Lokalvårdaren – 2014 – Henrik Möllers långfilmsdebut!

Aka: Feed the Light

Har man höga förväntningar på en film, eller nåt annat för den delen, brukar det tyvärr sluta med att förhoppningarna grusas å det bestämdaste. I det här fallet är det dock precis tvärtom. Jag trodde det skulle vara en riktigt bra film och så var det ännu bättre! Snudd på mästerlig skulle jag vilja säga. Men jag är alltid snål i mina bedömningar och det ska extremt mycket till innan jag blir lyrisk.

Det jag har sett av Henrik Möller tidigare, kortfilmssamlingarna Ångesthunden och Kaninhoran, har varit tämligen humoristiskt. Kanske har humor inte alltid varit uppenbar men för mig har det alltid varit tydligt att de har kantats med ironi, sarkasm och satir. Så kanske är fallet även här men det är absolut inte i närheten av något som jag har sett Henrik Möller göra tidigare. För mig är det här en seriös film, det är inte en humoristisk i historia i botten och det finns inte mycket att skratta åt. Möjligen kan man tänka sig att det finns en tragikomisk intention någonstans i bakgrunden.

Jag känner att det finns mycket nyanser och skikt att upptäcka i den här filmen och det är tveksamt om man hittar allt när man ser den första gången. Jag gjorde det inte i alla fall. Det känns som att det finns metaforer till metaforerna och en metahandling. Det är fritt fram att tolka det som sker framför kameran till något mer än den tydliga handlingen. Om den nu är så tydlig vill säga.

Sara tar ett jobb som lokalvårdare för att hitta sin dotter. Väl på plats märker hon att allt inte står riktigt rätt till. Men hon får jobbet och börjar söka efter sin dotter på en plats där fysikens lagar inte gäller. Där ett mystiskt ljus får allting att förändras. Tiden fungerar annorlunda och chefen har tydligen en oerhörd makt över händelseförloppet. Men hon får hjälp av vaktmästaren som förklarar hur saker och ting fungerar i de dunkla källarkorridorerna.

Det finns definitivt surrealistiska tendenser i filmen. Om man nu kan kalla dem för tendenser, det är väl egentligen mer än så. Det är som sagt fritt fram att tolka men för min egen del tycker jag att händelseförloppet är så absurt att det finns en lockelse i det. Filmen är något så ovanligt som genuint spännande, man vet aldrig riktigt vilken väg den ska gå eller vilka medel den kommer att använda för att nå sitt mål.

De flesta av skådespelarna är okända för mig. Många av dem talar skånsk dialekt och det är väl inte så märkligt eftersom Henrik Möller själv har sin hemvist i de sydliga delarna av Sverige. Jag tycker att det tillför ytterligare en dimension till filmen. Allt för många gånger har man hört skånska i filmer som låter så krystad och tillgjord att det inte går att ta på allvar. Så är det inte i här. Visserligen kanske språket är något tillrättalagt men det låter fortfarande fullt naturligt! Men de flesta av namn är som sagt okända för mig. Lina Sundén spelar huvudrollen som Sara, Martin Jirhamn är vaktmästaren. Jenny Lampa är chefen och Patrik Karlsson spelar VHS-Mannen. Själv spelar Henrik Möller en liten roll i filmen och den enda som jag egentligen känner till sen förr – Karin Bertling, spelar också en väldigt liten roll. Samtliga är helt fantastiska!

10/10

Trailern:

Kaninhoran – 1997-2009 – Nollbudgetfilm av Henrik Möller

När jag gjorde min första bekantskap med Henrik Möllers kreationer var det med den andra samlings DVDn Njutafilms gav ut – Ångesthunden och Malmö under vatten. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Tilläggas kan också att jag fick filmen gratis! Nu däremot, när jag ger mig i kast med den första samlings DVDn har jag pröjsat för den själv. Helt ärligt kan jag säga att jag bara har sporadiska minnen av Ångesthunden och de minnen jag trots allt har manifesterar sig som illa tecknade bilder med oerhört bisarra historier, berättade av Möller själv. Jag minns inte ens vad jag tyckte om det förrän jag läser vad jag skrev den gången.

Kanske borde jag ha lämnat den här med plasten på i bokhyllan men till slut greps jag av en sådan nyfikenhet att den helt enkelt bara skulle ses. Och det är inte bra, ingenstans är det bra. Däremot är det ofta väldigt roligt och det är uppenbart att Henrik Möller är en ganska speciell figur. Jag skrev i min förra recension att jag ville se in i hans hjärna och det vill jag fortfarande. Den här DVDn innehåller så osannolikt absurda historier att man undrar hur man överhuvudtaget kommer på dem. Det måste kräva sin man. Det gäller att ha fantasin på det rätta stället och kunna tänka långt utanför lådan så att säga. I det avseendet beundrar jag Henrik Möller. Han tycks inte bry sig om ifall någon tycker om hans kreationer, det är inte drivkraften. Jag tror snarare att han mår bra av att göra sina små filmer och få dem ur sig. Att låta fantasin flöda helt enkelt.

Liksom på Ångesthunden är den här skivan uppdelad i tre delar: Ångest, Hat och Kärlek. Absurditeterna är ungefär likvärdiga men man kan kanske säga att det är lite snällare historier under kärleksfliken. Inte mycket men man kan i alla fall märka en skillnad. Det är mest tecknat men det finns också ett par av kortfilmerna som är gjorda på annat sätt. Inte med skådespelare på konventionellt sätt men i alla fall med en person (Möller?) som förbannar sig över sin tillvaro och vill ta kål på sina blommor. Eller en porrfilmsdiskussion där det hela, ska vi säga, urartar med all sprit som också är inblandad.

Bland extramaterialet finner vi bland annat en dokumentär om Möller. Han är iförd terroristluva så vi får inte riktigt se vem han är. Jag gissar att han vill skapa lite mystik kring sig själv. En del av filmerna är också tämligen kontroversiella så att skydda sin identitet kanske inte är så dumt. I en annan del av extramaterialet påstår dock Möller att han valt att inte inkludera en film just för att han inte ville vara kontroversiell. Fan vet. Materialet är jävligt speciellt i alla fall, unikt skulle jag vilja påstå. Jag tror aldrig jag kommer att få se något liknande gjord av någon annan är Henrik Möller vill säga.

Betygsättande är svårt. Det finns klara kvaliteter i de fantasifulla berättelserna. Det är berättelser som ingen annan skulle våga berätta och det är inte sällan både våldsamma, sexistiska och rasistiska karaktärer involverade. Det hindrar dem inte från att vara jävligt kul och på försigkommen anledning vill jag betona att budskapet på intet sätt behöver vara synonymt med karaktärernas framtoning. Bättre nollbudgetfilm går nog inte att göra, det gäller bara att gilla konceptet. Jag är inte säker på att jag gör det. Jag fegar ur betyget denna gång… ;-)

Ångesthunden och Malmö under Vatten - 2009-2011

Ångesthunden

Regi: Henrik Möller

2009-2011

Kortfilm

Njutafilms

Jag har inte sett Henrik Möllers förra samlings dvd – Kaninhoran, men som jag har förstått det blev den en stor succé! Och det är kanske därför som Njutafilms nu även ger ut den här – Ångesthunden (och Malmö under vatten). Det är en samling kortfilmer, alla är ganska uselt animerade (nästan i alla fall) åtminstone om man dristar sig till att jämföra med giganterna på området – Disney, Pixar och kompani.

Men det här är så långt ifrån Disney man kan komma och det är också lite poängen med det hela. Den gamla klyschan ”att man skulle vilja se in i den hjärnan” känns allestädes närvarande, för är det något som Henrik Möller har begåvats med så är det fantasi. Man förundras över vilka vändningar de små historierna tar, hur man lyckas få ihop det i slutändan och hur det faktiskt finns en underliggande mening att hitta i berättelserna. Den är kanske inte alltid lätt att hitta bland den ytliga idiotin men jag vågar påstå att det finns en samhällsironisk ton i flera av berättelserna. Ibland verkar det vara berättelser som bara finns till för att i slutändan poängtera en ståndpunkt medan det ibland är uppenbart provokativt.

DVDn är uppdelad i tre delar: Kärleken, Hatet och Ångesten. Historierna skiljer sig åt lite grand men överlag är det samma typ av provokativa berättelser, där Kärleken kanske är lite ”snällare” än de andra två. Det läggs ungefär lika mycket tid på alla tre delarna så man kan inte säga att det finns någon favoritism åt ångesten eller så, trots titeln på DVDn. Det finns också extramaterial där en intervju med David Lynch är kronan på verket. Faktiskt en mycket underhållande och annorlunda intervju!

Det finns ett flertal citat av kända människor på omslaget och i det lilla häfte som medföljer dvdn. Främst är det förstås David Lynch som hyllar Möller och det känns ju ganska stort. Också Staffan Westerberg tycker till och så även Alexander Bard. Den senare är väl något av en provokateur [sic!], även om han har en förmåga att skriva fantastiska låtar, så det känns inte särskilt oväntat. Men den som gör mest intryck på mig är Shahriyar Latifzadeh som jag verkligen respekterar. Han går från att mer eller mindre kalla Möller för efterbliven till att komma underfund med vad det är som driver honom. Allting är kanske inte som det först ser ut att vara.

För min egen personliga del är det här alldeles för ofta infantil bajshumor även om det inte är utan poänger. Jag gillar absurditeten i det och det är som sagt verkligen fyllt med fantasi. Det är detta som är storheten tror jag och det känns som att det är något som tilltalar en liten grupp snarare än den stora massan. Detta är självklart något av undergroundfilmens epitet och kommer inte som någon överraskning. Och oavsett hur infantilt det blir är jag ändå underhållen. Min favorit av alla historierna är troligen det mest talande exemplet på denna infantilism också – Grisaknullabyn och jag måste än en gång betona att jag verkligen skulle vilja se in i den hjärnan!