Recension: Schramm - 1993

Schramm

Regi: Jörg Buttgereit

1993

Drama

Lothar Schramm är en mycket störd man som utåt sett verkar vara ganska trevlig och sympatisk. På dagarna kör han taxi och umgås med sin granne som arbetar som prostituerad. Bakom fasaden finns dock en människa som inte drar sig för att döda den som ringer på hans dörr eller för att droga ned kvinnor och ta erotiska bilder på dem. Efteråt dödar han dem, sminkar och våldtar liken. Denne läppstiftsmördare som är misstänkt för att ha dödat 12 kvinnor ligger nu själv blodig och död på golvet…

En mycket intressant berättad film som inte nödvändigtvis är helt logisk, men det gör faktiskt ingenting. Jörg Buttgereit har också egenheten att lyckas få en film mycket intressant utan att skådespelarna behöver vara toppen och heller inte helt övertygande hela tiden. Skådespelarna har egentligen inte huvudrollen utan det är bild/ljud kombinationen som står i centrum. Han lyckas skapa en atmosfär med musiken och de ofta väldigt frånstötande bilderna och resultatet blir en motbjudande film som man inte kan ta ögonen ifrån. Således är filmmusiken en av de viktigaste ingredienserna här.

Filmen är inte lång, bara lite över en dryg timme, men det räcker. Jag tror inte att man hade orkat titta mycket längre då de motbjudande bilderna tar ganska mycket på krafterna.

Filmen berättas inte i kronologisk ordning och det är ett grepp som jag gillar. Det man istället får se är ofta i omvänd ordning och tämligen fragmenterat. Ibland visas samma scen flera gånger kanske för att scenen är extra viktig för huvudrollsinnehavens karaktär eller för att Jörg vill forcera oss till en viss sinnesstämning.

Det här är en konstnärlig film liksom Jörgs andra filmer, det är helt klart! Det vore förresten mycket intressant att se vad Jörg Buttgereit hade lyckats åstadkomma med en högre budget och en mera konventionell filmidé. Jag är inte alls säker på att det skulle blivit bättre, det här är hans rätta element och jämför man men hans andra filmer så känner man helt klart igen sig. Schramm är inte så humoristisk som t.ex. Nekromantik men heller inte så svårtolkad som Der Todesking. Samma typ av vemod och upprörande innehåll återfinns dock.

En av de värsta scenerna i filmen, som också är väldigt välgjord, är när Lothar spikar fast sin penis i ett bord. Jag måste erkänna att jag, som hårdhudad filmfanatiker, hade svårt att behålla blicken på tv-skärmen just då. Men scenen fyller sitt syfte, man ryggar tillbaka och Jörg lyckas chocka oss nästan bortom sans och vett. Karaktärsutvecklingen är oundviklig och mer och mer tränger man verkligen in i Lothar Schramm’s psyke, en intressant studie av en seriemördare. Jag tror man ska se det så, söker man efter en djup handling har man valt fel film. Det här är en stilstudie av en vanvettig seriemördares hjärna och inget mordmysterium.

Filmens tagline är en av de mest klockrena ”today I am dirty, but tomorrow I'll be just dirt.”

Recension: What's Eating Gilbert Grape - 1993

What's Eating Gilbert Grape

Regi: Lasse Hallström

1993

Drama

Skriven av: Linda Snöberg

Gilbert Grape (Johnny Depp) lever i Endora, en plats där inte mycket händer. Hans mamma (Darlene Cates) är extremt överviktig och sitter alltid inne i huset. Den enda gången polisen har något att göra är när Gilberts utvecklingsstörda bror Arnie (Leonardo Dicaprio) försöker att klättra upp i vattentornet. Att ta hand om Arnie är som ett heltidsjobb för Gilbert och väldigt påfrestande, i alla fall under tiden då han jobbar i en livsmedelsbutik. Så en dag kör Becky (Juliette Lewis) och hennes mormor genom Endora och får problem med bilen. Gilbert faller pladask för Becky, men stöter ständigt på problem då han försöker unna sig något själv i livet.

Historien handlar om hur man handskas med hjälplösa släktingar, En väldigt naturlig och gripande historia. Filmen är helt underbar med en massa djupa känslor, underbart att se hur positiva invånarna är mot Arnie. Vad som gjorde detta till en bra film är att den är realistisk, ja väldigt verklig.

Johnny Depp är underbar som den unge killen som får handskas med olika slags stressfaktorer, som hela tiden få ta hand om sin lillebror. Att inte skämmas över sin mamma, medan han faller pladask för en kund som kommer in i affären. Han spelar en roll som man så lätt kan älska. Hans framställning av killen som fastnat i sitt eget liv är passionerat och verkligt. Johnny är superb, inte bara för hans agerande här utan också för hans val av karaktärer och filmer.

Leonardo DiCaprio är makalös i rollen som den mentalt handikappade tonåringen Arnie och han stjäl mycket av filmen. Hans roll som Arnie är strålande: Det var underbart att se Arnies kärlek till småsaker i livet och det mest dramatiska var när Arnie hittade sin mamma död. Detta är DiCaprios bästa prestation någonsin, en enorm utmaning att spela Arnie.

Juliette Lewis har en liten roll, men väldigt viktig för filmen, hon gestaltar en fri själ som reser runt med sin mormor utan att ha någonstans att ta vägen. Fast jag fattar inte varför de valde Juliette att spela Becky, jag tycker inte hon passar för den. Darlene Cates som inte riktigt är en skådis utan bara blev vald för sin storlek, det var säkert därför som hon inte hade så många repliker i filmen. Personligen tycker jag att det är en förnedring att bli vald för sin vikts skull.

En scen som är underbar är när Gilbert ger sin mamma en kram efter att ha kommit tillbaka efter Arnies födelsedagskalas, det var verkligen höjdpunkten i filmen för mig. Han var verkligen hennes hjälpare i nöden och hon uppskattade honom och älskade honom för hans enorma känslor för Arnie. För personer som Arnie behöver verkligen känna att de är älskade för då kan de blomma upp till de underbara människor som de är. Filmen visar verkligen detta.

”Det är trevligt att vara viktig, men mer viktigt att vara trevlig”

Recension: Leprechaun - 1993

Leprechaun 

Regi: Mark Jones

1993

Komedi/Horror

För många år sedan trodde Fru O’Grady att hennes man blivit tokig när han efter en resa till Irland börjat spendera mycket mer pengar än vad han rimligtvis har råd med. Det visar sig att han har lurat av en Pyssling hans guld och ny planerar att leva glada dager på dennes bekostnad. Pysslingen delar dock inte hans inställning och är fast besluten att återta sitt guld med vilka medel som än blir nödvändiga. Dan O’Grady överlistar dock pysslingen och stänger in honom i en gammal låda. Men tiden går och flera år senare är det dags för nya människor att flytta in i huset. De råkar befria pysslingen som inte är på ett bättre humör än förra gången. Han ska ha tillbaka sitt guld och bryr sig inte om vem eller vad som kommer ivägen!

Det som framförallt utmärker den här filmen, åtminstone skådespelarmässigt, är att den inte bara innehåller Warwick Davis som pysslingen utan också en riktigt het Jennifer Aniston! Hon var 24 år gammal vid tidpunkten för filmen och imponerar inte direkt med sin skådespelartalang. Men det var också hennes första filmroll och inte vet jag om Mark Jones är någon mästerlig personinstruktör heller? På något sätt lyckas hon ändå vara en av de mest intressanta faktorerna i filmen.

Karaktärerna är annars ganska originella. Det måste ha varit roligt att skriva manus till den här filmen för en del grejor är så omåttligt korkade att man tvivlar på att det faktiskt är sant. Alltså, den är inte korkat skriven på något sätt men en del karaktärer beter sig på ett sätt som gör att de verkligen inte tillhör den mest intelligenta skaran på jorden! Och så har vi den sexuella spänningen mellan Jennifer Aniston och Ken Olandt, som spelar den andra stora rollen. Det är lite flirtande mest hela tiden tycker jag. Ändå blir det inte onelinervarning på filmen som för övrigt är oväntat underhållande!

Det är väl inte Warwick Davis förtjänst personligen kanske, även om han passar ypperligt i titelrollen, men det är onekligen sätten han förföljer de som, enligt honom, är skyldiga honom 100 guldmynt! Det är inte skrämmande men det är inte vidare roligt heller, man har lyckats hitta en perfekt avvägd väg att leverera historien på och resultatet blir snarast underhållande. Det är inget man vrålskrattar för men visst händer det att man drar på mungiporna emellanåt!

Ska man se det hela i något så när objektivt perspektiv är det egentligen inte en speciellt bra film, det tror jag redan att jag har hunnit konstatera! Men ändå finns det en klar behållning av den och även om det egentligen inte är mer än en bagatell i filmhistorien är det ändå något väldigt väldigt speciellt med den som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något som gör att den höjer sig över sina kusiner till dussinfilm och blir något mycket mycket bättre än vad man först kan tro!

7/10

Recension: Eraser

Fram till alldeles nyligen hade jag helt missat den här Schwarzeneggerrullen från 1996. Under hela tiden jag tittade tyckte jag att filmen kändes hur åttiotalig som helst och satt och funderade på om den drev med sig själv eller inte. Framförallt i början, eller första halvan eller så upplevde jag rejäla klyshor och fantastiskt överspel av nästan samtliga skådisar. Om det avtog efter detta är jag inte helt säker på eller om det var så att jag vande mig vid det. Men som vanligt gäller förstås att det finns ett problem om man inte kan avgöra om det finns en medvetenhet över dessa saker eller inte. Är det medvetet överspelat etc. så kan jag stå ut med det på ett annat sätt. Hur som helst är det rejäl action och det både smäller och exploderar mycket runt huvudkaraktärerna mest hela tiden. Det är också en stjärnspäckad film med en massa kända ansikten framför kameran. Till det stora Namnen hör James Caan, Vanessa Williams och James Coburn samt självklart Arnold Schwarzenegger då, men det finns betydligt fler man känner igen, utan att man med nödvändighet kan nämna dem vid namn, än så. Så vad har jag kommit fram till? Jo, det är stabil underhållning hela tiden oavsett om glimten i ögat är närvarande hela tiden. 

7/10

Recension: From Dusk Till Dawn

From Dusk Till Dawn

Regi: Robert Rodriguez

1996

Drama/Thriller/Horror

George Clooney och Quentin Tarantino spelar huvudrollerna som de båda bröderna Gecko. Efter en våg av rån och våldsdåd är de på flykt till Mexico. För att nå sitt mål kidnappar de Jacob Fuller (Harvey Keitel) och dennes båda barn (Juliette Lewis och Ernest Liu) till at köra dem dit i sin husbil. Jacob är präst men har dragit sig tillbaka från yrket och i bakgrunden finns hans frus olyckliga död.

Andra sidan gränsen styr de kosan mot en förutbestämd mötesplats, The Titty Twister. Efter lite bråk och några supar upptäcker de att det här inte är någon vanlig krog. Gästerna är inte där enbart för att dricka öl utan något mystiskt försiggår. Något som det absurda sällskapet snart blir varse.

Direkt när filmen börjar kastas man in i en tät dimma av brilliant skådespeleri och excellent regi. Främst är det George Clooney som imponerar för även om jag inte är någon stor fan av honom, kan jag inte förneka det jag ser. Även Quentin Tarantino som jag egentligen aldrig tänkt på som skådis är makalös. Han är också inblandad i manuset och det är ett delvis välskrivet manus, det är ett som är säkert.

Relationen mellan bröderna och deras offer, familjen Fuller, förstärks ytterligare av Harvey Keitels starka insats. Hela tiden ligger musiken som en matta i bakgrunden. Trots det, är det inget man egentligen märker. Kampen, om man nu ska kalla den för det, står mellan Jacob Fuller och Seth Gecko (George Clooney). Det är nästan lite psykologisk krigsföring mellan dem även om man förstår vem som ska vinna kampen.

Nåja, Vad händer sen då? Jo, när väl bröderna Gecko tagit sig över till andra sidan gränsen och in på The Titty Twister, ändrar filmen karaktär tvärt. Istället för den täta thriller som filmen från början utgav sig för att vara blir den nu istället en ganska billig splatterhistoria. Blodet skvätter rikligt och även om effekterna faktiskt är bra känns det aldrig som filmen återhämtar sig efter magplasket. Den blir komisk och fjantig och även om en del av mina favoriter dyker upp här (Cheech Marin och Tom Savini) så hjälper inte det. Visserligen fortsätter skådisarna att sköta sina jobb, men det känns omotiverat och tråkigt. Kanske tyckte skådisarna inte heller om den plötsliga vändningen?

Det här kunde blivit något riktigt riktigt bra om man hade varit konsekvent och inte halkat in i B-splatter framåt slutet.

Recension: Carnosaur 3: Primal Species – 1996

När jag införskaffade denna hade jag egentligen ingen aning om att det var tredje delen i en filmsvit. Efter att jag har sett den kan jag konstatera att det verkligen inte behövs några förkunskaper från de tidigare delarna för att kunna uppskatta denna! Eller uppskatta förresten, det finns klara kalkonvärlden här! Det handlar om några terrorister som ger sig på fel transport och istället för det uran de tror sig kunna komma över får de tre velosiraptors och en T-Rex på halsen. När militären sätts in är deras order givetvis att fånga varelserna levande, något som visar sig vara lättare sagt än gjort!

Skådespelarna är urusla och handling är synnerligen ojämn! Det dröjer ett bra tag innan den bättrar sig och blir lite underhållande. Det spretar lite åt alla håll och det är inte helt säkert vilken riktigning filmen ska ta men slutligen verkan man ha bestämt sig och filmen stabiliseras! Det är gummimonster av hög underhållningskvalitet som är minst lika löjeväckande som skådespelarprestationerna. Klichéer staplas på hög och resultatet blir förstås därefter. Personligen tycker jag det är riktigt underhållande på sina ställen trots att en del av karaktärerna verkligen är omåttligt irriterande!

5/10

Recension: The Beast

The Beast

Regi: Jeff Bleckner

1996

Horror

Mystiska försvinnanden och dödsfall börjar inträffa i det lilla fiskarsamhället Graves Point och det dröjer inte länge innan teorier om vad orsaken kan vara. Den ansedda fiskaren Whip Dalton (William Petersen) hittar nämligen en jättelik klo som identifieras att komma från en jättebläckfisk. En expert kallas in för att studera den mycket ovanliga besten, men stadens borgmästare har andra planer. Han vill ta hand om problemet så snabbt som möjligt för att hans planer om inventeringar utifrån inte ska grusas. Således övertalar han en annan fiskare att ge sig ut för att döda den gigantiska bläckfisken, bara för att reta upp den ytterligare…

Först av allt måste man konstatera att man faktiskt känner till själva handlingen innan och utan och det är inte så märkligt. Peter Benchley, som skrivit boken filmen bygger på ligger nämligen bakom en annan mycket känd liknande historia – nämligen Hajen! Jämförelser är sålunda oundvikliga och kanske inte ens något som bör ligga filmen i fatet överhuvudtaget? Jag menar – Hajen måste anses vara referensverket i sammanhanget och eftersom i stort sett alla berättelser med ett havsmonster (av det naturligare slaget i alla fall) av något slag innehåller samma ingredienser om och om igen. Vi har en borgmästare, eller någon ekvivalent personlighet som vill skyla över händelseförloppet och helst skylla på något annat än vad som verkligen försiggår. Antingen handlar det om att skydda turismen eller om investeringar som här, men det finns alltid en övertro, eller en dumdristighet att konstatera att saker löser sig alldeles för snabbt. Så fort en varelse fångats eller dödats är alla problem ur världen, vilket de naturligtvis inte är.

Det finns också alltid en hjälte, en rättskaffens man med principer av stål som inte låter sig köpas oavsett vilket betalning som erbjuds honom. Han gör bara det rätta och är den som till slut reder ut situationen. Självklart finns det också en expert, som kan allt om den påstådda varelsens art och slutligen så är förstås djurets storlek kraftigt överdriven. Jag vet inte om Peter Benchley ”uppfann” detta i och med att han skrev Hajen, men man kan i alla fall konstatera att det förekommer i var och varannan film av det här slaget, vare sig om det är han som åter skrivit den litterära förlagan eller inte.

I det här fallet tycket jag att karaktärerna är fylligare än vad det tenderar att vara i rena skräpproduktioner. Det märks också att det finns en högre budget och kunnande bakom den produktionen och även om den faktiskt är gjord för TV är det inget som märks så där jätte tydligt, möjligen på dess längd då. Den är nämligen tre timmar lång och det kanske är lite för länge för att kunna hålla spänningen och stämningen uppe. Dock kan man med fördel dela upp den i två omgångar, något som dvd:n dessutom tillåter!

Skådespelarprestationerna lyfter den också över många av de mindre lyckade produktionerna och det är faktiskt riktigt spännande på sina ställen. Speciellt mycket gillar jag Larry Drake, som faktiskt är en riktigt skicklig skådespelare och det är synd att man inte ser honom oftare i större produktioner, för han verkar kunna spela det mesta, även om lömska losers kanske är hans specialitet!

Det är förstås klart att man vet hur det ska gå från första stund, men det är liksom någonting man får räkna med. Den tiden när en sån här film kunde överraska med annorlunda händelseutveckling är sedan länge förbi. Själva varelsen är också den bra gjord, eller åtminstone delvis, för det beror lite på vilken effekt man velat uppnå. Många gånger känns det som ett gammalt hederligt gummimonster (bra!) men ibland ser det ut som om man använt sig av halvtaskig CGI. Nu är ju visserligen filmen, eller miniserien, från 1996 och dessutom gjord för TV så det är väl en del av förklaringen kanske. Man kan inte få allt och det är trots allt vid ganska få tillfällen detta sker.

Överlag en ganska trevlig film på temat, helt klart en av de allra bästa även om den inte piskar Hajen! 

Aftermath - 1993 - INTE en film för alla!

Aftermath

Regi: Nacho Cerdà

1993

Övrigt

I en sal arbetar två obducenter som tar sig vissa friheter med liken, allt för att tillfredställa sina egna behov. Den ena går ett steg längre när ett kvinnligt lik kommer upp på båren och han utnyttjar henne till den yttersta gränsen.

Personligen hade jag hört alldeles för mycket positivt om den här för att egentligen uppskatta den. Jag trodde den skulle vara starkare och blev nästan besviken. Det är absolut inget för den känslige men efter att ha sett en hel del annat genom årens lopp har jag blivit ganska härdad - eller kanske snarare avtrubbad.

Det är ingen lång film, endast cirka trettio minuter lång men jag tror att den hade tappat ganska mycket om det varit längre. Det känns liksom färdigt när filmen är slut och den är trots allt ganska extrem. Naturligtvis är det här en mycket grafiskt skildrad berättelse men det hindrar inte att ett konstnärskap framhävs i processen. För den här filmen är konst, gjord för att chocka och är mycket kontroversiell.

Det finns ingen dialog i filmen vilket gör den mer intressant. Man måste anstränga sig lite mera och det lämnar dessutom utrymme för fler tolkningar. Det enda tal som förekommer är en kort prolog innan filmen med lite filosofiska frågeställningar om livet efter detta.

Spänningen är bra till en början när de två obducenterna börjar karva och det känns nästan som om det finns lite osäkerhet och rivalitet mellan dem. Obduktionsscenerna är explicita och verklighetstrogna även om det förstärkande ljudet nästan kan ha en motverkande effekt på realismen.

Det som nästan påverkade mig mest i den här sjuka historien var den nonchalans som den ena obducenten använder för att stoppa tillbaka undersökta inälvor, hjärna etc. i liket. Men trots allt så är det bara toppen på isberget, det blir mycket slaskigare än så. När den andra obducenten bestiger det kvinnliga liket och tar foton på själva akten, då vet man att klimax är uppnått.

Man förväntar sig som sagt ganska mycket av en sådan här film och man förstår hela tiden vad som komma skall. En mycket stark och sjuk film men med ett nästan humoristiskt slut. Gillar man den här, då är man riktigt pervers - och det är jag!