The Demented – 2013 – Virusepidemi med snabba zombies!

Regi: Christopher Roosevelt

Horror

Sex ungdomar, tre par, samlas inför en helg av roliga aktiviteter. Det är frågan om party och att ha roligt! Det dröjer dock inte länge förrän deras helg skojiga helg splittras av en terroristattack. Någon har sänt två missiler med ett än så länge okänd mål. Det visar sig snart att en av dem slår ned någonstans i närheten och att innehåller är biologisk krigsföring. De sex vännerna inser snart att de som har exponerats för innehållet i missiler smittats med något som verkar vara som rabies – fast mycket värre. De bestämmer sig för att försöka lämna området som redan hunnit hamna i karantän. Än värre är förstås alla de blodtörstiga zombieliknande varelser som skapats av det bakteriologiska innehållet i missilen. Att ta sig förbi dem ser inte ut att bli det lättaste!

Det här är en film som faktiskt innehåller hyggliga skådisar! Det finns väl tillfällen då de inte agerar särskilt trovärdigt men för det mesta fungerar det bra. Även handlingen är i stort sett ok, det är inget särskilt innovativt och visst har man sett det mesta förut men det är i alla fall ok. Man har blandat in lite otrohet i relationerna vilket är ett utmärkt försök att ge lite liv åt karaktärerna och som dessutom avspelar sig en smula på handlingen i ett senare skede. På pappret alltså en ganska hygglig film i genren.

Men det blir liksom aldrig mer än ok. Det blir tråkigt och förutsägbart och inte särskilt spännande heller. Jag kan dessutom inte påstå att jag bryr mig om särskilt mycket hur det går, vem som ska överleva och vem som ska offra sig. Faktum är att jag mest sitter och hoppas på ett slut som gör att inte klarar sig, det är enda sättet att få ett slut som inte bara är slätstruket. Jag sitter alltså och hoppas på ett olyckligt slut på filmen för att få någon som helst behållning av den.

Jag vill inte säga hur det går men det är onekligen en film med springande, mycket snabba zombies, som jagar huvudpersonerna i ett rasande tempo. Sminket är väl ok, men det finns inget exceptionellt över det. Våra kära huvudpersoner tar död på en hel del av dem (såklart) men jag kan inte minnas att man fick några speciella gore-effekter ut av det (och då är det inte mer än några minuter sedan jag såg den, det kan inte betyda att de var utmärkande på något sätt).

För en gångs skull tror jag inte att det var en enda toppless scen i hela filmen. Det behöver det förstås inte vara, men med tanke på att budgeten lär ha varit rätt liten och att det handlar om ungdomar som åker iväg för att festa tillsammans är det ovanligt lite sex i filmen.

5/10

The Card Player - 2004 - En katt och råtta lek signerad Dario Argento

The Card Player

Aka: The Card Dealer

Regi: Dario Argento

2004

Thriller

En seriemördare som vill spela poker om sina offers liv kontaktar polisen. Först vägrar polisen gå med på mannens groteska krav och får motvilligt se hur offret brutalt mördas online via datorskärmen. När nästa offer står på spel ser man inget annat val än att spela mördarens spel med trissar, stegar och fyrtal. Man söker hela tiden efter misstänka bland stadens spelgalna och i det sökandet finner man en annan tursam pokerspelare, som man försöker anlita för att spela mot mördaren. Det är ett spel som inte bara handlar om tur och intuition, det är ett spel där liv står på spel och den tursamme ynglingen accepterar tveksamt polisens erbjudande.

Kanske inte Argentos bästa prestation någonsin, även om det ofta är spännande saknar man de verkliga höjderna han tidigare gett oss. Förutom kanske ett par undantag är det inte några direkt våldsamma scener i filmen och det kanske man kan klaga på. Jag tycker i och för sig inte alltid att det behövs och Argento är mästare på att fånga oss i ett järngrepp ändå och verkligen få oss intresserade. Här har han hittat en synnerligen grotesk historia som verkligen sätter sig hos tittaren. Problemet är att det aldrig blir mer än så.

Mördaren mördar sina offer via en webkamera och inblandningen av poker över nätet anser jag vara ett genidrag som ligger helt rätt i tiden. Det gör att filmen blir mera skrämmande eftersom det ligger väldigt nära verkligheten just nu. Man känner starkt med både offret och den som tvingas spela de ohyggliga duellerna med mördaren. Kan väl inte vara så rolig att ta på sig det ansvaret kan jag tänka mig. Att jag sen personligen är extra intresserad av spänningen som poker ger, gör kanske inte det hela sämre.

Mördaren är inte lika väl dold här som det är brukligt i filmer av det här slaget. Ofta brukar man kunna misstänka allt och alla, här misstänker man istället ingen och det kanske inte var så bra lösning. När man sen väl får reda på vem mördaren egentligen är, presenteras det kanske lite väl övertydligt och det brukar väl inte Mäster Argento göra?

En ganska standardiserad katt och råtta lek trots allt och även om det är ett intressant tillvägagångssätt så måste jag säga att det här bara är Argento på rutin och inget utöver det vanliga – tyvärr!

Mario Bavas BARON BLOOD - 1972

Baron Blood

Regi: Mario Bava

1972

Horror

Peter reser till Österrike, till en avlägsen förfaders slott för att finna ut mer om sina rötter. Han får snabbt reda på att hans förfader är ökänd i den lilla by där slottet ligger. Han gick tydligen under namnet Baron Blood och är verkligen inget att skoja med byborna om! Med sig hemifrån har han en besvärjelse som enligt legenden ska bringa den ondskefulle baronen tillbaka från de döda. Föga anar han hur sann legenden är…

För ganska många år sedan nu införskaffade jag båda Mario Bava boxarna men jag har faktiskt inte öppnat någon av dem förrän nu. Mitt minne angående Baron Blood behövde fräschas upp. Jag såg nämligen filmen för många år sedan på bio, då i samband med att även A Bay of Blood, Black Sunday och eventuellt Black Sabbath visades, jag minns inte riktigt. Det var i alla fall mina första bekantskaper med den store regissören och jag var helt tagen. Skulle jag utgått från det minnet hade det inte varit någon som helst tvekan om vilket betyg som skulle vara aktuellt. Men jag tyckte som sagt inte att det vore helt rättvist!

Några saker hade jag helt förträngt, eller åtminstone ändrat åsikt om. Till exempel så tycker jag att filmen under stundom är tämligen långsam. Det är inte den mästerliga spökhistoria som jag mindes den som! Faktum är att själva historien är ganska fånig och verkligen inte originell någonstans. Fast med tanke på att filmen är från 1972 kanske man inte ska räkna med det heller? Dessutom var kanske inte starka historier Mario Bavas starka sida heller. Jag har inte sett alla hans filmer med tillräckligt många för att konstatera att det främst är stil – inte innehåll, som befäster Mario Bavas stjärnstatus!

Det här är en extremt gotisk film, rejält kuslig på sina ställen och med en känsla för bildspråket som får en att nästan tappa andan. Om det är något Mario Bava ska gå till historien för så är det definitivt bildkompositionerna! Det finns kameraåkningar som är helt magnifika och som bidrar till storheten av filmen, men framförallt är det frågan om kusligheten för min del. Det briljanta användandet av skuggor och det fantastiska slottet är helt i särklass. Faktum är att det är en så stor del av filmens själ att jag skulle vilja rubricera det som en del i rollbesättningen. Slottet spelar helt enkelt en avgörande roll!

Jag brukar nästan aldrig bry mig om kommentatorspår, det verkar oftast vara mest trams och flams ändå. Men här är det ingen annan än Tim Lucas som kommenterar och jag vet ingen större kännare av Mario Bavas rullar än honom. Det är faktiskt otroligt intressant information han sitter inne med! Jag måste erkänna att jag såg om hela filmen ytterligare en gång denna information. Men något mästerverk, som jag i mitt minne hade tänkt mig den, är det inte! Det är en fantastiskt effektiv film och den har gott om scener som nästan får en att tappa andan, i synnerhet med Tim Lucas information i åtanke. Det är i och för sig inte dåligt det heller!

8/10

Jungle Warriors - 1984 - Kult med Sybill Danning och John Vernon

Det här skulle på många sätt kunna ha varit en bortglömd pärla och jag gillar den, men det saknas lite för att den ska kunna tillskansa sig epitetet pärla. Till de positiva sakerna hör att det faktiskt är riktigt anständigt skådespeleri, inte från alla, men från några av de stora rollerna i alla fall. Flera kända skådespelare medverkar, John Vernon och Sybill Danning men även Paul L. Smith och Dana Elcar, som man kanske inte känner till namn men garanterar känner igen om man ser dem! Jag gillar också att det faktiskt finns en logisk förklaring till varför modellerna hamnar i djungeln. Dock ska man vara medveten om att det mest av filmen inte utspelar sig i någon djungel och att det här egentligen inte kan anses vara någon djungelfilm överhuvudtaget. Istället hamnar modellerna snabbt i klorna på knarkhandlarna som torterar dem och fängslar dem i källaren. Åtminstone till den dag då de bryter sig fria (vilket går lite för snabbt och lätt tycker jag) och det lägger sig i knarkuppgörelsen genom att slå ned ett par vakter och ta deras automatvapen. Utgåvan från Anchor Bay, som jag såg, är dock uppenbarligen trimmad på ett eller ett par ställen, vilket är synd för det bidrar tyvärr till ett sämre omdöme. Jag skulle också gärna sett lite mer onödig våpighet från modellerna och kanske lite mer sleaze hade gjort susen också. På det hela taget en underhållande film, men som kunde ha blivit mycket bättre. 

5/10