Machete Kills – 2013 – Grindhouseimitation

Som vanligt har jag väldigt dålig koll på föregångaren, det brukar vara så när jag ser på uppföljare. Det är dessutom flera år sedan jag såg den vilket inte gör saken lättare. Det jag får göra är att läsa mina recensioner och försöka minnas utifrån det. Så fick jag göra här. Det visade sig att jag tyckte väldigt bra om den första filmen. Det gäller bara att se den i sin kontext. Samma är det med denna, ser man den som något annat än vad den faktiskt är lär man bli grymt besviken. Ta inte filmen på för stort allvar!

Alltihop inleds med en trailer. Om det är en kommande film oklart men efter att ha sett hela filmen känns det som en naturlig utveckling av filmserien. Själva grindhouseimitationsgenren har ju producerat falska trailers förr om man säger så. Minns jag rätt var väl Machete en sådan från början. Det var i alla fall vad som sades om den.

Men även om man inte ska ta filmen på först stort allvar blir det lite mycket av det hela. Kanske inte i början, då håller filmen sig trots allt på mattan, men när den närmar sig slutet har man tagit i så att det blev över till både rock och väst. Jag tycker mig se inspiration från cyberpunkjapan. Det är visserligen väldigt underhållande på sitt sätt men samtidigt så ger det lite trams-och flamsvibbar som är för stora för en film av en sådan kaliber. Det blir för mycket komedi av det.

Men det är kul att se så många så pass kända skådespelare, även om många av dem inte är med särskilt mycket. Mel Gibson, Michelle Rodriguez, Lady Gaga, Antonio Banderas, Cuba Gooding Jr., Vanessa Hudgens och så Charlie Sheen – fast under sitt riktiga namn Carlos Estevez. Det passar ju bra i en film som handlar så mycket om Mexico och som har Danny Trejo i huvudrollen!

Blodet skvätter rikligt genom hela filmen och man har absolut inte hållit igen på döden någonstans. Det är väl inte så att filmen chockar men den ger oss onekligen lite oväntade dödsscener, både när det gäller karaktärer och metoder. Det är något som jag uppskattar. Men det blir som sagt lite mycket till slut och jag tycker inte att det är en riktigt värdig uppföljare till den första filmen. Sevärd trots allt men jag önskar att man hade hållit igen lite…

6/10

Recension: Hell Ride - 2008

Hell Ride

Regi: Larry Bishop

2008

Action

Motorcykelgängen Victors och 666 ligger i konflikt med varandra. De letar bägge efter samma skatt som under mystiska omständigheter försvann för många år sedan och drar sig inte för att döda varandra på de mest sadistiska och baksluga sätt som står till buds. Allt för att komma över de nycklar som behövs för att öppna skattkistan om man någonsin kommer att finna den.

Det här är en film där handlingen absolut inte står i centrum och den är faktiskt ganska ointressant emellan varven. Det som snarare är av intresse är utförandet då man måste erkänna att det är av en mycket stilistisk natur. Det är grindhousekänsla så in i norden och de klatschiga machoreplikerna avlöser varandra hur titt och tätt som helst emellanåt känns det som. Något man inte heller har snålat på är sexuella anspelningar, eller anspelningar förresten, det är ganska tydliga dialogväxlingar om hur kättjan driver kvinnorna till vansinnighetens gräns ganska ofta faktiskt. De tycks finna en stor tillfredsställelse i att hetsa killarna med sina sexiga bakdelar eller bara bröst i alla tänkbara situationer men att männen är kåta svin som bara vill sätta på tjejerna är inte lika påtagligt faktiskt. På det hela taget blir detta lite tjatigt och faktiskt lite irriterande då jag menar att det är att underskatta tittaren en smula. Visst kan det ha sin charm, men det kan gå till överdrift också.

                     

Vidare är filmen en smula fragmenterad och omslaget lockar, som är brukligt numera, med Quentin Tarantinos namn. Han listas som exekutiv producent och inget annat men jag vill nog påstå att det är ganska stora vibbar av hans filmskapade tvärs igenom filmen. Det vill säga om man tar det på rätt sätt, mycket av filmen går mer ut på att presentera de olika rollkaraktärerna än att bygga någon vidare handling eller spänning. Man tar ingredienser som redan gjorts otaliga gånger på vita duken (och i synnerhet under grindhouse-eran) och trycker in dem tätt tillsammans och hoppas på ett gott resultat.

Skådespelarmässigt bjuder filmen på ett antal relativt stora namn, vilket kan vara en orsak att se filmen. Vi har till exempel både Dennis Hopper, som genom sin medverkan nästan på automatik innebär en referens till motorcykelfilmen nummer ett – Easy Rider, och David Carradine som får räknas till de allra största. Men även Michael Madsen, som visserligen känns oerhört förutsägbar i sin roll, och Vinnie Jones är självklart stabila i sina roller. Överlag är det lite för stereotypiskt, lite för skarpt kontrast mellan svart och vitt, rätt och fel eller yta och innehåll för min smak.

Lite för tramsigt, lite för förutsägbart och alldeles för mycket inspiration av Tarantino för min smak, men de som gillar hans filmer torde även finna ett intresse här. Inte för att den kanske håller samma filmtekniska klass, som Tarantinos filmer trots allt gör oavsett om man tycker om dem eller inte, utan snarare för att den kanske inte tar sig själv på fullt så blodigt allvar som jag kanske gett sken av på grund av min besvikelse och att den faktiskt i några scener är ganska roligt och underhållande – även om detta inte med nödvändighet är meningen på det löjeväckande sätt som jag nu avser.