Trailer: The Green Inferno - 2014

Jag ser grymt mycket fram emot den här!

Hemlock Grove – 2013 – Blir det inte bättre än så här?

Nu är jag inne på fjärde eller femte avsnittet av den här serien och jag håller fast vid det jag tidigare har skrivit. Det känns lite som Twin Peaks light… Det är konstiga karaktärer och även om man har fått lite mer kött på benen är det främst nyfikenheten som håller en kvar. Tempot är emellanåt fasansfullt lågt och det händer inte sällan under ett avsnitt att jag tänker att jag ska ge upp hela grejen och låta serien vara. Jag är väl inte riktigt där än men det får nog se till att hända nåt snart annars tappar jag nog sugen…

Hemlock Grove – 2013 - Serien jag har börjat titta på…

Än så länge är jag ett avsnitt in i serien. Blygsamt eller hur? Men någonstans måste man ju börja och om man inte får början på historien lär man ju heller inte få något utbyte av senare förvecklingar. Det vill säga om det blir några förvecklingar. Det som hittills har skett känns mest som att man har presenterat karaktärerna en smula. Lite grand som Twin Peaks wannabe tycker jag för det verkar bli en udda samling människor(?) det handlar om.

Jag tycker man fick lite för lite information i första avsnittet faktiskt. Man gjorde det lätt för sig och slängde in ett bestialiskt mord för att locka till fortsatt tittande men jag hade hellre sett att man hade tydliggjort intrigerna bättre. Det är helt ok skådisar och som svensk brinner man ju lite extra för att Bill Skarsgård är med. Dock måste jag säga att jag stör mig lite på hans engelska. Det låter inte svengelskt eller så men det är något som inte riktigt stämmer. Jag kan inte sätta fingret på det. Framtiden får utvisa om jag kommer att utröna vad det är. Framtiden får också utröna om det är en serie värdig att följa. Hittills finns det väl bara en säsong vad jag vet…

Inglourious Basterds - 2009 - Tarantinos mise-en-scène är som vanligt magnifik

Inglourious Basterds

Regi: Quentin Tarantino

2009

Action

I naziockuperade Frankrike flyr judeflickan Shosanna hals över huvud från sitt gömställe medan Överste Hans Landa skoningslöst skjuter ner hennes familj. Hon bidar sedan sin tid som biografägarinna – under namnet Emmanuelle Mimieux, och planerar noggrant sin hämnd på nazisterna. Fredrick Zoller, nationalhjälten som skjutit ner hundratals fiender från ett klocktorn äras med en propagandafilm av nazisterna fattar tycke för henne och övertalar makthavarna att låta premiären av filmen vara på just hennes biograf. Samtidigt härjar en grupp amerikanska soldater, kända under smeknamnet the ”the Basterds”, i området. Ledda av Löjtnant Aldo Raine, även känd som ”Aldo the Apache” av sina fiender, är de osedvanligt hänsynslösa mot sina fiender, tar inga fångar och skalperar utan förbihåll de som inte märks genom att skära in en svastika i pannan på dem. Allt knyts till slut samman mot det slutgiltiga målet – Operation Kino där hela den tyska ledningen ska dö…

Jag är absolut ingen Tarantinofanatiker och finner honom inte vara fullt värdig den statuts han åtnjuter. Inte för att han är en dålig filmskapare egentligen utan snarare för att allt han har gjort och gör faktiskt inte är så fabulöst som ryktet säger. Tarantino är egentligen ingen filmskapare överhuvudtaget enligt min mening, åtminstone inte i första hand, utan ett filmfreak och en mycket skicklig imitatör. Han hittar sällan eller aldrig på något eget utan plockar russinen ur andras kakor sätter ihop dem på ett mycket stilistiskt sätt. Han har ett öga och en förmåga att analysera fram essensen i det han vill presentera och det är väl det som fått honom dit han är idag.

Det här är inget undantag och även om jag inte sett filmen titeln uppenbarligen anspelar på och således inte kan göra några andra jämförelser än detta känner man igen mycket från andra filmer. Det är inte nödvändigtvis stulet rakt av från den och den filmen men onekligen är det miljöer, atmosfärer och så vidare som redan använts tidigare. Tarantinos mise-en-scène är som vanligt magnifik och det visuella våldet är under stundom mycket explicit. Blodet skvätter åt alla möjliga håll, men utan att skapa några komiska effekter.

Som vanligt berättas också historien inte helt linjärt (även om de inte sker i uppenbar oordning) utan i kapitel. Det är ett spännande grepp även om det inte är unikt på något sätt. Det möjliggörs om inte annat att göra de olika delarna, eller kortfilmerna eller vad man ska kalla det för, mer koncentrerade och tydliga. Man behöver inte lägga energi på detaljer som ska knyta ihop den ena scenen med den andra på samma sätt. Dessutom ger det möjligheten att blanda olika stilar och sätt att berätta en historia på, allt ifrån nästan dokumentariska inslag till ren exploitation. Självklart skapas det ändå en helhet av detta när karaktärernas banor och intentioner till slut korsas med varandra.

Jag tror ingenting är slarvigt gjort i den här filmen och jag tror att allting verkligen ser ut som det är meningen enligt Tarantinos vision. Brad Pitt spelar över så in i helvete av en anledning och textskyltarna är förmodligen ett sätt att knyta an till filmer som Inglourious Basterds imiterar på ett eller annat sätt. Många olika stilar är blandade, ibland känns det som en hyllning till kalkonfilmerna även om det också i de mest stereotypiska stunderna är otroligt underhållande. Det spelas över och miljöerna är så förutsägbara att det bara måste finnas en poäng bakom det. Är det inte gjort med full medvetenhet skulle jag bli mycket förvånad.

Andra stunder är det mera en renodlad krigsfilm, med spionintentioner eller med en grupp soldater (The Basterds) bakom fiendens linjer. Samtidigt kan det vara en film om judeförföljelse och faktiskt ha ganska allvarliga undertoner mitt bland all exploitation. Jag vet inte om det är denna fantastiska blandning som gör att filmen faktiskt är intressant från första rutan till den sista. Det borde inte vara så här intressant egentligen, men någon gör att det är det ändå och jag vet inte riktigt vad. Det finns en närvaro i filmen som tilltalar mig även om det hela tiden balanserar på gränsen mot att bli ytterst fånig. Och även när denna gräns passeras lyckas den hålla sig fånig på rätt sätt.

Filmens stolthet, åtminstone när det gäller skådespeleri måste vara Christoph Laurent som spelar ”Judejägaren” eller Överste Hans Landa. Han lyckas vara briljant precis hela tiden och är en fängslande karaktär. Brad Pitt är väl bra också egentligen men jag kan inte riktigt förlika mig med hans överspel. Som jag tidigare konstaterade tror jag inte ett dugg på att det är hans fel, utan att det ska vara så enligt Tarantinos vision, men det blir lite för mycket och det blir lite tramsigt i längden. Less is more skulle man kunna säga här. Killen som spelar Hitler – Martin Wuttke, gör också ett riktigt bra jobb och är väldigt porträttlik sin förebild. Han framställs precis lagom galen för att förlöjliga nazismen lagom mycket. Dessutom medverkar ett antal andra kända namn i rollistan. Mike Myers, som jag vanligtvis inte tål överhuvudtaget lyckas riktigt bra, Eli Roth, Diane Kruger och Julie Dreyfus för att bara nämna några.

Slutligen vill jag säga att atmosfären känns väldigt lik den som återfinns i de europeiska filmer som Tarantino uppenbarligen haft som förebilder och inspirationskällor. Och filmen i filmen ”Nations Pride” där Fredrick Zoller skjuter ner hundratals fiender är förresten en fullständigt briljant imitation av tysk propagandafilm!

Mycket underhållande!

8/10

Recension: Hostel III

Hostel III

Regi: Scott Spiegel

2011

Horror

Under en svensexa i Las Vegas blir de fyra vännerna uppraggade av ett par snygga damer som lockar dem med sig till en klubb långt utanför stan. De får möjlighet at leva ut alla sina fantasier men morgonen efter saknas en av dem. De andra söker med ljus och lykta men lyckas inte hitta några spår. I alla fall inte till en början men allt eftersom pusselbitarna faller på plats kommer de ett steg närmare sanningen om hans öde. Snart befinner de sig alla inlåsta i källarvalven där rejäla vaktar avlägsnar dem en efter en. Föga anar de den underhållning som väntar dem, en sadistisk förströelse där de är offren…

Oavsett vilken inställning man har till de två första Hostel-filmerna, om man älskar eller hatar dem eller inte bryr sig speciellt mycket alls, så kan man inte förneka at Eli Roth skapade en ny trend i och med första filmen. Uppföljare ligger väl i tiden mer än någonsin så det är knappast förvånande att det nu kommer en tredje film i franchisen. Personligen har jag tagit första och andra filmen till mig i efterhand, när jag förs stiftade bekantskap med dem, framförallt första filmen var jag måttligt imponerad. Således var jag oerhört nyfiken på den här. Delvis också tack vara att jag tycker att det här är ett av de få tillfällena när uppföljaren faktiskt har varit bättre.

Skulle det här då visa sig vara ännu bättre? Nja, på sätt och vis kan man kanske säga det, men ändå inte. Det är en snyggare film och det finns, åtminstone i filmens första halva, en hel del situationer designade att lura oss – publiken att tro att saker och ting förhåller sig på ett helt annat sätt än vad det sedan visar sig göra. Man slänger helt enkelt ut vilseledande skådespeleri och berättarteknik. Jag gillar greppet och det gör att man blir lurad ett par gånger när man tror att man vet vad som kommer att hända och vilka som är ”skurkarna”. Det är kanske inte helt logiskt alla gånger men det gör inte så mycket, det blir pluspoäng för försöket att skapa något annorlunda i alla fall!

Men samtidigt är den snyggare filmen mera tillrättalagd och mindre ”skitig”. Det är inte samma fokus på tortyr i mörka fängelsehålor som det var till exempel i tvåan. Faktum är att det inte är mycket tortyr överhuvudtaget, visserligen är det säkerligen en plågsam död offren går till mötes men det känns inte som att det är för lidandet skull utan för dödandet. Det blir, visserligen plågsamma, rena avrättningar av det istället och det kanske inte var lika kul. Dessutom sker det i ett upplyst rum bakom en glasskiva med publik utanför, en publik som men snillrik apparatur kan satsa pengar på vad som ska hända i ”avrättningsrummet”. Vilka metoder som kommer att användas och hur offret kommer att reagera.

Kort sagt känns det som om den här uppföljaren har tagit ett litet kliv åt sidan när det gäller den ursprungliga idén. Man har förstås behållit det mesta, den hemliga ”Elite Hunting Club” med tatueringar etc. men ändå gjort det lite annorlunda. Det är inte lika gruvligt och inte lika revolterande i sin framtoning men trots detta ändå en värdig uppföljare, bara lite annorlunda.

Recension: Hostel 2

Hostel 2

Aka: Hostel: Part II

Regi: Eli Roth

Horror

2007

Tre unga konststuderande tjejer åker på en liten resa till Slovakien för att festa. De njuter av livets goda och unnar sig allt gott oavsett vilka tår de trampar på längs vägen och är allmänt bitchiga, åtminstone är någon av dem det. Snart är de dock föremål för en auktion där de är objekten och de säljs mot sin vetskap till högstbjudande. Detta är en mycket lukrativ och vidsträckt affärsverksamhet där mycket rika människor får chansen att mot betalning tortera och mörda. Semestertrippen förvandlas till en mardrömsresa där de äckligt rika kan förverkliga sina innersta sadistiska fantasier och mest perverterade drömmar med dem.

Jag kan väl inte påstå att jag var så där jättefrälst i Eli Roth första installation i serien och strikt talat är väl den här egentligen inte så där jättebra heller. Det finns dock några förmildrande omständigheter som gör att filmen faktiskt hamnar på godkänt i slutändan.

För det första så utnyttjar man att det här faktiskt är en uppföljare till en ganska omtalad film, alla vet vad som ska hända, vilket gör att eventuella överraskningsmoment är tämligen bortkastade. Istället väljer man att berätta mycket av historien från förövarna/kundernas synvinkel. Mystiken är borta men de hindrar inte att man får till parallellhistorierna ganska bra på detta sätt. Det är heller inte helt självklart i vilken riktning alla karaktärerna kommer att utvecklas i och det är ju skönt att de finns lite okänd mark att filosofera lite kring under tittandet.

Men samtidigt används det på tok för mycket klichéartade lösningar för att få ihop historien och knyta till säcken. Detta känns krystat och är en klar besvikelse, man har sett det förr och skulle önska att Eli Roth kunnat skriva ett mer komplicerat och innovativt manus. Grundhistorien är det inget fel på men i slutändan blir det lite tjatigt. Dessutom kan man inte komma ifrån att många av karaktärerna är otroligt stereotypa även om det faktiskt är förvånansvärt välspelade.

Effektmässigt funkar filmen väl, fast med handen på hjärtat hade jag faktiskt önskat mig mer och råare våld. Det är rätt mycket uppbyggnad, som visserligen fyller sin funktion, men ett par något mer utstuderade scener hade inte skadat. Troligen kommer dock den som är mera ovan att handskas med den här typen av våldsamma filmer att se betydligt mer än jag (och kanske även betydligt mer än vad som faktiskt visas) då hjärnspöken av det slaget inte är helt ovanligt i sådana här sammanhang. Det mest kända exemplet på detta fenomen är väl Texas Chainsaw Massacre – 1974, men det är en annan historia…

Tillagt ett par år senare:

Jag recenserade Hostel 2 redan för ett par år sedan men när jag läser igenom den med dagens ljus tycker jag nog att jag var lite orättvis mot filmens kvalitéer. Inte för att det är någon mästerlig film på något sätt men den är klart mycket bättre än första filmen i alla fall! Historieberättandet är bättre och skådespelarinsatserna är också bättre! Det är inte alls en lite seg film som föregångaren och Eli har lyckats skapa lite sympati i historien den här gången och det är positivt att se hur de båda filmerna följer på varandra. Det är faktiskt ganska sällsynt att man lyckas fortsätta en historia så pass följsamt utan att det blir långsökt och löjeväckande! - 7/10

Recension: Hostel

Hostel – Den som varit uppmärksam har på senare tid kunnat läsa om hur jag gett mig på filmer som jag minns som ganska dåliga för att se hur de står sig i dagens ljus, så att säga. Ofta har minnena varit ganska korrekt överensstämmande med vad jag tyckt vid återseendet, men så finns det ett par undantag, den här till exempel! Jag mindes den som en rätt usel film som i princip var hur seg som helst hela tiden och som ”bara” ägnade sig åt utstuderat våld hela tiden. När jag återsåg den idag kunde jag konstatera att det faktiskt inte alls är särskilt mycket explicit våld i den, man luras nog att minnas mer än vad som faktiskt förekommer. Däremot var filmen fortfarande seg och ganska så förutsägbar. Huruvida detta beror på att jag trots allt har stora delar av filmen i bakhuvudet eller inte ska jag låta vara osagt. Jag kunde dock se en lite större bild av händelseförloppet den här gången. Jämförelser med annan människohandel, prostitution och sexindustrin är tydliga och det är väl det som gör filmen till vad den är kanske. Det finns helt klart en sensmoral inblandad även om narrativet är vad man kan förvänta sig av en film producerad i USA. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Cabin Fever - 2002 - Överanalyserar jag?

Det här är en av de filmer som jag minns som högst medioker utan att minnas en enda detalj om handlingen. Jag bestämde mig därför för att se om filmen och kolla om den verkligen var så dålig som jag mindes den eller inte. Tyvärr måste jag konstatera att det faktiskt var en särdeles intetsägande film. Man väcker inte liv i någon nyfikenhet och är tämligen ointresserad av hur det går för de inblandade. Manuset är korkat och filmen slarvigt utförd. Det känns inte riktigt som om nybörjaren Eli Roth har riktig kläm på hur man berättar en historia på ett effektivt sätt. Men visst, några effektiva scener finns det väl i filmen. Makeupeffekterna ser riktigt bra ut och framåt slutet tycker jag mig också se referenser till ett par andra filmer – med Romeros Night of the Living Dead i spetsen, men det är kanske så att jag överanalyserar? – 4/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm