Two Evil Eyes - 1990 - Romero och Argento gör film ihop!

Two Evil Eyes

Regi: George A. Romero, Dario Argento

1990

Horror

Två berättelser av Edgar Allen Poe återfinns i den här filmatiseringen. Fakta i Fallet Valdemar, där titelpersonen ligger för döden och enbart hålls vid liv genom hypnos av sin läkare. Allt för att Valdemars giriga fru, och tillika läkarens älskarinna ska hinna roffa åt sig så mycket pengar som möjligt innan det är för sent. Den Svarta Katten fokuserar istället kring galenskapen som huvudpersonen utsätts för genom sitt arbete som brottplatsfotograf. Hatet mot sambon nyfunna (svarta) katt blir honom övermäktigt och han begår grövre och grövre gärningar för att få slippa djuret. Slutligen blir det honom övermäktigt då kräket tycks ha nio liv…

Berättelser av Edgar Allen Poe är alltid kul om de görs på rätt sätt och här tycker jag man har lyckats ganska bra faktiskt. Romero, som gör den första av de två episoderna – Fakta i Fallet Valdemar, lyckas fånga både essensen i Poes berättelse och att sätta sin egen prägel på verket. Vem skulle vara mer kapabel att regissera, det som i grund och botten faktiskt är en zombiehistoria, än subgenrens okrönte konung?

Adrienne Barbeau gör ett bra jobb som Valdemars hustru, som äntligen vill ha lite ekonomisk utdelning av sitt giftermål med den rika knösen, och bär upp mycket av episoden med sin närvaro. Men även andra saker funkar utmärkt, miljöerna är till exempel magnifika och synnerligen passade i sammanhanget. De ger en seriös känsla som står lite i kontrast till den, enligt mitt förmenande, uppenbara klichékomiken som nästan får produktionen att kännas som, även om det inte är så, något gjort direkt för TV. Även övrig rollbesättning funkar utmärkt även om det väl främst är läkaren (Ramy Zada) och Valdemar själv (Bingo O’Malley) som får tid framför kameran förutom Barbeau då.

Argentos del i filmen, Den Svarta Katten, är lite annorlunda. Den är mera komplex och inte så inbunden till sin natur som Romeros bidrag. Jag måste också säga att jag tycker det är modigt att filmatisera just Den Svarta Katten som torde vara en av de allra mest uttjatade historierna av Poe. Argento lyckas förstås utmärkt, även om han inte gör något mästerverk av saken.

Harvey Keitel spelar huvudrollen som fotograf och han gör det med bravur. Han är riktigt övertygande i sitt hat mot katten och det är väl något som måste till för att det ska fungera. En poäng just med att han är fotograf är ju också att han har tillgång till brottsplatser och således får se den typen av våldsamheter som vanliga människor, eller människor över huvud taget inte skulle behöva se. Detta ger dock Argento chansen att blanda in andra historia i själva huvudhistorien och det hinner heller inte gå särskilt lång tid innan Brunnen och Pendeln visualiseras för oss. Lite senare refereras till Berenice och vill man så hittar man fler referenser längs vägen, mer eller mindre långsökta.

Men allvarligt talat så tror jag inte man bör se den här filmen för sina historiers skull utan snarare för det sätt de har exekverats på. Det är ett gediget hantverk från de båda herrarna i regissörsstolarna och jag tror de haft väldigt roligt när de knåpat ihop filmen. Det är kul att se referenser och det finns en uppenbar lekfullhet över produktionen. Jag tror de har lattjat runt lite bara för att se vad de kunde åstadkomma men när resultatet blev som de blev är det bara att lyfta på hatten och medge att det faktiskt är mycket lyckat och underhållande att se.

Survival of the Dead – 2009 – En film av Zombiefilmernas mästare!

Regi: George A. Romero

Horror

Det finns väl hur mycket zombiefilmer som helst att gräva bland om man verkligen skulle vilja. En del finner det intressantast att rota fram de mest obskura rullarna där tarmarna verkligen väller ut ur liken men jag tenderar att gilla dem som har lite med kvalitativ inställning till zombiemytologin.

Man får väl säga att det var Romero som skapade den moderna zombiefilmen i och med Night of the Living Dead 1968. Och för min egen del tycker jag också att det är hans filmer på temat som är de allra bästa och de som innehåller en trovärdig story förutom att det ska dödas zombies genom att skjuta dem i huvudet. Samma sak är det här, det finns en handling som är större än att bara överleva en massiv zombieattack. Det finns karaktärer man bryr sig om eller åtminstone kan identifiera sig med.

Faktum är att skådespelarna är rätt bra i denna! Jag tycker det är genomgående så i Romeros zombiefilmer och man bör inte jämföra dem med alla amatörrullar på ämnet som har producerats genom åren. Det är en orättvis jämförelse helt enkelt. Som vanligt handlar det mycket om inre motsättningar även om det inte är lika tydligt att karaktärerna befinner sig i en barrikaderad verklighet som i Night of the Living Dead, Dawn-, Day- och Land of the Dead. Mycket av filmen utspelar sig på en liten ö så man kan väl säga att barrikaden är flyttad till öns kanter och att både zombies och huvudpersonerna befinner sig innanför murarna, bildligt talat.

På det hela taget känns inte de levande döda lika fientliga som de gjort i någon av de andra filmerna. Det är en film minst lika mycket om den släktfejd som råder på ön, de två stora klanerna som verkligen inte kan komma överens och inget hellre vill än att utrota den andre från jordens yta och man kan nästa kalla zombieepidemin för en bihandling i det hela. Något som ger krydda åt historien men som inte är den direkta poängen med filmen. Dock är man noga med att få det att se riktigt bra ut när man skjuter dem i huvudet. Ja, alla sådana effekter för den delen, vare sig det handlar om ett skott i huvudet eller ett zombiebett. Alla effekterna ser kanon ut!

7/10

Recension: Land of the Dead - 2005

Land of the Dead

Regi: George A Romero

2005

Horror

Världen än nu full av zombies och de överlevande människorna är i minoritet. De har barrikaderat sig i en stad där de allra rikaste tagit höghusen i besittning medan de fattiga får kämpa för sin överlevnad på gatorna. Mitt i denna verklighet befinner sig Riley (Simon Baker) som för befälet över en gigantisk stridsmaskin kallad ”Dead Reckoning” och som skyddar befolkningen från de levande döda. Här finns också Cholo (John Legiuzamo) som tjänar lite extra pengar genom att sälja lyxvaror till de rikaste i skyskraporna och på så sätt skapar sig en liten förmögenhet. Han har dock inte räknat med att bli lurad av Kaufman (Dennis Hopper) som är högsta hönset och som inte skyr några medel för sitt eget välbefinnande. Cholo blir nu besatt av hämnd och lägger beslag på ”Dead Reckoning” för att förstöra staden och utkräva sin revansch. Riley måste nu skydda staden från denna galning samtidigt som hotet utifrån växer sig allt starkare.

Så var då den efterlängtade fjärde delen i Romeros zombiesaga äntligen här! Skulle den hänge sig åt att imitera de som idogt försökt kopiera mästarnas mästare av zombiefilm och innehålla springande actionzombies eller skulle den vara trogen sina föregångare och leverera en film gjord med eftertanke och omsorg?

Mycket känns igen från de tidigare delarna i den före detta trilogin och som numera får kallas för kvadrupelogi (heter det verkligen så?). Människorna är fortfarande barrikaderade mot utanförvarande zombies även om man bytt ut det lilla huset från night of the living dead eller köpcentret från dawn of the dead mot en hel stad. Man kan på liknande sätt säga att de konflikter som fanns mellan människorna i de filmerna fortfarande finns kvar, men att samanhangen har höjts och nu ligger på samhällsnivå. Detta gör att det kanske är lättare att ta till sig filmen och leva sig in i de omständigheter filmen utspelar sig i.

Zombiesarnas intelligens har ökat och när man tittar tillbaka på föregående delar ser man en viss utvecklig även på detta plan. Det är ofrånkomligt att inte ha med denna evolution i filmen och jag tycker den ligger på helt rätt nivå, en eskalering även där alltså.

När det gäller filmens skådisar skulle jag vilja säga att Dennis Hopper stjäler showen men tyvärr jag kan inte göra det. Han är ovanligt blek, agerar helt utan den karisma vi är vana att förknippa honom med och hans rollkaraktär verkar nästan vara gjord enbart för att kunna ha med honom i rollbesättningen. Han är ju trots allt ett lockande namn. Lite besviken är jag också på Asia Argento som inte levererar det hon verkligen kan, hon springer mest runt och är snygg och jag stör mig lite grand på sånt, det är att underskatta tittaren.

Så kan man ju helt enkelt inte undvika att kommentera filmens gore, det är ju centralt att detta fungerar i en film som denna och jag tycker faktiskt att den gör det mycket bra! Det är rått och utförligt, närgånget och rent av påträngande och komiskt på sina ställen. Dock utan att det någon gång blir fånigt och skrattretande. Man har helt enkelt hittat rätt kombination som funkar i alla lägen.

Slutligen skulle jag vilja säga att jag tror den här funkar bättre som fjärde delen i serien än som fristående film. Kanske för att man får en helt annan överblick med de äldre filmerna i minnet eller kanske för att den här helt enkelt inte är lika stark som de föregående filmerna.

En bra film men inte mer.

Survival of the Dead - 2009 - Är det femte eller sjätte filmen i serien?

Vad är det här, den femte eller sjätte zombiefilmen från zombiefilmernas mästare George A. Romero? För jag vill faktiskt fortfarande kalla honom för en mästare av genren. Tittar man på den här så är det långt bättre än vad man skulle kunna räkna med om någon annan hade hållit i trådarna. Det är hyggliga skådisar och överlag en god narvaro i filmen. Tyvärr är den ganska seg och zombiesminkningarna är inget vidare heller. Till skillnad från de flesta av de tidigare filmerna så finns det inget klar poäng med den här filmen, det finns ingen samhällsironi a la Dawn of the Dead eller något annat som återanknyter till den ursprungliga trilogins sötma. Det känns snarare, precis som de flesta zombiefilmer, att poängen är att komma på så innovativa sätt som möjligt att döda zombies på. Jag tycker inte man lyckas nämnvärt i så fall även om det finns några scener som är lite kul i detta avseende. 

5/10