med sitt liv.

© 2013 Marvel

Filmen innehåller ett ganska stort antal olika dräkter som skiljer sig ganska markant åt. Det är intressant att se designteamets uppfinningsrikedom men jag upprepar att jag hade varit gladare om det hade varit mer av den varan, alltså i minuter räknat. Flera av dräkterna skymtar bara förbi som hastigast så jag känner mig faktiskt lite blåst på konfekten.

© 2013 Marvel

Motståndet, skurkarna, besitter några fantastiska egenskaper som är fabulöst visualiserat. Det ser verkligen bra ut och det är just denna känsla av högteknologiskt filmskapande som gör filmen så underhållande. Det är faktiskt mer underhållande än skådespelarinsatser och liknande. Det är viktigt att skådisarna är trovärdiga men det är ännu viktigare att explosionerna ser bra ut i en actionfilm som denna som annars hade varit en ganska meningslös film.

6/10

Har du läst ända hit har du möjlighet att vinna ett ex av filmen på Blu-ray. Skicka namn och adress till mejladressen som finns att hitta under fliken om bloggen så är du med i utlottning om totalt tre ex av filmen!

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD - Vinnarna meddelas via mejl!

Recension: Shutter Island - 2010

Shutter Island

Regi: Martin Scorsese

2010

Thriller

Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans partner Chuck (Mark Ruffalo) anländer till en ö där inget annat än en mentalinstitution finns. De är federala sheriffer och där för att utreda ett mystisk försvinnande av en patient. Patienten har på ett mystiskt sätt tagit sig ut från sin låsta cell utan att ha lämnat ett enda spår efter sig. Efter att ha undersökt rummet hittar dock Daniels en lapp med ett mystiskt meddelande på som han genast sätter i samband med aktiviteterna på ön. Han blir mer och mer övertygad om att allt inte står rätt till och är fast besluten att avslöja anläggningens mörka baksida. I hans väg står Dr. Cawley (Ben Kingsley) och Dr. Naehring (Max Von Sydow) som uppenbarligen döljer vital information för hans utredning! Men vad är det egentligen som försiggår? Är sanningen så obehaglig att det är bättre att blunda för den?

Jag har hört mycket gott om den här filmen men jag hade helt missat vem som hade gjort den eller vilka som medverkade. Leonardo DiCaprio tillhör väl inte mina stora favoriter men han brukar lyckas vara riktigt bra och det här är inget undantag. Man känner genast igen Scorsese i filmen även om man inte vet om hans inblandning före och det är väl lite kul kanske. Jag beundrar filmskapare som har en så pass egen stil att man kan säga vem som gjort filmen bara genom att titta på den! Men det stora lyftet är det Ben Kingsley som står för, han är alltid fantastiskt och jag har aldrig sett honom göra en roll sämre än riktigt bra! Måhända har jag förträngt det i så fall.

Hur som helst så greppar filmen tag i åskådaren redan från början och det dröjer inte länge innan man inser att något inte står riktigt rätt till på mentalanstalten. Riktigt vad är däremot inte lika lätt att sätta fingret på! Allt eftersom filmen går formuleras dock olika teorier i huvudet och om man har ett någorlunda stort referensförråd av sedda filmer blir man kanske inte jätteförvånad över de vändningar filmen tar. Det är dock intressant att man inte riktigt vet vilken väg filmen kommer att ta och ända fram till själva upplösningen är det inte fastslagit vilken av teorierna som man har formulerat som kommer att visa sig vara den rätta. Man blir alltså inte jätteöverraskas av slutet men vägen dit är mycket spännande och välgjord!

Manuset är filmens starkaste tillgång. Alla vändningar och vridningar som både kan tolkas som psykologiska diagnoser eller som en del av konspirationen är mycket intressanta och som åskådare vänder och vrider man på varenda del och ser båda sidor av historien. Men även skådespelarensemblen är som sagt bra och även om inte alla har som karisma som Ben Kingsley är det ingen som utmärker sig som sämre än någon annan. Det skulle väl förresten en regissör av Martin Scorseses kaliber aldrig tillåta. Man märker också att skådespeleriet förändrar sig en liten smula beroende på hur man gestaltar historien. Om man ser det genom galenskapens ögon eller inte. Det är svårt att förklara utan att avslöja vitala delar av filmens upplösning.

Hur som helst är jag glad att jag såg filmen och även om upplösningen som sagt inte blev någon jätteöverraskning är det ett gediget hantverk som hållet hela vägen fram. Har man inte sett så mycket inom samma typ av film kanske man rent av kan bli överraskad! För mig drog dock slutet ned upplevelsen en liten liten smula…

Recension: Prince of Persia: The Sands of Time - 2010

Prince of Persia: The Sands of Time

Regi: Mike Newell

2010

Action/Fantasy

För länge sedan i ett mytomspunnet land som hette Persien härskade en kung. Det var en vis kung som en dag imponerades väldeliga av en ung pojkes mod på gatan när Kungen och hans följe råkade passera. Han blev så pass imponerad att han adopterade den föräldralösa pojken på stört och åren gick. Pojken växte upp och blev tillsammans med sina två adoptivbröder Prins av Persien. Tillsammans intar de en helig stad mot Kungens vilja och Dastan, som adoptivsonen heter, visar störst mod av alla. På banketten som sedan följer blir kungen dock mördad och Dastan får skulden. Han flyr hals över huvud och får så småningom veta hela hemligheten bakom invasionen av den heliga staden. Det är mycket tjuv och rackarspel i kulisserna och ingenting är som han först trodde. Vän har blivit till fiende och den magiska kniv, vars innehåll har förmågan att backa tiden, får en avgörande betydelse.

Man ska ha klart för sig att den här filmen vänder sig till en åldersgrupp som med nöd och näppe klarar elvaårsgränsen filmen har. Och som sådan kan jag inte påstå att den är direkt misslyckad. Ja, den är förutsägbar. Ja, den har en del riktigt träiga och stereotypiska karaktärer och en hel del överspel också kanske. Men den berättar en historia som är underhållande att följa trots att det inte sker några större överraskningar någonstans egentligen. Det är ett bra tempo och effekterna är oftast riktigt välgjorda. Jag får lite känsla ac The Mummy och dess uppföljare när jag ser filmen och då menar jag förstås filmen från 1999, inte de gamla skräckfilmerna med Boris Karloff och Christopher Lee, det här är ju en ren actionfilm egentligen.

Man har förstås vävt in lite fantasy, men det är inte så mycket egentligen. Det är en smula magi i det här med att stoppa och vrida tillbaka tiden, men jag gillar när man berör det ämnet. Det är svårt att få till det riktigt bra och fullt ut lyckas det kanske inte här heller, men man har i alla fall inte fastnat i fällan att göra det för komplicerat. Det här är nämligen en ganska enkel film och det lär inte finnas några vändningar i den som gör att man ligger sömnlös om nätterna för att finna en lösning vilket annars kan vara fallet när man blandar inte tidsparadoxer. Men vi kan väl säga att man hoppat över paradoxen här då för att göra resonemanget enkelt för oss.

Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen och jag tycker han gör det bra. Han ser lagom ädel ut för rollen och Ben Kingsley, som verkligen tycks fattat vilken filmens målgrupp är, gör också bra ifrån sig. Prince of Persia är ju från början ett spel, men jag har aldrig spelat det. Jag har ingen aning om vilka karakteristiska egenskaper som borde finnas med för att påminna den mer erfarne spelaren om just spelet. För min egen del kan jag säga att jag inte tycker att filmen påminner direkt om en spelfilm. Alltså en film som bygger på ett dataspel, sådana brukar man känna igen ganska enkelt. Samtidigt så förstår jag hur det kan vara möjligt att berätta samma historia som här i spelform, det skulle inte vara särskilt svårt. Likheten kanske rent av ligger i det skrala manuset som inte ger något större svängrum åt handlingen. Det är en ganska rak väg från start till mål och inga krusiduller.

Men det är som sagt en underhållande film även om den inte kommer att belönas med en massa Oscarsstatyetter och det finns inte mycket död tid i den. Det finns mycket glimten i ögat även om den förstås inte är gjord på skämt på något sätt. Jag gillar den, men något mästerverk är det inte!

Bilder: © Disney

Recension: Crime and Punishment - 1998

Crime and Punishment

Regi: Joseph Sargent

1998

Drama

Rodja Raskalikov har mördat en gammal kvinna och dennes syster. Hon var ockrare och livnärde sig på andra människors fattigdom. Hon var en lus, ingen kommer att sakna henne, han gjorde världen en tjänst. Det är åtminstone det som Rodja försöker intala sig själv. Systern däremot var ett misstag och förtjänande inte att dö. I feberyra springer Rodja omkrng på St Petersburg gator och kämpar mot sitt dåliga samvete. Ska han erkänna sitt brott, fast han inget brott har begått?

Det här är första gången i hela mitt liv som jag sett en film med boken i färskt minne. Det var till och med så att jag såg filmen med intention att jämföra de två kulturformerna. Det är något som jag aldrig har gjort under mitt filmskrivande liv som sträcker sig tio eller femton år tillbaka i tiden. Dessutom har jag varit motståndare till allt vad jämförelser av det här slaget heter. Att boken skulle vara bättre än filmen är så befängt som det kan vara, det är inte samma typ av media helt enkelt. Det är vad jag har hävdat i många år och jag tänkte inte gå in närmare på denna tes här. Men det kanske kommer en artikel om detta så småningom, det har jag nog redan skrivit ett par gånger förstås.

Men oavsett om jag hyser agg mot jämförelser eller inte så råder det ingen tvekan om att en massa detaljer har gått förlorade i och med filmatiseringen. Då ska man också veta att jag personligen tyckte att boken var lite för ”enkel” och att jag har önskat lite mer kropp när det gäller den. Här blir det under stundom tämligen obeskrivligt och vissa centrala händelser har helt och hållet försvunnit. Dessutom är händelseförloppet alldeles för snabbt. De inre monologerna från boken gestaltas alldeles för snabbt och illusionen av att Raskalikov plågas under en längre tid går förlorat.

Att det är en film gjord för TV blir också smärtsamt uppenbart redan i inledningsscenen. Det gör kanske inte så mycket egentligen och man har snart vant sig. Skådespelarna har jag dock inget emot. Patrick Dempsey i huvudrollen är utmärkt och Ben Kingsley (Polischefen) är minst lika karismatisk som vanligt. Det här är helt klart en film som bärs fram av skådespelarprestationerna!

På det hela taget alltså en besvikelse men samtidigt för jag erkänna att den här ”magrare” varianten av historien gjorde att ett par frågetecken rätades ut för mig. Något har alltså filmen bidragit med förutom skådespelarinsatserna.

5/10

The House of Sand and Fog - 2003 - Vems är egentligen skulden?

The House of Sand and Fog

Regi: Vadim Perelman

2003

Drama

Kathy (Jennifer Connelly) får ett bryskt uppvaknande när indrivningsmän plötsligt tar hennes hem i besittning till följd av obetalade skattepengar. Kathy bedyrar sin oskuld och blir också friad från anklagelserna men innan de byråkratiska kvarnarna malt färdigt har huset redan sålts på exekutiv auktion. Den nye ägaren, en överste med Iran som ursprungsland (Ben Kingsley) är ovetande om Kathys situation och är fast besluten om att göra en fin affär på huset. Detta leder till oanade intriger och Kathy försöker med alla medel förmå översten att göra det moraliskt rätta. Översten är dock fullt medveten om sin rätt och viker inte en tum. Konfrontationen som följer får katastrofala följder.

När man ser en film med Ben Kingsley vet man att man alltid får valuta för pengarna och det här är inget undantag. Det är helt och hållet hans film och han briljerar fullständigt och magnifikt i den. Även Jennifer Connelly, som också medverkade i Dario Argentos halvklassiska rysare Phenomena gör en mycket bra rollprestation. Hon är härligt känsloladdad och ser verkligen ut att vara förvirrad, förtvivlad och deprimerad.

Historien känns välskriven och förutom de uppenbara konflikterna mellan Översten och Kathy finns där också några till som bidrar till att hålla intresset högt. Konflikten mellan Översten och hans fru, mellan den polisman som hjälper Kathy och som senare förälskar sig i henne och dennes fru och barn. Det finns även en viss konflikt mellan denne polis och Kathy, självklart mellan polisen och översten samt Kathy egna personliga konflikt med sig själv och med sin familj.

Där finns också en kulturkrock mellan västerländska värderingar och moral samt de iranska traditionerna som kan tyckas främmande för oss västerlänningar. Jag tycker inte att filmen på något sätt väljer sida för vilka värderingar som är de rätta, utan snarare låter olika värderingar från vardera sidan ibland vara de mest moraliska. Religion eller kultur är sålunda på intet sätt boven i dramat här.

Det finns en slags förutbestämdhet över filmen som tar sig ganska långsamt framåt. Den låter sig styras av skådespelarna och inte av tittaren, som ofta känner sig maktlös och gärna skulle vilja gripa in och styra om kursen på rätt håll. För det går utför och även om man vet att det inte kommer sluta väl är det svårt att förutse vilka vändningar filmen tar. Ofta anar man vart det är på väg utan att vara helt säker. Ben Kinglseys pokerface avslöjar heller inte mer än nödvändigt. Missförstå mig inte nu, Ben gör ett alldeles utomordentligt bra minskådespeleri, små ansiktsuttryck som gör en väldig skillnad, less is more som man säger. Man hålls härligt ovetande tills sanningen dimper ned som ett kilo bly på foten och bekräftar ens misstankar – eller åtminstone dementeras de inte.

För den som gillar ett starkt och moraliskt drama är den här en film som ömsom lockar till skratt, ömsom tårar och ibland vrede, frustration och medlidande. Samhällets lagstruktur är boven i dramat, inte en enskild person, hur lätt det än är att skylla skulden på någon.

Recension: Elegy - 2008

Elegy

Regi: Isabel Coixet

2008

Drama

Den erfarna föreläsaren och konstkritikern David Kepesh (Ben Kingsley) har levt ett innehållsrikt liv och har åsikt om det mesta som har med relationer att göra. Mest av allt vill ha stå helt oberoende av alla andra och inte ta någon som helst hänsyn till någon annan än sig själv. Åtminstone tills den dagen han träffar Consuela (Penélope Cruz), en kvinna minst trettio år yngre än han själv som han inleder ett förhållande med. Hans liv och värderingar ställs på ända och han känner inte längre sig så säker på tillvaron som han en gång gjort. Hans livslånga kamratskap med poeten George (Dennis Hopper) mynnar ut i oändliga samtal om vad livet egentligen handlar om och hur man ska bemöta det på ett oklanderligt sätt – om det nu finns något? Eller är det frågan om att leva i nuet och ta varje tillfälle i akt att fånga lyckan – innan det är för sent? 

Slår man upp ordet elegi som titeln blir översatt till svenska får man ungefär fram att det betyder klagosång eller dikt med klagande innehåll. I Svenska Akademiens Ordbok tar man det ett steg längre och nyttjar beskrivningen av skiftande, mer eller mindre patetiskt, ofta klagande eller ero­tiskt innehåll och man får nog säga att den beskrivningen fångar andemeningen av den här filmen ganska bra!

                     

Berättelsen sker i monologform, det vill säga strikt sett från Kepesh synvinkel. Det är hans tankar och fantasier som visualiseras och hela handlingen utspelar sig från hans synvinkel. Att olika mindre roller får komma till tals emellanåt och reflektera sina tankar till åskådaren blir en bra krydda till filmen och visst kan man ta intryck av hur dessa personer mår eller reagerar i olika situationer, men handling kretsar likväl kring Kepesh och hans problem, eller ska vi säga rädsla för mänskig interaktion och ansvar för någon eller något annat än sin egen frihet.

Men det här är också en film om åldersnoja, åtminstone tolkar jag den så. Kepesh är rädd för att åldras och tar emellanåt varje tillfälle i akt att påpeka den stora åldersskillnaden mellan honom själv och Consuela. Han oroar sig över detta till den milda grad att han faktiskt kväver förhållandet och att se honom våndas över detta i sin egna inre kamp anknyter verkligen till filmens titel.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt, vem hade trott något annat om Ben Kingsley? Men även Penélope Cruz gör bra ifrån sig medan Dennis Hopper, i sin förvisso ganska lilla roll, är förvånansvärt svag. Dock vill jag hävda att han faktiskt står för den kraftfullaste scenen i hela filmen där han verkligen känns hur inspirerad som helst. Det blev en våldsam känsloanstormning för min egen del när han plötsligt blommar ut och levererar med en sådan inlevelse som bara en skådespelare av hans kaliber klarar av.

Till filmens nackdel, hur bra jag än tycker att den är, måste jag tyvärr hålla längden, då det blir en smula segt framåt slutet. Jag tycker inte man fastnar i fällan att trycka ned sensmoral i halsen på åskådaren, men det långsamma tempot, som i filmens tidigare skede var en tillgång, blir lite väl långsamt när allting ska redas ut framåt slutet.

Hur det går? Se filmen!

Without a Clue - 1988 - Ombytta roller på Baker Street

För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln på filmen – Ombytta Roller på Baker Street, är mycket bättre än originaltiteln. Det är precis det som det handlar om, Dr Watson är egentligen hjärnan bakom det berömda parets framgångar och Sherlock Holmes är egentligen bara en misslyckad skådis, suput och kvinnokarl som Watson anställt för att hålla skenet uppe. Det blir många komiska situationer och både Ben Kingsley som spelar Watson och Michael Caine som gestaltar Sherlock Holmes passar ypperligt i sina roller. En filmisk bagatell kanhända, men ack så underhållande! – 7/10