Enter the Void - 2009 - av regissören till Irréversible

Enter the Void

Regi: Gaspar Noé

2009

Drama

Oscar tar droger, men han är, enligt egen utsago, ingen jävla knarkare! Den ena saken leder till den andra och det bär sig inte bättre än att han till slut dör. Han blir helt enkelt skjuten av polisen. Men även om han är död är han inte borta. Hans själ flyter över staden och tar del av allt som händer. Ett löfte om att skydda sin syster till varje pris finns kvar och gör kanske att han inte riktigt kan finna ro, inte ens när han blir kremerad. Den värld som nu finns för Oscar är en helt annan än den han levde i.

Jag hade oerhört högt ställda förväntningar på den här filmen och under förtexterna, som blinkar förbi riktigt intensivt, trodde jag verkligen att jag skulle få se en film bortom allt annat. En film som verkligen tog ut svängarna när det gällde visuellt skapande. Men på nåt sätt så blir det aldrig riktigt något av det. Gaspar Noé lyckas aldrig riktigt göra det intressant. Ingenting verkar egentligen ha någon betydelse för handlingen och den handling som finns känns bara som en ursäkt för att kunna flippa ut i långdragna kameraåkningar. Detta gör förstås att det blir en tekniskt fulländad film men utan nerv. Jag känner inget större intresse och engagemang någon gång egentligen.

Allting känns väldigt löst sammanhållet och det är väl hela tanken också kanske. Och visst kan det finnas en poäng med att låta publiken lägga ihop filmens pussel efter eget huvud och skapa sig en egen personlig bild av den som inte behöver stämma överrens men någon annans vision överhuvudtaget. Jag brukar själv gilla sådana filmer men här blir det bara lite för mycket. Det känns oerhört pretentiöst och inte alls i närheten av det som förblir referensverket när det gäller Gaspar Noé för mig, nämligen Irreverible.

Ska man penetrera filmen lite grand så ser jag den som en existemsiell kommantar på något sätt. Det är centralt i handlingen vad som egentligen är livet efter detta, om det nu finns något liv efter detta. Oscar har nyligen börjat intressera sig för en Buddistisk bok när han dör och det är kanske just detta som är filmens huvudsakliga filosofi. Inte nödvändigtvis en Buddistisk livsåskådning men i alla fall ett sorts tankemönster om vad som verkligen händer efter döden. Är reinkarnation svaret på frågan?

Det är en film som tar på krafterna att se. Inte på grund av några speciellt starka scener utan just för att den är så intetsägande. Men efter två timmar händer det något som lyfter intresset och jag vet inte riktigt varför. Det känns bara som att filmen nu sätter igång på riktigt. Jag antar att det är Oscar som försvinner längre och längre in i tomheten vilket gör filmen mer och mer intensiv. Det är ingen konventionell avslutning men liksom Irreverisble finns det scener som kanske först inte visar sig vara speciellt intressanta men som sedan får en oerhörd inverkan på händelseförloppet.

Recension: The Bunny Game

The Bunny Game

Regi: Adam Rehmeier

2010

Horror/Extreme

Bunny är Konstant hög på kokain. Hon suger av killar för att finansiera sitt missbruk och spanar ständigt efter nya torskar. Hon gör det som krävs av henne för pengarna och det begränsar henne verkligen inte till avsugningar. En del torskar är mycket våldsamma men hon har lärt sig att leva med det. I alla fall fram tills nu… En lastbilschaffis kidnappar henne och binder upp henne på flaket. De följande dagarna ägnar han sig åt att få henne att önska att hon aldrig hade blivit född!

Så länge jag kan minas hade det figurerat rykten om och omkring snuff – filmen som säga vara helt äkta – där dödsscenerna är på riktigt – men ingen har hittills kunnat bevisa existensen av denna typ av extrema filmer. Nu har tiden kommit, för första gången har vi här en film som påstår sig vara effektfri. Det man ser är det som händer – på riktigt! Det är et bra sätt att marknadsföra filmen inte sant?

Det är en provocerande film, om det råder det inget tvivel! Vissa scener fastnar som klister på näthinnan men på det hela taget hade jag inbillat mig att den skulle vara mycket brutalare än vad den var. Jag menar, det är påträngande terror och när Bunny skriker efter hjälp är det oerhört trovärdigt men det finns väldigt lite äkta tortyr iden (tack gode Gud för det!), Det är som sagt ett par scener med brännmärkning och lite annat när det kommer till permanenta skador. Det är förstås oerhört jobbigt att se på men bilden jag hade målat upp framför mig besannades inte riktigt! Det kanske säger mer om mig än om filmen egentligen.

Men även om den fyskiska tortyren inte är fejkad är det inte detta som är filmen starkaste kort. Tortyren är övergående men offrets hjälplösa terror och lastbilschaffisens sadism är vad som är det jobbigaste att bevittna. Det finns absolut ingen väg att fly och det känns hela tiden! Bunny lever förstås ett mycket destruktivt liv, det tar inte lång tid att förstå. Hon behöver kokainet för att överhuvudtaget stå ut med sin tillvaro. Det är en väldigt rå bild av verkligheten som visas upp!

När chaffisen kommer in i bilden tar det heller inte lång stund innan man inser att även han brottas med sina inre demoner. Förresten, det är så mycket ångest och rädsla i den filmen att Ingmar Bergman hade blivit grön av avund! Alla är egentligen offer, det finns inga vinnare bara förlorare! Och vad säger det om vi som tittar på filmen? Är vi också förlorare som luras att se en våldsam film bara för att det inte finns några effekter i den? För ingen hade höjt ett ögonbryn annars!

Filmen har ett mycket vackert svart och vitt foto. Jag tror inte den hade funkat lika bra i färg men det är förstås omöjligt att sia om. Det här svart-vita tar filmen till en helt annan nivå! Handlingen berättas inte på det enklaste sättet och den är inte alltid linjär heller. Skådespelarna, i alla fall de två huvudskådespelarna, är fantastiskt trovärdiga och så vidare. Men det som mest av allt når mina innersta känslor är en undran över vad som ska komma härnäst. Den här filmen har tagit ett steg i filmkonstens evolution och jag är inte säker på att jag trivs med det. Som filmfanatiker och skräckfilmsfan är jag inte nödvändigtvis intresserad av att se människor skadas på riktigt. Det är inte underhållning längre, det blir lite för skruvat och jag hoppas att det aldrig görs en film som denna igen.

Med det sagt inser jag naturligtvis att en film av det här slaget tjänar som en ögonöppnare. Tydligen använde Rodleen Getsic, som spelar Bunny, inspelningen av den här filmen som någon sorts terapi för att komma över traumat från liknande händelser. Funkar det är det väl ok förstås. Men det är en utmaning att titta på och förstå filmen. Vad är nästa steg? Snuff?

Recension: Vi barn från Bahnhof Zoo

Christiane F. – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo

Aka: Vi barn från Bahnhof Zoo

Regi: Uli Edel

1981

Drama

På sin fjortonårsdag provar Christiane för första gången att injicera heroin. Hon har tidigare avverkat droger som valium och hasch och dessutom sniffat heroinet ett bra tag. Det blir startskottet för en dekadens neråtgående spiral som slår många liv i spillror. Hennes bekantskapskrets minskar och det enda hon har gemensamt med de hon har kvar är drogerna. Men droger kostar pengar och vad ska en fjortonåring göra för att få tag i dem? Prostitution förstås, hon lär sig den hårda vägen hur gatans liv verkligen fungerar – eller inte fungerar, och fastnar helt och hållet i drog- och prostitutionsträsket.

Det här är en film som ofta har utnämnts till ett mästerverk i olika sammanhang och visst är det en bra film! Men faktum är att under de första 40-45 minuterna eller så var jag ganska besviken. Jag tyckte inte att det var något speciellt alls faktiskt. Filmer om ungdomar på glid finns det gott om tänkte jag och försökte febrilt komma på skillnaden mellan den här och de andra filmerna till exempel våra egna svenska – G och Sova Räv. Svaret låter inte vänta på sig särskilt länge. Det som följer efter den inledande trekvarten är något helt annat. Det finns en realism som är både makaber och trovärdig. Den är rent av äcklig och motbjudande vid ett par tillfällen.

Det är nämligen en film och drogmissbruk som inte liknar någon annan. Man kan inte vara säker på vem som lever eller vem som är död när filmen slutar. Ja, förutom vår huvudperson då, eftersom filmer bygger på en bok som i sin tur bygger på intervjuer med den verkliga Christiane. Den skitiga världen är fantastiskt beskriven och miljöerna är magnifika. Skådespelarinsatserna är så bra att man knappast tror att det är skådespelare som spelar rollerna, det skulle nästan lika gärna kunna ha varit en helt bibliografisk film men vi får nöja oss med att kalla den för autentisk och det är inte det sämsta.

Det finns inget förskönande och/eller glorifierande av droger någonstans. Filmen är brutal och som ett slag i magen i sin realism men det är inte det som gör den så bra anser jag. Det som gör den bra är istället att den faktiskt lyckas locka fram känslor ur åskådaren under scener som inte ens borde vara särskilt känslosamma. Det är klart att det är tragiskt när folk tar överdoser etc. men i en film av det här slaget är det något man får räkna med och inget som egentligen väcker några större känslor. Däremot är den kärlekshistoria som berättas, mellan Christiane och Detlev mycket rörande. De tycks, trots att de naturligtvis binds samman av drogerna mer än någon annat, ha en osjälvisk relation till varandra. Fast det är klart, när nojan kommer in är det ingen osjälviskhet längre…

Och på tal om det måste jag slå ett extraslag för det fullständigt briljanta, magnifika, motbjudande avvänjningsscenen! Något mer skrämmande har jag nog aldrig sett! Det är avskräckande men jag hoppas att det tolkas på ett sådant sätt att inte själva avvänjningen blir det avskräckande utan istället anledningen till behovet av avvänjning – knarket!

Recension: Fifty Pills

Det här är återigen en sån där film man kan se utan av vara mer än halvvaken. Den är tämligen underhållande för stunden men lämnar ingetning kvar efter att man har sett klart den. Handlingen i korthet går ut på en ung collagestudent som efter att ha fått ”fel” rumskompis hamnar i en massa trubbel. Slutligen är det så illa att han har e enda dag på sig att fixa studieavgiften, annars sparkas han ut från skolan. Han vet ingen råd, men hans rumskompis har en idé. Femtio tabletter ecstasy och en personsökare. Ringer någon ska ha bege sig till kunden och sälja tabletterna för $20 styck. Han tvekar förstås väldigt länge men har till sist inget val och ger sig iväg till sin första kund. Naturligtvis strular det till sig för honom när hans rumskompis gamla missnöjda kunder kommer efter honom och den lokala knarklangarkungen också. Till råga på allt tror hans föräldrar att han är gay och hans nyvunna flickvän får förstås reda på hans ”affärer”. Allt som allt underhållande som sagt, men inte så rolig som jag hade förväntat mig att den skulle vara. 

5/10