Danger: Diabolik! – 1968 – Mario Bava for president

Det här är ytterligare en film som stått väldigt länge i min hylla innan jag tog av plasten och slutligen tittade på den. Dessutom hade jag fått lite om bakfoten vad det var för en slags film. Jag har fått för mig att det handlade om någon slags superhjältefilm, eller åtminstone en hemlig agent våffla. Men det visade sig istället att Diabolik är ett slags superskurk som med snillrika metoder rånar och bedrar överheten (staten) på alla sätt och vis, möjliga och omöjliga. Tydligen bygger det hela på en serie som var och fortfarande är väldigt populär i Italien. Man lär sig mycket av att titta på film, låt aldrig någon säga annorlunda!

För mig spelar det inte så stor roll om det finns en litterär förlaga på det viset. Det är klart att jag gillar serietidningsfilmer eller vad man ska kalla dem. Men är man inte bekant med förlagan blir det ändå förstahandsinformation så att säga. Man har inget att jämföra med. Däremot kan jag säga att det omvända är sant. Jag blir oerhört sugen av att kolla in serietidningen när jag har sett Mario Bavas serietidningsfilm. Den har väldigt mycket känsla av serietidning över sig. Något som jag oftast finner vara ganska avskalat.

Jag har sett några stycken filmer signerade Mario Bava vid det här laget. Det finns mycket kvar vilket jag ser som en ynnest. Det är alltid en speciell känsla när man ser en kanonrulle för första gången. Och rent statiskt sett kommer jag att hitta flera kanonrullar i hans filmografi. Detta baserat på mina tidigare erfarenheter naturligtvis. Dock är det min föreställning att hans skräckfilmer skulle vara mer representativ för honom. Jag vet inte om det är mina egna förutfattade meningar som talar eller om det faktiskt är så. Onekligen gjorde Mario Bava filmer utanför skräck genren med stor framgång också.

Det speciella med Mario Bava är att han egentligen inte var regissör i vedertagen mening utan fotograf. Det är kanske andra namn som fått uppdraget tillskrivet för sig men i det här fallet är det ändå Bava själv bakom kameran. Mario Bava var fantastisk med kameran. Han behärskade alla möjliga optiska effekter till fulländning. Det finns montage i filmen som inte är av denna världen. Och hade man inte kommenterat det i kommentatorspåret hade jag inte ens haft en aning om att det var trickfilmat. Så bra är det! Det kan man inte säga om dagens trickfilmningar där det allt som oftast är uppenbart.

Men filmen då? Vad handlar den om? Jo, det handlar om Diabolik, en maskbeklädd skurk som tar tillfället i akt att råna och stjäla på spektakulära sätt. Han har inga superkrafter eller nåt sånt men har sådana egenskaper att hag alltid lyckas med det omöjliga i alla fall. Mot sig har han förstås polisväsendet som han inte dras sig för att förnedra. Det finns onekligen en ton av komik där. Och vad vore väl en Italiensk film från slutet av 60-talet utan en hel del insinuerade erotik? Det är låga vinklar, korta kjolar och snygga ben. Inget direkt naket men fortfarande mycket effektivt. Kanske just därför förresten.

Jag håller inte det här som Bavas bästa film och inte näst bästa heller faktiskt. Men den har något speciellt och även om jag råkade somna när jag såg den och fick se om den igen dagen efter har den en grym underhållningsfaktor. Det är en fel jag kan se om igen när som helst. Är man bara upplagt för laidback underhållning, snygga kameraåkningar och charmiga skådespelare är det här en vinnare alla dar i veckan.

7/10

Idag i filmhistorien...

...höll jag alldeles på att glömma att självaste Mario Bava fyller 100 år! Hipp hipp...

Knives of the Avenger – 1966 – vikingafilm, eller en förklädd western.

Jag har mången gång varit lyrisk över Mario Bava, eller hans filmer förstås. Men sanningen är den att fast jag äger en hel del av dem har jag trots allt många kvar att avnjuta. De flesta av de jag hittills har sett har hamnat inom skräcksfären, eller bra nära i alla fall. ABay of Blood, Baron Blood och Blood and Black Lace som jag alla har skrivit om innehåller ond bråd död, övernaturligheter och mycket blod. Fast det är klart Blood and Black Lace sneglar ju åt thillerhållet liksom RabidDogs. Planet of the Vampires får sägas vara Science Fiction och The Whipand the Body lutar åt erotik, rätt skruvad erotik men i alla fall. Det slår mig att jag faktiskt inte skrivit om Black Sabbath och Black Sunday, två filmer som jag verkligen avgudar! Nåja, det blir att göra något åt den saken inom en snar framtid!

Mitt i all denna spänning finns också den här filmen, Knives of the Avenger. Jag visste först inte vad jag skulle tro om den. Jag hade ingen anledning att tro att den inte skulle hålla hög klass, men jag visste inte riktigt i vilken genre jag skulle placera den. Är det en Barbarfilm? Peplum? Äventyr? Fantasy? Det var inte helt självklart och det är inte helt självklart efter att jag nu har sett den heller.

Det är inte så att den utspelar sig i ett fantasiland och den magi som finns är mycket sparsam, nästan försumbar. Visserligen är inte magi en nödvändighet för fantasygenren men det är ändå en ingrediens som trivs väldigt bra i den kontexten. Det finns inte ett spår efter någon mytologi och den utspelar sig ingalunda i en miljö där sådan borde brukas heller. Åtminstone inte grekisk/romersk sådan. Och barbargenren kan vi också lämna därhän, det finns visserligen scener och historia som skulle kunna passa in men filmen innehåller inga muskelknuttar och inte någon lättklädd kvinnlig fägring heller, i synnerhet inte av amazontyp.

Men vad är det då? Handlingen kretsar kring hämnd och åter hämnd men också om försoning och öde. Det är en synnerligen seriös film och det finns inte mycket av de kalkonvärden vi allt som oftast förknippar filmer som handlar om onda kungar och de som försöker att störta dem. Den här filmen går djupare. Det är ingen saga, det är riktiga människor det handlar om. Där är kanske skillnaden. Och så stilen förstås. Det är klart att det är överdrivet för dramaturgins skull men jag ser det här mer som en vikingafilm, eller en förklädd western. Det känns nämligen som att den har betydligt mer gemensamt med filmer som A Fistful of Dollars än Conan och Barbarian Queen. En lämplig referenspunkt vore kanske den isländska Korpen Flyger. Ja så är det. Korpen Flyger, fast som western..!

7/10

Hercules – 1958 – Faktiskt riktigt bra effekter!

Egentligen suger den här filmen om Hercules ganska hårt men den har trots allt positiva sidor. För det första är Mario Bava tillskriven fotot, bara en sådan sak gör filmen sevärd. För det andra är faktiskt Steve Reeves fantastisk i rollen som Hercules, inte på grund av sina skådespelartalanger, de lyser med sin frånvaro när det gäller alla inblandade. Hans fysiska manifestation är däremot briljant. Sällan har en kroppsbyggare gestaltat denne hjälte på ett bättre sätt. Jag tänker mig Arnold Schwarzenegger i Conan, fast större och starkare!

För det tredje är man faktiskt trogen mytologin så till vida att man hänvisar till Zeus som Jupiter, vilket är korrekt. Hercules är ju som bekant det romerska namnet på Herakles, som han heter i den grekiska mytologin. Det är det många som har missat, eller helt enkelt struntat igenom årens lopp. Jag gillar det, men resten av manuset är inget att hurra för.

Sällan har jag sett en rörigare film. När det kommer till de mytologiska inslagen tycks man ha tagit dem, placerat dem i en hatt och sedan lottat i vilken ordning man ska berätta dem. Det finns ingen kontinuitet i det och jag tror att det mesta av filmen faktiskt går ut på att låta Steve Reeves visa upp sina muskler. Han gör det bra men det är också det enda han gör. I övrigt känns det som att man har tagit alla legender man kan komma på som har det minsta samröre mer Hercules och tryckt samman dem för att få med så mycket som möjligt. Gärna allt i en enda röra…

Till filmens försvar måste jag betona att effekterna i filmen faktiskt är riktigt bra. Det må vara montage och traditionell trickfilmning men det är få tillfällen då detta blir uppenbart. Då det även är Mario Bava som ligger bakom dessa, förutom fotot, är jag egentligen inte förvånad. Men det är tragiskt att arbetet med filmen är så ojämnt. Det är allt för många negativa aspekter för att väga upp de positiva – tyvärr!

3/10

The Whip and the Body - 1963 - Jag har skådat ljuset!

The Whip and the Body

Regi: Mario Bava

1963

Horror

Kurt (Christopher Lee) är en sadistisk och hänsynslös adelsman som återvänder hem efter många år. Konflikten är oundviklig och omedelbar med både den invalidiserade pappan (Gustavo De Nardo) och den till synes ryggradslösa och fega brodern Christian (Tony Kendall) som dessutom är gift med Kurts före detta älskarinna och tillika kusin Nevenka (Deliah Lavi). Snart hittas Kurt emellertid död i sitt rum med halsen avskuren, detta hindrar förstås inte honom från att gång efter annan uppsöka Nevenka. Är det ett spöke hon set eller är han verkligen död och i så fall – vem mördade honom?

Skulle en film enbart bestå av skrämmande foto och atmosfär skulle det här vara mästerverket framför alla andra. Tyvärr är det ju inte så enkelt och man måste, trots att det rör sig om Mario Bava, bita i det sura äpplet och medge att det finns några saker som inte alls funkar särskilt bra i filmen också. Framförallt är det skådespeleriet som inte är bra alls. Detta naturligtvis med undantag av Christopher Lee som briljerar och dominerar i varenda scen han medverkar i! Dock anser jag att avsaknaden av ekvilibristiskt skådespeleri är tämligen lättförlåtligt när det kompenseras med ett så krypande, ja rent av läskigt bildspråk!

                                                  

Det finns en sadistisk, erotisk och spöklik ton över hela filmen som, förutom att hämta inspiration från en av mina personliga favoritförfattare - Edgar Allen Poe, även för tankarna till den ökände Markis De Sades berättelser. Det är inte utpräglat explicit som i fallet Saló or the 120 Days of Sodom utan snarare kolossalt subtilt. Bara som en extra nyans i spökhistorien.

För även om det faktiskt även rör sig om en mordhistoria, där man på bästa giallomanér döljer vem mördaren är in i det sista, är det här först och främst en spökhistoria och att jämföra med andra av Bavas ”spökfilmer” som Baron Blood eller Black Sunday ligger nära tills hands! Kanske kan man tycka att The Whip and the Body står sig något kort i så förnämt sällskap men det är egentligen väldigt små detaljer som skiljer dem åt. Daliah Lavi är helt enkelt ingen Barbara Steele och slottet är inte Kreuzensteins fästning – en ren smaksak egentligen!

Filmen behandlar sadomasochistiska ämnen som visserligen känns tama i dagens vågade filmklimat men man kan tänka sig vilket ramaskri dessa orsakade 1963. Inte för att det blir mindre intressant i våra dagar då det förgylls av kusligt vackra bilder och skrämmande spöklika miljöer. Det är tydligt vilken inspirationskälla filmen varit för senare filmskapare och den hör helt klart hemma bland Mario Bavas allra bästa filmer!

Jag har skådat ljuset och dess namn är Mario Bava!

8/10

Mario Bavas BARON BLOOD - 1972

Baron Blood

Regi: Mario Bava

1972

Horror

Peter reser till Österrike, till en avlägsen förfaders slott för att finna ut mer om sina rötter. Han får snabbt reda på att hans förfader är ökänd i den lilla by där slottet ligger. Han gick tydligen under namnet Baron Blood och är verkligen inget att skoja med byborna om! Med sig hemifrån har han en besvärjelse som enligt legenden ska bringa den ondskefulle baronen tillbaka från de döda. Föga anar han hur sann legenden är…

För ganska många år sedan nu införskaffade jag båda Mario Bava boxarna men jag har faktiskt inte öppnat någon av dem förrän nu. Mitt minne angående Baron Blood behövde fräschas upp. Jag såg nämligen filmen för många år sedan på bio, då i samband med att även A Bay of Blood, Black Sunday och eventuellt Black Sabbath visades, jag minns inte riktigt. Det var i alla fall mina första bekantskaper med den store regissören och jag var helt tagen. Skulle jag utgått från det minnet hade det inte varit någon som helst tvekan om vilket betyg som skulle vara aktuellt. Men jag tyckte som sagt inte att det vore helt rättvist!

Några saker hade jag helt förträngt, eller åtminstone ändrat åsikt om. Till exempel så tycker jag att filmen under stundom är tämligen långsam. Det är inte den mästerliga spökhistoria som jag mindes den som! Faktum är att själva historien är ganska fånig och verkligen inte originell någonstans. Fast med tanke på att filmen är från 1972 kanske man inte ska räkna med det heller? Dessutom var kanske inte starka historier Mario Bavas starka sida heller. Jag har inte sett alla hans filmer med tillräckligt många för att konstatera att det främst är stil – inte innehåll, som befäster Mario Bavas stjärnstatus!

Det här är en extremt gotisk film, rejält kuslig på sina ställen och med en känsla för bildspråket som får en att nästan tappa andan. Om det är något Mario Bava ska gå till historien för så är det definitivt bildkompositionerna! Det finns kameraåkningar som är helt magnifika och som bidrar till storheten av filmen, men framförallt är det frågan om kusligheten för min del. Det briljanta användandet av skuggor och det fantastiska slottet är helt i särklass. Faktum är att det är en så stor del av filmens själ att jag skulle vilja rubricera det som en del i rollbesättningen. Slottet spelar helt enkelt en avgörande roll!

Jag brukar nästan aldrig bry mig om kommentatorspår, det verkar oftast vara mest trams och flams ändå. Men här är det ingen annan än Tim Lucas som kommenterar och jag vet ingen större kännare av Mario Bavas rullar än honom. Det är faktiskt otroligt intressant information han sitter inne med! Jag måste erkänna att jag såg om hela filmen ytterligare en gång denna information. Men något mästerverk, som jag i mitt minne hade tänkt mig den, är det inte! Det är en fantastiskt effektiv film och den har gott om scener som nästan får en att tappa andan, i synnerhet med Tim Lucas information i åtanke. Det är i och för sig inte dåligt det heller!

8/10

Recension: Planet of the Vampires - 1965

Planet of the Vampires

Regi: Mario Bava

1965

Sci-Fi/Horror

Två rymdskepp hamnar på en dimmig och rökig planet. Mystiska saker händer och besättningarna tycks inte ha något minne av vad de våldsamheter de bara några minuter utförde. Efter diverse undersökningar kommer man fram till att den till synes öde planeten faktiskt är bebodd. Bebodd av en livs form helt olik människan och som tar över människan och människans vilja likt en parasit.

Kanske inte den bästa av Mario Bavas filmer, men helt klart inspirerande och nyskapande för sin tid. Framförallt är det väl Ridley Scott som hämtat inspiration här när han gjorde sin berömda film Alien. Vissa scener är helt och hållet plagierade från denna film och det är just de scenerna som är den här filmen stolthet.

Framställningen av historien som kan kanske tyckas lite billig i dagens dataanimerade filmbransch, är faktiskt förvånansvärt genomtänkt även om den kanske inte alltid verkställs på bästa sätt men man måste förstå att filmen inte hade någon högre budget att röra sig med. Man har skickligt maskerat vissa delar av miljöerna med fantastiska rökmoln som ser riktigt bra ut, färgerna är också de av högsta kvalité och Herr Bava har verkligen förstått att använda de små medlen med innovativa kameravinklar och alternativa lösningar för att nå sitt mål.

Som så ofta annars är skådespelarna filmens svagaste länk. Jag tycker inte att det gör så mycket här eftersom Mario Bava är atmosfärens mästare och han lyckas som jag tidigare nämnde med otroligt små medel att få filmen mycket intressant och spännande.

Rekommenderas om man vill se en annan version av Alien eller om man är ett fan av Mario Bava.

Recension: Kidnappes aka Rabid Dogs - 1974

Kidnapped

Aka: Rabid Dogs

Regi: Mario Bava

1974

Thriller

Fyra skurkar har satt sig för att råna avlöningskassan till ett av stan stora företag på själva avlöningsdagen. Det är en kupp som till viss del är framgångsrik, de kommer undan med pengarna, men det resulterar också i att en av den blir skjuten och dör. Polisen jagar dem in i ett parkeringshus där de, för att undgå polisen, tar ett par unga kvinnor som gisslan samt byter bil. I tumultet som följer råkar de dock skära halsen av den ena kvinnan medan den andra kvinnan blir deras enda trumfkort mot polisen. Med ett visst försprång flyr de undan och är heller inte sena att tvinga sig in i en ny bil för att skaka av sig poliserna ytterliggare. Mannen som kör bönfaller dem att låta honom föra barnet i bilen till sjukhuset eftersom det krävs brådskande kirurgi för att rädda honom, men banditerna vill inte lyssna på det örat och tvingar honom skoningslöst att köra dem ur staden. En mardrömsfärd tar sin början…

Det finns två versioner av den här filmen, som visserligen är ganska lika varandra men ändå olika på flera sätt. Versionen under namnet Rabid Dogs känns aningen ”skitigare”, och lite som den oavslutade film det faktiskt är. Konkurser och rättighetsproblem gjorde nämligen att de ursprungliga filmrullarna arkiverades i sisådär tjugotre år i väntan på utgivning. Regissören han på denna tid lämna jordelivet och versionen under namnet Kidnapped, som bland annat innehåller lite annorlunda musik, en del kortade scener och faktiskt även några nya scener, färdigställdes av Marios son Lamberto Bava samt av Alfredo Leone, som producerade filmen för den amerikanska marknaden.

                        

Denna version är mer följsam till sin struktur, historien flyter på lite bättre och den har snyggare förtexter. Fast egentligen är det en smaksak, båda versionerna är klart sevärda och ska sanningen fram finns det någon kortad scen i Kidnapped som jag tycker var mer lyckad i Rabid Dogs. Originalversionen lider heller inte av den övertydlighet, som visserligen inte är överdrivet framställd i Kidnapped heller, men som efter att man sett båda versionerna inte kan låta bli att reta sig lite på.

Annars är terrorn likartad, de tre överlevande bovarna, där kanske George Eastmans karaktär – ThirtyTwo (som naturligtvis syftar på hans manlighet) är den galnaste, utövar sin vilja på gisslan och skådespeleriet är i absolut toppklass. Det finns dock gott om motsättningar och inbördes maktkamp även mellan illgärningsmännen, ”doktorn” försöker vara ledaren och bestämma över de andra med viss auktoritet och, åtminstone till en början, har viss framgång med detta. Mellan dessa båda ytterligheter, den kallt beräknande ”doktorn” och den obetänksamma ”ThirtyTwo” finns ”Blade”. Han är nästan lika galen som ”ThirtyTwo” men inte utan eftertanke och det finns en viss medmänsklighet i hans karaktär.

Att i stort sett hela filmen utspelar sig i en bil förhöjer också behållningen en hel del. Dels är jag svag för filmer med sparsamma miljöombyten, det kräver liksom lite mera av regissören och skådespelarna för att fungera på det viset, dels skapar det en tät stämning av instängdhet och med det begränsade utrymmet en bil faktiskt har, finns det ju ingenstans där gisslan kan gömma sig eller komma undan sina antagonister. Slutsatsen blir att terrorn ökar ännu mer samtidigt som stressen för våldsverkarna förstärks. Det är intensivt och spännande, fantasieggande och realistiskt. Det är skitigt framställt som i vilken western av Sergio Leone som helst och jag gillar det.

En eurocrime/terror rulle i absolut toppklass!

Blood and Black Lace - 1964 - Mina starkaste rekommendationer!

Blood and Black Lace

Regi: Mario Bava

1964

Thriller

En ung kvinna blir brutalt mördad av en maskerad mördare. Det visar sig hon är en av modellerna i Baronessan Cristina (Eva Bartok) och Max’s (Cameron Mitchell) modehus och det är också där honom hittas både död och blodig nästa dag. Kommissarie Silvester (Thomas Reiner) påbörjar en utredning och förhör alla på modehuset som har en koppling till Isabella (Francesca Ungaro), som den döda modellen heter, och det är nästan alla det. Raden av misstänkta är i princip lika lång då alla tycks ha något att dölja. Snart hittar en annan model – Peggy (Mary Arden) dessutom Isabellas dagbok, som verkar vara mycket angelägna om att få lägga sina händer på, Kan den kanske avslöja mördarens identitet?

Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra den här med svenska Mannekäng i Rött, som definitivt har ett likartat upplägg och som kom några år tidigare. Båda utspelar till exempel sig i modevärlden där modeller mördas på löpande band. Men där Mannekäng i Rött kommer till korta, det vill säga när det gäller blodiga mordsekvenser, övertygar helt klart Blood and Black Lace. Naturligtvis kan man inte jämföra med moderna filmer där inälvor väller fram i parti och minut. Här handlar det istället om mycket smakfulla och ofantligt stilistiska blodsdroppar som rinner på rätt sätt och liknande. Det är mycket vackert, om nu framställda mord på film verkligen kan vara vackra!?

                                          

Det är också mycket vackra miljöer och imponerande mise-en-scène, i princip rakt igenom hela filmen. En rolig detalj är förresten en gungande skylt i filmens absoluta början vars rörelse återkopplas i slutskedet och på så sätt förstärker känslan av en medvetenhet hos regissören och som dessutom, med facit i hand, definierar början och slutet på ett fullständigt briljant sätt.

Skådespelarmässigt är det kanske inte lika övertygande, men det är å andra sidan svårt att göra sådana bedömningar oavsett om man ser filmen med det engelska ljudspåret eller det italienska. I vanlig ordning, när det gäller Italien från den här tiden, så dubbas det till höger och vänster och inget riktigt originalljud finns. En del skådisar är dubbade till engelska och andra till italienska beroende på vilken språkversion man väljer att titta på. Jag kan i och för sig tycka att det är en petitess i sammanhanget, man ser helt enkelt inte på en film av den visuella mästaren Mario Bava för det stora skådespeleriets skull. Det räcker att det funkar och är hyfsat trovärdigt, det behöver inte vara ekvilibristiskt på något sätt.

Självklart lägger jag därför mina starkaste rekommendationer bakom denna rulle, men det ska erkännas att jag inte var särskilt imponerad första gången jag såg den. Jag kan ju alltid skylla på att jag var trött eller på dåligt humör, men det känns bara som dåliga undanflykter. Sanningen är snarare den att jag inte har en aning om varför den inte föll mig på läppen redan då, den borde den verkligen ha gjort då den innehåller alla de visuella ingredienser jag håller som allra högst när det gäller filmskapande. Låt vara att den inte är riktigt lika vackert filmad som Hatchet for a Hooneymoon, lika blodig som A Bay of Blood eller lika gotisk som Black Sunday, men det är lite i dessa kombinationer storheten ligger. Det estetiska våldet som är så utmärkande för giallon som genre är i topp klass och säga vad man vill, det var faktiskt en banbrytande film som varje äkta filmfreak borde ha i sin samling, har du den inte borde du följaktligen skämmas!

Bay of Blood - 1971 - Urfadern till genren!

A Bay of Blood

Aka: Twitch of the Death Nerve, Reazione a Catena

Regi: Mario Bava

1971

Horror

Grevinnan Donati mördas men alla spår bekräftar bara polisens teori om självmord. Vad som sedan följer är dock en kavalkad av mord där alla tycks ha motiv till vartenda ett. Det finns naturliga motsättningar både mellan de bofasta invånarna och de profithungriga exploatörerna som vill förvandla viken till ett, enligt deras sätt att se det, paradis. Det enda sättet att rentvås och förflytta sig till de oskyldigas skara tycks vara att själv bli mördad och befolkningen krymper och krymper ju närmare sanningen man kommer.

Jag har vid tidigare tillfälle själv konstaterat att det här är, om inte den allra första slasherrullen, så åtminstone bra nära. Nu när jag ser den igen och har den i färskt minne kan jag också konstatera att den sniffar runt en hel del i gialloträsket också!

                          

Man kan väl dela upp slashergenren i två delar om man tillåter sig själv att generalisera en hel del. Först och främst har vi de filmer där mördaren är känd för oss – publiken, och utför sina dåd på ett sådant sätt att vi kan ta del av hela händelseförloppet. Sedan har vi också den typ som Bay of Blood tillhör, där mördaren förblir okänd och fokus inte ligger enbart på utstuderade mordsekvenser (även om dessa är mycket bra just i Bay of Blood), utan även på den spänning som skapas av att man inte vet riktigt hur det ligger till. Enligt mitt sätt att se det gör detta också att man flyttar horrorgenren ett par steg närmare thrillern och i slutändan får någon form av slasher och giallohybrid.

Fotot i Bay of Blood är mycket vackert och det är väl kanske det, tillsammans med den ovanligt, för sammanhanget, komplicerade plotten, som gör att filmen fungerar så bra. Man tillför en extra dimension och känslan av voyeurism är påtaglig i flera scener, framförallt i filmens första halva. Vändningarna i handlingen gör att just när man trodde att man visste hur allt låg till blir man varse om att man faktiskt hade helt fel. Jag såg förresten en gång någon som jämförde handlingen i Bay of Blood med den i vilken såpa som helst och det är faktiskt inte en så dum jämförelse. Intrigerna begränsar sig inte till det tvådimensionella berättande man är vad vid från andra slashers. Även de mest kända, Fredagen den Trettonde, Halloween etc. lyckas inte skapa så intressanta relationer bland hela rollbesättningen utan begränsar sig till skräcken mellan förövare och offer. Här kan vem som helst vara skyldig till vad som helst och det är också lite i denna struktur som gör att man med lätthet kan väva i giallogenren i det hela.

Men mordsekvenserna då? Jodå, även om man lyckats skapa en intrig som involverar alla personerna i handlingen och filmar det med ett mycket intressant bildspråk finns det utrymme för både rejält med våld och gore. Man blir mäkta imponerad av vad som faktiskt gick att åstadkomma 1971 och många av effekterna ser betydligt bättre ut än vad man är vad vid numera.

Ska man då dra någon form at slutsats av ovanstående så hamnar det väl i linje med att det här är en mycket viktig film i sammanhanget och om man räknar sig som ett fan av genren bör man skämmas om man inte sett den. Att den varit en inspirerande faktor för mången film och kan räknas som urfadern för genren.

En mycket bra och inspirerande film!