Oculus – 2013 – Varför är speglar så otäcka?

Filmer om hemsökta hus är som regel ganska spännande. Filmer om hemsökta speglar, som den här, brukar vara snäppet värre. Jag vet inte vad det är med speglar som är så skrämmande egentligen. Det blir så utelämnande på något sätt. Det är helt onaturligt att man ska se en reflektion av något som inte finns i rummet och ändå gör man det allt som oftast i de här filmerna. Här har man tagit det hela ett steg längre och gett spegeln ett eget liv.

Filmen tar sin början när Tim släpps ut från mentalsjukhuset. Det är till en början oklart hur länge han har suttit där men snart står det klart att händelserna som leder fram till nutid ar sitt ursprung elva år tidigare. Tim har alltså suttit i elva år och släpps ut på sin 21 års dag. Han verkar vara helt återställd efter det trauma som uppenbarligen drabbat honom. Hans psykiatriker menar att han inte längre är någon fara varken för sig själv, eller andra.

Utanför väntar Tims äldre syster, Kaylie, som inte har haft hjälp av psykvården för att bearbeta händelserna. Hon har hela tiden fått klara sig själv och har gjort upp planerna för att göra sig kvitt minnena en gång för alla. Hon är nämligen fortfarande övertygad om det som Tim numera har en rationell förklaring till. Hon har heller inte glömt det löfte de båda syskonen gav till varandra natten allt hände, nämligen att krossa spegeln och dess makt. Kaylie är dessutom ute efter att fria sin far från ett mord hon menar inte var hans fel, det ligger en förbannelse över spegeln.

Tim tror först inte sina ögon när han ser vilket jobb Kaylie har lagt ner på förberedelserna. Hon har skaffat spegeln och riggat hela huset där alltsammans hände med kameror, värmegivare och annat som ska säkerställa hennes dokumentation av de övernaturliga händelser hon tror spegeln ligger bakom.

Det är en tät, spännande film. Det är kanske inte en så originell historia egentligen. Det finns mängder av filmer där man försöker dokumentera övernaturliga fenomen. Oftast misslyckas man förstås kapital. Men även om innehåller kanske inte är genialiskt har filmen en form som är riktigt välgjord. Den utspelar sig nämligen vid två tidpunkter samtidigt, både i nutid och för elva år sedan. Jag har sällan sett så fantastiska övergångar som den här filmen bjuder på. Allt händer samtidigt och det är här filmen får sina pluspoäng. Till en början kan det vara lite rörigt när vi befinner oss men till slut när allt flyter samman till en enda enhet råder det inget som helst tvivel längre.

Man kan filosofera kring om filmen berör sinnessjukdom eller inte, eller om det bara rör sig om övernaturliga fenomen. Det är lite grand av styrkan att det inte är helt klart hela tiden. Tim eller Kaylie eller båda, kan vara galna vid vilket givet tillfälle som helst nästan. Samtidigt kan alltsammans hända precis så som det beskrivs ur det berättande perspektivet. Det vill säga, ur deras synvinkel.

Jag gillar den mycket men det når inte riktigt ända fram. När det börjar närma sig slutet och tempot höjs börjar man ana hur det kommer att sluta. Filmer där man kan ana slutet är på något sätt inte lika intressanta längre. Det är i ovissheten man vill befinna sig. Ändå blir betyget gott när filmen är slut och det finns inte så mycket att klaga på.

6/10

Recension: Paranormal Activity - 2007

Paranormal Activity

Regi: Oren Peli

2007

Horror

Katie och Micah flyttar in i ett nytt hus i förorten. Hon har sedan barnsben förföljts av något övernaturligt men Micah är skeptisk och tar inte riktigt saken på allvar. Han skaffar en videokamera för att dokumentera vad som händer, men gör samtidigt narr av situationen. När fler och fler oförklarliga händelser trots allt börjar inträffa lovar han Katie att inte provocera den övernaturliga närvaron ytterliggare. Micah fångar grövre och mer mystiska natthändelser med sin kamera som hela tiden övervakar dem när de sover och blir allt mer medveten om att något faktiskt händer runt om dem. Skrämda beslutar de sig för att fly, men Katie ändrar sig i sista stund…

Den här filmen har väl varit på allas läppar en tid nu och jag har äntligen tagit mig i kragen och sett den. Den utspelar sig liksom Blair Witch Project och [REC] helt och hållet genom diegetisk kameraföring, det vill säga genom den videokamera som det unga paret använder för att dokumentera händelserna. Detta gör förstås att man ökar realismen med kvadraten och om det är lika väl genomfört som det är här blir illusionen komplett! Jag tror fullt ut på att det faktiskt är verkliga händelser som visas i filmen även om jag vet att så inte är fallet.

”påverkar åskådaren ända in i märgen!”

Självklart förstärks också denna realism av att det inte är två kända Hollywoodaktörer vi får se framför kameran utan två tämligen okända skådespelare. Jag säger två eftersom det mestadels fokuserar på dessa även om det råkar ha något besök då och då. De lever tätt inpå varandra och utforskar videoinspelningarna antingen samtidigt som vi får se dem. De upptäcker allt som vi upptäcker även om vi får ”första tjing” ibland på natten och de inte riktigt upptäcker vad som hänt förrän morgonen efter.

Spänningen infinner sig egentligen redan från början med blir starkare och starkare och kryper sig på en utan att man egentligen är beredd på det. Man blir mer och mer intresserad av vad det är som händer, man vill liksom ha en lösning och väntar spänt på att något ska uppenbara sig. Dock är det här en film som inte visar för mycket trots att man får se allting. Det kan låta lite märkligt men det är faktiskt helt sant. Man får tänka lite själv och det är i alla händelser att föredra mot att få alldeles för mycket information och gör såklart att spänningen påverkas i en positiv riktning!

”Blair Witch Project har inget att komma med”

Det finns tre slut på filmen och även om jag inte vill kalla något av dem för direkt dåligt eller ovärdigt menar jag att två av dem helt klart är att föredra framför det tredje. Men oavsett hur filmen slutat i detaljnivå är resan dit magnifik och bland det bästa jag har sett i sitt sammanhang faktiskt! Blair Witch Project har inget att komma med jämfört med den här. Den besitter en svårslagen stämning som påverkar åskådaren ända in i märgen!

Det finns helt enkelt inga superlativ starka nog för att beskriva den här filmens kvalitéer!

Recension: Chemical Wedding aka Crowley - 2008

Chemical Wedding

Aka: Crowley

Regi: Julian Doyle

2008

Drama/Horror

En universitetsprofessor blir besatt av Aleister Crowley vilket resulterar i intentionen att reinkarnera av densamme i sin egen kropp. Han hävdar helt enkelt att han är den ökände mystikern som genom olika ritualer kommer att återkomma till livet. Men även om hans påståenden av vissa hävdas vara sanna finns det också de som tvivlar och ytterliggare några som gör allt som står i deras makt för att stoppa den framförliggande magin.

Aleister Crowley är säkert en mycket intressant personlighet för dem som är insatta men det är också där lite av problematiken med filmen ligger. Jag tror att det krävs att man är lite mer insatt i hela hans filosofi för att kunna tillgodogöra sig alla nyanser på ett skapligt sätt. Det är nämligen inte tillräckligt uttalad information för att man själv ska förstå fullt ut vad det handlar om enbart genom att titta på filmen. Detta är något som enligt mina egna personliga grunddoktriner innebär, åtminstone ett halvt, misslyckade av filmen.

                                  

Lägger man också på det faktum att filmens struktur är ganska flummig får man ännu större problem. Jag vet inte riktigt vad man egentligen ville göra med filmen, för hur intressant storyn egentligen borde vara blir den inte det när man inte vet om man borde bli rädd, förfärad, förtrollad, förvånad, exalterad eller eggad av händelserna. Efter ett snabbt besök på google kan jag konstatera att Crowley tydligen skulle ha vävt ihop olika ockulta system som vid en ytlig översyn inte skulle ha någon egentlig gemensamhetsgrund. Av filmen förstår jag dock inte vad hans intention skulle vara. Ett sätt att kunna ägna sig åt perverterade lustar? Att kunna tillskansa sig evigt liv? Ett egoistiskt leverne? Att några av filmens huvudpersoner absolut inte vill se Crowley återfå livet i en eller annan reinkarnation är dock helt uppenbart.

Det vi serveras är i bästa fall en rörig soppa, där skådespelarprestationerna är minst sagt ojämna. Regin är totalt förvirrande och själva tonen på filmen balanserar ibland så till den milda grad på gränsen till kiss- och bajshumor att det nästan är löjligt. I en scen onanerar till exempel den besatta professor på ett papper, som innehåller några rader text som utan tvekan är av stor betydelse för den fortsatta handlingens utveckling. I samband med detta kommer samma rader ut genom en fax, en kvinna tar upp pappret och klagar på att det är fel på maskinen eftersom det är något kladd på pappret. Urbota löjligt enligt min uppfattning och tjänar bara till att sänka nivån på det som kunde ha varit så mycket seriösare.

I en annan scen urinerar den besatta universitetsprofessorn på sina åhörare vilket naturligtvis resulterar i att han ställs till svars för sina handlingar inför sina kollegor. Ska man använda sig av så drastiska metoder vill det till att man kan backa upp med någon realistisk motivering om det inte ska bli enbart löjligt, detta sker inte heller. Jag tror faktiskt att mycket av problematiken inte ligger i själva grundhistorien för när man som jag ett Iron Maiden fan, hittar man textrader och liknande från deras låtar som vävts in som både dialog och annat. Detta får mig att förstå att Aleister Crowley länge varit ett mycket intressant ämne för Bruce Dickinson, som ju skrivit filmen tillsammans med Julian Doyle. Jag tror snarare att problemen grundar sig i det som händer runt omkring, man har lagt in någon form av komplicerat datorsimuleringsprogram med artificiell intelligens och virtuella verkligheter som kanske inte riktigt ligger under samma kompetensnivå som djupa kunskaper om Crowley. Helheten blir inte trovärdig helt enkelt och tillsammans med de övriga problem jag tagit upp bidrar även detta till filmens totala rörighet!

Jag kan dock se bortom den här filmen och konstatera att jag helt säkert tror att Bruce Dickinson kommer att kunna skriva bra manus i framtiden, bara han får lite kött på benen och lite erfarenhet av saken. Talangen finns där, den ska bara finslipas lite grand!

Recension: Chainsaw Cheerleaders - 2008

Chainsaw Cheerleaders

Regi: Donald Farmer

2008

Horror

För femhundra år sedan levde en häxa som i sina sista levande ögonblick passade på att uttala en förbannelse. Femhundra år senare, i nutid, blir hon återuppväckt av några hängivna satanister som öppnar det tidsfönster hon behöver för att fly den annalkande brasan. Lika ond som alltid tar hon ingen som helst hänsyn till vilken tidsålder hon råkar befinna sig i utan spiller ingen tid innan hon påbörjar sina nya missgärningar. I hennes väg står Dawn, som tvångsintagits till cheerleader-linjen på collage för att kunna hantera sitt humör, och tre andra stereotypiska blondiner. Just det ja… de har ju motorsågarna med sig också!

Som komplement till ovanstående beskrivning tänkte jag börja med att beskriva mina intryck med hjälp av några enkla stödord:

Tillbakablick,

Usla Skådisar,

En Häxa,           

En sista Förbannelse,

80-tals Känsla,

pretentiöst,

komik,

förlösande,

glimten i ögat,

Blondiner,

ironi,

satir,

Smaklöst,

Nakna bröst,

kalkonvärde,

Nakna stora bröst,

Demon,

uselt sminkjobb,

korsade motorsågar,

slutstrid.

Det beskriver mina känslor ganska bra tycker jag men nu ska jag försöka gå in lite mer i detalj på vad jag menar.

Den initiala tillbakablicken är naturligtvis väsentlig för filmens handling då hela plotten egentligen skapas där. Tyvärr är det ju ingalunda något nytt med en häxa som uttalar någon form av förbannelse just i det ögonblick hon ska till att brännas eller liknande men det funkar och även om det inte är någon Black Sunday som utspelar sig framför ögonen. Redan innan tankarna föll på denna mästerliga rulle av Mario Bava hade jag förresten redan tyckt mig känna igen konturen av något djur eller någon växt eller för den delen någon hybrid däremellan från Day of the Triffids. Nu tror jag i och för sig inte att det är frågan om någon hommage till den filmen men formen är onekligen ganska lik.

Väl tillbaka i vår egen tid tycker jag mig återfinna samma känsla som i de småusla filmerna jag själv brukade hyra på 80-talet. Jag har ingen specifik titel i bakhuvudet utan det är mer en övergripande känsla av halvseriös skräckis som verkar vilja mer än vad den klarar av. Det är på gränsen till alldeles för pretentiös men ett paradoxalt soundtrack räddar i sista sekund filmen från att ta sig själv på ett alldeles för stort allvar. Man kan säga att den andra fasen, och den klart mest underhållande delen av filmen inleds med detta.

Något som jag inte gillar är när man inte visar tillbördlig respekt för de döda och även om Anna Nicole Smith inte tillhör någon av mina favoriter eller förebilder tycker jag inte om att man nämner hennes namn på det sätt som man gör. Man hade kunnat lösa det på ett betydligt smakfullare sätt, men nu är jag kanske inne på petitesser… Nåja, den andra fasen av filmen innehåller rikligt med kalkonhumor, det är stereotypiska karaktärer och större glimt i ögat än vad man lyckats åstadkomma här finns nog inte. Allt det pretentiösa är som bortblåst och filmen tar sig inte ett smack på allvar.

Det finns också gott om både ironi och satir, som till exempel vad en cheerleaders bör äta om hon ska kunna behålla den perfekta kroppen. Anorexi berörs och ska man ta någonting på allvar i filmen så är det väl just det där?

Nåja, filmen fortsätter och vi introduceras snart för huvudattraktionen – den femhundra år gamla häxan. Det funkar väl sådär och kalkonhumorn bibehålls på en behaglig nivå. Att påstå att det här är något annat än en tvättäkta kalkonrulle vore att föra folk bakom ljuset, men även om de kvalitativa nivåerna i filmen inte är de högsta i mannaminne ska vi komma ihåg att det är just det som är charmen med filmen och att det är riktigt urusla sminkjobb och att kedjorna på motorsågarna faktiskt inte rör sig spelar kanske inte så stor roll. Man för en stunds avkoppling från den stressiga vardagen och behöver inte tänka på att allting serveras perfekt hela tiden, men lite mer motorsåg kunde vi väl ha fått av en film med en sån titel?

Recension: Linda blair och David hasslehoff i WITCHCRAFT - 1988

Liksom när det gäller Silent Assassins införskaffades den här filmen enbart på grund av det faktum att LindaBlair medverkar. Hon är inte med särskilt mycket i denna heller men kanske något mer än de få tillfällen man fick se henne i Silent Assassins. Hennes medverkar här är mera av huvudrollskaraktär även om man kanske ska betrakta det som en större biroll. Handlingen i filmen centrerar sig kring någon form av häxhistoria men vad filmen egentligen går ut på är jag inte riktigt sker på även direkt efter att jag såg den. Det är rörigt och förvirrande och det känns mest som lösryckta scener. Det är gott om klyshor, men filmen har charm och jag skäms inte över att ha den i min hylla. Det kanske inte är en film som kommer att gå till historien som Linda Blairs, eller David Hasslehoffs bästa, för han medverkar också i en ganska meningslös roll egentligen. 

4/10

Recension: Boogeyman - 2005

Boogeyman

Regi: Stephen T. Kay

2005

Horror

Utåt sett verkar Tim (Barry Watson) vara som vilken normal 20-åring som helst men i hans inre gömmer sig en fruktansvärd traumatisk händelse han råkade ut för som barn. Hans pappa drogs in i garderoben och dödades av vad som föreföll att vara ett monster. På grund av detta är han numera livrädd för garderober och lyckas bara med nöd och näppe kontrollera sin rädsla - eller egentligen inte faktiskt! Mer och mer inser han att han måste konfrontera sin rädsla och återvända till föräldrahemmet. Han måste inse att det inte finns något farligt i garderoben. Men är det så enkelt eller väntar boogeymannen på honom när han till slut återvänder?

För de av er som har sett Ulli Lommels film från 1980 med samma titel och förväntar er en regelrätt remake kanske det här blir en besvikelse. Det är inte någon remake i vanlig bemärkelse och kanske inte någon remake alls egentligen. Det filmerna har gemensamt är den traumatiska barndomsupplevelsen och konfrontationen av densamma som vuxen och inte mycket mer, dessutom har man ju vänt på genus.

Boogeyman är en film som inte fokuserar så mycket på själva dödandet som man är van vid nuförtiden (och förr också för den delen), utan mer på skräcken för det okända. Jag tycker den gör det på ett ganska bra sätt även om man hade velat ha en ännu starkare spänning. Kanske kunde man ha skapat en mer klaustrofobisk stämning och inte förlitat sig så mycket på plötsliga överraskningar, men smaken är ju som bekant - delad.

Att detta är en modern film råder det absolut ingen tvekan om, det märker man inte minst på den fladdriga kameran som swishar runt till synes på måfå. Det verkar vara inne att filma på det viset nu, men jag kan inte påstå att jag gillar det. Det känns som ett påtvingat sätt att göra filmen intressantare, lyckas inte story och manus får man väl ta till nåt annat tycks filmskaparen resonera.

Vad jag däremot tycker är riktigt bra är att man blandar ihop handlingen lite grand så att man inte ska veta riktigt vad som har hänt och i vilken ordning. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag skulle kalla filmen för fragmenterad, men åt det hållet är det emellanåt i alla fall. Blandar man upp detta med lite minnesförlust och andra trevliga ingredienser kan man faktiskt skapa många intressanta frågeställningar och slutresultatet blir att man inte är helt säker på vilken utgång historien har. Teorier har man dock gott om och de flesta håller faktiskt nästan ända in i mål.

En visuellt rörig film med halvt om halvt fragmenterad handling, jag tror filmen passar de flesta fans av moderna skräckfilm faktiskt!

Recension: Scanners - 1981

Scanners

Regi: David Cronenberg

1981

Thriller

Darryl Revok är den mäktigaste av alla så kallade scanners. Han kan med tankens hjälp påverka sig omvärld på ett sådant sätt att han i det närmaste är ostoppbar. Han leder en organisation vars mål är att uppnå världsherravälde med sig själv som självklart ledare. För att infiltrera denna organisation skickar forskaren Dr. Paul Ruth in en hittills okänd scanner, en som inte finns på de listor som existerar. Denne Cameron Vale kommer undan för undan allt närmare sanningen som inte nödvändigtvis är bekväm för alla parter.

Jag minns inte om det här var en av de tredje eller fjärdehandskopiorna jag såg när jag först stiftade bekantskap med den i mitten på 80-talet. Hur som helst kan man inte säga att kvaliteten är att jämföra med den som kan uppnås idag med DVD och LED. Med det vill jag ha sagt att man sannerligen kommer undan med mera om kvaliteten är sämre. Jag har inte sett den här filmen sedan det begav sig och ville ta redan på om de faktiskt var lika bra som jag mindes den.

Det jag egentligen mindes, i bilder, var en huvudexplosion. Det är kanske den mest berömda scenen i filmen och tyvärr den som för representera den när man tänker på den. Men sanningen är den att det här är mycket mer än en film där det råkar explodera ett huvud. Samtidigt är det en film som faktiskt har en mycket tunnare handling än vad man skulle kunna tro. Faktum är att jag reagerade för att det nästan ser lite för bra ut. Allt är lite för tillrättalagt i miljöerna, lite sterilt rent av. Det ser helt enkelt ut som filmmiljö om ni förstår vad jag menar.

Så är filmen lika bra som jag mindes den? Ja och nej faktiskt. Den är på många sätt bättre och har en handling med mer djup än vad jag hade en aning om. Detta även om den till synes fortfarande är ganska tunn. Det finns liksom en kropp och ett engagemang i det hela som verkligen tilltalar. Det finns ett djup i det enkla och en konspiration i konspirationen.

Vanligtvis kallar man nog den här filmen för en skräckfilm av något slag, kanske sci-fi. Det beror väl kanske på att den fokuserar på övernaturligheter, såsom ESP och telepati. Men till syvende och sist är det ändå en thriller i mina ögon. Det finns två läger egentligen, de som vill ta över världen och de som vill förhindra det.  Naturligtvis finns det också mer problematisering än så bland kulisserna. Det är dessa aspekter som är bättre med filmen än vad jag mindes den från mitten av 80-talet.

Det som är sämre är snarare de mer ytliga sidorna och då menar jag inte nödvändigtvis huvudexplosionen eller andra effektmässiga saker utan snarare själva idén med mutanter som scanners. Det är helt enkelt av underordnad betydelse och finns enbart till för att skapa en historia att bygga handlingen kring.

Så vad är slutsatsen efter mitt återseende? Jodå, jag är nöjd! Jag satt inte trollbunden men vad klart intresserad av var filmen skulle ta mig och de få scener jag mindes sedan förr var verkligen inte bleka. Filmen har åldrats väl även om det är helt uppenbart att David Cronenberg sedan dess har utvecklats ytterligare och numera kan sägas fästa ytterligare vikt vid sådana detaljer som gör att det inte ser lika konstruerat ut.

Recension: Long Weekend

När man läser på omslaget till den här filmen, eller rättare sagt innan man läser på omslaget, får man lätt uppfattningen att det rör sig om en film i subgenren ”terror”. Efter att man har bekantat sig med handlingen en smula tänker man sig kanske i stället att det kommer att vara någon form av djurskräckis men efter att ha sett klart den kan jag konstatera att det inte är det heller. Och faktum är att jag efter att ha sett inte är riktigt säker på vad jag ska rubricera den som. Det finns onekligen djur som skrämmer och rent av attackerar karaktärerna men det är knappast filmens huvudsakliga mål att framställa detta som något skrämmande. Det är heller inte det huvudsakliga målet att fokusera på de mystiska händelser som de inblandade råkar ut för och som ingen egentligen kan förklara. Det är åtminstone inget mål att försöka förklara för åskådaren eller ge någon lösning. Nej, det som ligger mest i fokus är faktiskt den inbördes relationen mellan mannen och kvinnan som ger sig ut på hajk, deras bakomliggande problem av otrohet, abort och annat. Det är ganska välspelat, det ska erkännas men efter filmen är slut och man har blivit snuvad på alla möjligheter till en logisk förklaring och alla övernaturliga teorier känns irrationella återstår man med ett stort ”jaha?”. Det är synd för filmen hade helt klart potential att bli riktigt lyckad och det är nästan lite irriterande att man lyckas slarva bort det på ett sådant sätt! 

5/10

Recension: The Silent House - 2010

The Silent House – Tyvärr en ganska tråkig film som inte bjuder på så mycket stämning. Den är nästintill helt ospännande och det tar ganska lång tid innan man ens blir intresserad av vad som händer i den. Det sägs att den är inspelad utan klipp och det kans nog stämma och det gör också att det finns en ytlig poäng med den. Formen är viktigare än innehållet, ja så tycks filmskaparna ha resonerat i alla fall. Jag kan inte förneka att det finns några riktigt snygga scener som förstärker filmen, några kameraåkningar som jag häpnade över och som förvånade mig. Men det räcker inte! Den är slut innan det har hunnit bli intressant och även om det är en film som sägs vara baserad på verkliga händelser är det mestadels bara tråkigt. Sådana filmer brukar jag tycka om annars. 

4/10

Recension: Devil

Devil – Fem personer fastnar i en hiss och efter att klaustrofobin och paranoian slagit in börjar mystiska och övernaturliga saker inträffa, en efter en går de ett våldsamt öde till mötes. Det här är väl på pappret ganska tilltalande premisser och filmer med övernaturligheter brukar alltid vara intressanta. Tyvärr är det lite segt och handlingen är lite för långsam, det finns ingen riktig stake i den om man säger så. Det är absolut sevärt och helt ok, men det lilla sista för att det ska kunna bli riktigt spännande saknas. Själva djävulsmytologin känns genomarbetat och skådespelarinsatserna är det inte något fel på heller. Men det är svårt att göra en film med bara ett par olika scener att arbeta med. Lyckligtvis är det inte i hissen hela tiden allting utspelar sig, vi får också följa de som bevakar, säkerhetspersonalen och polisen helt enkelt. Det ger en bra balans och hjälper säkert upp filmen en aning också men på det hela taget är det en ganska medelmåttig betraktelse enligt min mening. 

6/10

Amityville Horror - 2005 - Enverklig händelse?

Amityville Horror

Regi: Andrew Douglas

2005

Horror

Familjen Lutz kommer över ett fint hus för en mycket billig penning och flyttar in. Kruxet med huset är att ett år tidigare mördade Ronald DeFeo hela sin familj medan de låg och sov och skyllde sedan på att rösterna befallde honom att göra det. För familjen Lutz och George (Ryan Reynolds) i synnerhet blir detta början till en mardröm. Han ser syner och hör röster, ibland tror han inte sina egna ögon och hans mentala hälsa sviktar. Håller han på att förlora förståndet? Samtidigt får dottern en ny lekkamrat vid namn Jodie, det är bara det att Jodie tillhörde familjen DeFeo och är väldigt död…

Så var det då dags för den senaste i raden av remakes från Hollywood. Den här är ganska lik t.ex. både remaken Texas Chainsaw Massacre och nyligen gjorda Boogeyman i sitt bildspråk. Kameran flaxar åt alla möjliga håll och det är svårt att inte tänka på musikvideos eller reklamfilm. Personligen tycker jag den här är bra mycket bättre än de båda nämna filmerna men trots detta kommer den inte upp i originalets emfas på spänning. Det är en ganska tråkig film utan att för den skull vara ett dåligt hantverk.

Skådespelarna är faktiskt bra och historien är välberättad trots att man fallit i fällan att visa alldeles för mycket i bild – som vanligt! Ingen skulle bli gladare än jag om man slutade upp med att försöka skrämmas så förbannat mycket. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – less is more!

Annars känns en hel del igen från originalet, som jag för övrigt inte är någon älskare av (så fick jag det sagt). Kanske märker man en viss skillnad i det religiösa som inte alls har samma utmärkande position här. Visserligen befalls även här en präst att lämna huset men filmens tyngdpunkt ligger ändå på annat håll.

Fast trots allt kanske man bör undvika att jämföra med originalet, kanske är man lyckligast lottad om man inte ens sett det. Ser man den här som en självständig film utan jämförelser tror jag nämligen att man får ett betydligt större utbyte av den. Med det menar jag inte att filmen kommer att sitta kvar i medvetandet långt efter att den är slut, utan att det är hyfsad underhållning under de 90 minuter filmen varar.

Filmen påstår sig vara baserad på en verklig händelse, hur mycket sanning det ligger i historien vet jag inte och jag vet inte heller om jag orkar ta reda på det.

4/10

Recension: The Hole

The Hole – Nej, det här är inte filmen från 2001 med Thora Birch. Det här är istället en par år gammal film om ett par ungdomar – två bröder och granntjejen, som hittar ett hål i källaren. Det tycks vara bottenlöst och ur det kommer deras värsta fasor upp. Jag hade väl inte förväntat mig så mycket med tanke på att det är elvaårsgräns på den men det här kan väl inte ens en tioåring bli rädd av? Men det är inte helt bortkastad till i alla fall, det finns några sekvenser, framförallt framåt slutet som tycks vara väldigt inspirerade av tysk expressionism vilket jag tycker är väldigt skojigt. Jag tycker gott att man hade kunnat ta ut svängarna lite mer och även om jag brukar förespråka att insinuation är effektivare än övertydlighet så hade jag önskat att man kunde ha visat något i alla fall. Själva handlingen kan man dock inte anklaga för att inte vara förutsägbar. Ok en gång kanske, men inte mer. 

4/10

Recension: Season of the Witch (2011)

Season of the Witch (2011) – Jag gillar den här filmen, inte för att den är historiskt korrekt för det betvivlar jag starkt. Men jag gillar filmer som utspelar sig i historisk miljö, jag gillar riddare och jag gillar övernaturligheter, svart magi och fantasy. I den här filmen får jag allt ovanstående och jag får Nicholas Cage och Ron Pearlman. Dessutom får jag Christopher Lee i en liten roll och det finns väl sämre man kan råka ut för. Handlingen i sig är väl inget att jubla över men det är en underhållande äventyrsfilm och resan med häxan som ska ställas inför sin dom är underhållande. Det finns vissa datorgenererade effekter men jag börjar bli så tröt på att klaga på dessa att jag helt enkelt accepterar dem, dessutom börjar de numera bli bättre och bättre. Något som är lite ovanligt är att man faktiskt vågar sig på att kritisera kyrkan, man hävdar på flera ställen att kyrkan utgett sig för att vara Guds sändebud men i själva verket mördat, torterat och spridit annan ondska i Guds namn. Inget som någon något så när intelligent människa inte visste ändå, men det är ganska ovanligt att vi får så starka sensmoraliska påhopp från Hollywood! Det är inte en film som tar mig med storm men den är sm sagt underhållande och den lyckas också med bedriften att faktiskt överraska lite i slultet, det är inte allt för vanligt nuförtiden.  

7/10

1408 - 2007 - Efter en berättelse av Stephen King

1408

Regi: Mikael Håfström

2007

Horror

Mike Enslin (John Cusack) skriver böcker om övernaturliga fenomen och hemsökelser. Under sina efterforskningar om hemsökta hotell och pensionat stöter han på en varning om att inte övernatta i rum 1408 på ett av New Yorks finare hotell. Detta fångar naturligtvis hans intresse då han tidigare haft mer erfarenhet av små lantliga hotell i sina utredningar. Dock visar det sig vara lättare sagt än gjort att tillbringa en natt i det beryktade runnet, då hotelledningen, mer eller mindre, förbjuder någon att övernatta i där. Med hjälp av en föga brukad lag, beger han sig dock till New York fast beslutad om att övernatta i det ökända rummet. Hotellchefen (Samuel L. Jackson) försätter att vara motsträvig men har till slut inget annat val, trots kraftfulla varningar, än att tillåta författarens övernattning. Mike blir snart varse att varningarna inte var överdrivna och att han befinner sig inuti ett ondskefullt rum. Ett rum som gör allt för att döda honom…

När jag första hörde talas om den här rullen förväntade jag mig nästan en intensifierad filmversion av miniserien The Lost Room, som kretsar kring ett hotellrum som är en slags portal mellan två dimensioner. När jag sedan började läsa på om filmen och upptäckte att den faktiskt handlar om en hemsökt hotellrum förändrades mina förväntningar något. Lägg till detta att, jag till min fasa, under den här tiden också upptäckte att den bygger på en novell av Stephen King. Jag hyser nämligen lite blandade känslor till den mannen, eller kanske framförallt hans verk. Nej, det är faktiskt inte riktigt sant det heller, snarare handlar det om filmatiseringarna av hans verk som, enligt mitt förmenande, oftast tenderar att bli ganska undermåliga filmer.

Nåja, att ha förutfattade meningar är inget ovanligt, det har alla. Det svåra är, och jag tycker mig i alla fall ha bemästrat konsten till viss del, att vara medveten om dem och möjligen vara kapabel att åsidosätta dem, för att kunna ge ett så adekvat omdöme som möjligt.

John Cusack är en mycket begåvad skådis som bär upp nästan hela filmen själv. Inte bara för att det nästan bara är han som är med i stora delar av filmen, utan även för att hans briljans skiner om honom. Det är de små medlens skådespeleri och ofta behövs det inte mer än en blick eller en kommentar för att man ska förstå precis vilken känsla han vill förmedla. Han är också ackompanjerad av Samuel L. Jackson, som även han gör ett mycket imponerande intryck. Han är visserligen mycket mer låst till vad han kan göra i och med karaktären han spelar, men han är karismatisk så få och det är en fröjd att se honom agera. Man önskar nästan att det fanns fler scener med honom.

Fast detta skulle å andra sidan säkerligen skada den spänning filmen bygger upp. Den är väldigt intensiv och ibland avlöser skrämseleffekterna varandra på löpande band. Jag skulle dock önska att man hållit filmen på den nivån hela vägen igenom och inte försökt att blanda in en massa metaforer från Mike Enslins liv som en slags förklaring till händelserna. Det känns som om man söker efter en anledning och Mike Enslins egna referenser till Dantes nedstigning genom helvetets nio kretsar tydliggör denna filosofi ytterliggare. Dessutom upplever jag att det är ett par twists för mycket som drar ned betyget och får filmen att förefalla aningen rörig. Dock ska sägas att Directors Cut versionen, i detta sammanhang, är betydligt bättre och även att slutet på filmen är helt annorlunda (och bättre) på denna version.

Själva grundidén, som planterar tvivel i åskådaren om det verkligen spökar eller om allt rör sig i huvudpersonens huvud, känns igen från tidigare Stephen King filmatiseringar. Mest påtagligt är väl detta i Stanley Kubrick version av The Shining. Detta hänger naturligtvis tätt samman med de syner, och de försök till händelsernas rationella förklaring som jag skrev om i stycket ovan. Mike Enslin ser efter att ha vistats i rummet en tid. Flashbacks på viktiga händelser, som alla bottnar i sorgen efter sin förlorade dotter. Blir han galen eller ej? – Avgör själva!

5/10

Paranormal Activity 2

Det här är egentligen en film jag borde ha sett för länge sedan med tanke på hur bra och effektiv jag tyckte att den första filmen var. Men av olika anledningar har det inte blivit så, det finns för mycket att se och för få timmar att göra det på och så är det bara… När jag nyligen trots allt införskaffade den lovade jag mig själv att den inte skulle bli liggande länge och det löftet lyckades jag infria. Att det man överkurs att införskaffa den på högupplöst blu-ray var väl egentligen min tanke, men för blygsamma 49 spänn kunde jag inte hålla mig och faktum är att toppkvaliteten faktiskt förhöjde upplevelsen. Den här filmen är gjord som om den vore filmad med en HD-kamera, det nämns till och med i filmen. Följaktligen hade den förlorat på att ses på något annat format! Allt det där är förstås bara ordbajseri även om det ligger något i det, filmen i sig var lite av en väntad besvikelse faktiskt. Det var ganska klart att det inte skulle gå att komma i närheten av första filmen. Det är inte nytt och fräscht längre och man känner verkligen igen sig. Trots detta är det en ganska effektiv film som inte skäms för sig. Den når kanske inte upp till sin föregångare men det är ändå helt klart en potent spökfilm som klarar att hålla nerverna på helspänn i väntan på den oundvikliga upplösningen. 

6/10

Drive Angry

En ganska fånig film egentligen, men med glimten i ögat och förvånansvärt underhållande! Förutsägbart action med mycket klichéer från början till slut. Som om inte det vore nog har man blandat in fantasifulla förklaringar med Djävulen och annat övernaturligt för att ge filmens actionscener helt fria tyglar. En dum film, det råder inget tvivel om det, men klart underhållande om man inte har något bättre för sig!

Jag såg 2D versionen men det är uppenbart att man har gjort allt för att det ska se häftigt ut i 3D.

Incubus

Den här var inte så pjåkig, men inte direkt bra heller. Handlingen kretsar kring experiment med telepati (typ) och en galen mördare som dödar sina offer med sina drömmar. Helt ok, men inte mer..

Deadline

Deadline – En relativt ospännande spökfilm med Brittany Murphy och Thora Birch. Den lider tyvärr av samma problem som så många andra filmer av det här slaget gör, man ska väva samman personliga händelser i karaktärernas liv med vad som händer i själva spökhistorien och på så sätt förvirra åskådaren till att inte riktigt veta om det verkligen spökar på riktigt eller om det är en produkt av ett tidigare trauma, medicinering eller något helt annat. Och eftersom filmen dessutom handlar om en författare som hyr ett gammal stort hus för att få vara i fred och skriva sin bok lägger man till ytterliggare ett sätt att förvirra åskådaren. Vad av det som händer i filmen händer verkligen och vad är endast i författarens fantasi samtidigt som hon skriver? Vi har sett exempel på den här typen av historier tidigare, i House of Long Shadows inte minst, och det känns ärligt talat som om det är lite uttjatat numera. – 4/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Recension: Huset Vid Vägens Ände - 2003

Först följer min originalrecension som jag skrev när filmen var tämligen ny, sedan en uppdatering jag skrev efter att ha sett om filmen som dessutom blivit förlängd med några minuter.

Huset vid vägens ände

Regi: Martin Kjellberg, Nils Wåhlin

2003

Horror

Fyra konststuderande studenter hyr ett hus långt ute i ödemarken för att få vara i fred och ägna sig åt sitt skapande. Nåja, de har faktiskt en hel del öl med sig också och planerar väl att festa till det lite mellan varven. Väl där börjar dock mystiska händelser att inträffa och allt annat än fest blir snart väsentligt för dem. Åtminstone för dem som fortfarande är vid sina sinnes fulla bruk, för det går snart utför med den saken. En efter en börjar de alla bete sig underligt, som om något tar över deras viljor, låter dem se syner av allehanda slag och vill till slut fly hals över huvud. För de kan väl ändå inte vara där ensamma – eller?

Man är ju inte direkt bortskämd med svensk skräckfilm och i synnerhet inte bra sådan. Här lyckas dock Martin Kjellberg och Nils Wåhlin med konststycket att leverera en synnerligen otäck film och detta trots att handlingen är till synes är ganska okomplicerad och anspråkslös. Det är lätt att luras till att tro att det skulle röra sig om ett i raden av otaliga ”kompisprojekt” som tillverkats genom åren och man blir faktiskt förvånad och tagen med storm redan i de inledande scenerna. Åtminstone blev jag det.

                           

Självklart finns det en del man skulle vilja ändra på, eller lägga till/dra ifrån i filmen, när finns det förresten inte det? Det är endast ytterst sällsynta mästerverk som kan skryta med att vara totalt felfria och även om filmens budget inte hade klarat att inkludera mer spektakulära effekter har man istället hushållit med det man haft och satsat på en krypande känsla. Jag klagar inte, det är precis så man ska göra och att fläska på med en massa blodiga effekter som substitut för talang är inget som håller i längden.

Skådespeleriet är en av filmens största akilleshälar, detta utan att komma i närheten av den katastrof man hade kunnat förvänta sig på förhand. Det är faktiskt betydligt bättre än så. Det är bara det att vissa klarar sig lite bättre än andra och resultatet blir lite ojämnt och haltande när hälften av folket framför kameran talar naturlig skånska och de andra.. Ja, inte vet jag, men tillgjort låter det i alla fall. I det stora hela är det dock av mindre betydelse och det filmen förlorar i skådespelarväg tar den tillbaka med råge på sin skruvade handling.

Att det inte är vilken spökfilm som helst konstaterar man snart och det känns som om man hämtat en del inspiration från Asien när man snickrat ihop manuset. Glöm vita lakan och rasslande kedjor, glöm också böldbeprydda demoner med grotesk långa naglar som tappar tänder. Här handlar det om helt andra spöken, hjärnspöken rent av. Man gör inte misstaget att visa för mycket och visar man någon skrämseleffekt nöjer man sig med att hålla den så övertygande och naturlig som möjligt.

En imponerade och synnerligen otäck film!

Huset Vid Vägens Ände – Jag såg och recenserade Huset Vid Vägens Ände redan för många år sedan men tyckte att jag hade anledningen att se om den i samband med att den nu fick riktig DVD-realese och att jag faktiskt blivit citerad som referens på omslaget. Vad jag mindes så var det en spännande film, men med mindre lyckade skådespelare i några av rollerna. Handlingen, eller vad filmen ruvade på under sina mystiska händelseförlopp, hade jag totalt glömt bort! Nåväl, jag såg om den och hade väl rätt i mina erinringar men filmen var mycket effektivare än vad jag mindes den som. Jag satt på helspänn och undrade vad som skulle hända härnäst och om man skulle få någon förklaring till de oförklarliga händelserna som filmen centrerar sig kring. Jag blev absolut inte besviken och hur man kan tycka att en film, som man dessutom redan sett med kritiska ögon sedan tidigare, kan vara så här fantastiskt spännande vet jag inte. Jag blev definitivt inte besviken på filmen den här gången heller! Köp den idag! – 8/10

Twilight

Twilight – Plågsamt seg film som trots att den innehåller vampyrer varken kan räknas som skräck eller erotik, något som ju ofta går hand i hand med dessa nattens varelser. Här är det dock annorlunda. Vampyrerna har inga problem med att vistas i solljus även om de ser lite konstiga ut i direkt sken, det skimrar lite om dem kan man säga. Men det är som sagt en seg film, egentligen inte dålig, bara ointressant. Det är väl alltid lite intressantare så länge det finns någon form av mystik kvar, men det går ganska snabbt över. De unga tu fattar tycke för varandra, för det här är i grund och botten egentligen en kärlekshistoria i collagemiljö, och på den vägen är det. Han lovar både sig själv och henne att han ska skydda henne och det är väl fint, men det blir lite väl svart och vitt. Det är mycket snack och lite verkstad skulle man kunna säga. Hur som helst finns det trots allt några få intressanta eller åtminstone underhållande scener i filmen. Några är utspridda längs början, under själva utvecklingen av karaktärerna, men framförallt är det ett parti fram emot slutet av filmen som det är lite högre tempo i. Tyvärr håller det inte ända fram och filmen slutar ungefär som den började – ointressant! – 3/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm