Gisela: Blut Und Leder – 2014 – Norsk Nazisploitation!

Jag tycker att det känns modigt att göra en Nazisploitaionfilm i dessa moderna tider. Inte för att ämnet skulle vara uttjatat utan för att det politiska klimatet är annorlunda jämfört med genrens storhetstid. Att filmen dessutom kommer från Norge är lite extra kul. Det är verkligen inte politiskt korrekt att ett land som var ockuperade av Nazisterna under kriget gör en film om nazister…

Liksom det mesta i genren finns det en djupt satiriskt underton i filmen. Den som tar det här på allvar bör nog söka läkare för i min värld är det ganska uppenbart. Temat är inte olikt från vad vi har sett i filmer som Gestapos Last Orgy, SS Camp 5, SS Experiment Love Camp eller varför inte Ilsa, Shewolf of the SS. Nämligen att man har blandat sex och nazizter i samma film och gör en poäng av det. Tortyren, eller den sexuella tortyren är inte lika grov här men på samma sätt som de övriga filmerna gör man narr av nazisterna på ett eller annat sätt. Det är enda chansen man har att göra en framgångsrik film av det här slaget. Själva grundidén är också att genom experimenten skapa supersoldater. Ingen ovanligt men fortfarande lika underhållande!

Humorn är däremot desto större. Om det gick att ta de gamla italienska filmerna på allvar så är det stört omöjligt här. Jag kan inte säga att den norska dialogen gör det lättare men å andra sidan är det mest av filmens repliker faktiskt på tyska! Man har löst själv grundpremisserna bra. Egentligen är det frågan om en visualisering av ett minne som en gammal man och tillika krigshjälte  drar sig till minnes i filmens början. Jag gillar greppet.

Vidare gillar jag färgskalan i filmen. Den är inte likadan hela tiden förstås men i de mest nazistiska scenerna är den tämligen smakfullt ofärgad. Det är alltså ganska lite färg, blandat med rött, som är ganska naturligt när det är armbindlar med hakkors i filmen. Det blir en väldigt vacker effekt som står i kontrast till de vidriga dåd nazisterna gjorde sig skyldiga till.

Jag gillar filmen, den är inte perfekt på något sätt men den är underhållande, vilket en film av det här slaget ska vara. Det är som sagt inte varje dag man ser Nazisploitation – från Norge!

7/10

Cannibal Fog – 2015 – oerhört makabert

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns helt klart premisser som är intressanta här. Skådespelet är heller inte så dåligt även om det förstås är ganska skiftande på den fronten. Kim Sønderholm gör den mest stabila insatsen i mitt tycke. Jag vill inte påstå att det är klasskillnad men han känns mer äkta på något sätt. Det kanske är danskan han talar, jag vet inte…

Eftersom det här är en screener är jag inte helt säker på vad som sägs i vissa scener där det talas på ett språk jag inte behärskar. Men oavsett om det är textad eller inte så går själva budskapet fram. Tänk att man har lyckas få matlagning så sexigt! Det är förstås bara första steget på vägen mot målet i den här erotiskt laddade filmen. Slutmålet är förstås sexuell extas genom kannibalism! Det låter ju oerhört makabert eller hur?

Jag hade önskat att filmen kunde ta sig lite mer på allvar. Förutsättningarna är goda med en sådan historia. Nu tycker jag att det slarvas bort lite i försök till satir eller annan komik. Varför finns det en lust att lustiggöra sig över sådana här perversiteter? Håll det allvarlig och försök chocka publiken istället. Det är min åsikt!

Naturligtvis går det inte att komma runt likheterna med ”den tyske kannibalen” Arwin Meiwes. För ovanlighetens skull överträffar verkligheten dikten.

5/10

Suck - 2009 - Vampyrkomedi med Alice Cooper

Enda anledningen till att jag ville se den här filmen var egentligen att Alice Cooper medverkar. Jag hade alltså egentligen ingen aning om vilken typ av film det handlade om och så här, direkt efter att jag har sett den är jag inte heller säker på vad jag just såg. Ofta är det en positiv egenskap som innebär att man som åskådare har fått något att fundera över, men inte i det här fallet. Jag är förvirrad och vet inte riktigt vad man ville göra med filmen. Det finns sekvenser som är helt lysande och satir som känns väldigt genomtänkt, jag gillar när man visualiserar klassiska skivomslag som Abbey Road och Born in the USA inflätat i filmens naturliga handling, men på det hela taget är jag väldigt förvirrad. Om man ville göra en komedi, vilket känns som det mest troliga alternativet, har man misslyckats ganska kapitalt och om man ville att filmen skulle har en ironisk ton kan man inte säga att det är särskilt lyckat heller. Vampyrer hör ju ofta skräckgenren till, men någon skräckfilm är det absolut inte frågan om, det är heller inte särskilt erotiskt, vilket man också brukar förknippa vampyrer med. Ska du se en parodi/satir/komedi om ett rockband så se hellre This is Spinal Tap! 

4/10

Eat the Rich - 1987 - Lemmy i en riktigt svart komedi!

Eat the Rich

Regi: Peter Richardson

1987

Komedi

Alex (Alan Peelay) är en sur och missnöjd servitör på den svindyra och exklusiva restaurangen Bastard. Han har inte mycket till övers för samhällstoppen och efter att ha fått sparken och blivit utslängd på gatan tvingas han ta itu med problemen på allvar. Han är övergiven av sina forna vänner och bryter med hela etablissemanget. Revolten är ett faktum och med hjälp av några likasinnade tar han upp kampen mot överklassen och tar också över restaurang Bastard med våld. Det nya namnet blir Eat the Rich som också beskriver restaurangens nya meny på pricken…

Det här är en riktigt svart komedi som inte sällan är tämligen smaklös i sin humor. Inte för att det är någon nackdel, snarare tvärtom. Stilmässigt påminner den allt som oftast om filmer från John Waters skalle, till exempel filmer som Pink Flamingos, Serial Mom, Pecker och Cecil B. Demented – fast brittisk. Jag finner alltså att historien har en poäng bortom filmteknisk dramaturgi och utan vidare kan appliceras på en verklig kontext. Det finns en mening med de samhällsparodiska och satirpolitiska inslagen som återspeglas direkt på samhällsstrukturen i den fiktiva värld filmen utspelar sig i.

Handlingen kretsar dels, som nämns ovan, kring den avskedade servitören Alex och dennes anarkistiska kamp mot överheten, dels runt Home Secretary Nosh (Nocher Powell) som dessutom kandiderar för premiärministerposten. Det är en grovhuggen och burlesk typ som inte drar sig för att dricka öl direkt ur burken och lägga av ljudliga rapar på de finaste middagar. Dessutom finner vi i bakgrunden den hemliga brittiska agenten Commander Fortune (Ronald Allen) som dessutom är rysk dubbel agent. Med hjälp av sin underhuggare Spider (Lemmy) manipulerar han Alex och hans anhang dit han önskar med målet att undergräva Nosh’s kandidatur.

Visst verkar det rörigt? Det är det som är lite av humorn! Filmens parallellhandlingar sluter sig sakta samman och korsar också varandras väg emellanåt. Men inte bara historien är klurig, skådespelarna är också bra och det vimlar av kändisar från musikbranschen i rollerna. Allt från cameos där man bland annat kan se Bill Wyman och Paul McCartney till ganska stora roller där framförallt Lemmy från det brittiska hårdrocksbandet Motörhead kan nämnas. Motörhead är förresten också ansvariga för filmens soundtrack och det var faktiskt så jag fick nys om den här filmen för rätt många år sedan nu.

Detta soundtrack består naturligtvis av hård rockmusik och vid ett tillfälle i filmen får vi till och med se när Motörhead framför Dr Rock på en klubb. Bara detta är säkerligen värt pengarna som filmen kostar för de riktiga Motörheadfansen! Själv har jag länge väntat på en ordentlig utgivning av den här filmen men den som väntar på något gott väntar ju som bekant aldrig för länge!

Arkusan Martinsson - 2009 - Sylvass svensk film!

Arkusan Martinsson

Regi: Jimmy Johansson

2009

Komedi

Arkusan Martinsson (Patrik Lindström) är en kille på 23 år, utan jobb och utan en fast plats i samhället. Hans trista dagar är svåra att skilja från varandra och när han inte driver omkring med sina kompisar, dricker Coca-Cola eller hänget på fiket eller i skivaffären, drömmer han sig bort från den vardagliga tristessen. Han är pank, uttråkad, arbetslös och har inte ens huvudrollen i sin egen film säger han och det här är berättelsen om en av hans gråa dagar…

En del av det roliga med att skriva om film är att man ibland inte har en aning om vad man ger sig in på, en helt okänd rulle kan vara det där mästerverket man går hela livet och väntar på eller också har man hittat ytterliggare en rulle dynga som man känner sig nödgad att skriva om. Den här filmen faller förstås inte inom någon av dessa båda ytterligheter, men om jag skulle placera den någonstans på skalan skulle den nog hamna någonstans mellan mitten och den översta delen på skalan. Jag gillar det här helt enkelt, jag tycker det är roligt och det finns en nerv i dialogen som går igenom och fram till mig som åskådare.

                                                    

Denna dialog kanske inte alltid levereras av de bästa skådespelarna som finns att uppbringa, men det är å andra sidan lite av charmen också. Man känner att man hamnat mitt i verkligheten och så till vida är faktiskt skådespelarna trovärdiga. Det känns lite som en novellfilm som skulle kunna vara med i något ungdomsprogram för att belysa problemen med arbetslöshet etc. etc. Det finns en helhet med filmen, som känns genomtänkt. Det är inte bara något som är ihopslängt och filmat med några kompisar, det känns i alla fall inte så. Det finns en tanke och jag tycker mig uppfatta ett underliggande budskap.

Förutom dialogen, som skapar andemeningen mellan raderna får vi också ta del av en berättarröst av Arkusan själv, hur han tänker i olika situationer och vilka fantasier han egentligen har. Detta fungerar som en sorts smakförstärkare till det övriga och det är också han som presenterar de andra karaktärerna för oss. Man har nog haft roligt när man kommit på namnen och även om jag personligen inte är någon virtuos när det gäller att komma ihåg namn kommer alltid namnet ”Ronkas” att följa med mig. Det är ett namn som är lite typiskt för den här filmen och mycket av det som avhandlas handlar också om onani i olika former. Det finns tydligen hur mycket som helst att avhandla när det gäller det ämnet och här verkar man ha samlat alltihop. En kul grej är förresten den ”mupp” (som de säger i filmen) som samlar sin sperma i en burk under sängen, det bara måste vara en vandringsägen, för jag kan minnas att jag hörde någonting liknande i min ungdom.

Nåja, när filmen är slut – den är endast 52 minuter lång, så förstår man vad den egentligen ville säga. Det är cynism och samhällskritik maskerat med komik. Det handlar om ungdomar som inte har någonstans att ta vägen och som ägnar sin tid åt att onanera och att fantisera om att brudarna kommer fram och frågar om killarna vill knulla med dem. En fullständigt briljant visualisering av de stora ungdomsproblemen av idag alltså!

Fido

Fido – Jag hade inte förväntat mig en riktigt så tramsig film även om jag förstås visste att Fido var en zombiehistoria med komiska undertoner. Missförstå mig inte nu, jag tycker definitivt att filmen tjänade på att ha lite distans till sig själv och den är många gånger väldigt rolig i sin tramsighet. Manuset döljer flera bottnar och man flirtar både med nazitysklands totalitära samhällsstruktur och den amerikanska drömmen, eller för den delen den typiska kärnfamiljen. Här handlar det förstås inte om en hund utan om en zombie istället och parallellerna är slående! Det finns också en smula moraliserande som jag tycker funkar i sammanhanget, frågor om en zombie egentligen är död eller levande och vilken människosyn folk egentligen har. Men letar du efter en typisk zombiefilm ska du inte se den här, även om den faktiskt innehåller en del köttätande också. Nej, det är mer den som vill ha mer efter tanke och en hyllning och/eller drift med genre, lite i stil med vad Shaun of the Dead gjorde, som ska ge sig på den här, åtminstone enligt min uppfattning! – 8/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

The News Movie aka The Onion Movie

The News Movie aka The Onion Movie – När man ser en komedi som har ordet “movie” i titeln kan man nästan alltid räkna med att det handlar om ganska galna och parodiska komedier. Onekligen är det också så att dessa inte brukar vara särskilt bra och ju nyare filmerna är desto sämre är de. Det verkar bara finnas ett visst antal skämt att tillgå och i samma takt som dessa återanvänds försämras kvalitén på filmerna med kvadraten. Döm därför av min förvåning när jag hittade denna pärla! Inte för att alla skämt känns purfärska men det finns ändå en helt annan medvetenhet i filmen är i de flesta andra ”movie” filmer som finns där ute. Det är en ganska provokativ film, och då kanske framförallt mot amerikanska värderingar. Flaggan vajar förstås en del i bakgrunden, men satiren är så pass slående att det liksom inte riktigt går att ta det på riktigt allvar. Man driver med allt och alla och eftersom själva grunden i filmen är nyhetssändningar kan man få med lite allt möjligt i historien. Det blir lite grand som sketcher sammanbundna med en röd tråd. Visst, det finns ett par tillfällen då jag tycker man har gått lite för långt och det faktiskt blir lite osmakligt, men de gångerna är lätt räknade och kommer också att avspegla sig negativt på betyget. Bland de mest kända ansiktena hittar vi – i pyttesmåroller, Michael Bolton och Steven Seagal. – 9/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm