Elysium – 2013 – Matt Damon och Jodie Foster

För någon dags sen stod valet mellan den här och Oblivion med Tom Cruise. Valet föll på den senare. Det var emellertid helt omöjligt att släppa denna och jag visste att den inte skulle ligga länge innan jag tog tag i den.

Som Science Fiction är den ganska stereotypiskt dystopisk. Det är vad man i det närmaste skulle kunna kalla för postapokalyptiska miljöer även om tankarna kanske inte i första hand knyter an till en värld efter det stora kriget. I stället tycker jag att det är lätt att föreställa sig vår egen värld med den segregering som verkligheten bjuder på. Det handlar om de rika få, som bosätter sig i/på Elysium. Det är en värld som i det närmaste kan beskrivas som en konstgjord jättesatellit som kretsar kring jorden.

Resten av befolkningen är kvar på jorden som lätt kan jämföras med ett arbetsläger. I och för sig tror jag inte att filmen är politiskt menad men att dra paralleller till andra verk – 1984, Total Recall och Metropolis känns inte svårt. Det finns en totalitär makt som styr allt och det verkar onekligen vara pengarna som styr folkets uppdelning. Det är lite som vår egen värld, de rika västländerna blir ännu rikare medan tredje världen svälter. Man har möjligen svept in dessa fakta i en dramatisering men det är inte svårt att se igenom detta.

Jag trodde att det skulle vara en film som kändes som fiktion och fick något kvasirealistiskt. Jag är beskviken. Matt Damon, som gör huvudrollen är ok. Jodie Foster som styr Elysium, åtminstone bakom fasaderna är ok. I stort sett alla är ok faktiskt. Men inte mer än så. Det verkar inte som att det finns någon glöd i Jodie Fosters prestation i alla fall. Hon kanske inte har möjlighet att välja och vraka mellan rollerna men ska sanningen fram så var det länge sedan hon imponerade nu. Det är kanske dags att börja bruka allvar igen? Matt Damons rollkaraktär är allt igenom förutsägbar, liksom hela filmen är. Vi har sett allt förut!

Jag kan hitta element av Johnny Mnemonic, i det avseendet att den information som alla jagar finns i huvudet på Matt Damon. Det går onekligen att jämföra med diverse filmer som delar upp sin befolkning mellan rika och fattiga. De rika är vackra till det yttre men egentligen superonda och drar sig inte för att offra vem som helst för sin egen framgång. De fattiga å andra sidan har en motståndsrörelse och arbetar frenetiskt med att få systemet på fall. Kommer de att lyckas? Vad tror du?

Det finns scener som passar in i konceptet science fiction. Mest är det frågan om mekaniska, hydrauliska och tekniska hjälpmedel som kan skruvas fast vid människokroppen för att göra den starkare och snabbare. Antagligen är detta en förvändning för några av actionscenerna, som trots att de blir tröttsamma i längden faktiskt är rätt bra gjorda.

5/10

Filmklipp från Elysium!

Premiär på fredag, verkar hur cool som helst!

INVICTUS - 2009 - Med Morgan Freeman som Nelson Mandela!

Invictus

Regi: Clint Eastwood

2009

Drama

När Nelson Mandela väljs till Sydafrikas president har han inte bara de vanliga problemen som rör landets ekonomi att ta tag i. Han måste också ena nationen och få de svarta och de vita att dra åt samma håll. Han förlåter de som hållit honom inspärrad i 27 år och börjar sin plan. Årets världsmästerskap i rugby hålls detta år i Sydafrika och Mandela tycker det är ett utmärkt sätt att ena folket. Men alla stödjer inte hans idé och menar att han bör ägna sin tid åt viktigare sysslor än rugby. Mandela ger sig dock inte och bjuder in lagkaptenen för laget Springboks, var blotta existens och med sina färger symboliserar apartheidregimen, för att diskutera chanserna inför VM.

Om en tiondel av det som Nelson Mandela framställs som i den här filmen är sant är det i sanning en beundransvärd man! En del går förstås att kolla upp. Att han satt fängslad är allmän kännedom, medan andra delar av ämbetsperioden och händelserna i den här filmen är svårare att överblicka utan närmare efterforskningar. Senast idag läste jag på Wikipedia – ja, jag vet att man inte ska använda det som källhänvisning – att Nelson Mandela själv uttryckt en önskan om att just Morgan Freeman skulle porträttera honom på film. Och så blev det! Han är förstås fantastisk som han alltid är och porträttlikheten är till och med slående! Jag vet inte hur han gör men det är alltid en fröjd att se honom agera!

Den andra stora rollen spelas av Matt Damon. Han är Springboks lagkapten, som även han har en verklig motsvarighet – Francois Pienaar, som ledde det verkliga laget 1995. Matt Damon har inte riktigt samma karisma som Morgan Freeman, han är mera anonym. Han är alltid anonym enligt min åsikt. Det är väl det som gör honom så bra kanske. Han är inte ett ansikte man förknippar med något speciellt. Han kan vara vem som helst och man ser inte någon annan roll i honom när han medverkar. Han är suverän i rollen som lagkapten. Det finns fler roller som bygger på verkliga förebilder men ska vi gå igenom dem alla skulle vi aldrig kunna sluta tror jag. Dessutom är det där onekligen de två viktiga!

När jag tänker ClintEastwood placerar sig mina tankar automatiskt på hårdföra filmer, gärna i västerngenren. Som regissör är det där inte alltid fallet. Jag skulle vilja säga att det sällan är fallet. För mig är Clint Eastwood först och främst skådespelare eftersom det är så jag har lärt känna honom men frågan är om det inte är dags för mig att omvärdera mina värderingar. För det är onekligen så att det inte spelar speciellt stor roll vad filmerna handlar om, är det Clintan som ligger bakom dem så är så tamefan alltid sevärda. Han har en blick för berättartekniken som få andra och det är icke desto mindre tydligt i denna. Det är uppenbart att vissa av händelserna enbart finns till av dramaturgiska skäl, det hävdas också i eftertexterna, men vilken dramaturgisk effekt det blir! Jag blir inte ofta rörd av en film men här kan jag inte hålla tillbaka mina tårar. Ämnet är viktigt och åter igen känner jag mig som en tjatig farbror när jag säger att historien som berättas är så viktig att man under inga omständigheter får glömma bort dess verkliga förlaga. När mänsklighetens mörkaste stunder gestaltas på film så tittar man, punkt!

De som känner mig närmare utan för den här bloggen och mitt skrivande vet, att trots att jag delar namn med en före detta förbundskapten i fotboll, så är mitt intresse för sporten oerhört litet. Det är till och med det en underdrift. Det mesta av tiden är det till och med så att jag är fruktansvärt ointresserad! Detta innebär två saker som jag ser det. Jag kan inte reglerna i rugby, som stora delar av filmen handlar om. Det kanske är ett handikapp just eftersom att det är så närvarande. Jag tror inte det eftersom filmen först och främst är politisk men det är i alla fall en möjlighet. Det innebär också att jag väldigt sällan ser filmer med sportinnehåll, just eftersom jag är så ointresserad av ämnet. Det innebär i sin tur att betyget jag kommer att sätta placeras med extra emfas!

10/10

Recension: The Brothers Grimm - 2005

The Brothers Grimm

Regi: Terry Gilliam

2005

Äventyr

Bröderna Wilhelm (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) Grimm åker runt på landsbygden, orädda som få och bekämpar ondska varhelst de råkar snubbla över den. Åtminstone är det vad de utger sig för att göra. Sanningen är dock den att de genom diverse tricks fuskar sig fram och det hela har inte ett dugg med vare sig monster, häxor eller något annat övernaturligt att göra. Sanningen når dock till slut ifatt dem och de står öga mot öga med riktig magi och en riktig saga. Det är nu som de en gång för alla måste bevisa sitt mod och att de talanger de utgett sig för att besitta verkligen står sig mot en ondskefull sagodrottning.

Redan i öppningsscenen känns det här som kraftigt överdrivet och överdramatiserat men en stund senare får detta sin förklaring och man behöver inte längre bekymra sig över det. Istället förstår man mer och mer ju längre filmen varar att den faktiskt är väldigt visuellt genomtänkt och dessutom konsekvent i sitt bildspråk. Känslan av sagoberättande är alltjämt närvarande och i och med detta kommer man undan med att en del av miljöerna etc. ser lite tillverkade eller konstgjorda ut och kanske till och med dataanimerade på sina ställen.

Man känner också igen sig i Terry Gilliams stil, mannen som förutom filmer som 12 Monkeys, Brazil och Time Bandits även låg bakom de klassiska animerade episoderna i Monty Pythons Flying Circus. Mycket av humorn känns igen ifrån den tiden även om det naturligtvis inte går att jämställa på något sätt.

Eftersom det handlar om sagoförfattare, eller åtminstone sagonedtecknare, är det roligt att det förekommer regelbundna referenser till just sagor och då i synnerhet referenser till just Bröderna Grimms sagor. Dessa är ofta väldigt uppenbara men vid ett par tillfällen får man tänka efter lite för att placera dem, det är också så att man har blandat sagorna lite med varandra och det tycker jag personligen är ett spännande grepp. Och det underskattar inte tittaren heller!

Trots detta fokuserar filmen en förbluffande stor del på verkligheten och på historiskt riktiga frågor och det gör att filmen trots allt breddas lite och kanske passar en större målgrupp. Samtidigt kan det vara just en sån sak som drar ner upplevelsen för dem som bara är ute efter ett visst mått av underhållning och struntar fullständigt i historisk ackuratess.

Är det här bra då? Nja, det beror nog lite på vad man är ute efter. Jag själv hade förväntat mig en lite vuxnare film (fråga mig inte varför) och blev lite besviken. Är man dock fullt medveten om filmens egentliga målgrupp och matinéliknande stil kommer saken i ett annat läge och jag tror den yngre delen av publiken uppskattar den här betydligt mer. Peter Stormare, som går från klarhet till klarhet, gör förresten en bejublad insats som den excentriske hejduken Cavaldi.

En film man kanske kunde klarat sig utan men som trots allt har ett visst underhållningsvärde.

The Adjustment Bureau - 2011 - Filosofi och religion!

På ett filosofiskt plan är den här filmen mycket intressant! Det är inga problem att göra religiösa paralleller och man nämner till och med det själva i filmen. Att det skulle vara någon annan som sitter och håller i trådarna och att människorna inte klarar av att ta ett eget ansvar är väl i sig inget nytt, men att det skulle finnas en ”myndighet” som justerar det som inte följer planen är något som i alla fall jag inte har hört eller sett tidigare. De parallella världarna påminner en smula om The Matrix och sättet männen i hattarna tar sig igenom dörrar kan lätt kopplas till miniserien The Lost Room som jag för övrigt passar på att rekommendera (igen!). Även lite Inception vibbar finns om man känner för det och det är väl en hygglig film allt om allt. Den bärs upp av den intressanta handlingen och av riktigt lyckade skådespelarinsatser medan det visuella inte är i fokus särskilt ofta.

7/10