Recension: The Box - 2009

The Box

Regi: Richard Kelly

2009

Thriller/Sci-Fi

Norma och Arthur Lewis (Cameron Diaz och James Marsden) får ett erbjudande som bara inte kan vara sant. De får en låda som innehåller en apparat med en knapp. De får informationen att de genom att trycka på knappen automatiskt kommer att få en million dollar men att deras handling kommer att innebära att någon, som de inte känner, någonstans i världen, kommer att dö! Det är inte ett lätt beslut att fatta, men eftersom de har grava ekonomiska bekymmer trycker slutligen Norma på knappen. Mycket riktigt belönas de med en million dollar, men ganska snart inser de att de tagit fel beslut…

Det här är en film med en handling som gör att jag har haft enormt högt ställda förväntningar ända sedan jag först hörde talas om den. Faran med det är förstås att extremt få filmer lever upp till den sortens förväntningar, och det gör inte den här heller om jag ska vara ärlig. Jag tror det kunde ha fungerat hur bra som helst som ett avsnitt i serien Amazing Stories eller The Twilight Zone, men som långfilm blir det lite för tunt och långdraget. Man får lite för lite information och mysterierna är lite för oförklarliga för att intresset ska hållas kvar hela tiden.

Men skådespeleriet är stabilt och även om ingen briljerar är det trevligt att det är lite kända skådespelare i de stora rollerna! Samtidigt blir det lite av en berättelse där ytan blir viktigare än innehållet, och det säger jag även om filmen inte innehåller några häpnadsväckande effekter eller liknande. Kanske är det så att de kända skådespelarna tackade ja till att medverka eftersom Richard Kelly tidigare gjort Donnie Darko, som ju rönt stor framgång, som kultfilm inte minst!

Men det här blir bara lite kvasiintellektuellt och inte lätt att ta riktigt på allvar. Det finns visserligen gott om möjligheter till metaforer år alla möjliga håll, existentiella inte minst, och moraliska dilemman ligger ju lite i filmens uppenbara handling. Men också frågeställningar om vad vi (människan) egentligen är kapabla till att göra för att skydda det vi älskar högst och mest av allt, vår egen avkomma. Det blir en fråga om uppoffring och ställningstagande mellan pest of kolera.

Man skulle väl också kunna säga att det är en film om ett gigantiskt experiment, då hela handlingen kretsar kring det, men det är oklart vilka eller vem som egentligen ligger bakom. Antingen är det så enkelt att det är myndigheterna, vilket ju skulle få filmen att bli samhällskritisk i någon mån, eller så kanske det rör sig om någon form av utomjordisk intelligens som testar hela mänskligheten, vilket ger en helt annan sorts betraktelse.

Men svaren är som sagt få och det är kanske det som måste till för att lura folk till att tro att det här är en komplicerad film med en mycket djup handling. Eller så är det jag som inte förstår vad det är som ska vara så komplext!

Recension: Straw Dogs – 2011

Även om jag verkligen inte vill sälla mig till dem som automatiskt tar avstånd från varje nyinspelning finns det vissa filmer som känns helt obegripliga att göra om. Sam Peckinpahs Straw Dogs är en av dem. Nu har jag visserligen inte speciellt många minnen från filmen som jag såg i min ungdom, men den eruption av våld den sista halvtimmen innehåller är svår att glömma bort.

1971 var den säkert banbrytande och Sam Peckinpah är också känd för sina realistiska våldsscener. I dagens filmklimat hade man varit tvungen att ta i riktigt rejält för att någon skulle höja på ögonbrynen för våldets skull och även om det verkligen inte skäms för sig i de grövsta scenerna känns det numera som att man redan har sett allt förut. Det hjälper inte att man försöker förnya, det får liksom inte samma genomslagskraft idag.

Men det är många problematiseringar, det är inte en enda orsak till att allting eskalerar i slutet. Det är det sista halmstrået som knäcker kamelens rygg eller en sista droppe som till slut får glaset att svämma över. Vägen fram mot slutet är faktiskt intressantare än våldsurladdningen även om denna känns originalet troget.

I den här hittar vi i stället för Dustin Hoffman och Susan George, James Marsden och Kate Bosworth. Dessutom återfinns Alexander Skarsgård som en av våldsverkarna och James Woods i en mindre, men viktig roll. Det är en trovärdig rollbesättning som gör allt vad den kan för att hålla filmen vid god vigör men det når inte riktigt ända fram.

6/10