The Imaginarium of Dr Parnassus - 2009 - Ett äventyr signerat Terry Gilliam

The Imaginarium of Dr Parnassus

Regi: Terry Gilliam

2009

Fantasy/Sci-Fi/Äventyr

För flera hundra år sedan, eller kanske ännu längre tillbaka, när Dr Parnassus befann sig i sitt kloster, tvingades han slå vad med djävulen, eller åtminstone någon som den gode doktorn refererar till som djävulen. Sedan dess har deras maktkamp om själar varit bestående och även om Dr Parnassus numera är en suput som försöker dränka sina sorger och de val han gjort här i livet besitter han fortfarande förmågan att berätta en historia. De som kliver igenom hans spegel får sig en upplevelse som ingen annan, det öppnas en fantasivärld där enbart – just det – fantasin sätter gränserna! Hur som helst så håller det senaste vadet med djävulen att kräva sitt pris. På dotterns sextonårsdag kommer hon att tillfalla Djävulen eller Mr. Nick som han också kallas. Kan detta förhindras?

Jag hade missat att det var Terry Gilliam som låg bakom filmen och tänkte första göra en poäng av att det under stundom verkade vara en Monty Python inspirerad galenskap i filmen a la Monthy Pyhton and the Holy Grail. Men eftersom det faktum att Terry Gilliam faktiskt var en del av Monty Python gänget gör detta ganska naturligt finns det ingen direkt mening att penetrera detta så mycket. Vi kan nöja oss med att konstatera att historien är komplicerad och inte helt lätt att överblicka hela tiden. Vi kan också konstatera, när vi känner till upphovsmannen, att det är en visuellt bländande film och att ingenting har lämnats åt slumpen!

Filmen är dedicerad åt Heath Ledger och det här blev hans sista film! Det är väl politiskt korrekt att tillskriva honom viss ära för filmens tillkomst, men jag tycker inte att han gör något särskilt bättre jobb än någon annan faktiskt. Christopher Plummer är däremot magnifik som Dr Parnassus och Lily Cole som spelar hans sextonåriga dotter Valentina är hur söt som helst. Och med det menar jag inte att det är det enda hon är utan hon är faktiskt duktig som skådespelerska också! Man har också vävt in storheter som Johnny Depp, Jude Law och Collin Farrell som spelar samma roll faktiskt, och samma roll som Heath Ledger också fast i en alternativ verklighet.

Och det är just denna alternativa verklighet som är filmens poäng. Mycket, men inte allt utspelas där och det som inte utspelas där har ändå betydelse för de scener där enbart fantasin sätter gränser. Det är kanske detta som är filmens nackdel också, det är så bländande rent visuellt i fantasilandet att det som händer unt omkring blir lite tråkigt och rent ut sagt segt faktiskt! Visserligen får man någon form av konstrast på det sättet och det kan väl vara en poäng kanske, men det känns lite som om filmen går på tomgång mellan de mer spektakulära scenerna. Det blir lite segt och man skruvar lite påsig, får lite träsmak och önskar att filmen in var nästa två timmar lång.

Samtidigt är det scener som är bra som sagt riktigt bländande och väl värda mödan att se filmen. Och om filmen inte tillfört något annat så har det i alla fall fått mig att inse att jag måste se allt jag har missat från Terry Gilliam…

Recension: The Brothers Grimm - 2005

The Brothers Grimm

Regi: Terry Gilliam

2005

Äventyr

Bröderna Wilhelm (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) Grimm åker runt på landsbygden, orädda som få och bekämpar ondska varhelst de råkar snubbla över den. Åtminstone är det vad de utger sig för att göra. Sanningen är dock den att de genom diverse tricks fuskar sig fram och det hela har inte ett dugg med vare sig monster, häxor eller något annat övernaturligt att göra. Sanningen når dock till slut ifatt dem och de står öga mot öga med riktig magi och en riktig saga. Det är nu som de en gång för alla måste bevisa sitt mod och att de talanger de utgett sig för att besitta verkligen står sig mot en ondskefull sagodrottning.

Redan i öppningsscenen känns det här som kraftigt överdrivet och överdramatiserat men en stund senare får detta sin förklaring och man behöver inte längre bekymra sig över det. Istället förstår man mer och mer ju längre filmen varar att den faktiskt är väldigt visuellt genomtänkt och dessutom konsekvent i sitt bildspråk. Känslan av sagoberättande är alltjämt närvarande och i och med detta kommer man undan med att en del av miljöerna etc. ser lite tillverkade eller konstgjorda ut och kanske till och med dataanimerade på sina ställen.

Man känner också igen sig i Terry Gilliams stil, mannen som förutom filmer som 12 Monkeys, Brazil och Time Bandits även låg bakom de klassiska animerade episoderna i Monty Pythons Flying Circus. Mycket av humorn känns igen ifrån den tiden även om det naturligtvis inte går att jämställa på något sätt.

Eftersom det handlar om sagoförfattare, eller åtminstone sagonedtecknare, är det roligt att det förekommer regelbundna referenser till just sagor och då i synnerhet referenser till just Bröderna Grimms sagor. Dessa är ofta väldigt uppenbara men vid ett par tillfällen får man tänka efter lite för att placera dem, det är också så att man har blandat sagorna lite med varandra och det tycker jag personligen är ett spännande grepp. Och det underskattar inte tittaren heller!

Trots detta fokuserar filmen en förbluffande stor del på verkligheten och på historiskt riktiga frågor och det gör att filmen trots allt breddas lite och kanske passar en större målgrupp. Samtidigt kan det vara just en sån sak som drar ner upplevelsen för dem som bara är ute efter ett visst mått av underhållning och struntar fullständigt i historisk ackuratess.

Är det här bra då? Nja, det beror nog lite på vad man är ute efter. Jag själv hade förväntat mig en lite vuxnare film (fråga mig inte varför) och blev lite besviken. Är man dock fullt medveten om filmens egentliga målgrupp och matinéliknande stil kommer saken i ett annat läge och jag tror den yngre delen av publiken uppskattar den här betydligt mer. Peter Stormare, som går från klarhet till klarhet, gör förresten en bejublad insats som den excentriske hejduken Cavaldi.

En film man kanske kunde klarat sig utan men som trots allt har ett visst underhållningsvärde.

Batman: The Dark Knight - 2008 - ett klart framsteg!

Batman: The Dark Knight – Det här var en film som många hade bestämt sig för var genialisk långt innan den hade premiär. Åtminstone delvis berodde detta på Heath Ledgers, som alltså spelar Jokern, tragiska bortgång. Själv intåg jag en nästan motsatt ståndpunkt, jag börjarde tvivla på filmen, kanske delvis på den hype som rådde men också beroende på att jag var en av de få recensenter som inte gillade Batman Begins något nämnvärt. Skulle jag då fått äta upp mina ord och skulle de som förespråkade Heath Ledgers briljans få rätt? Nja… Jag fann väl inte filmen vara något mästerverk direkt, även om den var betydligt bättre än Batman Begins. Batman var denna gång inte lika tydligt placerad i verkligheten och serietidningskänslan kom fram betydligt bättre. Handlingen var väl inte någon större höjdare och faktum är att jag tyckte det var ganska slarvigt berättat många gånger – godkänt men inte mer! Heath Ledger då? Var han lika genial i sin rollgestaltning som ”alla” andra tyckte? Låt mig säga så här.. Han var helt klart filmens höjdpunkt även om jag nog fortfarande tycker att hans tragiska bortgång gjort att han popularitet i rollen skjutit mer i höjden än vad den borde ha gjort. Han är riktigt bra, men mer än så blir det inte. – 6/10