Recension: Picnic at hanging rock - 1975

Picnic at hanging rock

Regi: Peter Weir

1975

Drama

Fyra flickor går på en egen liten upptäcktsfärd under en utflykt till Hanging rock. Den fjärde flickan blir vittne till försvinnandet av de andra tre. Även Michael (Dominic Guard) ser en kort skymt och blir besatt av Miranda (Anne-Louise Lambert) som en av flickorna heter. Försvinnandet och senare sökandet efter flickorna leder till många frågor men leder inte till några svar. Många föräldrar vill ta sina döttrar ur skolan efter den tragiska händelsen och mrs Appleyard (Rachel Roberts) som äger skolan de går i försöker desperat att hålla den vid liv. Något som inte verkar vara det allra lättaste. Livet blir heller inte lätt för föräldralösa Sara (Margaret Nelson), som är förälskad i Miranda, när det står klart att ingen kommer att betala hennes fortsatta skolgång.

Filmen börjar med en till synes väldigt teatralisk och nästan överspelad euforisk stämning som faktiskt tycks funka i sammanhanget. Jag vet inte om det är det lite styltade dialogen eller kanske den ovana australiensiska accenten. Fotot är vackert genom hela filmen och den nästan drömska miljön förstärks av sparsamt orkestrerad musik.

Något som kan tyckas märkligt i den viktorianska tid, där dygden verkar vara det viktigaste, är en nästan accepterad lesbisk kärlek. Om den är besvarad eller inte framgår inte av filmen och det är bara en av många frågor som tidigt ställs i filmen. Frågorna blir bara fler och fler, inte minst när flickorna försvinner utan ett spår. Inga svar finns som sagt att få och det gör filmen mycket spännande och oviss. Man har inte riktigt koll på vilket håll filmen går åt och det tycker jag är bra. Tittaren tvingas att hitta sina egna lösningar för inget blir serverat på silverfat.

Själva sökandet är artistiskt framställt och klipporna kan nästan ses som Rorschachplumpar, mycket vackert och särdeles subjektivt alltså. Michael som fått se en skymt av Miranda och de andra flickorna startar ett eget nästan desperat sökande efter flickorna. Han har förälskat sig i Miranda, flickan som alla verkar vara mer eller mindre kära i. Han är mer metodisk och framgångsrikare än polisen men mysteriet bara tätnar när man hittar en av flickorna. Fler teorier framläggs och utformas men fortfarande finns inga svar att få.

Master And Commander - 2003 - Star Trek referenser? Coleridge?

Master And Commander

Aka: Master and commander: the far side of the world

Regi: Peter Weir

Äventyr

2003

Det här är berättelsen om Kapten Jack Aubrey (Russel Crowe) eller Lucky Jack som han också kallas. Hans skepp blir anfallet av en större och snabbare fransk fregatt och då det råder krig mellan Frankrike och England måste motståndet krossas till varje pris. Lucky Jack är en erfaren kapten som är älskad av sin besättning. Tillsammans börjar de jaga den franska fregatten till världens ände om så skulle vara.

Samtidigt får vi följa vänskapen mellan kaptenen och hans vän doktorn som gång på gång ifrågasätter beslut och ventilerar sina egna åsikter. Men trots att vänskapen dem emellan består så finns det något större som vajar i bakgrunden… Plikten är viktigast utav allt! Eller är den det egentligen?

Till en början känner man inte riktigt att man verkligen befinner sig ombord på en båt. Miljön känns aningen främmande och nästan lite surrealistisk. Efterhand så vänjer man sig dock vid detta och man sjunker djupare och djupare in i handlingen. Märkligt nog så tycks stämningen av båt stärkas längre in i filmen, detta kanske för att Peter Weir är konsekvent och inte svävar ut från konceptet.

Skådisarna gör alla makalösa prestationer ledda av Peter Weir bakom kameran. Nu tillhör jag inte dem som har sett mängder av hans filmer men jag vågar trots det påstå att man ganska tydligt känner igen hans stil här. Karaktärsutvecklingen är strålande och man lär verkligen känna personerna ombord. Bra gjort alltså!

Manuset skulle egentligen kunnat ha varit skrivet för Star Trek och Russel Crowe spelat Kapten James T. Kirk. Mycket känns tydligt igen från denna kultserie och framförallt relationen mellan kaptenen och doktorn skulle kunna vara hämtad därifrån. För mig är inte detta något negativt då jag verkligen gillar den gamla serien men det kanske vore skojigare om det hade känts nytt och fräscht!

Detta är heller inte den enda referensen man hittar. För de som är bekanta med Samuel Taylor Coleridge’s Poem från slutet av 1700-talet, Rime of the ancient mariner, finns ytterligare ett par referenser. Kanske inte så tydliga med de finns där trots allt.