Gröna Hissen - 1944 - Sickan Carlsson

Jag är nästan säker på att jag har sett Gröna Hissen förut. I alla fall delar av den. Det som är stort bortom allt tvivel är att jag i förväg kände till storyn och ganska nyligen såg Eva Rydbergs version i scenform. Det var väl en inspelning från Fredriksdalsteatern så klart. Eftersom jag är som jag är och att min fru är Sickan Carlsson fan, så ville jag förstås jämföra och min fru ville också veta vad jag tyckte om denna version. 

Att Sickan Carlsson hade en av huvudrollerna visste jag förstås sen tidigare men det var också intressant att se namn som Karl-Arne Holmsten och John Botvid i rollistan. Jag skrockade för mig själv. Det här skulle bli roligt! Jag lade också märke till att Kar de Mumma varit inblandad i dialogen så jag förväntade mig ganska roliga utsvävningar.

För er som inte känner till handlingen går den i korthet ut på att Ulla (Gaby Stenberg), Billys fru blir uppvaktad på stan av en gammal beundrare som bjuder med henne på operan. Hon tackar ja eftersom hon är så trött på sin man. Enligt henne är han så utomordentligt tråkig och förutsägbar. Samtidigt Har Billy (Max Hansen) och Ulla bjudit paret Frisk på middag samma kväll. Dock har även Peter (Karl-Arne Holmsten) gjort sig andra planer så Lillan (Sickan Carlsson) och Billy blir lämnade ensamma.

Peter är väldigt annorlunda jämfört med Billy. Han är ute på galej och låter sin fru vara hemma och undra vad han håller på med. Själv hävdar han att han går på sammanträde men det är uppenbarligen inte sanningen. Tillsammans kommer Billy och Lillan på idén att göra sina äkta hälfter svartsjuka genom att sätta sig själva i komprometterande situationer med varandra.

Ingen av dem är särskilt bevandrad i varken uteliv eller att bedra sin äkta hälft. Att ta del av deras tafatta försök är tämligen underhållande. De går på restaurang tillsammans för att försöka bli sedda av bekanta som ska skvallra om dem. De tar in på hotell för att ryktet ska gå och försöker rent ut sagt med alla medel. Inget är dock särskilt effektivt. Till slut ger de upp och återgår till hemmet. Eller rättare sagt, Max lägenhet. Vad ska de göra? Jo.. Snart finner de på råd. Spriten kommer fram men eftersom ingen av dem är bevandrade i alkoholkonsumtionens värld får de helt enkelt improvisera. 

Jag vet inte vad det är, men det är fantastiskt kul att se på fulla människor. Vilka idéer de får för sig och hur de försöker sluddra fram fyndigheter. Alla som varit så där lagom salongsberusade vet att man har helt fantastiska argument när man befinner sig mitt i händelsernas mitt. Max och Lillan har ingen aning om hur man blandar en cocktail men eftersom de har hört att whisky är en bra grund börjar de från den grunden. Den ena efter den andra sorten åker ner i blandningen och tillslut skulle jag nog påstå att det är en riktigt häxbrygd.

Vad som sedan följer är egentligen ett fylleslag utan dess like. Max och Lillan dricker och leker och väntar på att deras äkta hälfter ska komma hem och finna dem i en komprometterande situation. Så fort de rasslar i hissen gör de sig förberedda. Det dröjer dock och mer och mer sprit gör att lekarna blir vildare och vildare. Det blir framför allt med högljudda vilken föranleder portvakten (John Botvid) att klaga. Han är en riktigt toffel som styrs av sin dominanta hustru (Julia Cæsar). I alla fall till han får medicin av det stökiga festparet för sitt tryck över bröstet. Han fattar smak och blir snart den som bestämmer i sitt förhållande.

Jag har inte på något sätt bra koll på vad som var gångbart på film vid den här tiden. Men jag tänker att det här var ganska utmanande på sin tid. Dels framställan av alkoholkonsumtion men även en scen där Gaby Stenberg är bar på överkroppen frånsett behå såklart. Dels själva belysandet av dubbelmoralen. Könsrollerna om man så vill. Att Peter går på "sammanträden" är tydligen helt ok i hans ögon men att hans fru umgås hela natten med Billy gör honom rosenrasande och tydligt skilsmässobenägen. Samma sak med Billy hustru, att gå på Operan med efterföljande supé med en beundrare känns helt ok. Men efter att han har släppt loss lite en hel natt med Lillan blir hon rosenrasande. Trots att hon egentligen har bett honom att vara mindre tråkig och inte så hopplöst älskvärd hela tiden.

Själva sensmoralen, som kommer fram dagen efter deras vilda fyllenatt, är inte lika kul att se som fylleriet. Det är heller inte helt oväntat. Fulla personer är roligt. Dock ska väl tilläggas att man aldrig helt luras av skådespeleriet. Fan får aldrig uppfattningen av att det skulle vara på riktigt. Skulle filmen göras idag skulle man säkert kunna få till det. Men å andra sidan var det lite annorlunda med skådespelet överlag förr i världen. Man talade på ett annat sätt och man framställde saker och ting på ett annat sätt. Om det är trovärdigt i dagens samhälle är inte riktigt relevant.

7/10

Pettersson och Bendels Nya Affärer – 1945 – Extramaterialet!

Som uppföljare till Pettersson & Bendel från 1933 är det här en helt och hållet osannolik film! Det är inte det att det rör sig om helt andra skådepelare eller att humorn är av ett annat slag. Det är kopplingen mellan de två filmerna på det handlingsmässiga planet som spricker. Utan att bjuda på någon spolier kan vi väl säga att sinnesstämningarna mellan de två skiljer sig en aning mellan de två filmerna.

Det bästa är därför att helt enkelt strunta i filmen från 1933 och betrakta det här som en helt egen film. Något som jag tror och hoppas att man faktiskt gjorde också. Detta även om filmen, liksom föregångaren bygger på en bok av Waldemar Hammenhög.

I den här kommer Bendel tillbaka till Sverige. Eftersom han är utlänning behöver han någon som kan gå i god för honom och hans gamle vän Pettersson är inte sen att göra det. Snabbt börjar de göra affärer. Pettersson har lite problem med firman och är nästan i begrepp att gå i konkurs så Bendels idéer är mer än välkomna. Halvskumma affärer ger dem snabbt pengar vilka kan investeras i nya affärer.

Det låter bekant eller hur? Men det finns en liten skillnad i denna. Det är inte bara Pettersson och Bendel som sysslar med skumraskaffärer. Det finns fler än bara Pettersson som kan charma och han låter sig också charmas. Bendel ser dock till att allting till slut löser sig på bästa sätt för dem. Att låta någon annan lura pengar av dem låter sig verkligen inte göras!

Jag lyckades inte uppfatta någon nationallitet eller etniskt ursprung av Bendel den här gången. Möjligen är han spanjor? Han är uppenbarligen utlänning och ett visst utlänningshat finns det också. Du som är utan arbetstillstånd ska inte komma hit och ta jobben från oss är en replik som fälls. Om inte ordagrant så i alla fall med den innebörden. Jag som trodde att det var en inställning från 2000-talet men tydligen inte… Men helt oavsett skumraskaffärer eller inte så är Bendel ett offer den här gången. Han talar om sitt förtryckta folk och om det som har blivit stulet från dem. Dessutom nämns att han har en kvinna han älskar i ett annat land. En helt ny bild av honom tycker jag.

Det vimlar av kändisar i den. Thor Modéen som Pettersson är förstås den stora stjärnan. Arne Lindblad spelar Bendel och förutom dessa finner vi till exempel John Botvid, Hjördis Pettersson och Sigge Fürst. För den som är mer bevandrad i äldre svenska filmer än jag lär det ploppa upp fler namn i skallen. Jag nöjer mig med att konstatera att det är många jag känner igen. Så var namnminnet inte det bästa hos undertecknad heller.

Ska man jämföra då. Det är en betydligt lättsammare film än den första. Det är buskis och ganska tramsigt tycker jag. Charmigt, det ska erkännas, men fortfarande tramsigt. Det krävs inte speciellt mycket för att hänga med och det mesta sköter sig själv så att säga. Det är absolut underhållning för stunden som jag brukar säga.

6/10

Filmen återfinns på Studio S Entertainments utgåva av Pettersson & Bendel som extramaterial.