Recension: Hard Candy - 2005

Hard Candy

Regi: David Slade

2005

Drama/Thriller

Fjortonåriga Hayley Stark (Ellen Page) har i några veckor chattat med “Lensmaster319” eller Jeff Kohlver (Patrick Wilson) som han egentligen heter. Det är en trettiotvåårig modefotograf som över nätet flirtar vilt med henne. Slutligen stämmer de, trots det stora ålderskillnaden, möte på ett kafé i stan. Hayley flirtar vilt med Jeff medan han håller sig mera reserverad, hans motståndskraft är dock inte tillräcklig för att avvisa Hayley när hon bjuder hem sig själv till hans hus. Väl där börjar saker och ting förändras och den förut så trevliga Hayley förvandlas till Jeffs värsta mardröm.

Jag måste erkänna att jag egentligen inte hade någon riktig koll på vad det här var för typ av film när jag väl satte mig ned för att titta på den. Enbart omslaget var lockande nog för att få mig att förstå att det här är något man bara måste se!

                     

Redan från i första scenen förstår man att deras möte inte kommer att båda gott. Exakt hur detta kommer att uppenbara sig är inte helt självklart och den första delen av filmen fortlöper som ett slags introduktion till vad som komma skall, den bygger även upp karaktärerna på ett bra sätt. Båda två är ganska hala och det är lite svårt att få grepp om dem. Detta är bara bra och ger ett par pluspoäng åt filmen. Som tittare innebär detta att man svävar i viss ovisshet med en mängd obesvarade frågor. Är verkligen Jeff en Pedofil? Är Hayley komplett galen? Det är fyra av fem doktorer överens om hävdar hon ett par gånger i filmen. Båda karaktärerna spelas med bravur och det kräver lite extra talang för att fixa ett sånt mångfacetterat porträtt.

Jag tror också filmen hade förlorat ganska mycket på att ha väletablerade och superkända skådespelare i rollerna, på det här viset blir det lite mera realistiskt. Det är inte skådespelerskan Ellen Page vi ser, det är Hayley Stark!

Trots att man inte får se några grafiskt utstuderade scener, eller kanske tack vare avsaknaden av dessa, är filmen ganska obehaglig och är man karl har man nog en automatisk avsmak mot den långa kastreringsscenen. Som vanligt gäller förstås att även om det är en känsla av avsky så är det positivt att filmen försmår frammana den även hos en så luttrad recensent som undertecknad. Det finns samma känsla av oundviklighet som det gjorde i till exempel One Hour Photo och avsaknaden av konventionellt användande av filmmusik bidrar också till att hålla stämningen uppe.

Ska man dra till med en smått opassande jämförelse skulle man kunna jämföra Ellen Pages karaktär med den Clint Eastwood spelar i till exempel High Plains Drifter eller Pale Rider. Med det menar jag inte att filmerna skulle vara lika varandra på något sätt, bara det att karaktären (utan namn) dyker upp, utför sin hämnd, och försvinner igen. Samma sak kan sägas om Hayley Stark, hon medger ju till och med själv i filmen att Jeff inte vet någonting om henne, hon kunde ju ha ljugit från dag ett. Det gäller ju naturligtvis även oss tittare, vi vet egentligen inte ett smack om henne, mer än det hon själv påstår.

Men det här är alltså i högsta grad en film jag rekommenderar, framförallt om man vill ha en film som väcker massa frågor men inte levererar några svar. Det är upp till tittaren att avgöra och tolka och det är precis så det ska vara i en film som denna!

Recension: Super

Super

Regi: James Gunn

2010

Komedi/Action/Drama

Frank (Rainn Wilson) har upplevt två perfekta ögonblick i sitt liv. Det första var när har gifte sig med sig fru Sarah (Liv Tyler) och det andra när han hjälpte polisen att fånga en skurk. Nu står han och steker hamburgare på ett gatukök och är allmänt led på livet, han finner helt enkelt inga glädjeämnen. Än värre blir det när hans fru lämnar honom för Jacques (Kevin Bacon) – en knarkhandlare som förser henne med precis det hon vill ha. Frank, som inte kan skilja helt på verklighet och dikt tänker ut en plan och börjar att sy upp en dräkt – en superhjältedräkt, som ha kan ha när han stoppar brotten som sker i den lilla staden. Han söker inspiration i den lokala serietidningsaffären där han träffar Libby (Ellen Page) som är expert på superhjälteserier och på den vägen är det. Han ger sig ut för att stoppa alla onda skurkar!

Jag har sett den här filmen hyllas som bästa filmen 2010 och jag har sett den sågas jämns med fotknölarna. Själv lägger jag mig närmare en hyllning än en sågning även om bästa film för året kanske var en smula överdrivet. Men underhållande är den trots att det finns en hel den allvarsamma undertoner i den. Skrattet fastnar ibland i halsen och man kan inte annat än att tycka synd om den, lätt begåvningshandikappade Frank. Det här är alltså en ganska tung film samtidigt som den blinkar åt trams och med andra superhjältefilmer, t.ex. Batman the Movie med sina utskrivna ljudeffekter: KAPOOW!! SPLASH!! BOOM!!

Det är alltså en film som både har ett budskap, man känner verkligen för Frank, och sanslöst roliga perioder som är så dumma att man nästa måste vara ett geni för att komma på dem. Man har heller inte sparat på effekter och blod, då vissa scener faktiskt är rejält blodiga och våldsamma. Snabbt som ögat byter filmen karaktär och blir istället ett ångestladdat drama där hjälten (eller antihjälten) hämnas oförrätter. Andra gånger är det komiskt överdrivet utan att för den skulle vara speciellt roligt. Man känner bara frustration, till exempel när någon tränger sig i kön och Frank känner sig tvungen att byta om till The Crimson Bolt – som är hans superhjältenamn, och straffa den skyldige.

Det vilar en känsla av total oförståelse för andra människor, för orsak och verkan och för vad som verkligen händer om man drämmer en rörtång i huvudet på någon. Men samtidigt känner man hur rätt han verkligen har i den han gör. Det är bara det att vi vanliga, mentalt friska människor har en spärr som hindrar oss från att ta till allt för brutala metoder för att poängtera vårt ställningstagande.

Jag tycker filmen är snudd på genialisk och driver inte bara med superhjältefilmer, den utvecklar dem och placerar situationer som aldrig tidigare skådats i en sådan film. Sexuella anspelningar, för att inte i klarspråk säga sex, och oerhört våldsamma sekvenser som ligger inom gränsen för vad som är realistiskt men samtidigt vackert. Det är bra effekter och ett fantastiskt skådespeleri.

Det är svårt att inte tänka på Defendor med Woody Harrelson när man ser denna. Det är i princip samma upplägg fast denna har ett mera genomtänkt budskap kanske. Det finns en poäng med allt som händer och slutligen handlar det nog trots allt om att bekämpa ensamheten och att finna sin egen mening med livet!