The Day Time Ended – 1979 – Sci-Fi, Aliens, John “Bud” Cardos…

Som ni kanske har snappat upp är jag ganska förtjust i filmer som inte följer mallen. Alltså den stora Hollywoodmallen. Jag ser gärna filmer som tänjer på gränserna och som kanske inte riktigt kan anses vara i samma spelliga som de stora bolagens mastodontfilmer. Nu uttalade jag mig diplomatiskt. Jag gillar skräpfilm, kalkonfilm, finurlig film och kvalitativ film. Det svåra är att hitta balansen mellan dessa ytterligheter.

Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle samla på mig Grindhouse Collection av 88 Films. Jag gillar helt klart konceptet att man har samlat en massa kultfilmer som ingen annan skulle ha en tanke på att ge ut. Den första i serien, för det är såna där gulliga nummer på ryggarna som gör att man bara måste samla på sig hela serien, är Cannibal Women in the Advocado Jungle of Death. Lysande titel på en film, kanske inte lika väl genomförd alla gånger men klart underhållande. Filmen med nummer 2 på ryggen – The Day Time Ended, ser ut att vara lika underhållande om man får tro bilderna på omslagen. Men…

Jag får inget riktigt grepp om den. Jag vet att John ”Bud” Cardos ofta har fått i uppdrag att ta över en film när den förre regissören har fått sparken eller liknande. Jag har dock inte en susning om fallet är så just när det gäller denna film. Jag har inte säga att han har gjort ett dåligt jobb på nåt sätt egentligen men det är lite för mycket lågbudget när det gäller effektmakeri framför allt. Effekter i 70-tals sci-fi kan absolut vara underhållande, framtidsskildringar kan vara synnerligen innovativa. Det stämmer dock inte i det här fallet…

Snarare handlar det om tråkigt utförda stopmotionsekvenser utan själ och hjärta. Kameramontager är lite för slarvigt utförda för att det ska bli underhållande och historien i sig är bara… dum! Det som dock höjer filmer och faktiskt gör den lite intressant är rollbesättningen. Inget speciellt egentligen men det är roligt att se Jim Davis i en roll som inte är Jock Ewing i Dallas! Klen tröst för den plågsamma filmen kanske men klart värt att nämna i sammanhanget. Sen är filmen inte så lång heller, vilket är otroligt skönt när den slutar…

3/10

Mullan i Grönköping – 2015 – dialogen är knivskarp

För ett tag sen, ganska länge sedan nu faktiskt, blev jag kontaktad angående den här filmen. Jag är aldrig omöjlig när det gäller att recensera film även om det inte är de senaste Hollywoodproduktionerna. Eller kanske just precis tvärtom, det finns en glädje i att skriva om sånt som är smalt och som inte alla andra redan har sett eller skrivit om. Huruvida denna finns recenserad på annan plats eller inte vet jag inte, men jag skulle tro att det är ganska sparsmakat med bevakning av den.

För er som inte känner till Grönköping är det kanske bäst att tillägga att det är en fiktiv plats symboliserande den svenska småstaden och samhället på ett högst ironiskt plan. Det finns även en veckotidning som ges ut månatligen…

Det är onekligen en högst ironisk betraktelse det här. Det är den främsta egenskap jag kan tillskriva den. Dialogen är knivskarp och synnerligen satirisk. Nästan varje mening är en käftsmäll mot sjukvården och politiken kring hur detta fungerar. Man slutar emellertid inte där utan lyckas även få in en känga om huruvida människans lika värde går att hitta inom religionen eller inte. Det ligger högst närvarande i tiden att debattera om muslimer i det svenska samhället till exempel.

Från början var det tydligen en manus för en pjäs och det märks att det är mycket fokus på dialog och repliker. Det är inte helt linjärt berättat och det brukar jag gilla, men inte i det här fallet. Det känns inte som att man riktigt besitter känslan av att ”bryta mot reglerna” som de stora regissörerna gör när de tar till sådana grepp. Att filmen är inspelad för en spottstyver och i samband med en studiecirkel blir genast pinsamt uppenbart. Enligt uppgift från regissören tog den bara 85 timmar att spela in. Huruvida redigering ingår i dessa timmar är osäkert men det är inget avancerat på detta plan. Det känns mest som att det är grovklipp.

Skådespeleriet pendlar från riktigt dåligt till råuselt. I några av fallen tror jag till och med att man läser innantill. Jag ser förstår inget manus i bild men jag är ändå tämligen säker på min sak. Det finns också pinsamt uppenbara lösskägg som dessutom ser ut att ha lossnat i några scener.

Men det finns ändå något jag gillar. Dialogen som jag redan nämnt är skarp! Och det finns en underhållningsfaktor som är tämligen hög trots det låga produktionsvärdet. Förhoppningsvis tar sig filmen inte säg själv på allt för stort allvar för då är det verklig katastrof. Lägger man ihop underhållningsvärde med teknisk kvalitet får man dock ett ganska lågt slutvärde. Jag är ledsen men jag måste låta det avspegla sig här. Pluspoäng för goda ambitioner.

3/10

The Eliminators – 1986 – Det var tufft med en cyborg och en ninja!

Det här var en film jag såg i min ungdom. Jag antar att den nästan precis hade kommit ut då och det var helt klart en häftig film. På 80-talet var det häftigt om det fanns en cyborg och en ninja med och det gör det i den här filmen. Tillsammans med en tuffing och en kvinnlig forskare och vetenskapsman ger de sig efter skurken – som har stulit upptäckter som den kvinnliga vetenskapsmannen har gjort.

Det är en ganska stereotypisk handling om man ser till 80-talet. Det var kanske coolt en gång i tiden och möjligen kan man se någon form av kultstatus i filmen idag men på det hela taget är det en ganska värdelös film. Man får naturligtvis ta med i beräkningen att effekterna var helt ok när filmen gjordes och att de testosteronstinna skämten möjligen var roliga. Idag har filmen helt andra förutsättningar men jag gillar fortfarande Denise Crosby som spelar kvinnan. Hon är inte alls så klen och hjälplös som stereotypen säger. Snarare bekänner hon sig år den andra stereotypen, den som är starkare än hon ser ut och inte är rädd för att ta i även om hon skulle bryta en nagel. Detta utan att framställa henne på något annat sätt än kvinnlig.

Så… ser man filmen idag är det nästan enbart för Denise Crosbys skull, jag gillar henne. Handlingen har inte åldrats väl men samtidigt önskar jag att det gjordes fler sådana här opretentiösa filmer idag. Det är något visst med en film som bara kan gå i bakgrunden utan att man egentligen behöver hänga med i den. På det hela taget dock en besvikelse i vuxen ålder.

3/10

Punishment – 2013 – Glöm Jason Voorhees!

Jo, det står faktiskt att man gör bäst i att glömma mördaren från Fredagen den Trettonde filmerna på omslaget. Det står förstås på engelska men det kvittar ju. Däremot vet jag inte riktigt vad Jason har man filmen att gör överhuvudtaget. Det handlar om hämnd egentligen. En ung flicka dör i början av filmen och sedan är legenden igång om hämnaren som försvann i skogen. Ok, det finns väl ett par likheter där.

Det finns definitivt likheter med slashergenren i filmen. Att man berättar historier vid lägerelden är till exempel en av dem. Jag ska ärligt säga att trots att det bara är ett par dar sedan jag såg denna har jag väldigt vaga minnen. Det är i och för sig inget ovanligt då jag ofta har svårt för att komma ihåg detaljer. Men det säger ändå något om filmens kvaliteter. Jag gillade den inte. Det finns inte mycket förmildrande oständigheter heller och jag kommer att hålla den här texten väldigt kort. Det finns helt enkelt ingen anledning att lägga ut den vidare. Punishment är helt enkelt ingen bra film och även om man möjligen skulle kunna kalla den för neo-slasher i någon form rekommenderar jag ingen att se den. Så enkelt är det!

3/10

The Amazing Spider-man – 1977 – långt innan de nuvarande franchiserna

Det gjordes trots allt filmer om Spindelmannen långt innan de nuvarande franchiserna började håva in fantasibelopp. Det här är väl tekniskt sett inte en riktig film utan pilotavsnittet på en TV-serie. Och har man sett några TV-serier från 70-talet så här 40 år senare vet man att många av dem inte har åldrats väl. Var de någonsin bra från början så har deras kvaliteter ebbat ut.

Så är det även här. Det är kul ur ett kalkontekniskt perspektiv och i bästa fäll är det underhållande av helt fel anledningar men allt annat gör det till ett botten napp. Jag gillar ostiga serier och ostiga filmer men här går gränsen även för mig. Hade jag inte varit fanatiskt intresserad av superhjältefilmer vet jag ärligt talat inte om jag har klarat av att se klart eländet.

Ändå vill jag höja upp den lite för att den åtminstone försöker. Den försöker mycket mer än vad den faktiskt klarar av och det måste räknas för något. Dessutom är den ju, som jag tidigare var inne på, underhållande ur kalkonernas synvinkel.

3/10

Laser Mission – 1989 – Brandon Lee och Ernest Borgnine

När jag först hörde talas om den här tänkte jag att det var en film av Mats Helge, inte för omslagets skull, bara för titeln. Jag vet inte varför, kanske är det en koppling till The Ninja Mission i titeln? Men å andra sidan lär det finnas mängder av filmer med ordet ”mission” i titeln som för den sakens skull inte får mig att tänka på Mats Helge. Kanske är det för att filmen är gjord i rätt tidsperiod? Jag vet helt enkelt inte så det kanske är dags att sluta spekulera?

Hur som helst upptäckte jag rätt snart att både Brandon Lee och Ernest Borgnine medverkar. Det måste borga för något tänkte jag. Nu har jag förvisso inte någon direkt koll på Brandon Lees filmkarriär. The Crow har jag förstås sett, filmen som blev hans sista, men mycket mer än så är det nog inte. I alla fall inte som har satt sig på minnet och det kan inte båda gott i så fall. Ernest Borgnine är med försvinnande lite men jag antar att man kunde sälja filmen lite extra med hans namn i rollistan. Ändå kretsar hela handlingen kring honom, mer eller mindre.

Han är tydligen någon sorts laserexpert och med en gigantisk diamant i handlingen vill både öst och väst ha tag i honom för att tillgodogöra sig hans hemligheter. Det blir lite action, en hel del action faktiskt och lite spänning. Inget över sig på något sätt. Faktum är att det snabbt blir ganska ointressant och Brandon Lee ser mest ut som en mycket ung Johnny Depp tycker jag (tänk 21 Jump Street). Han kommer förstås inte i närheten av skådespelartalang men det är en helt annan historia.

Överlag tycker jag att det här var en ganska trist historia som möjligen passar dem som måste se alla lågbudgeterade actionfilmer från 80-talet. Är man ute efter kvalitativ film för man hålla sig undan från den. Nostalgi möjligen men som underhållning? Njä…

3/10

Hercules – 1958 – Faktiskt riktigt bra effekter!

Egentligen suger den här filmen om Hercules ganska hårt men den har trots allt positiva sidor. För det första är Mario Bava tillskriven fotot, bara en sådan sak gör filmen sevärd. För det andra är faktiskt Steve Reeves fantastisk i rollen som Hercules, inte på grund av sina skådespelartalanger, de lyser med sin frånvaro när det gäller alla inblandade. Hans fysiska manifestation är däremot briljant. Sällan har en kroppsbyggare gestaltat denne hjälte på ett bättre sätt. Jag tänker mig Arnold Schwarzenegger i Conan, fast större och starkare!

För det tredje är man faktiskt trogen mytologin så till vida att man hänvisar till Zeus som Jupiter, vilket är korrekt. Hercules är ju som bekant det romerska namnet på Herakles, som han heter i den grekiska mytologin. Det är det många som har missat, eller helt enkelt struntat igenom årens lopp. Jag gillar det, men resten av manuset är inget att hurra för.

Sällan har jag sett en rörigare film. När det kommer till de mytologiska inslagen tycks man ha tagit dem, placerat dem i en hatt och sedan lottat i vilken ordning man ska berätta dem. Det finns ingen kontinuitet i det och jag tror att det mesta av filmen faktiskt går ut på att låta Steve Reeves visa upp sina muskler. Han gör det bra men det är också det enda han gör. I övrigt känns det som att man har tagit alla legender man kan komma på som har det minsta samröre mer Hercules och tryckt samman dem för att få med så mycket som möjligt. Gärna allt i en enda röra…

Till filmens försvar måste jag betona att effekterna i filmen faktiskt är riktigt bra. Det må vara montage och traditionell trickfilmning men det är få tillfällen då detta blir uppenbart. Då det även är Mario Bava som ligger bakom dessa, förutom fotot, är jag egentligen inte förvånad. Men det är tragiskt att arbetet med filmen är så ojämnt. Det är allt för många negativa aspekter för att väga upp de positiva – tyvärr!

3/10

Nazi Zombies – 2006 – Aka: Horrors of War

Jag tycker att det är en rolig idé att kombinera nazister med zombies. Det är i sig inget nytt grepp men å andra sidan är den här filmen några år gammal. Tyvärr måste jag säga att den suger… och det finns inte många förmildrande omständigheter heller. Skådespelarna är faktiskt inte katastrofalt usla och det får väl räknas får något men på det hela taget är det verkligen inte bra. Det är en försvinnande liten del av filmens om verkligen behandlar något man kan kalla för zombies. Det är dock förståligt att man försöker sölja in filmen med dessa premisser. Allt som oftast är det soldater som skjuter på något som man inte riktigt ser vad det är. Filmen innehåller också något som för räknas som varulvar och det är väl snarast så att alla övernaturliga varelser som finns i filmen får samsas under benämningen zombies i titeln. Trist och poänglös.

3/10

Troll 2 – 1990 – är den seriös eller inte?

Regi: Claudio  Fragasso

Horror/Fantasy

Få filmer har blivit beskyllda för att vara lika dålig som den här men jag tycker det är lite orättvist, det finns massor som är betydligt sämre än den här! Visst är den fånig och dum, med skådespelare som spelar över till den milda grad att det nästan blir outhärdligt. Den har genuint urusla makeupeffekter och den har inte någonting med filmen Troll att göra. Så, där fick jag nog med det mesta tror jag.

Handlingen i korthet består av en familj som byter hus med en annan för att få lite omväxling i vardagen. Väl framme börjar sonen misstänka att allt inte står rätt till, att invånarna i den nya staden inte är något annat än monster. Han får naturligtvis rätt till slut även om ingen tror honom från början. Ingen utom farfadern, som är död sedan sex månader.

Mycket mer finns egentligen inte att säga. Man kan kanske diskutera om filmen är gjord på allvar eller inte, om det är meningen att den ska skrämmas eller inte. Min uppfattning är att den, smärtsamt nog, är gjord på tämligen seriösa grunder. Något som talar emot detta är att sheriffen i den nya staden går under namnet Gene Freak. Aningen för komiskt för att tas på fullt allvar!

Självklart kan man också läsa in bardomens förmåga att fantisera i berättelsen. Liksom andra berättelser av samma slag kan man alltid fråga sig om det som sker är på riktigt eller om det utspelar sig i ett barns fantasi. Men faktum är att man inte bryr sig särskilt mycket om hur det ligger till med den saken. Det är en film som har klara kalkontendenser men säga vad man vill, det blir i alla fall aldrig tråkig och seg! Är man ett fan av filmer som är så dåliga att de istället blir bra är det här filmen man ska se. Den har ju trots allt gjort sig ett namn som en av de sämsta filmerna genom tidigare. Se den och avgör själv, jag har som sagt sett andra filmer med betydligt mindre underhållningsvärde än den här!

3/10

Du kan köpa filmen här:

Zombie Flesh Eaters 2 - 1988 - Zombi 3

Zombie Flesh Eaters 2

Aka: Zombi 3

Regi: Bruno Mattei, Claudio Fragasso, Lucio Fulci

1988

Horror

Den topphemliga forskningen med Död 1, ett bakteriologiskt vapen pågår för fullt. Dock får man inte riktigt ordning på detaljerna utan biverkningar, som skulle kunna döda (om nu experimentets intention inte vara att väcka döda till liv) förekommer. Vad värre är, en väska med det mycket potenta viruset stjäls mitt framför näsan på både militären och forskarna. Väska återfinns dock – öppnad, men forskarna bedyrar att ingen skada är skedd. Viruset är mycket känsligt för syre och dess effekt ytterst kortfattad i vanlig atmosfär. Vad ännu värre är, så smittas dock tjuven vilket innebär att smittan kan föras vidare. Ett massivt uppbåd anordnas för att hitta honom. Det är inga större svårigheter och militären bränner liket. Nu börjar de riktigt svåra konsekvenserna, viruset muteras av värmen, blir luftburet och resistent mot syre…

Hur mycket av filmen som egentligen är regisserad av den enda krediterade regissören Lucio Fulci är väl inte riktigt klart. Är man ett fan av hans filmer hoppas man förstås att det faktiskt är Mattei, som tydligen fick det slutgiltiga ansvaret för filmen när Fulci drabbades av en stroke, som bär ansvaret för stora delar av filmen, för det är inte mycket av Fulcis kvalitéer som återfinns. Å andra sidan har Njutafilms, som gett ut denna svenska utgåva, själva kallat Bruno Mattei för Italiens Ed Wood, så man kanske inte ska ta filmen på allt för stort allvar.

Nu tillhör jag visserligen dem som inte blev lika imponerad av Fulcis klassiker Zombie Flesh Eaters när jag nyligen såg om den som jag blev i mina ungdomsår, men att kalla den här för uppföljare till den filmen måste ändå anses vara en styggelse i sig själv. Den har inte samma närvaro, ingen inspirerad regi, tämligen usla skådespelare och är undermåligt redigerad om jag får säga min mening. Detta förstås inte utan att den i vissa scener innehåller en tämligen klassisk mise-en-scène, som siluetter i en mörk gränd eller liknande.

Den är heller inte trogen den zombiemytologi som det mestadels refereras till när det gäller zombiefilm det vill säga Romeros variant av saker och ting – zombies som är levande döda för att helvetet är fullt och som enbart går att föda genom att skjuta dem i skallen. Nä, här har man istället inspirerats av Return of the Living Dead där smittan kontaminerar via luften. Det finns också experiment i bakgrunden som förklaring till händelserna och det är väl egentligen den enda kopplingen till Zombie Flesh Eaters. Missförstå mig inte nu, jag välkomnar alla försök till att hitta logiska förklaringar till zombieliknande tillstånd (därmed inte sagt att Romeros mytologi är förkastlig), ibland håller de och ibland inte och det här är ett försök så gått som något.

Till filmens försvar måste dock sägas att den håller ett förvånansvärt högt tempo, det tar inte särskilt lång tid innan saker och ting börjar hända. Den är tämligen underhållande, även om detta är av en omedveten anledning eller på grund av ett idiotiskt manus, och innehåller mycket gore som faktiskt ser ganska bra ut emellanåt.

3/10

Venom - 2005 - Inte en djurskäckis men en slasher!

Venom

Regi: Jim Gillespie

2005

Horror

Ray Sawyer (Rick Cramer) kör bärgningsbil. Allt funkar bra för honom ända tills han dör i en bisarr olycka när Miss Emmie (Deborah Duke) kör av vägen och blir hängandes över ett stup. Ray kliver in för att rädda henne. Hon bönar och ber om väskan som ligger i baksätet på bilen och Ray ger sig åter in i bilen för att hämta väskan. Samtidigt som bilen rasar ned för stupet blir Ray biten av de ormar som finns i väskan. Innan Ray hinner bli obducerad vaknar han åter till liv, nu besatt av de onda själar Miss Emmie fångat genom voodoo i ormarna. Endast Miss Emmies barnbarn Cece (Meagan Good) förstår vilken ostoppbar mördarmaskin Ray blivit men frågan är om hennes begränsade kunskaper i voodoo är nog för att stoppa honom…

Jag hade ingen som helst förkunskap om den här filmen och resonerade helt sonika att det här skulle vara en djurskräckfilm baserat endast på dess titel. En intressant film om ormar och voodoo tog sin början för att ganska snart byta karaktär och bli en mer vanlig och hederlig slasher där visserligen voodoo är en av de viktiga hörnstenarna. Jag får väl säga att det är en av de mest påhittiga orsakerna till mördarens motivation på länge även om jag blev aningen besviken på filmens utveckling.

Som slasher är den inte särskilt beroende av karaktärsutveckling och de luckor som finns i historien spelar kanske heller inte så stor roll. Det som är viktigt är hur själva morden går till och hur filmens spänning hålls uppe. Morden skvätter det ganska rikligt kring och tempot i filmen är förhållandevis högt. Tyvärr är den alldeles för tråkig för min smak och jag sitter varken och hejar på mördaren (som jag kan till exempel kan göra i en Friday the 13th uppföljare) eller oroar mig för att offren ska råka i vägen för mördaren. Det känns tämligen klart hur det ska gå redan från början, vem som ska överleva och vem som ska dö och det känns som det kvittar faktiskt.

Det skvätter som sagt om morden men jag vill nog påstå att de trots detta inte är speciellt underhållande. Kanske är de trots allt för verklighetstrogna och inte tillräckligt stilistiskt rena för att fungera fullt ut. Kanske saknas också den humor som till exempel gjort de senare uppföljarna till Friday the 13th så framgångsrika, en sorts självdistans helt enkelt.

Rekommenderas endast till de mest hängivna slasherfans som måste se allt i genren!

3/10

Ratman – 1988 – Skräpigare än skräpigast!

Jag räknar mig som en av dem som inte har några problem att tycka om riktiga B-filmer. Det kan vara skräpigt, usla skådespelare, hur ologisk handling som helst men det kan fortfarande finnas förmildrande omständigheter så att säga. Med Ratman är det dock svårt… det är en ofantligt skräpig film, det råder inget tvivel om det men tyvärr saknas den där lilla charmen som gör den underhållande.

Det som det är frågan om är förstås precis som det låter – en hybrid av råtta och människa som dödar folk. Man får inte se särskilt mycket och det mesta får man faktiskt tänka sig. Visst, man får se den fula varelsen ett par gånger och man har lyckats bra med den. Till skillnad från vad man kanske skulle kunna tro är det faktiskt en riktig skådespelare som gestaltar rollen. Nelson De La Rosa, som sägs vara världens kortaste skådespelare på imdb gör rollen.

Men även om man har lyckats bra och gjort honom trovärdig är det något fult över den. Det blir faktiskt bara trist och inte någon gång rycks jag med i filmen. Skådespelarna är överlag tämligen dåliga och det som jag trodde skulle vara ett slags monster eller djurskräckis tar sig mer formen av en giallo. Det blir väl ett stags hybrid förstås, efterforskningarna kring offrens död görs av släktingar snarare än polis och det är en ganska långsökt lösning på mordhistorien. Fast vi vet ju hur det ligger till redan tidigare. Till saken hör också att det är väldigt gott om storbystade damer...

Nä, det här var inget för mig. Faktum är att det mest underhållande med den här filmen var det Jaws-rippade omslaget och taglinen He’s the Critter From the Shitter…

3/10

AE: Apocalypse Earth – 2013 – Mer galenskaper från dårhuset!

Man ska vara medveten om när man ser filmer från The Asylum. De är inte alltid dåliga men de har allt som oftast en mycket begränsad budget och det synes mig att de mer ofta än sällan plagierar storfilmerna i sitt upplägg. Oftast syns detta mer än tydligt redan när man ser deras omslagsgrafik eller postrar men inte alltid. När det gäller den här till exempel. Jag kan åtminstone inte härleda den här bilden till något annat än möjligt Battlefield Earth med John Travolta, som väl knappast kan anses vara en lyckad storfilm?

Handlingen i korthet då. Jorden attackeras av aliens. För att överhuvudtaget överleva flyr en skara människor ut i rymden. En tid senare, åratal senare med hjälp av kryotisk sömn, vaknar de upp och kraschlandar på en planet som lyckligtvis kan upprätthålla mänskligt liv. Ganska snart upptäcker de att allt inte är så fridfullt som de hoppades på den nya planeten och att planeten delats upp mellan en aggressiv ras med teknik som gör den osynliga för blotta ögat, och en undergiven som nästan inte har några färgpigment alls. De överlevande människorna söker en allians med de ljushyade humanoiderna för att kunna besegra de aggressiva härskarna.

Nu har jag faktiskt avslöjat mer än vad jag visste när jag började titta på filmen. Det enda jag visste var att det skulle finnas någon form av aggressiv alien på den nya planeten. Fast man behöver faktiskt inte veta mer heller. Det blir inte mer intressant av mer information. Kanske snart inser man att det inte finns något nytt att hitta och även om man inte kan hitta några direkta kopplingar till andra filmen med hjälp av omslaget är det uppenbart att man har sneglat en stund på Apornas Planet när man skrev filmen. Inget fel i det kanske men det är på tok för många likheter för att bli intressant någon gång.

Eventuellt finns det också innehåll som kommenterar rasism och det kan man väl få ha med även i en plagierande lågbudgetfilm men det blir ärligt talat lite plumpt. Handlingen är oerhört tvådimensionell och karaktärerna är hur grunda som helst. Jag har inget intresse alls av att någon egentligen överlever. Jag bryr mig inte om dem. Det är kassa skådespelare och det är kass regi. Det enda som jag egentligen hade behållning av i filmen var en android som påminner en hel del om Data i TV-serien Star Trek: The Next Generation. Det skulle verkligen inte förvåna mig om man har hittat inspiration där!

3/10

Rodentz aka Alterred Species – 2001 – Muterade jätteråttor

Till och med för mig, som är ett uttalat fan av så kallade creature fetures, eller djurskräck som vi säger i Sverige, är det här en riktigt dålig film. Det beror inte på att den är alldeles genomklyschig eller uselt skådespelarbesatt. Det hade jag kunnat stå ut med och är heller inget ovanligt i genren. Men filmen är stundtals så utomordentligt tråkig att det är svårt att hålla intresset uppe.

Alltsammans tar sin börjar på ett labb där man utför experiment med råttor (no shit Sherlock!). Man injicerar den med någon kemikalie och de blir något annat än vad de var från början. De utvecklar ett medvetande och de växer i storlek. Fast det är väl i ärlighetens namn inte alla som växer men det räcker och blir över i alla fall. Den förvuxna råttan som är den sista att besegras är tillräckligt löjlig ändå. Varför ska man överdriva storlek så förbannat?

På labbet arbetar professorn, som har fått sin anslag indragna och därför tvingas utföra sina experiment utan för universitetsområdet, och hans assistent. På väg dit är också några av hans kompisar som ska överraska honom och festa. En del av dem har inget annat än fest och sex i åtanke och när det står klart att en av råttorna brutit upp in bur och rymt är det inte populärt hos alla att stanna och leta efter den.

Hur som helst blir det en blandning av tonårsslasher och djurskräck då. Det är inte så lite sexualiserande bilder emellanåt. Samma princip som i vilken slasher som helst. Är du inte kristligt ren och väntar med sexuella akter till efter äktenskapet skall du döden dö! Fast inte av en galen yxmördare utan av råttor!

3/10

Tomie - 1999 - Asiatisk skräck!

Tomie

Regi: Ataru Oikawa

1999

Horror

Tsukiko (Mami Nakamura) lider av minnesförlust och går därför på behandling för detta. Hon minns ingenting av den bilolycka hennes mamma hävdar inträffade och hoppas att med hjälp av hypnos kunna låsa upp sitt förflutna. Vid genomlyssning av inspelningar tagna under dessa sessioner tycker sig Dr Hosono (Yoriko Douguchi) uppfatta namnet Tomie och när även kriminaldetektiv Harada (Tomorowo Taguchi) nämner hennes namn i samband med en mordutredning börjar sanningen hinna i kapp Tsukiko. Men något är skumt, Tomie’s namn dyker nämligen upp som offer vid flera tillfällen! Är det en tillfällighet eller är Tomie något annat än mänsklig?

Jag har mycket liten koll på japansk manga, men den här bygger tydligen på en mycket populär sådan. Faktum är att man nästan kan ana det i bildspråket som har lite serietidning över sig. Det är svårt att sätta fingret på precis vad som gör detta, det är mera en känsla jag får när jag ser filmen. Kanske bidrar det också att jag finner historien ganska svag och utan dimensioner, det hade inte skadat att skriva ut den lite för att komma ifrån ultralinjäriteten tycker jag.

                                      

Annars ser jag inte mycket av den österländska finess som brukar återfinnas i just den här typen av japanska spökfilmer. Historien är ganska fånig och väldigt oskrämmande, det är heller inte speciellt bra genomfört och det långsamma tempo som brukar vara den japanska skräckfilmens styrka blir här istället dess nackdel. Lyckligtvis ökar tempot framåt slutet när pusselbitarna börjar falla på plats för filmens karaktärer. Tyvärr får vi tittare ett inte speciellt svårt pussel att lägga, utan det hela är ganska enkelt att räkna ut i förväg. Några effekter designade att överraska tittaren är också inlagda men de påminner mera om något man lånat ur den amerikanska mainstreamfloran än något unikt och inspirerande.

Men något som faktiskt är både lyckat och bra är filmmusiken, den är förvisso mer frekvent än vad man är van vid i andra asiatiska skräckfilmsverk, som till exempel Ringu, The Eye och Dark Water, men väldigt effektiv. Kanske inte effektiv nog att skrämma någon men den bidrar i alla fall till att höja stämningen och göra det mera spännande.

Jag kan tyvärr inte rekommendera filmen till någon annan än den som är lika sjukligt intresserad av att vidga sina asiatiska filmvyer som jag, men ser trots detta fram mot uppföljaren. Det ska bli intressant och spännande att se om man lärt sig av misstagen eller bara gjort om samma film en gång till.

3/10

World War Z – 2013 – Storslaget och oändligt tråkigt!

Regi: Marc Forster

Action

Från ingenstans, mitt i det förrädiska lugnet, dyker de upp. De som inget hellre vill än att bita köttet från dina ben. Det gäller att fly för sitt liv och inte ens då kan man vara säker på att inte smittas och förvandlas till en av ”dem”. För Gerry och hans familj handlar det inte bara om överlevnad. Han är en så kallad nyckelperson som kan sprida ljus över mysteriet om han bara får komma fram levande. Han är motsträvig, men för att rädda sin familj ställer han upp på att åka iväg och söka efter orsakerna till zombieutbrottet. Det blir en resa som först tar honom till Israel – landet som först av alla tycks ha insett faran och byggt höga murar omkring sig som skydd…

Det här är en stor Hollywoodproduktion och som sådan har den naturligtvis ett antal miljoner i budgeten. Detta innebär förstås att det är en film som är väldigt välgjord på alla sätt och vis om man ser det ur den tekniska aspekten. Skådespelarna är bra, sminket är av yttersta klass och det är explosiva actionscener där man inte sparar på krutet. Brad Pitt, som spelar huvudrollen, gör ett bra jobb och på det stora hela är det definitivt en välregisserad film.

Till och med manuset och handlingen är tillfredsställande. Det finns ett visst mått av nytänkande i händelseförloppet och miljöerna är emellanåt riktigt storslagna. Det finns dock aber. För det första handlar det om infekterade zombies som rör sig oerhört snabbt, snabbare än vad jag någonsin har sett förr. Faktiskt så snabbt att det bara finns två möjligheter till förklaringar. Antingen är det frågan om animation eller så har man helt enkelt snabbat upp filmen såsom är brukligt i komedier av Benny Hill eller Gudarna måste vara tokiga stil. Nu menar jag inte att det skulle röra sig om någon form av slapstickkomik men det ser helt enkelt inte riktigt rätt ut. Det är svårt att sätta fingret på det men naturligheten påverkas i varje fall negativt.

Det finns också något tillfälle när det bokstavligen regnar zombie som manna från himmelen där det antingen handlar om gummidockor eller om animation. Det ser lite för böjligt ut om man frågar mig.

Det är ju en actionfilm och tempot är till en början ganska högt. Detta borde borga för att hålla publiken intresserad men för mig får det nästan den motsatta effekten. Inte för att det är actionfyllt kanske utan för att det inte finns någon direkt nerv i det hela. Det är inte spännande och det känns snarast som att det är actioneffekter staplade på varandra än ett logiskt händelseförlopp. Det är först när det börjar lugna ner sig och börjar likna en thriller som det blir något bättre och mer intressant. Att ta reda på vad som har orsakat utbrottet är oändligt mer intressant än att fokusera på att fly undan de köttätande humanoiderna.

Jag sitter och gör något som jag nästan aldrig gör, hoppas att filmen ska ta slut snart. Det är inte frågan om något intresse alls för mig del. Det kan lika gärna gå hur som helst och jag skulle inte bry mig om världen gick under eller inte. Det finns ingen själ i filmen och det är kanske det allra svåraste att få till. Det räcker inte att vara storslagen, det blir inte automatiskt en intressant film för det, det är den här filmen ett bevis på!

3/10