Ombyte av Tåg – 1943 – En film av Hasse Ekman

Regi: Hasse Ekman

Drama

Jag ska vara fullständigt ärlig! Hade det inte varit för Studio S Entertainment hade vi kännedom om Hasse Ekmans filmer varit mycket lite. Visserligen tror jag att jag såg några av dem som matinéer när jag var barn men jag som knappt kan komma ihåg vad jag åt till lunch har förstås väldigt begränsade minnen av dem. Men Studio S Entertainment har gjort några av dem tillgängliga på DVD. Kvaliteten är alldeles utmärkt och filmerna är bra mycket bättre än vad jag, med mina förutfattade meningar, trodde. Faktiskt så bra att jag vill se dem allihop!

Den här berättas i imperfektum. Mycket av den gör det i alla fall eftersom de två huvudpersonerna, som har ett förflutet tillsammans, möts på en tågstation. Eftersom de ska på olika håll, men först om några timmar, får de tid på sig att umgås för en natt. De minns tillsammans vilken underbar tid de hade tillsammans och hur de nästan gifte sig. Hur hennes kärlek till teatern kom dem emellan och hur det tog slut mellan dem. Hon träffade istället en teaterstjärna som var van vid att få som han ville – och han ville ha henne.

Filmens stora juvel är Georg Rydeberg som gör en helt fantastisk insats som den självgode teaterstjärnan. De unga tu som träffas och som sedan träffas alla de där åren senare på tågstationen spelas om Hasse Ekman själv och Sonja Wigert. Det är inget fel på dem men hade filmen varit gjord idag hade man kanske tänkt på att de borde ha åldrats en smula när de åter stöter på varandra. Idag hade förstås också dialogen låtit annorlunda. Det är egentligen det enda man kan säga mot de här filmernas ålder – att man hade en annan syn på språket och på dialogen. Idag låter det lite styltigt men på den tiden användes teaterspråket även inom filmen i stor utsträckning. Det är också en film som spelades in långt före kvinnans frigörelse och könsrollerna såg lite annorlunda ut. Men jag skulle vilja påstå att Hasse Ekman var lite före sin tid där.

I förtexterna rubriceras filmen som en allvarlig komedi och det är faktiskt inte en så dum beskrivning. Det är nämligen inte en film som är särskilt rolig. Den är heller inte tragisk i ordets rätta bemärkelse, knappt ens tragikomisk. Det är ett allvarsamt ämne som berör, i synnerhet eftersom hon också lider av en obotlig sjukdom och sannolikt inte har långt kvar att leva. Man skulle kunna se det sentimentalt men ur en positiv synvinkel. Det är inte vad man förlorar utan vad man får som är det väsentliga.

Hade jag sett den här filmen i min ungdom skulle jag nog avfärdat som att det inte hände något i den. Men med historien på min sida har jag lärt mig att hitta andra behållningar av filmer. Det är inte alltid vad som händer eller inte händer som är det primära. Här är det till exempel frågan om ett alldeles utmärkt yrkeshantverk!

8/10

Recension: Hoppsan! - 1955

Hoppsan!

Regi: Stig Olin

1955

Komedi

Serier är till ett fördärv! De förpestar livet för både gamla och unga och inte ska vi väl låta våra barn utsättas för något så hemskt?! Så låter i alla fall den antiseriekampanj som har dragits igång. Främsta orsaken till det dekadenta förfallet är en serie som heter ”Monstret” och som skapas av Hubert Yrhage (Povel Ramel) som genast går till försvar för serierna och hans egen serie i synnerhet. Intentionen bakom den är alls inte demoraliserande, snarare tvärtom! Det är istället seriemotståndarnas egen fantasi som får serien att verka sexistisk och våldsam.

Första gången jag kom i kontakt med Povel Ramel var sannolikt genom hans musikaliska sätt att utnyttja komiken. Både i texter och musik, men kanske framför allt texterna. De första sångerna jag lyssnade på kommer jag så väl ihåg. I föräldrahemmet hittade jag Karl Nilsson och Dom små små detaljerna inspelade på nåt gammalt kassettband. På något sätt blev jag besatt av mannens underfundiga klurigheter och jag kan lugnt och utan överdrift säga att jag inte hade varit där jag är idag om det inte vore för Povel! Numera har jag en betydligt större referensram till hans visor och kvickheter, allt är inte fantastiskt men mycket är oerhört nybildande och skarpsint!

Således var jag under tron att det här var en film skriven av Povel och blev lite förvånad när jag upptäckte att så inte var fallet. Jag vet att Owe Thörnqvist skrev en del till Knäppupp revyerna men jag var ändå under föreställningen att Povel gjorde det mesta själv. Hur som helst är det en historia skriven av Olle Strandberg men det blir inte mindre Ramelskt för det. Det är en helt vansinnig historia som trots allt har en gravt allvarlig underton. Det är en satir som driver med den hysteri som tydligen rådde just mot seriekulturen. Vi har sett det många gånger sedan dess. Med rockmusikens inmarsch, videovåldet på 80-talet och just nu pågår en våldsam sanering av ett (smyg)rasistiskt språkbruk. Vi gör om designen på kinapuffar byter namn på kakor och försöker föra debatter om Tintin och Astrid Lindgren och Gud vet vad. Förresten så innehåller den hör filmen också ord som näppeligen skulle betraktas som rumsrena idag! Gud bevars, förbjud den – nu! Genast!

Själva satiren var tydligen inte särskilt tydligt för sin tid då det påstås att en enad kritikerkår inte riktigt förstod filmens budskap. Man trodde att den drev med seriekulturen snarare än det moraliserande motståndet till den. Idag kan jag inte tänka mig att detta skulle missförstås, åtminstone inte med serier som utgångspunkt. Det är idag så etablerat att det verkar helt befängt att moralisera kring det. Det skulle snarare få en ironisk effekt.

Så det finns helt klart ett kärnämne och ett budskap. Jag ser väl inte riktigt den som ett politiskt inlägg i dagens samhälle utan snarare som en underhållande fars. Fast ingen förväxlingsfars kanske. Snarare lite absurditeter stuvade på varandra. Jag känner inte att det behövs någon djupare analys egentligen. Antingen gillar man den och blir underhållen av denna familjefilm från förr, eller så gör man det inte. Som Povelfantast kan man glädja sig åt att några fantastiska sånger ingår i filmen. Ge Mig en kvart om dagen, en blinkning till Arne Tammers klassiska slogan; Sätt tulpaner i Mossa till Mor och Släkthuset ingår till exempel.

Det är heller inte ont om namnkunniga skådespelare. Povel Ramel får väl först och främst sägas vara musiker och revyartist men bland de övriga medverkade märks till exempel Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Carl-Gustaf Lindstedt och Ingrid Thulin. Det är mycket gedigen rollista och den innehåller också allt man kan behöva av trovärdighet. I alla fall om man tar med själva genren och den tidsepok filmen gjordes med i beräkningarna.

6/10