Recension: Re-Animator - 1985

Re-Animator

Regi: Stuart Gordon

1985

Komedi/Horror

Är döden verkligen slutet? Detta tror i alla fall inte Herbert West (Jeffrey Combs) ett smack på. Hans experiment går nämligen ut på att återuppväcka de döda och han gör det också med viss framgång. Tillsammans med läkarstudenten Dan Cain (Bruce Abbott) försöker han fullända sina teorier utan att ta hänsyn till vem eller vilka som står i hans väg. Men än mer hänsynslös är Dr. Carl Hill (David Gale) som vill stjäla Wests upptäckter till varje pris. Han är också besatt av Dans flickvän som dessutom råkar vara sjukhuschefens dotter och med honom ur vägen finns det inga gränser för vad han kan göra…

Stuart Gordon är väl framförallt förknippad med filmatiseringar av HP Lovecraft även om han gjort mycket annat i sin karriär. Orsaken, enligt mitt förmenande, grundar sig definitivt i den här filmen. Få rullar kan titulera sig med sådan kultstatus och de är heller inte ovanligt att folk, som normalt sett inte ens gillar eller bryr sig om splatterfilmer av det här slaget, känner till den här filmen. Som splatterfilm är den kanske lite ovanlig, inte för att den är gjord med glimten i ögat och har en stor portion överdrivet våld, utan för att den är fantastsikt välgjord. Då menar jag inte enbart effekter och liknande som brukar vara splatterfilmens starkaste stöttepelare. Nej, hela produktionen doftar kvalitet. Allt från den mycket passande musiken, som åtminstone får mig att tänka på gamla klassiska matinéskräckisar från 50-talet, till skådespeleriet och manuset. Låt vara att det är en ganska enkel historia egentligen och att man inte ens försöker att undvika klichéerna, men det är helt klart en del av charmen.

                                                             

Även Jeffrey Combs, som blivit en av mina absoluta favoritskådespelare med åren, har säkerligen mycket av sin karriär att tacka för den här rollen. Han liksom är Herbert West, såsom ingen annan skulle kunna vara det, fylld av sin egen galenskap eller om det är genialitet. Vem vet, de båda egenskaperna kanske går hand i hand. Han har repriserat rollen två gånger än så länge (och en fjärde installation i serien ska vara på gång). Det går heller inte att klaga på övriga skådespelarprestationer. Visst, det förekommer överspeleri vid några tillfällen, men inte på annat sätt än att det passar mycket bra in i produktionen. Det tillför en del av den humor som är närvarande hela tiden och som gör det här filmen så underhållande!

Självklart förekommer det lite naket och lite sex i filmen också. Men det känns upplyftande att dessa scener faktiskt är motiverade av handlingen och inte bara inskriva i manuset för att locka lite extra testosteronstinna tonåringar att se filmen. Jag har sett allt för mycket omotiverade nakna bröst för att bli vidare imponerad av det förfarandet, men inte här alltså, bra och smakfullt genomfört, dessutom under tämligen naturliga former. Man underskattar inte publiken och det är något som jag verkligen gillar.

Men bara för det innebär det inte att allt i manuset fungerar helt logiskt, inte ens i den lilla värld som filmen utspelar sig i. Hur kan till exempel ett huvud separerat från sin kropp tala (och andas utan lungor)? Att det lever och kan styra sin huvudlösa kropp har jag inget emot men ibland förundras man över i vilka banor manusförfattarna tänkt. Hur som helt är några logiska misstag här eller där inget att haka upp sig över, historien funkar kontinuitivt och det är det viktigaste!

Recension: Night of the Living Dead – Re-Animation – 2012

Det här är definitivt ingen zombiefilm för nybörjare! Inte för att den skulle vara speciellt avancerad eller otäck utan för att det refereras tillzombiemytologi på ett sådant sätt att det underlättar betydligt om man är bekant med den sedan tidigare. Två ikoner spelar huvudrollerna Andrew ”Wishmaster” Divoff och Jeffrey ”Re-Animator" Combs och de sköter sig båda väldigt bra! Den senare tillhör mina absoluta favoritskådespelare – alla kategorier! Historien i sig, om två bröder som tvistar om den nyligen avlidna pappans arv är ganska tramsig tyvärr.

Det finns ingen direkt själ i filmen, den är ganska platt och (haha) livlös. Det som är kul med den är att det är lite metafilm över den. Man refererar flitigt till vad som har hänt i tidigare zombiefilmer; Night of the Living Dead, Dawn of the Dead, Return of the Living Dead, Pittsburgh etc. och jämför med vad som håller på att hända just nu I den här filmens universum.  Filmens makeupeffekter är ibland onödigt skulpterade medan de ibland är riktigt trevligt utförda, aningen ojämna alltså!

Totalt sett mer negativt än positivt även om den mer välgjord än hafsig. Det är helt enkelt för tråkigt och med alldeles för mycket komiska försök att lätta upp stämningen.

4/10

Recension: Lurking Fear

Lurking Fear

Regi: C. Courtney Joyner

1994

Horror

Den lilla staden Lefferts Corner har under decennier plågats av omänskliga varelser. Få människor finns kvar i staden men bland dem som ännu dröjer sig kvar och som bekämpar den onda som gömmer sig under kyrkogården finns bland annat; en präst, en läkare och en gravid kvinna. De har barrikaderat sig inne i kyrkan och t.o.m. spikat för ett stort hål i golvet med plankor och brädor. Samtidigt följer John Martense en karta som tydligen ska leda till familjeskatten och ska finnas någonstans på kyrkogården. I hans fotspår följer några skurkar som också vill lägga vantarna på skatten. Oundvikligen stöter alla dessa grupper ihop och de groteska varelserna väntar bara på rätt tillfälle att sätta in sin slutstöt på.

Ytterliggare en film som aldrig borde ha gjorts. Poängen med filmen är väl, så vitt jag förstår, att visa de deformerade monstrerna i en så dålig dager som möjligt.

Något som slår en efter filmen är att man fortfarande inte har full koll på vad filmen egentligen handlade om, något som inte kan vara ett bra tecken. I ett fall där en komplicerad historia ska vävas tillsammans och själva syftet är att konfundera tittaren kan jag mycket väl förstå poängen med detta, men i en sån här simpel produktion är det alltså endast ett tecken på filmens misslyckande.

Redan i filmens första scen slås man av de usla skådespelarna, som faktiskt bättrar sig ju längre filmen går - det ska erkännas. Eller också dör de av en efter en och ersätts med skickligare kollegor. Jag tror i mångt och mycket att detta beror på regissörens undermåliga yrkesskicklighet då även erkänt duktiga skådisar inte gör sig själv full rättvisa. Namn som Ashley Laurence som kanske är mest känd för sin roll som Kirsty i Hellraiser-serien kan mycket bättre än så här. Men framförallt klarar Jeffrey Combs (Re-animator, The Frighteners, Castle Freak, Fortress etc. etc.) av betydligt mera än så här. Det känns visserligen som om han går på tomgång och inget riktigt bryr sig om vad han gör och kanske tyckte varken han eller de andra skådespelarna att de hade speciellt intressant material att jobba med.

Filmen bygger på en berättelse av H.P.  Lovecraft och såna filmer brukar vara ypperligt intressanta, åtminstone tycker jag det. Hans historier har ofta det där lilla extra som gör att man får en extra touch på produktionen. Andra filmer byggda på denne mans berättelser är t.ex. nämnda Re-Animator och From Beyond. Tycker du förresten att det finns likheter mellan Lurking Fear och Hemaglobin, (eller Bleeders som den också kallas) med bland andra Rutger Hauer är det inte så konstigt, det är nämligen samma novell som ligger i grunden.

Sminkjobben som är väldigt viktiga i monsterfilm av det här slaget är i det närmast helt misslyckade. Det som borde vara skrämmande ser endast löjligt och skrattretande ut. Nu tror jag inte att filmen har fått ett speciellt stort uppsving om dessa saker hade varit i ordning, men det hade sannerligen inte blivit sämre.

Finns det överhuvudtaget någon vits med att se filmen, så ska det vara för en få se Jeffrey Combs i helskägg…

Recension: The Guyver - 1991

The Guyver

Regi: ”Screaming Mad” George/Steve Wang

1991

Sci-Fi/Action

I tidernas begynnelse kom aliens till jorden för att skapa det ultimata organiska vapnet, de skapade den mänskliga rasen. Genom en speciell gen skapade de så kallade Zoanoids, ett slags supersoldater som med hjälp av viljans kraft kan transformera sig själva till monströsa varelser. Milliontals år senare har Zoanoidernas ledare Zoalord vaknat till liv och bildat Chronos Corporation för att utveckla Zoanoidteknologin ytterliggare med världsherravälde som mål. Bland de utomjordiska kvarlämningarna finns en speciell apparat som ökar krafterna hos en människa hundrafalt, men det finns inte en enda ledtråd om hur den aktiveras. Forskaren Dr. Tetsu Segwam som jobbar för Chronos Corporation inser vilken fara det skulle vara om Zoalord lyckas aktivera apparaten och stjäler den, nu är han på flykt…

Den här filmen hörde jag talas om första gången när jag deltog i ett seminarium i början av nittiotalet. Att ”Screaming Mad” George, vars underbara sminkjobb jag till exempel njutit av i Brian Yuznas Society hade gjort sin regidebut väckte stor nyfikenhet då man kunde anta att den skulle vara visuellt spektakulär. Sen dess har jag haft ögonen öppna efter den här filmen även om jag naturligtvis inte letat aktivt varje dag efter den i tjugo år.

Problemet med en så här efterlängtad film är att förväntningarna är alldeles för höga. Visserligen får man räkna med att det som var uppseendeväckande när det begav sig inte längre håller samma höga genomslagskraft och att de personliga referensramarna har blivit mycket rymligare med åren, dessutom har väl kunnandet förhoppningsvis ökat. Trots detta måste jag säga att jag blev lite besviken, jag hade inte räknat med att den skulle vara så komisk och de makabra skapelserna så fåniga. Med det menar jag absolut inte att de är dåligt gjorda för det är de inte. Sanningen är väl snarare den att man får se mer än vad filmens bästa egentligen tillåter. Dessutom tenderar det att bli väldigt tjatigt efter ett tag att se skapelserna slåss med varandra vilket är synd för filmens handling har helt klart en stark potential.

Annars är det riktigt kul att återse gamla Mark Hamill som inte haft någon direkt uppseendeväckande karriär sen Luke Skywalker och Star Wars precis. Han visar här att han kan agera även om han känns lite trött, kanske passar han trots allt bättre som röstskådis vilket han ägnat större delen av sin senare karriär åt. Flera andra kända ansikten dyker upp i mer eller mindre stora roller. Alla vi som älskar Jeffrey Combs kan till exempel glädjas åt att se honom i några få scener och Linnea Quigley gör också ett kort gästspel. Dessutom gör David Gale kanske filmen bästa prestation som Zoalord! Vi ska heller inte glömma bort Michael Berryman som med sitt blotta utseende passar in i filmens andemening.

Allt som allt kravlar sig filmen upp på godkänt och jag ska faktiskt göra uppoffringen att införskaffa även uppföljaren.

Recension: Castle Freak - 1995

Castle Freak

Regi: Stuart Gordon

1995

Horror

Baronessan på ett gammalt italienskt slott dör plötsligt och hela rasket – slottet, inventarier och adelstiteln ärvs av John Reilly (Jeffrey Combs)s, en amerikan som inget hellre vill än att avyttra alltihop som fort som möjligt och plocka ut pengarna som arvet kan generera. Han har en dyster historia eftersom han några månader tidigare kört ihjäl sin son på fyllan, en olycka som dessutom gjorde hans dotter blind. Han har inte förlåtit sig själv än men har i alla fall hållit sig nykter i flera månader, något som inte hindrar hans fru från att lägga mer skuldkänslor på honom. Saker och ting blir heller inte bättre när de väl befinner sig på det nya arvegodset, tvärtom faktiskt! Och slottet döljer också en hemlighet, för i källarvalven finns en förvriden och hungrig varelse som snart slipper fri och sprider skräck omkring sig. Ett extra gott öga verkar denna monstruösa individ ha till den blinda dottern. Bättre blir saken heller inte av att John Reilly blir misstänkt och arresterad för de våldsamma dåden.

Jag vet inte när jag såg den här filmen första gången, det kommer jag inte ihåg. Jag vet i alla fall att jag såg den under ett besök på FFF i Lund något av de år jag besökte denna festival. Jag minns också att jag hade mycket goda minnen av filmen, det vill säga att jag mindes filmen som mycket bra utan att för den skull ha några detaljer att se tillbaka mot. Det är som det brukar vara helt enkelt. Förutsättningarna för ett återseende är inte bra, eftersom man trots allt utvecklat både sin kunskap och referensram på de år som gott och det är lätt att man ser tillbaka med nostalgi på det som har varit.

                                                               

Och jag kan väl heller inte förneka att det finns en viss nostalig där. Det är inte en lika bra film som jag minns den, men jag är petig och det är väl kanske en del saker som jag inte borde bry mig om som jag reagerar för. Jeffrey Combs, som den favoritskådespelare han är, har jag inget emot även om hans spelar över lite vid något tillfälle, och jag har väl egentligen inget emot något av skådespelarna heller, men särskilt blind verkar inte dottern vara. Det finns flera scener när hon verkar vara allt utom blind faktiskt. Ingen större skada är skedd men helhetsintrycket dras förstås ned något.

Jag är dock fascinerad av Stuart Gordons filmer, det brukar jag vara och då framförallt de som bygger på HP Lovecrafts berättelser på något sätt – och det gör alltså den här historien. Jag har inte läst berättelsen som ligger till grund men jag blir helt klart sugen på att göra det. Således vet jag inte om det är en bra adaption eller inte men jag tycker helt klart at den fungerar väl. Det finns lite inslag av The Shining i det hela, och då tänker jag alltså på relationsproblemen paret emellan. Det är säkert en överanalys från min sida men också att de befinner sig på ett slott är en likhet till den berättelsen.

Det är bra miljöer och det ser väldigt autentiskt ut. Det är det säkert också, det enda man kunde önska är att det fanns en riktig virtuos till ljussättare som hade kunnat bidra till en ännu starkare gotisk känsla. Tänk om Mario Bava hade varit inblandad och miljöerna hade sett ut som i Baron Blood, vilken mumma det hade varit!

Men man får vara nöjd med det man får och det är inte så illa faktiskt. Jag tycker inte att filmen är lika vass som jag mindes den, men då jag mindes den som riktigt riktigt bra är det faktiskt inte fy skam heller. Den är fortfarande bra och sevärd och det finns inte många som kan filmatisera HP Lovecrafts berättelser på det sätt som Stuart Gordon kan. Jag var ju tidigare inne på det och Stuart har ju gjort några stycken vid det här laget!

The Frighteners - 1996 - Peter Jacksons första kommersiella framgång

Det här var väl egentligen den första av Peter Jacksons filmer som fick större spridning utanför den lilla klick av splatterfans som länge beundrat hans första rullar: Bad Taste, Meet the Feebles och Braindead. I huvudrollen ser vi Michael J. Fox som spökjägare – en bluffmakare egentligen, som försöker sätta ihop sitt liv efter en tragisk förlust. Att han lura sina stackars klienter på pengar betyder dock inte att han inte ser de döda såsom han påstår, för det är helt sant. Det är bara det att det är han som skickar dit sina ”kompisar” att spöka för att han ska få uppdraget att ”driva ut dem”. Bra spelat både av Michael J. Fox och spökena, vi ser förresten John Astin i en mindre roll som sådant, och av filmens ”skurk” Jake Busey. Men bäst av alla sköter sig ändå min gamle favorit Jeffrey Combs som smått nervös federal agent. Briljant gestaltade tillbakablickar och bra specialeffekter är till filmens fördel! – 8/10

Brutal - 2007 - Jeffrey Combs och Michael Berryman

En film som kanske funkar bättre på pappret än i verkligheten då den skryter med att vara en blandning mellan Hostel och Silence of the Lambs. Detta är naturligtvis inte sant utan bara ett sätt att skapa intresse för filmen. För även om den innehåller några relativt innovativa mord blir man aldrig riktigt klok på om filmen tar sig själv på allvar eller inte. Mördaren är fruktansvärt malplacerad, men det blir en del av charmen också. De stora dragplåstren Jeffrey Combs och Michael Berryman gör väl ok ifrån sig, men på det hela taget är regin så oinspirerad att de kvalitéer dessa båda herrar besitter nästan helt går förlorade. I övrigt är det inga skådespelarinsatser värda att hänga i granen. – 5/10

Return to the House on Haunted Hill - 2007 - En ganska fristående fortsättning

En ganska fristående fortsättning på en film som jag tyckte var ganska bra faktiskt. Vissa saker känns igen, men man har också lagt till nya saker i handlingen för att kunna få den att fungera. Det mesta känns rätt förutsägbart även om man lyckats göra några av miljöerna riktigt effektiva. Min gamle favorit Jeffrey Combs medverkar och det är ju alltid ett plus, tyvärr är hans rollkaraktär ganska intetsägande och kunde väl ha gjorts av i princip vem som helst. Effektmässigt är det ganska fladdrigt med en virrig kamera som tycks göra allt för att dölja vad som verkligen händer, ett gammalt knep om man inte lyckats så bra med props och liknande. Men det är ok underhållning för stunden även om det inte är något jag känner att jag behöver se om igen. – 5/10