Vacancy - 2007 - Din dödskamp kan vara värd mycket pengar!

Vacancy

Regi: Nimród Antal

2007

Horror

Ett ung gift par, på gränsen mot skilsmässan, tvingas ta in för natten på ett sjabbigt motell efter att deras bil pajat. Ganska snart upptäcker de gamla videokassetter med riktigt usla slashers. Men något är väldigt märkligt med dem, de ser ut att vara inspelade i just det rum paret nu befinner sig i! Samtidigt börjar märkliga saker hända, det bultas på dörren som angränsar till rummet bredvid och maskförsedda våldsmän dyker upp utanför. Badrumsfönstret är igenspikat för att ingen ska kunna ta sig ut den vägen. Sakta med säkert förstår de mer och mer vad som är på väg att hända med dem, förtvivlade använder de alla medel som står till buds för att försöka överleva natten.

Ok, det är kanske inte världens mest genomarbetade eller originella story, men den funkar och den gör det bra! Att ett sjabbigt motellrum skulle vara inspelningsplatsen för inkomstbringande snuff låter inte helt otroligt och vetskapen av detta faktum gör att filmen är ganska spännande redan innan den börjar. Dessutom lyckas man hålla filmen väldigt realistisk, självklart med några oundvikliga klichéer som bara måste finnas med, men det är inget som stör.

                                      

Även skådespeleriet hålls i bra form av de största rollerna – David (Luke Wilson) och Amy (Kate Beckinsale). De känns genuint livrädda och det är inte särskilt svårt att förlåta ett visst överspeleri från motellägaren Masons (Frank Whaley) sida. Dock är det atmosfären som står i centrum här och då menar jag inte en briljant ljussättning som i Mario Bavas mycket stämningsfulla Baron Blood eller hammer-horror filmerna. Det finns inget så romantiserat över den här filmen, den kan inte skryta med ett varmt och snyggt foto och tur är nog det, för det hade säkerligen dragit ner den synnerligen otäcka stämningen. Istället är det ganska kallt och iakttagande bildspråk som gäller och jämförelser med Mäster Hitchcock ligger inte långt borta.

Det finns inte särskilt många onödiga scener och filmen är bara runt åttio minuter lång. Jag ser det dock inte som någon nackdel eftersom man på så sätt kan skapa en väldigt tät och tempoladdad film, utan att för den sakens skull falla i fällan och göra en riktig trendskräckis, där man hur tydligt som helst kan se vilken målgrupp filmen är ämnad för. Låt vara att även den här tilltalar en yngre publik men med tanke på avsaknaden av blodiga detaljer tror jag att den funka precis lika bra för oss lite äldre. Vi som bara vill se en spännande film.

För är det nånting filmen verkligen stoltserar med så är det spänning. Jag överdriver inte när jag säger att det här är något av det mest spännande jag sett på åratal och en av de bästa filmer jag sett hittills i år. Har du inte sett den än? Hyr den, köp den eller stjäl den, men se till att se den nu!

Snuff 102 - 2007

Snuff 102

Regi: Mariano Peralta

2007

Horror

En ung reporter börjar intressera sig för extremt våld och utforska myterna kring snuff. Strax befinner hon sig mitt i händelserna på ett sätt som hon inte hade räknat med när hennes undersökningar började. Det är en värld av tortyr, våldtäkter och makt, kryddat med lite förnedring, och inte så lite förnedring heller egentligen. Allt för att utövaren eller kanske köparen av det inspelade materialet ska få full valuta för sin investerade tid eller pengar.

Den definitionen av snuff som förekommer i den här, till största delen svart-vita, argentinska filmen avviker ganska rejält från min personliga uppfattning om saken. Här räcker det tydligen med att det är någon som dör, eller åtminstone mördas, framförkameran för att det ska kallas för snuff. Man blandar inte in kommersiell spridning eller spelfilm på något sätt och det hela grundar sig således på rena avrättningar, visserligen i form av tortyr och förnedring men någon annan handling finns inte.

                                                        

Tyvärr är det ganska usel kvalitet på de tortyrklipp som visas i filmen, vilket förstås gör att det är mycket svårt att se om det är fejkat eller inte. Dock kan man dra vissa slutsatser och konstatera att det naturligtvis är 100 % fejk. Den finns också tillfällen då inte ens den undermåliga kvaliteten lyckas dölja hur fejkad det egentligen är. Vid ett tillfälle så utdelar till exempel gärningsmannen ett antal knytnävslag i ansiktet på en kvinna, men varje gång slaget ska till att träffa blinkar det svart över bilden eller så syns det hur tydligt som helst att slagen faktiskt inte träffat överhuvudtaget! Men det finns också tillfällen då riktig råhet gestaltas i scenerna, till exempel så klipper våldsverkaren av samtliga fingrar på ett av offren med någon form av sekatör, vilket ser ganska realistiskt ut. Det finns också en scen med en gravid kvinna, som ligger på rygg på golvet och plötsligt får ta emot upprepade brutala stampningar i magen. Det är nog den råaste scenen i hela filmen förresten. Synd bara att det inte verkar finnas någon mer uppfinningsrikedom i den stilen. Det borde helt klart finnas utrymme för hur mycket grymheter som helst, men för sammanhanget måste jag säga att det faktiskt är ganska menlöst. Självklart är det förstås så att de som är ovana vid den här typen av extremare film kommer att chockeras mer än vad jag gjorde, men med lite erfarenhet så tror jag inte att jag är ensam om att knappast ens rycka på axlarna.

Men det här är inte en film som enbart frossar i tortyr, det finns helt klart någon form av moralisering eller budskap i filmen, men jag tycker inte man når riktigt ända fram. Det är absolut inte helt tydligt vad man vill säga och det är ju lite dumt kanske. Dock tycker jag helt klart att filmen fokuserar mer på frågeställningen om varför man väljer att se den typen av dödsklipp som filmen handlar om och hur en sådan marknad skulle se ut i den undre världen. Man kan ju också fråga sig vad som egentligen är viktigast för en eventuell köpare av dylikt material. Är det vetskapen om att der som sker faktiskt är på riktigt och att offren verkligen plågas innan de dör eller är det att se alla snaskiga detaljer under processen? Handlar det om det senare alternativet ser jag det som ett totalt misslyckande, åtminstone under förutsättning att klippen skulle vara så teknisk undermålig som de visas här, i verkligheten. Dessutom kan man fråga sig vad som är den primära böjelsen i sammanhanget. Är det att fysiskt åsamka någon annan skada eller att visa sin makt genom att förnedra offren. Jag är förstås medveten om att båda alternativen kan existera och det är naturligtvis också så att det ena föder det andra i ganska stor utsträckning.

Det finns en kommentar som jag tycker är ganska talade i filmen och det är när man hävdar att en video med ett barn som våldtas, torteras och plågas för att till slut mördas framför kamerorna är dyrare för den som köper den, än själva barnet är att införskaffa för verksamheten. Jag blir inte förvånad alls om det är så och det är förstås en verklighet man ryggar tillbaka inför!

Det som sker av tortyr är dock väldigt intetsägande och inte alls lika motbjudande som jag hade hoppats. Det är scener där våldsverkaren döljer sina gärningar genom att ha sin egen kropp i vägen för kameran och man känner heller ingen särskilt samhörighet med något av offren. Och detta vara något man konstaterade redan i King of the Kickboxers från 1990. Det är visserligen ingen film där tortyr är så i centrum så här, men den behandlar trots allt filmade dödsscener med en liknande filosofi, som den här, om vad snuff är.

Då är det mycket jobbigare att koncentrera sig på den fladdrande bilden, den jobbiga musiken och det svagt upplysta händelseförloppet. Det är alltså de tekniska problemen som är de jobbigaste att plåga sig igenom och så borde väl inte en film som denna vara? Och det är förstås uppenbart att filmen inte hade någon större budget att jobba med och att man kanske fått den att se så bra som möjligt ut i förhållande till pengarna.

Till filmens försvar måste man väl erkänna att det faktiskt finns lite tanke och intelligens bakom den och att ett par av förvecklingarna i den trots att tog en liten stund att klura ut. Så det finns trots allt ett par poänger med filmen även om jag aldrig någonsin kommer att lida mig igenom den igen.

Nej, det här var ingen film jag gick igång på!

Recension: The Great American Snuff Film - 2003

The Great American Snuff Film

Regi: Sean Tretta

2003

Drama/Thriller

1998 blev William Allen Grone dömd för 13 olika brott fall av bland annat våldtäkt, tortyr och mord. När man sökte igenom hans lägenhet på jakt efter bevismaterial fann man bland annat Grone’s dagbok och en box innehållande en två och en halv minut lång film som omnämns i dagboken som ”The Great American Snuff Film”. Det här är en rekonstruktion av 6 dagars händelser nedtecknade i dagboken. Om hur Grone och hans medbrottsling Roy kidnappar två kvinnor i syfte att spela in sitt mästerverk, i terror, förnedring och slutligen mord!

Tanken att basera filmen utifrån förövarnas synvinkel anser jag vara ett mycket smart drag. Det får produktionen att sticka ut från mängden och när man dessutom gör det så dokumentärt som det framställs här, känns det väldigt äkta och uppriktigt när mördaren berättar om sig själv och sina innersta känslor. Filmen påstår sig ju bygga på händelserna nedtecknade i en dagbok och det hela återges mycket realistiskt! Det innebär inte att alla grymheter visas detaljerat i bild, för det gör de inte och jag anser att filmens trovärdighet på så sätt ökar ytterligare ett snäpp. Det som inte visas i närgångna bilder uppvägs istället med en känsla av total hopplöshet för de båda offren.

Ingenstans känns det som skådespeleri och det är ju enbart positivt att man inte upplever en briljans i detta avseende. Skådespelarna är de som de utger sig för att vara helt enkelt. Man känner med offren och man intresserar sig för gärningsmännens psykologiska tillstånd. Miljöerna må ha varit snorbilliga i sammanhanget men de passar otroligt bra in i produktionen och varför ska man lägga mer pengar av sin budget på saker som egentligen inte behövs?

Så långt skulle jag rekommendera den här filmen till de seriemördarintresserade och till alla dem som finner intresse i filmer som August Underground och Scrapbook. Vidriga starka scener, som berör och känns något mer verklighetstrogna, trots att den här inte är lika visuellt explicit film som dessa referenspunkter.

Nackdelen med filmen som jag ser det är att även om den inte haft lika framgångsrik marknadsföring som t.ex. Blair Witch Project, är den lika uppdiktad och den ”äkta” filmsnutt som visas i slutet som en extra krydda är lite motsägelsefull. Den torde vara väldigt olaglig att sprida om det nu skulle vara äkta snuff och tillika bevismaterial, ändå har man med den i filmen? Forskar man runt lite finner man inte ett smack om denna seriemördare som väl åtminstone borde omnämnas på specialsajter om seriemördare.

Men vad vet jag… kanske är den en alldeles äkta historia trots allt? Efter filmen var jag i alla fall övertygad om dess äkthet – är du?

Evil Dead Trap - 1988 - brutala scener med både tortyr och förnedring

Evil Dead Trap

Regi: Toshiharu Ikeda

1988

Horror

Nami, som jobbar som ankare på en TV-show får en dag ett mystiskt videoband tillskickat sig. Vad hon får se på bandet tycks vara äkta snuff, med en kvinna som blir brutalt mördad i en plågsam död. Vad värre är: hon känner igen sig själv på bandet och det att det är hon själv som håller på att bli styckad. Hon tar med sig TV-teamet ut för att spåra upp den plats som insinueras i bandet. Väl där träffar hon på en man som letar efter sin bror och som varnar dem att det är bästa är att åka därifrån så snabbt som möjligt. Varningarna ignoreras dock helt och snart befinner sig teamet i en levande mardröm där en efter en går en ohygglig död till mötes.

Trailern till den här filmen är faktiskt ohyggligt lockande och utlovar mycket brutala scener med både tortyr och förnedring. Tyvärr innehåller filmen inte lika mycket av dessa element som trailern får en att tro men den är faktiskt ganska bra ändå. De utstuderade våldscener som finns är hänsynslösa och skulle inte det vara nog finns det också en våldtäktsscen i filmen som egentligen inte fyller något syfte alls Men det är ju lite av stilen i den här typen av Japansk film, det ska finnas lite sleaze och naket med också!

Filmen är inte speciellt trovärdig, jag tror inte att någon skulle reagera på det viset som det framställs i filmen, men det är ju trots allt en film och söker man efter ultrarealism ska man vända sig någon annanstans. Nu menar jag inte att effekterna ser dåliga ut, för det gör det inte, utan att själva händelseförloppet känns aningen långsökt, men skådespelarna är riktigt bra, framförallt Miyuki Ono som spelar Nami och det gör att trovärdigheten som manuset drar ned ökar något.

Första halvan av filmen är den bästa, när man ännu inte vet vad som ligger bakom och stämningen kommer smygande. Tempot ligger helt enkelt på en lagom nivå. Andra halvan haltar lite mer, man har räknat ut ungefär hur det hänger ihop, något som inte visar sig vara alltför svårt och filmen tycks stanna upp något. Tempot kommer sedan tillbaka i det något bisarra slutet som kommer med en ganska dum förklaring (tycker jag).

Miljöerna är helt perfekta för den här typen av berättelse, en nedlagd fabrik, en öde skola eller ett övergivet sjukhus. Det är väl inte riktigt definitionsbart egentligen, men kalla väggar med långa gångar som nästan kan upplevas som en labyrint är ett lyckodrag. Detta gör att vissa grepp som används i filmen fungerar med stor framgång. Musiken som består mestadels av ett väldigt enkelt soundtrack, som stundtals låter som TV-spelsmusil från Nintendo, är också väldigt effektiv och bidrar till att höja upp filmen. Man lätt känner igen sig från de italienska giallos som gjordes på 70-talet.

Vill du se en annorlunda och blodig slasher rekommenderas denna!

Recension: Shark Night - 2011

Shark Night

Regi: David R. Ellis

2011

Horror

Ett ungdomsgäng åker till en liten ö för en helg fylld av party. De ska inte göra annat än att ha kul hela helgen och några av killarna kanske rent av ska lägga in en stöt på några av tjejerna. Helgen förvandlas dock snabbt till en mardröm när footballsstjärnan Malik blir attackerad av en ilsken haj i samband med ett wakeboard åk. Detta blir upptakten och uppvaknandet för ungdomsgänget då de inser att hela sjön faktiskt är full med hajar av alla möjliga olika slag. Den ena arten mer dödlig än den andra!

Filmen är mer välspelad än många andra av liknande slag. En rad mer eller mindre kända skådespelare medverkar. Främst kanske Sara Paxton och Dustin Milligan bör nämnas. Ska sanningen fram så är det inte några direkt kända ansikten för mig men som vanligt ser jag det som en fördel att skådespelarna inte är förknippade med några tidigare roller. Det ökar trovärdigheten i den här berättelsen.

Som djurskräckis är den lite annorlunda jämfört med vad åtminstone jag är van vid. Det är inte djurens attack som är det mest skrämmande utan snarare den mänskliga grymhet som tillåter det att hända. Dock vill jag hävda att attackerna ser mycket bra ut och om man tittar på extramaterialet får mig sig också en inblick i hur mycket teknik det egentligen ligger bakom alla hajarna – de fejkade hajarna ska förstås tilläggas. Vid något enstaka tillfälle finns det möjlighet att se att hajarna är mekaniska men överlag ser det oerhört bra ut!

Det är ingen film man ser för det stora djupet (ursäkta ordvitsen) men det finns ändå mer där än brukligt. Det är inte bara korkade ungdomar som råkar ut för territoriella hajar eller liknande, det finns en mer underliggande mening också och det är där de mänskliga grymheterna kommer in i bilden. Saken är nämligen den att hajarna inte bara finns där som av ödets nyck, det är planterade där av den giriga människan. Allt för profitens skull, och det finns inget som får stå i vägen för pengarna!

Det är alltså en lite ovanlig film i den bemärkelsen och jag gillar den! Den är måhända en aning kort, vilket är lite märkligt eftersom den trots allt mäter 87 minuter. Men tiden går fort och man önskar att man fick se flera hajattacker på ”övertid” så att säga. Det är också en fartfylld film utan speciellt mycket dötid och det har jag inget emot. Man behöver inte bygga upp spänning i tre fjärdedelar av filmens längd för att få det spännande. Det funkar att öka tempot också!

Bilder: © Buena Vista Home Entertainment, Inc. 

Recension: Grotesque – 2009

Om det var Hostel som startade den nya vågen av tortyrfilm känns i sammanhanget som en ganska ointressant fråga. Men är det kommer en ny film från landet som en gång i tiden gav oss Guinea Pig filmen Flowers of Flesh and Blood väcks det onekligen ett intresse för oss som älskar det makabra. Man utgår från att filmen kommer att ta ut svängarna å det grövsta för japanerna brukar ju sannerligen inte spara på krutet när det gäller groteska och våldsamma filmatiseringar. Upplägget i den här är enkelt, en man kidnappar ett par och torterar dem, deras överlevnadsinstinkt ska ge honom njutning. Svårare än så är det inte och det skulle väl ha kunnat funka också, men tyvärr finns det inget i filmen som egentligen berör. Förövaren använder tjatiga metoder, håller ett ohyggligt lågt tempo och offren verkar knappt plågade. Jag vet inte om man ville förmedla något budskap med filmen för det känns nästan som om det är tanken emellanåt. Jag kan dock inte påstå att jag förstår vad detta budskap i så fall skulle kunna vara och jag kräver heller inte något budskap av en film av det här slaget. Men lite motbjudande och revolterade scener kunde man väl begära? Jag känner ingenting och det var väl knappast meningen. På det hela taget en ganska poänglös film som var hur seg och innehållslös som helst som man bara ”måste” se för att den är så makaber. En scen med ett öga känns som en hommage till Flowers of Flesh and Blood annars är den helt poänglös. 

4/10

August Underground - 2001 - Extremfilm från Toe Tag

August Underground

Regi: Fred Vogel

2001

Horror

Vad skulle du säga om du hittade ett videoband där två män utför de mest ohyggliga gärningar för sitt eget nöjes skull? Om du skulle hitta ett videoband med grova sexuella övergrepp och tortyr? Den grövsta förnedring i form av påtvingad koprofagi och kannibalism? Detta är två våldsamma mäns dagbok över både vardagsliv och de seriella lustmord de utför.

Få filmer är lika omtalade som den här. Kanske beror det till viss del på dess otillgänglighet, kanske beror det på att den faktiskt är ganska unik i sitt sammanhang. Den har blivit anklagad för att vara snuff och ryktet säger att regissören Fred Vogel fick sin film beslagtagen när han skulle ta in den i Kanada för en visning på en mässa. Det lär också ha kostat honom tio timmar av hans frihet i finkan. Tilläggas kan också att han tydligen inte fick filmen med sig därifrån.

Nåja, ska man jämföra filmen med något annat ligger kanske Guinea Pig: the Devils experiment nära till hands. Dokumentärkänslan vill jag dock påstå är mycket bättre i August Underground och det är väldigt få saker som avslöjar att det här faktiskt inte är på riktigt. Bilden är sunkig precis som den skulle vara om den verkligen var äkta och filmad med en medioker videokamera. Offren uppför sig som om deras sista stund var kommen och gärningsmännen verkar hur sjuka i huvudet och sadistiska som helst. Det är klart att de verkligen njuter av att tillfredställa sina lustar och dessutom skratta åt de hjälplösa offrens plågor.

Visst är filmen i princip unik, men hur stark är den egentligen? För en luttrad filmrecensent som jag, som mer eller mindre har specialiserat sig på udda och våldsamma filmer, tenderar den faktiskt att bli lite ointressant emellanåt. Det är för mycket ovidkommande scener som inte tillför några obehagskänslor. Trots detta inser jag att det är just dessa scener som bidrar till att verklighetsillusionen blir så stark. Man får följa gärningsmännen i lust och nöd så att säga. För den normala filmtittaren vågar jag dock påstå att det här är riktigt påfrestande för psyket och filmens tagline ”The sickest film ever made” ligger nära tillhands.

En stark film helt klart!

Trailer: Outtake Reel

Det verkar ju vara en trevlig film tycker jag. Jag har ju förvisso en viss fallenhet för att fascineras av fejk-snuff.

The Hills Run Red

The Hills Run Red – Det här var en av de filmerna som jag sett mest fram emot det senaste året eller så. Handlingen, sökandet efter en försvunnen film så depraverande att den försvunnit från jorden yta, påminner inte så lite om John Carpenters mästerliga bidrag till Masters of Horror serien – Cigarette Burns, eller för den delen Roman Polanskis The Ninth Gate. Tyvärr lever inte filmen upp till mina högt ställda förväntningar och är dessutom ganska oinspirerat spelad. Det känns inte som om skådespelarna är riktigt engagerade och allt man känner efter att filmen är slut är ett stort – Jaha… Var det allt jag fick se? – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Snuff: A Documentary About Killing on Camera

Snuff: A Documentary About Killing on Camera – Jag såg ju och skrev om en annan dokumentär om snuff för ett tag sen - The Dark Side Of Porn - Does Snuff Exist och kunde konstatera att det är svårt att sätta betyg på just dokumentärer. Det gäller dock inte den här som jag genast fattade tycke för. Det känns som en betydligt mer djupgående dokumentär än den förut nämnda och de som talar framför kameran, för filmen är uppbyggd som om någon intervjuar en massa personer som berättar om olika saker, verkar också mer kunniga inom ämnet! Den är också upplagd så att ämnet avverkas i kapitel där det första förstås hamnar om vilken definition av begreppet man kommer att utgå ifrån. Sedan är det lite av det gamla vanliga, man talar om att det handlar om ryktesspridning och/eller lysande marknadsföring, självklart tar man upp Slaughter, som senare blev Snuff från 1976 – A Film That Could Only Be Made in South America, Where Life is CHEAP och att det alltid är så att ingen egentligen sett en snuff film utan bara hört talas om någon som känner en som har sett en. Låter misstänkt likt ett rykte eller hur? Men här skiljer sig dokumentären sig från allt annat jag sett/läst i ämnet, Mark L. Rosen, en av experterna påstår sig nämligen har sett en film som stämmer överens med det som beskrivs i filmens första skede. Han är uppenbart tagen av sin berättelse vilket jag betvivlar är agerat! Som åskådare konfronteras man med starka känslor och även om man får se väldigt lite egentligt magstarka scener (några få utdrag ur dödsfilmer blandas in i narrativet) så är den så informativt upplysande att man får en klump i magen. – 9/10

The Dark Side Of Porn - Does Snuff Exist?

The Dark Side Of Porn - Does Snuff Exist? - Det är svårt att sätta betyg på en dokumentär. Intressant men lite för mycket tabloid för min smak. Det är uppenbart att skaparna vill få åskådarna att tänka på ett visst sätt vilket är ett grepp jag inte gillar, åtminstone inte när det görs på ett sånt sätt att man enkelt kan räkna ut det. Några kul fakta var det förstås, inget direkt nytt men det är alltid lite kul med lite bakgrundshistoria till begreppet (även om det som sagt inte var några nyheter på den fronten). Det fokuseras mycket på filmer som Snuff från 1976, Cannibal Holocaust, Flowers of Flesh and Blood, Faces of Death och så en film jag inte är bekant med – Hardcore. Denna måste jag nog snoka reda på… Hur som helst så är det mycket spekulationer, några mordfall med anknytning till ämnet osv. – 6/10

Vacancy 2: The First Cut - 2008 - En prequel helt enkelt!

Det här är en uppföljare som utspelar sig före första filmen. Direkt när jag hörde talas om den ifrågasatte jag huruvida man skulle kunna få den här lika intressant och spännande utan att för den delen upprepa samma sak som man redan visat. Och faktum är, den här skiljer sig faktiskt lite grand från första filmen även om det egentligen är lite av samma upplägg. Istället för att fokusera på offrens skräck, även om detta också finns med som en liten ingrediens, så ser vi förloppet ur förövarnas synvinkel. Det är ett grepp som jag tycker funkade hyfsat i Hostel 2 men här skapade det liksom aldrig någon egentligen spänning. Ok skådespeleri för genren men på det hela taget inget att hänga i julgranen. - 5/10