Twin Peaks: Fire Walk With Me - 1992 - Filmen alltså, inte serien!

Twin Peaks: Fire Walk With Me

Regi: David Lynch

1992

Thriller

Vi får följa utredningen av mordet på Teresa Banks som de två FBI-agenterna Chet Desmond (Chris Issak) och Sam Stanley (Kiefer Sutherland) gör. Dessa försvinner emellertid spårlöst och handlingen flyttas till det lilla samhället Twin Peaks istället. Vi får där följa Laura Palmers liv och leverne från en annan synvinkel än den som gjorde oss bekanta med henne i TV-serien. Det är en skrämmande bild som inte väjer för att visa obehagliga sanningar och närgångna skildringar.

Till att börja med måste man nog konstatera att man bör ha sett TV-serien Twin Peaks, som ju gjordes ett par år tidigare, innan man ger sig i kast med denna. Det handlar förvisso om en prequel och utspelar sig således före TV-serien, men avslöjar vissa fakta som skulle förstöra upplevelsen av serien totalt. Med detta i bakhuvudet vill jag också påminna om att även delar ur den här recensionen kan förstöra upplevelsen av serien så läs inte vidare om du inte sett serien och/eller är rädd att få för mycket information. Så där, nu var varningen utdelad!

Jag tycker filmen är lite ojämn! Den har helt klart häpnadsväckande sekvenser som är hur briljanta som helst och som verkligen ger mersmak. Det är intressant att ta del av utredningen om mordet före Laura Palmer (Sheryl Lee) och jag tycker denna del av filmen är den allra starkaste. Det är Lynch i sitt esse och även om Chris Issak inte tillhör skådespelareliten funkar han utmärkt i sin roll. Det är absurditeter staplade på varandra, tillsammans med minst lika udda och skruvade karaktärer som vi vande oss vid i TV-serien. Även Kiefer Sutherland fungerar men ger inte några bestående intryck, en ganska blek biroll med andra ord.

När det sedan växlar över och börjar handla om samhället Twin Peaks och Laura Palmers förehavanden tappar man intresset något. Delvis beror detta såklart på att man redan känner till själva historien och karaktärerna även om vi fått den berättad för oss från ”andra hållet” så att säga. Men även på att det faktiskt inte är lika intressant berättat längre, det blir lite för ”vanligt” och inget som egentligen sticker ut från mängden, frånsett musiken då kanske.

Självklart finns det scener som trollbinder här också och precis som i serien så är det de konstigaste scenerna som är den största behållningen. Ibland får vi återse ”Black Lodge” med sina konstiga rum och röda draperier, där åtskilliga mysterier försiggår, och vi blir inte ett dugg klokare här än vad vi blev i serien. Visserligen vill jag påstå att man faktiskt levereras en del svar, men samtidigt genereras minst lika många nya frågor.

Och det är förstås inte enda gången det skapas nya frågor. I några scener där vi ånyo får stifta bekantskap med Dale Cooper (Kyle MacLachlan) dyker en ny karaktär upp, spelad av popikonen David Bowie, som i princip bara förvirrar och konfunderar. Jag har ärligt talat ingen som helt aning om vad scenen tillför filmen överhuvudtaget, men intressant är det onekligen och det är likadant vid fler tillfällen, inte minst i de drömliknande scenerna i förut nämnda ”Black Lodge”.

Något som är synd, och påverkar trovärdigheten negativt, är att Lara Flynn Boyle, som spelade rollen som Donna Hayward i serien, nu har blivit utbytt mot en annan skådespelerska – Moira Kelly. Inte för att det är något fel på henne eller så, men det vore såklart bättre om alla roller gestaltades av de skådespelare som vi är vana att se ifrån serien. I övrigt vore den kanske kul om några karaktärer till var med, men det är åtminstone ingen annan som blivit utbytt.

Men som jag började med att nämna så är det är en synnerligen ojämn film. I sina bästa stunder är det är det mästerligt och oefterhärmligt men det tenderar också att bli väldigt segt under långa perioder. Lägger man ihop dessa båda ytterligheter hamnar man trots allt en bra bit över medel och jag tycker filmen helt klart är et bra komplement till serien även om jag har lite svårt för att se den står på sina egna ben!

Recension: Lost Highway - 1997

Lost Highway

Regi: David Lynch

1997

Thriller

Jazzmusikern Fred Madison (Bill Pullman) står anklagad för att ha mördat sin fru Renee (Patricia Arquette) och döms också för dådet. Straffet är döden och han hamnar strax på death row i väntan på sin avrättning. Han hävdar emellertid sin oskuld och går mer och mer ner sig i sina dystra och mörka tanker kring vad som egentligen hände den där kvällen. Så plötsligt så upptäcks att han har försvunnit från sin cell och att där istället befinner sig en yngre mekaniker. Denna oförklarliga händelse går över myndigheternas förstånd, men ynglingen friges i alla fall och börjar leva livet. Han träffar på en vacker kvinna – Alice, som han inleder ett förhållande med, men är det i själva verket så att Alice och Renee är samma person? Vilken är i så fall kopplingen mellan jazzmusikanten Fred och mekanikern Pete (Balthazar Getty).

Det finns obegripliga filmer som är dåliga och det finns obegripliga filmer som är bra och den här tillhör den senare kategorin. Inte för att den nödvändigtvis är helt omöjlig att förstås sig på, utan snarare för att det finns gott om möjliga tolkningar till många av filmens händelser. Handlar det om ren och skär galenskap eller finns det mer som döljer sig i kulisserna?

Första delen av filmen innehåller inte så mycket märkligheter, man imponeras mest över vilket spänning Lynch lyckas bygga upp med till synes hur enkla medel som helst. Det är tydligt att han tillhör den lilla klick av filmskapare som förstår varje aspekt med bildspråk och ljudsättning, dessutom förefaller han vara en strålande personinstruktör om man bara använder den här filmen som mall i alla fall. Livet rullar på för de inblandade och även om mycket av det som händer dem inte borde vara särdeles intressant kommer man på sig själv med att sukta efter mer information hela tiden.

Andra delen av filmen innehåller väl i sig inga direkta märkligheter heller. Det berättas helt enkelt en annan historia än i första delen. Intressant är förstås de gemensamma nämnare som finns I olika karaktärer. Bara det faktum att både Renee och Alice spelas av Patricia Arquette är till exempel mycket intressant och även om man inte hittar några uppenbara kopplingar förstår man att det borde finnas något där.

Så har vi slutet då… Den del av filmen där allt ska knytas samman och ge åskådaren svaren han så desperat söker. Nja, några direkta svar får man väl inte. Man presenteras istället ett antal ledtrådar där man får tolka sig till vad det ena eller det andra i filmen egentligen betydde. Historien är komplex så med facit i hand förstår man hur många kopplingar till olika karaktärer i de olika berättelserna det egentligen finns. Eller… Det är nog inte riktigt sant förresten. Jag tror filmen kräver åtskilliga genomgångar innan man hittat alla subtila ledtrådar som trots allt finns där!

En mästerlig film, det är helt klart!