Waterworld – 1995 – Den dittills dyraste filmen!

Spontant när jag tittar på filmen igen, och vet att det var den dyraste filmen som någonsin hade gjorts när den kom, så undrar jag – vad fan la de alla pengarna på? Det ser inte speciellt märkvärdigt ut om man jämför med många andra filmer man har sett sedan dess. Men jag vet att omkostnaderna var gigantiska. Jag vet att man byggde en massa sets för att få det att se ut som att det utspelade sig där det är meningen att det utspelar sig – på vattnet. Man hade också oturen (eller inkompetens nog) att råka ut för vädrets makter och liknande och jag har för mig att hela produktionen drog ut ganska rejält på tiden. En stor produktion som drar ut på tiden lär kosta pengar eftersom alla löner etc. ska betalas ut. Jag vet inte vilka summor Kevin Costner och Dennis Hopper kvitterade ut men om jag har förstått det hela rätt investerade Kevin Costner en hel del av sina egna pengar i projektet. Vilket torde ta ut vartannat ganska bra.

                                                              

Jag har sett filmen tidigare, och skrivit om den också om jag minns rätt. Det var 95 eller 96 och är jag inte helt ute och cyklar skrev jag om den i det enda tryckta exemplaret av Fanatisk Film. Jag är inte säker men sås skulle kunna vara fallet. Jag minns i alla fall att jag vid tillfället inte var särskilt imponerad av filmen och i synnerhet inte av Kevin Costner. Jag gillade inte någonting han gjorde utom möjligen JFK. Däremot gillade jag Dennis Hoppers inblandning och tyckte att de gånger han var med i bild var det en riktigt skaplig film. Tiderna förändras, och idag har jag en helt annan uppfattning. Kevin Costner sköter sig förvånansvärt bra medan Dennis Hopper spelar över alldeles för mycket!

Jag gillar fortfarande hur universal-loggan liksom smälter och hur man integrerar detta in i filmen. Isen vid polerna har smält och orsakat en värld fylld av vatten. Det enda som återsår är en myt om torra land. Människorna har lärt sig att leva på egenhändigt skapade atoller. Det finns vanligt folk, och de som inte drar sig för att sticka kniven i ryggen på sin nästa för att få fördel av det. Precis som den värld vi lever i alltså. Det finns också pirater som skövlar allt i sin väg och lägger beslag på det de behöver med våld. Dennis Hopper är ledare för dessa. Kevin Costner är ensamvargen som kommer till en atoll för byteshandel men fastnar i våldet.

Mitt i alltihop finns också flickan Enola spelad av Tina Majorino. Det är en tuff tjej på kanske 8-10 år som står i centrum för hela handlingen. På sin rygg har hon en mystisk tatuering som enligt legenden lär visa vägen till torra land. Hon har adopterats av Helen, gestaltad av Jeanne Tripplehorn. Mest av allt vill piraterna ha tag i flickan för att kunna tyda kartan men ensamvargen hamnar emellan. Så kan man beskriva handlingen. Jag inser att jag har målat upp en bild som verkar mer komplex än vad den är. Egentligen är det en ganska simpel historia om överlevnad som inte är helt ovanlig i vilken postapokalyptisk rulle som helst.

Så har jag egentligen aldrig tänkt på den här filmen – som postapokalyptisk, men det är klart att den är! Bara för att de olika grupperingarna kör omkring i futuristiska motorcyklar och bilar som i Enzo Castellaris The New Barbarians eller miljöer a la Mad Max betyder det inte att motsättningarna inte finns där. Om det sen utspelar sig på vatten eller land spelar egentligen inte så stor roll. Och jag tycker, nu när jag många år efter första bekantskapen, ser om filmen för första gången, att den blickar lite åt dessa filmer. Det finns liknande storhetsvansinne där banditerna vill kontrollera hela världen och de andra bara vill klara sig själva. Det är väl egentligen bara budgeten som skiljer. Hade den här varit gjord 20 år tidigare, kostat en bråkdel av vad den faktiskt gjorde och varit 30-40 minuter kortare, är jag övertygad om att den hade tillhört de stora kultfilmerna idag!

6/10

Outbreak - 1995 - Jakten på botemedlet

Outbreak

Regi: Wolfgang Petersen

1995

Action

Skriven av Linda Snöberg

När en sjukdom i afrikanska regnskogen upptäcks, skickar man dit militärläkaren Sam Daniels (Dustin Hoffman) för att undersöka vad det är för sjukdom. Djupt inne i djungeln finner han till sin fasa att en hel by har utplånats av en sjukdom som är mycket smittsam och leder till en plågsam död. Han återvänder till USA för att rapportera tillbaka till sin chef, General Ford (Morgan Freeman) och berättar för honom att de behöver sätta högsta prioritet på sjukdomen. Generalen tror inte att det är någon risk att den kan komma dit, för det ligger ju så långt borta. Daniels kopplas oförklarligt bort från undersökningen. Kort därefter drabbas en amerikansk småstad av en mystisk sjukdom…

Detta är en alldeles underbar film med en delikat rollista, helt otroligt att så många har samlats i en och samma film. Morgan Freeman är ju strålande, han får högsta betyg av mig i nästan alla filmer han medverkar i. Dustin Hoffman var enastående bra och passade perfekt i rollen.  Även Donald Sutherland och här kan man snacka om en superbra och skön skådis, var utomordentlig. Rene Russo var utmärkt bra hon också. Patrick Dempsey har en liten roll, men han verkligen skiner. Kevin Spacey är prima som alltid. Cuba Gooding Jr alltid lika underhållande.

Filmen är kanske en aning förutsägelsebar men det gör inte så mycket, för man gottar sig ändå. Helikopterjakten var oerhört underhållande, den var otroligt bra filmad och väldigt intensiv. Musiken av James Newton Howard är väldigt schyst och passar bra in på sina ställen. Wolfgang Petersen gör ett utmärkt jobb med denna film.

Dustin Hoffmans roll som Sam Daniels var ursprungligen gjord för Harrison Ford och ironiskt så var Harrison Fords roll i Blade Runner gjord för Dustin Hoffman. De kanske rent utav bytte he he.

Det är inte vanligt att man hittar en film som tvingar oss att bita på naglarna genom större delen av filmen. Det som är så rysligt med denna film är att den skulle kunna hända i verkligenheten, fast inte med just detta virus och inte heller i denna utsträckning kanske, men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden och tur är väl det.

Recension: Kevin Bacon och Christian Slater i MURDER IN THE FIRST - 1995

Murder In The First

Regi: Marc Rocco

1995

Drama

Skriven av Linda Snöberg

År 1938 sändes Henri Young (Kevin Bacon) till Alcatraz för att ha stulit 5 dollar. Efter ett misslyckat rymningsförsök fick Young ett straff som betydde att han skulle tillbringa en tid, instängd i den mest fruktade isoleringscellen i fängelsets mörka källare. Maxtiden i isoleringscellen skall vara 3 veckor, Henri sitter där 3 år, ensam, naken, utan ljus, toalett och utan kontakt med en levande människa. När han då äntligen släpps ut, dödar han den medfånge som tjallat på honom. Nu anklagas han för mord och vittnena är många. James Stamphill (Christian Slater) blir Henris försvarare. Fallet blir inte det lättaste för den unga oerfarne James och det verkar helt omöjligt att vinna. Men när James inser hur omänskligt Henri plågats, framförallt av den grymt osmaklige fängelsedirektören (Gary Oldman) är han fast besluten att återupprätta hans heder. Kampen leder till en stark vänskap, och till att James får hela rättssystemet emot sig.

"Murder in the first" är en grym, gripande och tragisk film och även inspirerad av en sann historia. Slater spelar advokat, en orutinerad ung man som ska ta hand om ett mordfall. Han var kanske inte den bästa att spela rollen, men han gör skapligt ifrån sig får man ändå säga. Fast filmen hade nog blivit bättre med en starkare skådis.

Kan Gary Oldman någonsin göra fel i sitt agerande? Svar nej! Oldmans prestation är felfri som den grymme och sadistiska fängelsedirektören. Underbart vidrigt att slå en fånge och fortfarande tycka att det är rätt. Sådana här roller är han som gjord för. William H. Macy gjorde också han mycket bra ifrån sig som åklagare.

Kevin Bacon är den person som gör filmen till vad den är, hans roll som den misshandlade fången är helt storartad, en av de bästa prestationerna jag någonsin har sett. Han visade upp sin karaktär som en liten pojke i en mans kropp och han klarade av det elegant.

Vänskapen mellan Henri och James som växer fram mer och mer under filmens gång är otroligt och fantastiskt att skåda.

Jag kommer ihåg scenen när Slater och Bacon träffades första gången inne i cellen. Då kameran stannar kvar utanför och sveper sedan runt hela fängelseburen, mycket läckert. De svartvita tillbakablicksinslagen i filmen är helt makalöst bra och förstärker filmen kraftfullt.

Recension: Disneys POCAHONTAS - 1995

Pocahontas

Regi: Mike Gabriel, Eric Goldberg

1995

Animerad

Det är svårt att inte se stora delar av den här filmen med en fuktad ögonvrå. Det är onekligen en stor berättelse. Man ska dock inte utgå ifrån att det som berättas på något sätt är historiskt korrekt. För även om Pocahontas har en verklig förebild behöver man inte forska särskilt djupt för att inse att det är en väääldigt romatiserad version av verkligheten vi får se. Om nu ens verkligheten är inblandad överhuvudtaget.

Men det spelar inte så stor roll om historien som berättas är historiskt korrekt eller inte. Det vikigaste är budskapet som framkommer. Själv är jag extra känslig för kärlekshistorier som utspelar sig över de trygga gränserna. Om det är mellan indianer och vita som här eller mellan homosexuella i en miljö där det är oacceptabelt. Tyvärr finns det alltför många miljöer av den typen än idag. Miljöer där förutfattade meningar fortfarande härskar och där den sanna kärleken inte ges möjlighet att spira.

Skulle en tiodel av den handling filmen som bjuder på vara sann, en hundradel av det mod Pocahontas visar vara realistiskt, en tusendel av den påverkan hon har på sin omgivning vara… ja, ni förstår vad jag menar. Själva ideologin är helt enkelt fantastisk – alla människors lika värde!

Naturligtvis måste man vara försiktig när man gör en sådan här film. Man kan inte bara kalla indianerna för ociviliserade vildar och komma undan med det. I vår tid vore det omöjligt att komma undan med en sådan rasistisk kommentar. Man måste vara väldigt noga med att låta indianerna få det sista ordet. Det är den vite mannen som är den stora boven i det hela och det är väl i och för sig historiskt korrekt också. Men man måste som sagt vara oerhört tydlig, i synnerhet eftersom en Disneyfilm av det här slaget i första hand riktar sig till barn. För oss vuxna är det väl så viktigt att poängtera rätt och fel så vi kan lära våra små! Liksom man i filmen liknar det vid – ringarna på vattnet. Någonstans måste man börja men det blir större och större efterhand.

Det är inte första gången jag skriver om filmer där infödingskulturer krockar med den vite mannens ”civilisation”. Ofta har det handlat om betydligt våldsammare filmer än den här men poängen är fortfarande det samma. Frågan ställs, om är omedvetet, till åskådaren, vad är det som är civiliserat? Är det jakten på guld eller är det att leva i fred med naturen? Jag inser förstås att jag förenklar väldigt mycket nu men essentiellt är det väl egentligen inte svårare än så.

Jag gillar som sagt filmens budskap väldigt mycket. Jag tycker Disney tar sitt ansvar och det är värt mycket att ett sådant globalt bolag försöker vara förebild. Det kan säkert påverka en och annan unge och som klyschan säger, påverkar det bara en enda i rätt rikting är det värt det. Jag är inte lika förtjust i all musik som förekommer. Det är väl inte lika mycket som det är i vissa av Disneyfilmerna men jag ser hellre humorn som fanns i de tidiga filmerna där musiken blev ljudeffekter än de här musikalfilmerna.

Som vanligt har jag tittat på filmen med svenska röster, vilken jag alltid gör när det gäller animerad film (om det går). I rollerna här vi Heléne Lundström (Pocahontas), Tommy Nilsson (John Smith), Stefan Ljungström (Ratcliffe) och Martin Timell (Thomas). Särskilt Stefan Ljungström är väldigt passande tycker jag! Bland de engelskspråkiga rösterna hörs bland annat Mel Gibson och Christian Bale.

7/10

Bilder: © Disney

Recension: Fluke - 1995

Fluke

Regi: Carlo Carlei

1995

Komedi

Skriven av Linda Snöberg

Tom (Matthew Modine), är en affärsman som enbart tänker på sin karriär och försummar sin fru Carol (Nancy Travis) och deras son Brian (Max Pomeranc). Toms liv ändras drastiskt kan man säga efter en bilolycka - han dör. Men kommer tillbaka som en hund vid namn Fluke. Allt han vill är att få tillbaka Carol och Brian men han går vilse när han ska försöka ta sig hem, han blir adopterad av en hemlös kvinna och genom henne lär hans sig att ta emot kärlek och även att ge kärlek för första gången i sitt liv. Han lär sig att bli en bättre människa när han förvandlas till en hund. Efter att kvinnan dör så kommer Fluke i kontakt med Rumbo en hund som han slår följe med.

Historien är helt osannolik, men vad gör det? Den är väldigt rolig, kan inte fatta varför en del inte uppskattar en sådan här film. Den är underhållande och trevlig att titta på. Fluke går t.o.m. några steg längre och jag kan säga att jag tycker detta är en kanonfilm på alla sett.

Det är ovanligt för en film att ackumulera och få bra poäng på så mången aspekt… vacker filmmusik, magnifik filmkvalitet och uppsättning, tillräckligt med humor och excellent handling från början till slut utan en enda tråkig stund. Ett mycket överraskande slut och med bra känslostämning. Den är inte gjord för småttingar som filmer som Babe och Beethoven är, det är en mycket djupare film. Kameraarbetet och hundarna är helt makalösa, mycket väl tränade inför rollerna. Samuel L. Jackson är lysande som den som gjorde rösten till Rumbo, Flukes vän.

Den passande musiken i filmen är väl utvald och är perfekt. Denna vackra, gripande film är garanterat gjord för att få oss att tänka till och även fälla en liten tår här och där. Samtidigt som man i ett annat ögonblick skrattar så man får kramp i magen. Jag var väldigt snopen att jag inte hörde något om den när den kom ut, hittade den av misstag när jag letade efter andra filmer.

Jag måste erkänna att jag hade vattniga ögon vid många tillfällen genom filmens gång. Speciellt scenen där Fluke skrapar bort snön på sin gravsten för att se vad det stod på gravstenen är bara för mycket för att man ska kunna hålla tillbaka tårarna.

Det är sant att när en hund tittar på dig frågandes med sitt huvud lite på sned, att man undrar vad som rör sig inne i huvudet. Denna film kanske har svaret på den frågan, det märker du när du ser den. Om du har förlorat någon som du har älskat, vore det inte underbart om det verkligen var som det är i filmen att man bli pånyttfödd som en annan varelse på jorden.

Filmen kan eventuellt vara lite irriterande speciellt för dem som har en tendens att tro på reinkarnation.

Recension: Castle Freak - 1995

Castle Freak

Regi: Stuart Gordon

1995

Horror

Baronessan på ett gammalt italienskt slott dör plötsligt och hela rasket – slottet, inventarier och adelstiteln ärvs av John Reilly (Jeffrey Combs)s, en amerikan som inget hellre vill än att avyttra alltihop som fort som möjligt och plocka ut pengarna som arvet kan generera. Han har en dyster historia eftersom han några månader tidigare kört ihjäl sin son på fyllan, en olycka som dessutom gjorde hans dotter blind. Han har inte förlåtit sig själv än men har i alla fall hållit sig nykter i flera månader, något som inte hindrar hans fru från att lägga mer skuldkänslor på honom. Saker och ting blir heller inte bättre när de väl befinner sig på det nya arvegodset, tvärtom faktiskt! Och slottet döljer också en hemlighet, för i källarvalven finns en förvriden och hungrig varelse som snart slipper fri och sprider skräck omkring sig. Ett extra gott öga verkar denna monstruösa individ ha till den blinda dottern. Bättre blir saken heller inte av att John Reilly blir misstänkt och arresterad för de våldsamma dåden.

Jag vet inte när jag såg den här filmen första gången, det kommer jag inte ihåg. Jag vet i alla fall att jag såg den under ett besök på FFF i Lund något av de år jag besökte denna festival. Jag minns också att jag hade mycket goda minnen av filmen, det vill säga att jag mindes filmen som mycket bra utan att för den skull ha några detaljer att se tillbaka mot. Det är som det brukar vara helt enkelt. Förutsättningarna för ett återseende är inte bra, eftersom man trots allt utvecklat både sin kunskap och referensram på de år som gott och det är lätt att man ser tillbaka med nostalgi på det som har varit.

                                                               

Och jag kan väl heller inte förneka att det finns en viss nostalig där. Det är inte en lika bra film som jag minns den, men jag är petig och det är väl kanske en del saker som jag inte borde bry mig om som jag reagerar för. Jeffrey Combs, som den favoritskådespelare han är, har jag inget emot även om hans spelar över lite vid något tillfälle, och jag har väl egentligen inget emot något av skådespelarna heller, men särskilt blind verkar inte dottern vara. Det finns flera scener när hon verkar vara allt utom blind faktiskt. Ingen större skada är skedd men helhetsintrycket dras förstås ned något.

Jag är dock fascinerad av Stuart Gordons filmer, det brukar jag vara och då framförallt de som bygger på HP Lovecrafts berättelser på något sätt – och det gör alltså den här historien. Jag har inte läst berättelsen som ligger till grund men jag blir helt klart sugen på att göra det. Således vet jag inte om det är en bra adaption eller inte men jag tycker helt klart at den fungerar väl. Det finns lite inslag av The Shining i det hela, och då tänker jag alltså på relationsproblemen paret emellan. Det är säkert en överanalys från min sida men också att de befinner sig på ett slott är en likhet till den berättelsen.

Det är bra miljöer och det ser väldigt autentiskt ut. Det är det säkert också, det enda man kunde önska är att det fanns en riktig virtuos till ljussättare som hade kunnat bidra till en ännu starkare gotisk känsla. Tänk om Mario Bava hade varit inblandad och miljöerna hade sett ut som i Baron Blood, vilken mumma det hade varit!

Men man får vara nöjd med det man får och det är inte så illa faktiskt. Jag tycker inte att filmen är lika vass som jag mindes den, men då jag mindes den som riktigt riktigt bra är det faktiskt inte fy skam heller. Den är fortfarande bra och sevärd och det finns inte många som kan filmatisera HP Lovecrafts berättelser på det sätt som Stuart Gordon kan. Jag var ju tidigare inne på det och Stuart har ju gjort några stycken vid det här laget!

Recension: Eraser

Fram till alldeles nyligen hade jag helt missat den här Schwarzeneggerrullen från 1996. Under hela tiden jag tittade tyckte jag att filmen kändes hur åttiotalig som helst och satt och funderade på om den drev med sig själv eller inte. Framförallt i början, eller första halvan eller så upplevde jag rejäla klyshor och fantastiskt överspel av nästan samtliga skådisar. Om det avtog efter detta är jag inte helt säker på eller om det var så att jag vande mig vid det. Men som vanligt gäller förstås att det finns ett problem om man inte kan avgöra om det finns en medvetenhet över dessa saker eller inte. Är det medvetet överspelat etc. så kan jag stå ut med det på ett annat sätt. Hur som helst är det rejäl action och det både smäller och exploderar mycket runt huvudkaraktärerna mest hela tiden. Det är också en stjärnspäckad film med en massa kända ansikten framför kameran. Till det stora Namnen hör James Caan, Vanessa Williams och James Coburn samt självklart Arnold Schwarzenegger då, men det finns betydligt fler man känner igen, utan att man med nödvändighet kan nämna dem vid namn, än så. Så vad har jag kommit fram till? Jo, det är stabil underhållning hela tiden oavsett om glimten i ögat är närvarande hela tiden. 

7/10

Recension: From Dusk Till Dawn

From Dusk Till Dawn

Regi: Robert Rodriguez

1996

Drama/Thriller/Horror

George Clooney och Quentin Tarantino spelar huvudrollerna som de båda bröderna Gecko. Efter en våg av rån och våldsdåd är de på flykt till Mexico. För att nå sitt mål kidnappar de Jacob Fuller (Harvey Keitel) och dennes båda barn (Juliette Lewis och Ernest Liu) till at köra dem dit i sin husbil. Jacob är präst men har dragit sig tillbaka från yrket och i bakgrunden finns hans frus olyckliga död.

Andra sidan gränsen styr de kosan mot en förutbestämd mötesplats, The Titty Twister. Efter lite bråk och några supar upptäcker de att det här inte är någon vanlig krog. Gästerna är inte där enbart för att dricka öl utan något mystiskt försiggår. Något som det absurda sällskapet snart blir varse.

Direkt när filmen börjar kastas man in i en tät dimma av brilliant skådespeleri och excellent regi. Främst är det George Clooney som imponerar för även om jag inte är någon stor fan av honom, kan jag inte förneka det jag ser. Även Quentin Tarantino som jag egentligen aldrig tänkt på som skådis är makalös. Han är också inblandad i manuset och det är ett delvis välskrivet manus, det är ett som är säkert.

Relationen mellan bröderna och deras offer, familjen Fuller, förstärks ytterligare av Harvey Keitels starka insats. Hela tiden ligger musiken som en matta i bakgrunden. Trots det, är det inget man egentligen märker. Kampen, om man nu ska kalla den för det, står mellan Jacob Fuller och Seth Gecko (George Clooney). Det är nästan lite psykologisk krigsföring mellan dem även om man förstår vem som ska vinna kampen.

Nåja, Vad händer sen då? Jo, när väl bröderna Gecko tagit sig över till andra sidan gränsen och in på The Titty Twister, ändrar filmen karaktär tvärt. Istället för den täta thriller som filmen från början utgav sig för att vara blir den nu istället en ganska billig splatterhistoria. Blodet skvätter rikligt och även om effekterna faktiskt är bra känns det aldrig som filmen återhämtar sig efter magplasket. Den blir komisk och fjantig och även om en del av mina favoriter dyker upp här (Cheech Marin och Tom Savini) så hjälper inte det. Visserligen fortsätter skådisarna att sköta sina jobb, men det känns omotiverat och tråkigt. Kanske tyckte skådisarna inte heller om den plötsliga vändningen?

Det här kunde blivit något riktigt riktigt bra om man hade varit konsekvent och inte halkat in i B-splatter framåt slutet.

Recension: Carnosaur 3: Primal Species – 1996

När jag införskaffade denna hade jag egentligen ingen aning om att det var tredje delen i en filmsvit. Efter att jag har sett den kan jag konstatera att det verkligen inte behövs några förkunskaper från de tidigare delarna för att kunna uppskatta denna! Eller uppskatta förresten, det finns klara kalkonvärlden här! Det handlar om några terrorister som ger sig på fel transport och istället för det uran de tror sig kunna komma över får de tre velosiraptors och en T-Rex på halsen. När militären sätts in är deras order givetvis att fånga varelserna levande, något som visar sig vara lättare sagt än gjort!

Skådespelarna är urusla och handling är synnerligen ojämn! Det dröjer ett bra tag innan den bättrar sig och blir lite underhållande. Det spretar lite åt alla håll och det är inte helt säkert vilken riktigning filmen ska ta men slutligen verkan man ha bestämt sig och filmen stabiliseras! Det är gummimonster av hög underhållningskvalitet som är minst lika löjeväckande som skådespelarprestationerna. Klichéer staplas på hög och resultatet blir förstås därefter. Personligen tycker jag det är riktigt underhållande på sina ställen trots att en del av karaktärerna verkligen är omåttligt irriterande!

5/10

Recension: Tokyo Fist – 1995

Mina erfarenheter av Shinya Tsukamoto som filmskapare består ungefär i Tetsuo och Tetsuo 2. Det är två filmer som jag verkligen älskar och hade därför höga förhoppningar om den här. Tyvärr levde den inte alls upp till mina förväntningar och jag fann den istället oerhört tråkig. Jag tycker att handlingen var alldeles för luddig och fanns det symbolik i det visuella tycker jag det försvann i mängden. Kanhända hade jag reagerat annorlunda om jag inte haft sådana förväntningar men jag tycker att det var en särdeles tråkig film även om det var välgjord. Surrealismen flödar emellanåt men det blir lite för mycket av de mest bisarra slagsmålsscenerna.

4/10

Recension: The Beast

The Beast

Regi: Jeff Bleckner

1996

Horror

Mystiska försvinnanden och dödsfall börjar inträffa i det lilla fiskarsamhället Graves Point och det dröjer inte länge innan teorier om vad orsaken kan vara. Den ansedda fiskaren Whip Dalton (William Petersen) hittar nämligen en jättelik klo som identifieras att komma från en jättebläckfisk. En expert kallas in för att studera den mycket ovanliga besten, men stadens borgmästare har andra planer. Han vill ta hand om problemet så snabbt som möjligt för att hans planer om inventeringar utifrån inte ska grusas. Således övertalar han en annan fiskare att ge sig ut för att döda den gigantiska bläckfisken, bara för att reta upp den ytterligare…

Först av allt måste man konstatera att man faktiskt känner till själva handlingen innan och utan och det är inte så märkligt. Peter Benchley, som skrivit boken filmen bygger på ligger nämligen bakom en annan mycket känd liknande historia – nämligen Hajen! Jämförelser är sålunda oundvikliga och kanske inte ens något som bör ligga filmen i fatet överhuvudtaget? Jag menar – Hajen måste anses vara referensverket i sammanhanget och eftersom i stort sett alla berättelser med ett havsmonster (av det naturligare slaget i alla fall) av något slag innehåller samma ingredienser om och om igen. Vi har en borgmästare, eller någon ekvivalent personlighet som vill skyla över händelseförloppet och helst skylla på något annat än vad som verkligen försiggår. Antingen handlar det om att skydda turismen eller om investeringar som här, men det finns alltid en övertro, eller en dumdristighet att konstatera att saker löser sig alldeles för snabbt. Så fort en varelse fångats eller dödats är alla problem ur världen, vilket de naturligtvis inte är.

Det finns också alltid en hjälte, en rättskaffens man med principer av stål som inte låter sig köpas oavsett vilket betalning som erbjuds honom. Han gör bara det rätta och är den som till slut reder ut situationen. Självklart finns det också en expert, som kan allt om den påstådda varelsens art och slutligen så är förstås djurets storlek kraftigt överdriven. Jag vet inte om Peter Benchley ”uppfann” detta i och med att han skrev Hajen, men man kan i alla fall konstatera att det förekommer i var och varannan film av det här slaget, vare sig om det är han som åter skrivit den litterära förlagan eller inte.

I det här fallet tycket jag att karaktärerna är fylligare än vad det tenderar att vara i rena skräpproduktioner. Det märks också att det finns en högre budget och kunnande bakom den produktionen och även om den faktiskt är gjord för TV är det inget som märks så där jätte tydligt, möjligen på dess längd då. Den är nämligen tre timmar lång och det kanske är lite för länge för att kunna hålla spänningen och stämningen uppe. Dock kan man med fördel dela upp den i två omgångar, något som dvd:n dessutom tillåter!

Skådespelarprestationerna lyfter den också över många av de mindre lyckade produktionerna och det är faktiskt riktigt spännande på sina ställen. Speciellt mycket gillar jag Larry Drake, som faktiskt är en riktigt skicklig skådespelare och det är synd att man inte ser honom oftare i större produktioner, för han verkar kunna spela det mesta, även om lömska losers kanske är hans specialitet!

Det är förstås klart att man vet hur det ska gå från första stund, men det är liksom någonting man får räkna med. Den tiden när en sån här film kunde överraska med annorlunda händelseutveckling är sedan länge förbi. Själva varelsen är också den bra gjord, eller åtminstone delvis, för det beror lite på vilken effekt man velat uppnå. Många gånger känns det som ett gammalt hederligt gummimonster (bra!) men ibland ser det ut som om man använt sig av halvtaskig CGI. Nu är ju visserligen filmen, eller miniserien, från 1996 och dessutom gjord för TV så det är väl en del av förklaringen kanske. Man kan inte få allt och det är trots allt vid ganska få tillfällen detta sker.

Överlag en ganska trevlig film på temat, helt klart en av de allra bästa även om den inte piskar Hajen! 

Forgotten Silver - 1995 - En av Peter Jacksons bästa!

Det här är en så kallad Mockumentary, eller fuskdokumentär som vi kanske säger på svenska. Den är så pass välgjord att den lurade en hel nation av TV-tittare när den sändes för första gången i Nya Zeeländsk TV. I kort går det ut på att Peter Jackson hittat några gamla filmrullar i en lada eller liknande och på så sätt upptäckt en tidig filmpionjär som dessutom skulle ha varit före de tidigaste pionjärerna med sina filmupptagningar. Dessutom hävdas det, som ringar på vattnet, att en hel del andra vedertagna sanningar, såsom vem som egentligen fick det första flygplanet att lyfta faktiskt visat sig vara falska med den glömda filmskattens om referens. Det är mycket välgjort och svårt att se att de gamla filmsnuttarna faktiskt är falska – även när man vet om det. Helt klart en av Peter Jacksons allra bästa rullar ihop med Heavenly Creatures! – 8/10