Recension: Transformers: Dark of the Moon

Transformers: Dark of the Moon

Regi: Michael Bay

2011

Action/Sci-fi

På månens baksida, den mörka sidan, finns ett kraschat rymdskepp som Autobotarna nyligen fått reda på. Det är ett mytomspunnet och legendariskt rymdskepp som tidigare antagits vara förlorat. Varför detta skepp så skyndsamt lämnade deras hemplanet är något som robotarna hållit hemligt i alla år men nu tvingas berätta för människorna. Mänskligheten i sin tur har hållit hemligt dess existens i många år och redan i rymdålders tidiga barndom utforskat platsen för nedslagen och till och med bärgat en del material därifrån. Autobotarna för smått panik då de inser vilken skepp det är och vad det innehåller. Nu är det bråttom, de måste hinna dit innan de ondskefulla Decepticons kan ta teknologin som kan vinna kriget i besittning. Ombord på skeppet finns också en sargad Sentinel Prime som är Optimus Primes föregångare och mästare och måste räddas till varje pris. Men vilket är priset och är det trots allt inte för högt?

Jag var väl inte särskilt imponerad av den här filmens föregångare även om den första filmen i serien var något bättre. Därför är det med glädje jag kan meddela att den här lyfter sig igen. Det är fortfarande en effektfilm, det är inget tvivel om det, men jag tycker även att handlingen är lite mer intressant än vad den tidigare har varit. Det finns heller inget nyhetens behag att leva på längre, vilket innebär att man måste satsa mer om man ska lyckas. Och det är precis vad jag tycker att man har gjort. Actionscenerna är vildare än förut och man har givit robotarna mera personlighet, i synnerhet Sentinel Prime vars röst görs av min gamle favorit Leonard Nimoy.

Man tycks också ha lånat utseende från honom för jag tycker helt klart att man känner igen vissa drag. Som om inte det vore nog levererar han även ett par klassiska Star Trek citat vilken jag finner omåttligt underhållande. Dessutom finns det en robot som bryter på skotska och som för tankarna till samma Star Treks Mr Scott. Det är svårt att förklara men se filmen så går det säkert upp ett ljus.

Filmens största fiende är dess längd, den hade inte behövt vara två och en halv timme lång. Det finns inte så mycket handling att man klarar att fylla ut allting och en del delar känns både krystade och sega. Har man, som jag, dessutom inte vuxit upp med den animerade förlagan har man kanske heller inte den förkunskap som skulle kunna göra även de mest sega scenerna intressanta och underhållande, är det än större problem att behålla intresset vid några tillfällen.

På det hela taget tycker jag dock att det är en underhållande actionfilm och kanske rent av den bäst av de tre så långt. Jag säger så långt för man lämnar definitivt en öppning för en fortsättning i slutet av filmen. Vi får väl se vad som händer…

Battle: Los Angeles - 2011 - det här tilltalade inte mig alls!

Man ska inte blanda ihop den här filmen med den katastrofala Battle of Los Angeles. Eller varför inte egentligen, den här överhypade science fiction film är faktiskt inte mycket bättre än den som försöker sälja sig själv med ett snarlikt namn. Jag har inga som helst minnen av Battle of Los Angeles (och det säger väl en del om kvaliteterna), bara ett nedklottrat betyg. Enbart baserat på detta måste jag alltså inta ställningen att den här faktiskt är den bättre filmen av de två. Men det säger inte mycket, maken till rörig och skakig, ristig, hoppig film får man leta efter. Det dröjer nästan ända fram till slutet innan vi får någon som helst emotionell koppling till karaktärerna. Annars fanns det helt klart potential, ingen särskilt nyskapande handling kanske men ett högt tempo och invaderande utomjordingar är ju alltid trevligt. Det lilla man lyckas se i allt hoppande och skakande ser rätt bra ut, och då menar jag förstår den invaderande styrkan. Det är på tok för mycket pang-pang och springa runt och skjuta hela tiden. Nej, det här tilltalade inte mig alls! 

3/10