Recension: Whore - 1991

Whore

Regi: Ken Russell

1991

Drama/Komedi

Vi får följa Liz genom at hon berättar olika händelser som har inträffat under hennes ”karriär”. Vi får se tillbakablickar på särskilt viktiga ögonblick med en ständig närvaro av ironi och cynism. På baksidan av omslaget rubriceras filmen som Drama men jag vill gärna lägga till komedi för det är inte sällen ganska humoristiskt berättat även om ämnet i sig förstås är tämligen tragiskt. Jag vill inte sträcka mig så långt som att påstå att det är en film att skratta åt, men mungiporna kan man åtminstone dra på vid tillfällen.

Det är således ingen tvättäkta komedi men skådespelet är så pass överdrivet och överspelat att det får en komisk ton ganska snabbt. Huruvida detta är meningen eller ej är svårt att sia om men man vänjer sig i alla fall efter ett tag och lägger inte märke till det på samma sätt.

Vår ciceron och guide genom prostitutionsträsket (Liz) talar direkt till oss och in i kameran vid många tillfällen. Jag vet inte om det är någon speciellt tilltalande berättarteknik egentligen men det känns genomtänkt och det är inte alltid självklart om det vi ser är en tillbakablick eller om Liz ska till att förklara något under tiden som vi ser på vad som har hänt.

På tal om informationen på omslaget så jämförs filmen med den romantiska komedin Pretty Woman och påstår att det här är den riktigt historien. Om det är sant att filmen bygger på verkliga händelser eller inte vet jag inte men det är helt klart att den inte är lika romantiserad som Pretty Woman. Jag skulle kunna tänka mig en mycket skitigare film med mer naket våld och sleaze men visst hamnar filmen inom en helt annan genre än den romantiska komedin!

Theresa Russell gör bra ifrån sig trots det initiala överspelet. Hennes framställning av horan är helt enkelt mycket realistisk! Men man ska komma ihåg att handlingens centrum inte kretsar kring någon på samhällets absoluta bottenskikt, Liz har trots allt en del värdighet kvar och gör inte riktigt allting för pengar.

Ska man jämföra med den enda referenspunkt jag har för tillfället med Ken Russell – Crimes of Passion är det här en mycket mer lättillgänglig film som inte kräver någon direkt eftertanke för att underhålla. Men där försvinner också på något sätt en del av behållningen.

5/10

Recension: China Blue aka Crimes of Passion - 1984

China Blue

Aka: Crimes of Passion

Regi: Ken Russell

1984

Drama/Thriller

Joanna Crane (Kathleen Turner) lever ett dubbelliv. På natten förvandlas hon till den prostituerade China Blue som utför allehanda sexuella tjänster för pengar. Det är ett liv långt ifrån hennes vardag och det ger henne utrymme att släppa alla vardagliga problem. Bland hennes kunder finns en nyskild man som förälskar sig i henne, åtminstone tror han det, och en pastor (Anthony Perkins) som vill rädda hennes själ till varje pris. Med sig i väskan har han diverse groteska sexleksaker som ska hjälpa henne att bli fri…

Ska man enbart gå efter filmens ytligaste handling är det här en ganska torftig berättelse. Det är, kanske inte riktigt stereotypiska men åtminstone ganska kantiga, karaktärer i ganska fåniga miljöer. Förutom detta så är den nästan pornografisk, med vilket jag menar att den helt klart har inslag som skulle platsa i valfri pornografisk betraktelse men utan någon penetration. Det finns förstås några erotiska målningar som man skulle kunna anse innehålla detta men det blir inte riktigt samma sak. Det finns också några inklippta scener ur riktiga porrfilmer som man får se några ”snälla” snuttar ur.

                                                     

Skådespeleriet är det dock inget fel på och Kathleen Turner gör ett utmärkt jobb! Hon är sminkad, nästan till oigenkännlighet, som horan China Blue, men hennes röst tar man inte fel på. Och att inte kännas igen när man gör en rolltolkning måste väl vara nästan den bästa egenskapen man kan ha som skådis. Först då smälter man väl helt in i rollen menar jag. Det finns också en hel del vågade scener med henne och även om det inte är några helnakna scener så är det i alla fall några som visar lite hud.

Dock måste jag säga att Anthony Perkins till och med är snäppet bättre. Honom känner man förstås igen och det vore nog svårt att gömma honom under så mycket smink att han skulle bli förväxlad med någon annan än sig själv. Men han passar tveklöst mycket bra till den halvgalna pastorn som försöker rädda China Blues själ. Det är väl inte första gången vi ser honom gestalta ungefär samma roll, men det finns ju en anledning till att han fått göra denna nervösa rolltolkning om och om igen – han är riktigt bra på det helt enkelt!

Men filmens allra största kvalitéer infinner sig alltså inte förrän man har börjat tänka utanför lådan. När man inser att filmen handling egentligen, helt eller delvis, är späckad med symbolism. Jag vill inte direkt påstå att man hittar meningen med livet om man knäcker koden och jag tänker inte ens gå inte på hur jag tolkar saker och ting. Nej, det vore att förstöra upplevelsen och förvägra tittaren chansen att bilda sig en gen uppfattning.