Recension: Commando – 1985

Det här var en döhäftig film när jag såg den första gången. Jag gissar att kassetten hade kopierats några gånger så ljud och bild var verkligen inte det bästa. Jag gillade onelinerskämten och jag gillade att man exploaterade Arnold Schwarzeneggers armmuskler. Det var helt enkelt en riktig machoactionfilm!

                                    

Nu har ju bluray gjort sitt intåg i var och varannans hem och naturligtvis var jag tvungen att ta tillfället i akt och se min ungdoms favoritfilm (en av dem i alla fall) med riktigt bra kvalitet. Att det var en helt annan upplevelse än den gryniga VHS-kopian är självklart men blurayutgåvan är sannerligen inte det bästa som går att uppbringa i kvalitet! Det ser inte dåligt ut men för det mesta ser det ut som en vanlig DVD. Inget märkvärdigt alls i denna tid av kvalitetstänkande.

Alyssa Milano

Själva filmen isig kände jag lätt igen. Det var visserligen många år sedan sist men nästan varenda replik satt i mitt minne. Med nuvarande referensram på plats gillar jag fortfarande filmen men det är inte vad jag mindes den som. Det är krystat och överspelat och machoreplikerna är mer pinsamma än humoristiska. Jag ångrar ingenting men kan åter konstatera att nostalgin ibland spelar oss små spratt.

Faktum är att det är roligare att se en ung Alyssa Milano än Arnold Schwarzenegger själv och jag funderar över varför jag inte har fler filmer med Bill Duke. Iskallare blick än den killen har blir svårt att finna. Det är action från början till slut (nästan) och det är en perfekt film om man inte orkar engagera sig särskilt mycket. Jag vet inte hur många skott som avlossas i filmen men det lär vara en hel del. Till slut vinner den goda sidan och kidnappningsdramat får sitt slut – så klart!

7/10

Bill Duke

Pathology - 2008 - Alyssa Milano och Larry Drake

Det är väl egentligen en klyscha att säga ”att man måste vara en speciell sorts människa för att vara obducent”, men viss stämmer det. Och i den här filmen utmålas de som än mer speciella och redan innan filmen egentligen hunnit börjar har vi fått ta del av riktigt smaklös humor. Själva grundhandlingen är tämligen enkel, en sammanslutning av läkarelever fördriver sin tid med att leka en lek, en lek som går ut på att mörda på ett så bra sätt som möjligt. Det ska vara näst intill omöjligt att fastställa dödsorsaken och vissa av dem ser en otrolig prestige i att lyckas väl med detta. Överlag är det en ganska seg film som förvisso har sina stunder, men det är väl egentligen mer fokus på själva maktkampen mellan spelets ”ledare” och den nya medlemmen, som är en erkänt duktig patolog. Några kända namn skymtar förbi, som Alyssa Milano och Larry Drake, men filmen lyfter aldrig riktigt och blir ett enda stort virrvarr av sexscener eftersom det tydligen, liksom i Cronenbergs genialiska Crash, är väldigt upphetsande att vara nära döda eller döende människor och i synnerhet om man själv är det direkta orsaken till deras död! – 6/10