Hemlock Grove – 2013 – Blir det inte bättre än så här?

Nu är jag inne på fjärde eller femte avsnittet av den här serien och jag håller fast vid det jag tidigare har skrivit. Det känns lite som Twin Peaks light… Det är konstiga karaktärer och även om man har fått lite mer kött på benen är det främst nyfikenheten som håller en kvar. Tempot är emellanåt fasansfullt lågt och det händer inte sällan under ett avsnitt att jag tänker att jag ska ge upp hela grejen och låta serien vara. Jag är väl inte riktigt där än men det får nog se till att hända nåt snart annars tappar jag nog sugen…

Hemlock Grove – 2013 - Serien jag har börjat titta på…

Än så länge är jag ett avsnitt in i serien. Blygsamt eller hur? Men någonstans måste man ju börja och om man inte får början på historien lär man ju heller inte få något utbyte av senare förvecklingar. Det vill säga om det blir några förvecklingar. Det som hittills har skett känns mest som att man har presenterat karaktärerna en smula. Lite grand som Twin Peaks wannabe tycker jag för det verkar bli en udda samling människor(?) det handlar om.

Jag tycker man fick lite för lite information i första avsnittet faktiskt. Man gjorde det lätt för sig och slängde in ett bestialiskt mord för att locka till fortsatt tittande men jag hade hellre sett att man hade tydliggjort intrigerna bättre. Det är helt ok skådisar och som svensk brinner man ju lite extra för att Bill Skarsgård är med. Dock måste jag säga att jag stör mig lite på hans engelska. Det låter inte svengelskt eller så men det är något som inte riktigt stämmer. Jag kan inte sätta fingret på det. Framtiden får utvisa om jag kommer att utröna vad det är. Framtiden får också utröna om det är en serie värdig att följa. Hittills finns det väl bara en säsong vad jag vet…

I Rymden Finns Inga Känslor - 2010 - Creme de la Creme

I Rymden Finns Inga Känslor

Regi: Andreas Öhman

2010

Komedi/Drama

Simon har Asbergers syndrom. Hans liv kräver vissa dagliga rutiner för att överhuvudtaget fungera. Till exempel måste han komma åt toaletten vid vissa bestämda tider eller tända lyset tre gånger. Han tycker heller inte om när folk rör honom och vad han tycker om känslor ska vi inte bara tala om. Det är så komplicerat att han inte förstår hur de fungerar. Kvantmekanik är enkelt som jämförelse. Han bor tillsammans med sin bror och hans tjej och allt funkar bra, eller allt funkar väl sådär egentligen, men i Simons ögon fungerar det bra. Åtminstone tills den dag då hans brors tjej inte står ut längre utan helt sonika flyttar. Vem ska nu diska? Det är ju hon som ska göra det, det går inte att rucka på! För att allt ska bli som vanligt igen måste nu Simon hitta en ny flickvän till sin bror och det ska ske vetenskapligt!

Bill Skarsgård är den av de skådespelande bröderna som jag har absolut minst koll på tror jag. Åtminstone av de bröder jag känner till – Alexander och Gustav. Jag tycker inte att han är särskilt lik sina bröder men det har ju ingen som helst betydelse när det gäller skådespelarprestationer. Dock tycker jag att det är en fördel att man inte känner igen hans ansikte på samma sätt som om det hade varit en mer känd skådespelar i rollen som Simon. Det blir liksom äkta på något vis. Och faktum är att de flesta aktörerna i filmen känns väldigt äkta, inte som att de spelar en roll överhuvudtaget!

                           

Att lida av Asbergers syndrom kan sannerligen inte vara lätt även om det inte tycks vara så att de själva ser det som ett problem. Snarare är det omvärlden som måste anpassa sig och det, i längden, kan bli väldigt tröttsamt! Filmen är vinklad åt det komiska hållet med det finns helt klart en allvarlig underton som kommer fram emellanåt. Problematiseringarna är många och flera av dem är helt genialiska och blir väldigt situationskomiska för oss tittare.

Det finns inte många filmer av det här slaget, men när man får syn på en är de oftast väldigt bra. Jag kommer förstås att tänka på Rain Man, som får anses vara något av ett referensverk i sammanhanget, och Ben X som jag verkligen älskade. Det är kanske inte riktigt samma dilemman som här och dessutom vinklade på ett annat sätt, men filmer och psykiska ”defekter” är oerhört intressanta! Man vill sätta sig in i situationerna och här får man som sagt även tillfälle att skratta åt dem.

Dem finns också fler knepiga typer och karaktärer i filmen, men de är mest där som utfyllnad. Huvudrollen är onekligen Simon och hur han uppfattar omvärlden. Hur problematiskt det är med känslor och hur vissa saker kan vara helt omöjliga att förstå. I synnerhet om det handlar om mänskligt beteende! Flera av de förklaringar som ges honom i filmen, för att han ska kunna förstå, är oerhört bra förklaringar som pedagogiskt når fram till Simon på ett sätt som han kan förstå, oftast genom cirklar. För är det något Simon gillar så är det Cirklar! Det finns en kontinuitet över dem och ingen början och inget slut.

Ni som läser det jag skriver om här på Fanatisk Film vet vid det här laget att jag är ganska snål med mina omdömen, att det behövs en hel del för att kunna imponera på mig, men den här filmen lyckas verkligen och mina känsloanstormningar av skratt och gråt, glädjetårar och rent avsky för dem som inte ens försöker förstå hur svårt Simon egentligen har det i sin vardag. De som inte förstår att han måste göra samma rutiner varje dag och att han egentligen lever i sin egen lilla värld. Men framförallt blir jag glad av filmen, den visar att det faktiskt finns någon där ute för alla och att känslan är väldigt viktig även om man själv inte alltid förstår den – Creme de la Creme!