Recension: Memories of Midnight - 1991

Memories of Midnight

Regi: Gary Nelson

1991

Drama

Catherine (Jane Seymour) vaknar upp på ett kloster utan några minnen om vem hon egentligen är. Efter att ha tillbringat över ett år där, konstant drömmande samma dröm börjar hon dock få tillbaka sina minnen så sakteliga. Hon blir övertygad om att hennes namn är Catherine Alexander vilket gläder hennes och klostrets välgörare, den mäktiga och ofantligt rike Constantin Demiris (Omar Sharif). Han tar hem henne till sitt hem och låter henne bo där men blir orolig när hon efter en shoppingdag på stan träffat på en spådam som känt igen henne som Catherine Douglas. Vilka hemligheter döljer egentligen hennes minne och varför är Costa, som Constantin kallas av sina vänner så orolig för att hon ska börja minnas?

Det här är tredje miniserien eller TV-filmen baserad på Sidney Sheldon skriverier som jag recenserar på relativt kort tid och ska sanningen fram så börjar det bli ganska tjatigt, med både Master of the Game och If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd i bakhuvudet. Med det menar jag att både den här och de andra filmatiseringarna naturligtvis fungerar på egen hand men att de också är tämligen lika varandra i uppbyggnad och att intrigerna skulle platsa i vilken såpa som helst. Uppenbarligen är den här inget undantag men den stoltserar trots allt med några kända namn i huvudrollerna.

                                            

Jane Seymour, kanske en av de vackraste kvinnorna i världen axlar rollen som kvinnan som inte riktigt minns vem hon är men som kämpar för att återfå minnet. Eller nja, jag tycker inte hon kämpar särskilt mycket faktiskt. Hennes karaktär är ganska illa skriven och är många gånger inte alls särskilt intressant. Hon beter sig alltför naivt och lägger inte manken till på det sätt som torde vara realistiskt av en dam i hennes situation. Hon går mest runt och är vacker, men det är hon ju å andra sidan väldigt bra på.

Omar Sharif å andra sidan är betydligt bättre och briljerar vid några tillfällen så att man nästan tappar andan. Han har ett sätt att spela med ögonen som gör att hans blick verkar kunna tränga igenom stål om det skulle behövas. Han är helt klart filmens behållning vad gäller skådespeleri och det maktspel han och hans svåger bedriver med varandra är ganska underhållande. De verkar åtnjuta en ömsesidig respekt för varandra, samtidigt som de inget annat vill än att önska livet ur sin rival. Det de mest av allt älskar verkar dock vara pengar och de skyr inga medel för att skydda sina rikedomar.

Det här är en filmatisering på nära tre timmar och det är kanske svårt att göra detta utan att det spretar iväg åt något håll och att resultatet blir en smula ojämnt. Så även här och man får säga att den första disken (utgåvan innehåller två diskar) faktiskt är ganska seg. Det händer inte särskilt mycket utan vi matas med bakgrundsfakta och karaktärsbyggnad. Andra disken är mycket intressantare, intrigerna har börjar komma igång och Omar Sharifs skådespeleri blommar ut fullständigt. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vad som kommer att hända eller vem som lurar vem i slutändan så när som möjligen på några små detaljer.

På det hela taget kan nu den genomsnittlige såpafantasten tycka om det här, och vi andra också om inte annat som tidsfördriv!

Recension: East of Eden - 1981

East of Eden

Regi: Harvey Hart

1981

Drama

Cyrus Trask, som just blivit av med sitt ena ben i Arméns tjänst, förlorar också sin hustru som dränker sig en dyster natt. Han skaffar förstås en ny flamma och allt eftersom att honom också blir svag och matt växer sönerna Charles (Bruce Boxleitner) och Adam (Timothy Bottoms) upp. Att de endast är halvbröder är kanske de som gör att de är så olika och medan Charles slåss för sin fars kärlek, och i processen gör Adam illa både fysiskt och psykiskt, vill Adam inget hellre än att bli lämnad i fred. Hur som helst så visar det sig att Cyrus behandlar Adam hårdare för att de faktiskt är han som är faderns favorit och att han behöver ”härdas”. Adam Skickas till armén och Charles stannar hemma får att sköta om gården. En dag när de båda bröderna återförenats efter många år och fadern avlidit hittar de en ung kvinna (Jane Seymour) halvt sönderslagen och i behov av läkarvård på yttertrappan. Detta startar en livslång rivalitet mellan Adam, som förälskar sig i Cathy, och Charles som ser igenom hennes vackra yttre och skådar hennes mörka, destruktiva eller rent av onda sida! Det blir upptakten på en berättelse där historien kommer att upprepa sig och för alltid förändra släkten Trasks framtid.

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag faktiskt inte sett filmen från 1955 – en av James Deans tre stora filmer. Läser man dock på lite så finner man att de skiljer sig åtminstone på ett plan. Filmen endast behandlar slutet på historien som berättas i den här miniserien, man får inte all den bakgrundshistoria som presenteras här. Om detta är bra eller dåligt i jämförelsen är förstås svårt att säga med bara den ena versionen i referensramen, men jag måste säga att jag gillar historier som spänner över flera generationer och i synnerhet när de är så välgjorda och välspelade som här.

Noble Entertainments utgåva av filmen stoltserar med tre namn, förutom John Steinbeck som skrivit den litterära förlagan: Bruce Boxleitner, Jane Seymour och Timothy Bottoms. Detta är väl de mest kända namnen i hyfsat stora roller kanske, men det finns mer namnkunniga skådisar än så i rollistan. Lloyd Bridges, Anne Baxter och så en hel massa andra kända ansikten som inte nödvändigtvis är enkelt att sätta ett namn på. Stora roller gör också Sam Bottoms (Timothys yngre bror) Hart Bochner, som Aron Trask, Karen Allen och förstås Soon-Tek Oh, som den ständige betjänten Lee i Adams liv.

Särskilt goda intryck gör Timothy Bottoms, vars föråldringsprocess är remarkabel, Soon-Tek Oh som står för den österländska visheten och är en mycket intressant och mångfacetterad karaktär. I bräschen går dock Jane Seymour som är fullständigt briljant! Jag har sällan eller aldrig egentligen sett henne prestera som hon gör här. Det är inte bara det att rollen är något som vi inte är vana att se henne i, hon exekverar den med sådan träffsäkerhet att det nästan blir kusligt och detta oavsett vilken av sina skepnader eller ålder hon ska gestalta. Sällan har väl en Golden Globe varit så välförtjänt!

Men även resten av produktionen är mycket trovärdig. Det handlar inte om att det utspelar sig i början av seklet, det ÄR början av seklet. Känslor spelas ut mot varandra och själva poängen med alltihop tycks vara att historien upprepas oavsett om vi vill det eller inte och blod kanske inte alltid är tjockare än vatten. Det är tragiska levnadsöden som lätt griper tag i åskådaren och har man väl börjat titta är det svårt att stänga av trots att miniserien faktiskt ligger på runt åtta timmar.

Mästerligt – mer eller mindre!