Antman – 2015 – Ytterligare ett MARVEL-äventyr

Det är bara att konstatera, antingen är jag för gammal för att känna till alla dessa Marvel-karaktärer, eller så var DC Comics mera min grejs. Min bekantskap med förlagan till Antman är alltså mikroskopisk som bäst. Någonstans i bakhuvudet tycker jag mig känna igen en figur som rider på en myra och kommenderar andra myror men det är allt. Det är jag å andra sidan säker på att jag har sett en seriestripp på. Föga anade jag att det faktiskt var en så pass betydande hjälte att han skulle få en egen film.

Alldeles oavsett hur förlagan presenterades så är det här en del av Avengers universum. Det är inte så att Avengers deltar så mycket i filmen, bara någon enstaka karaktär. Men de är ändå närvarande i abstrakt form, liksom S.H.I.E.L.D. Iron Man omnämns och om jag inte minns fel så gör även Nick Fury det. Visserligen i förbifarten men i alla fall. Det är helt klart så att det utspelas i samma universum och jag skulle bli förvånad om det här var den sista gången vi fick se Antman på film. Min gissning är att han kommer att vävas in i senare filmer om Avengers men det får vi se senare förstås. Än så länge stämmer min tes lika mycket som Schrödingers katt.

Själva filmen är förstås kantad av teknik, det ligger lite i sakens natur. Allt utspelas i ett universum där tekniken är långt framskriden och där den verkliga världens fysiska lagar inte gäller. Men det är gjort på ett sådant sätt att det trots allt blir trovärdigt. Det ser dessutom jäkligt snyggt ut och vissa scener är omåttligt coola. Om någon tvivlade så handlar alltså filmen om en kille som kan anta en myras storlek. Allt runt omkring honom ser därför gigantiskt ut. Som teaser kan jag väl nämna ett slagsmål inuti en portfölj med allt som där tillhör. Givetvis är det mycket mer än så men det kanske kan fånga lite intresse.

Jag tycker att man har gjort filmen lite väl humoristisk. Våga göra superhjältefilmer utan humor! Det vore klart uppfriskande. Man kunde åtminstone ha undvikit den mest uppenbara humorn. Det har en tendens att bli lite tramsigt och det gynnar verkligen inte upplevelsen av filmen. Men det är bitvis full fart och det är förlåtande mot en del av humorn. Skådespeleriet är riktigt bra och filmen stoltserar förutom med Paul Rudd i titelrollen även med Michael Douglas och Evangeline Lilly.

På det hela taget är det en helt ok film i mina ögon. Kanske lite mer än så men inte riktigt i toppklass. Kanske växer den av en omgång till i spelaren men det är tveksamt om den kommer att nå upp till samma höjder som CaptainAmerica filmerna eller Avengers. Det finns helt enkelt inte utrymme för den typen av action i den här historien. Men med tanke på mina aningar om framtida filmer med Antman kanske man kan råda bot på den saken. Till dess är det här en solid byggsten att stå på.

7/10

Bilder: © 2015 MARVEL

The Hobbit 2 – 2013 – The Desolation of Smaug

När den här filmen hade biopremiär gick åsikterna om att den vara mycket bättre än ettan som en löpeld. Det var åtminstone det jag snappade upp. Min reaktion på det var att det inte sa särskilt mycket eftersom det inte kunde vara någon större bedrift att vara bättre än An Unexpected Journey. Men eftersom jag inte går särskilt ofta på bio fick jag vackert vänta till andra alternativ dök upp. Det är bara att bida sin tid, förr eller senare kommer releasen. Och eftersom jag i nuläget inte har något större intresse av en förlängd version är det nu dags att skriva om den. Var den bättre än första filmen eller inte?

Tveklöst var den det men jag är ändå besviken. Peter Jackson kan ju bättre än så här! Är det jag som börjar bli kräsen eller kan man inte begära att karaktärerna inte ser utklädda ut när det gäller en mångmiljon budgeterad fantasyfilm? Det är nämligen precis vad det känns som. Karaktärerna är utklädda, de finns inte i en realistisk verklighet inom filmens universum. Så var aldrig fallet med filmseriens storebror – Sagan om Ringen.

För det är fortfarande så att de här filmerna inte kan räknas som något annat än småsyskon till den första trilogin. Jag har förstått att den här berättelsen i sig inte är lika avancerad som Sagan om Ringen (jag har inte läst någon av dem) och jag antar att de inte har fått en riktigt lika hög budget som sina storebröder heller. Det ser fortfarande riktigt bra ut, det går inte att klaga på storslagenheten men så var det ju det där med utklädda karaktärer… Att filmen och historien inte är lika mörk som den föregående trilogin kan jag leva med men jag hade önskat lite mer av den.

Skådespelarna känner vi igen, det finns ingen mening att gå igenom dem igen. Det är i princip samma skara om igen men jag kan inte minnas att Orlando Bloom var med som Legolas i den förra filmen, eller att Evangeline Lilly medverkade som älva även hon. Båda sköter sig bra och ser ut som de borde. Det gör förresten hela älv-rasen om man ska vara ärlig, det är mer dvärgarna jag har problem med. I en mindre roll ser vi också den brittiske skådespelaren Stephen Fry och jag gillar honom men jag vet inte om jag ska ta hans rollkaraktär på allvar eller inte. Dessutom gömmer sig vår svenske Mikael Persbrandt under så mycket smink att det är omöjligt att känna igen honom.

Som en ”mellanfilm” funkar den trots allt hyfsat. Den tar oss från den punkt där första filmen slutade till var nästa film lär börja. Den är inte oförutsägbar men det är trots allt en äventyrs- och fantasyfilm som i grund och botten behandlar kampen mellan det goda och det onda. Den är bättre än första filmen, men som jag inledningsvis sa, det är inte så svårt!

6/10

Recension: Real Steel - 2011

Real Steel

Regi: Shawn Levy

2011

Action

Charlie Kenton är en avdankad fighter som åker runt med sin robotfighter för att tjäna en hacka på det ena eller andra sättet. Han lyckas inget vidare men ger sig inte. När han får veta att hans gamla flickvän som han har en son tillsammans med nyligen avlidigt måste han bege sig till domstol för att skriva över vårdnaden på den bortgångnes syster. Han är inte särkilt intresserad av att ta hans om en elvaårig pojke i alla fall! Men det ena leder till det andra och Charlie vädrar en fin affär. Han sätter sig medvetet på tvärern för att systerns stenrika man ska öppna plånboken och betala honom för att ändra sig. Problemet är bara att han måste ta hand om sonen i ett par månader först. Under denna tid lär de två känna varandra och mot alla odds faktiskt knyta några band också. Robotfighterna är ett gemensamt intresse och snart har de skapat en ny robot som otroligt nog lyckas ta sig fram genom fighterna för att slutligen möta den obesegrade mästaren Zeus! Hur det går? Se filmen!

Som jag ser det har den här filmen i huvudsak två aspekter. För det första är det uppenbart att det är en fartfylld och mycket vacker actionfilm. Miljöerna är klockrena och handlingen påminner lite om vilken gatuslagsmålsfilm som helst. Enda skillnaden är egentligen att det inte är Van Damme eller Charles Bronson som slåss utan robotar. Det är väl också detta som gör att den är så pass underhållande. Det går att göra det mera fartfyllt när man inte behöver ta hänsyn till vad den mänskliga kroppen klarar av, stuntmän och konventionella trickfilmningar. Dessutom är det alltid underhållande med filmer som utnyttjar en högteknologisk framtid för att skapa sin handling.

Under detta ligger det en betydligt mer allvarsam (och mera uttjatad) handling. Filmens huvudperson, som egentligen inte vill veta av sin egen son, börjar komma närmare honom och det är inte svårt att räkna ut hur den delen av historien kommer att sluta. Jag vet inte om det är meningen att man ska bli rörd av det men på det planet lyckas den inte beröra mig nämnvärt i alla fall, och då är jag ändå en rätt känslig kille innerst inne!

Nej, det intressanta i filmen är robotfighterna! Det är ytan som överglänser innehållet helt enkelt. Jag har inget emot detta när man utför det på det här sättet, det är underhållande filmat och visst kan väl läsa in metaforiska kopplingar till handlingen. Den lille utmanaren som tar sig an den stora mästaren kan man väl utan vidare jämföra med att den lille mannen tar upp kampen mot ett totalitärt samhälle? Det gäller kanske inte att störta etablissemanget men i alla fall att utmana det och visa att man faktiskt inte är helt utan möjligheter.

Hugh Jackman, som åtminstone jag känner mest som Wolverine i X-Men filmerna gör ett utmärkt jobb. Han är lagom mycket loser och har lagom mycket av ”gammal är äldst” mentalitet mot sin son. Dakota Goyo, som spelar sonen, har å andra sidan inga problem med att spela rollen som den unge sonen som faktiskt kan lära sin far ett och annat. Men när det gäller känslomässig övertygelse står de ändå sig slätt mot Evangeline Lilly som verkligen övertygar på detta område. Det är inga fantastiska insatser, men riktigt bra och det är trots allt inte en film som bärs upp av sina skådespelare, det är som sagt robotfighterna som är det viktiga här.

Bilder: © DreamWorks II Distribution Co., LLC