Cannibal Fog – 2015 – oerhört makabert

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns helt klart premisser som är intressanta här. Skådespelet är heller inte så dåligt även om det förstås är ganska skiftande på den fronten. Kim Sønderholm gör den mest stabila insatsen i mitt tycke. Jag vill inte påstå att det är klasskillnad men han känns mer äkta på något sätt. Det kanske är danskan han talar, jag vet inte…

Eftersom det här är en screener är jag inte helt säker på vad som sägs i vissa scener där det talas på ett språk jag inte behärskar. Men oavsett om det är textad eller inte så går själva budskapet fram. Tänk att man har lyckas få matlagning så sexigt! Det är förstås bara första steget på vägen mot målet i den här erotiskt laddade filmen. Slutmålet är förstås sexuell extas genom kannibalism! Det låter ju oerhört makabert eller hur?

Jag hade önskat att filmen kunde ta sig lite mer på allvar. Förutsättningarna är goda med en sådan historia. Nu tycker jag att det slarvas bort lite i försök till satir eller annan komik. Varför finns det en lust att lustiggöra sig över sådana här perversiteter? Håll det allvarlig och försök chocka publiken istället. Det är min åsikt!

Naturligtvis går det inte att komma runt likheterna med ”den tyske kannibalen” Arwin Meiwes. För ovanlighetens skull överträffar verkligheten dikten.

5/10

Cannibal Women in the Avocado Jungle of Death – 1989

Det här är en film som jag haft på ”vill se” listan i många år. Kanske beror det på den fantastiska titeln, vad vet jag? Kanske beror det på att man inkluderat ordet ”Cannibal”. Hur som helst har jag inte hört mycket gott om filmen. Den ska inte alls motsvara förväntningarna hos dem i min bekantskapskrets som har sett den. Frågan är bara vilka förväntningar på en film med en sådan titel man bör ha?

För min egen del, efter att ha läst filmens synopsis, trodde jag att det var en film med kannibaltema. Jag förväntade mig amazonkvinnor och jag förväntade mig en hel del våld och en smula sleaze. Det handlar trots alls om hur de amerikanska myndigheterna får en framstående etnolog att söka efter en mytomspunnen stam – Pirayakvinnorn. Dessa lär enligt legenden äta upp sina män efter fullbordat samlag, likt den svarta änkan hos spindlarna.

Det som följer är absolut inte seriöst menat som jag trodde. Det hade på något sätt varit roligare om filmen hade varit allvarligt menad och fallerat på kalkonvärden. Fast det är en underhållande film ändå. Det är uppenbart en film menad som komedi, vilket jag inte hade räknat med, som driver med könsrollerna. Eller rättare sagt med de som till varje pris vill banda in könsrollsdebatten i alla frågor. Jämställdhet är förstås den rätta vägen men ibland kan det bli lite löjligt att debattera om det. Män och kvinnor är inte lika, så är det bara.

På något sätt finner jag det vara en drift med Indiana Jones filmerna. Det är i alla fall den typen av äventyr det bjuds på. Fast med tanke på humorn kanske Allan Quartermain-filmerna känns mer adekvata som jämförelse. Det är ibland lite på gränsen av för tramsigt när det gäller slappstick och sådana saker men jag tycker att karaktärerna funkar ganska bra trots allt. Shannon Tweed spelar det som får betraktas som huvudrollen, den intellektuella etnologen som visserligen är feminist men som inte vill utrota männen från mänskligheten och som inte har något intresse av att höja kvinnorna till en nivå över männen.

Med på sin expedition har hon Jim som spelas av Bill Maher och är en riktig chauvinist. Fast ska sanningen fram så är han inte riktigt så tuff som han tror att han är. Det känns också som att han vet att han inte lever upp till de manliga förebilder han säger. Han är egentligen ett stort skämt och en toffel. Slutligen har vi Bunny som liksom namnet insinuerar är en blåst blondin. Hon gestaltas av Karen M. Waldron. Det är en härlig trio som i sig driver med allt vad könsroller heter samtidigt som de personifierar den och ironiserar sig över den. Bland Pirayakvinnorna finner vi Adrienne Barbeau som ledare. Hon är riktigt bra i filmen och jag har förresten inget emot de andras insatser heller. Det är bara om man prompt måste ta filmen på allvar som man kan reta sig på överspel etc. Jag tror dock att den ser sig själv med en ganska stor glimt i ögat.

Det kunde ha blivit en riktigt smart film om manuset hade varit lite mera genomtänkt. Nu blir det mest en humoristisk avokadosoppa av den. Hade man bara vetat var man skulle sluta skämta och lägga in ett och annat allvarligt inlägg i debatten istället…

5/10

Trailer: The Green Inferno - 2014

Jag ser grymt mycket fram emot den här!

Spider Baby - 1969 - Galenskaperna har aldrig varit mer rysliga!

Spider Baby

Regi: Jack Hill

1969

Horror/Komedi

En mycket sällsynt sjukdom som gör de drabbade till ruttnande kannibaler är filmens grundidé. Detta är nämligen just den sjukdom som filmens huvudpersoner: Elizabeth, Virginia och Ralph lider av. Det är en ärftlig sjukdom orsakad av inavel och deras föräldrar och övrig släkt har redan dukat under för den. De tas nu omhand av familjens trogna chaufför som gör allt för dem. Nu får de dock besök av några avlägsna släktingar, så avlägsna att de inte har drabbats av den genetiska sjukdomen och bara är ute efter ett saftigt arv! Snart inser de att de inte borde ha kommit då syskonens nät kastas över dem och en efter en faller offer för ond bråd död!

Det finns ett par skådisar i den här filmen som får en att höja på ögonbrynen! En för att han redan var ett stort kultnamn vid filmens tillkomst, en föredetting nästan. Och en för att han senare skulle bli synonym med Rob Zombies House of 1000 Corpses och The Devils Rejects. Det handlar förstås om Lon Chaney Jr. och Sid Haig! Båda gör mycket bra ifrån sig och så gör även de flesta av de andra i skådespelarensemblen, framför allt systrarna som är de galnaste av alla!

För det är onekligen en film som fokuserar på galenskap. Det är en film med en väldigt knepig atmosfär och det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Det säger jag inte som något negativt, snarare tvärtom, det finns alldeles för många skräckkomedier som inte vet när de ska sluta tramsa och det här är verkligen inte en av dem! Den är synnerligen genomtänkt och det känns som om varenda scen tillför något till helheten. Både systrarna och Ralph är klart intressanta personligheter. Vid en första anblick kanske Ralph känns som den mest utflippade av dem, den där sjukdomen har gått längst, och det kanske är så men det är definitivt systrarna som är de mest skrämmande. Man vet aldrig riktigt var man har dem och det känns som om de kan vända på en femöring och skifta humör på ett ögonblick.

Trots detta känns det som om de hela tiden manipulerar sin omvärld, det vill säga middagsgästerna och till och med deras beskyddare. Om de förstår sambandet mellan orsak och verkan är osäkert men att de, trots sin ålder, leker och inte riktigt förstår verklighetens problem är helt uppenbart.

Jag nämnde tidigare att det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Vad består då humorn i? Ja, det är faktiskt svårt att säga. Det är en makalös stämning som minner om mer traditionella skräckkomedier och det är väl egentligen det som är komedielementen. Kanske kan man hävda att det finns mindre klichékomik inbakad också men jag vet faktiskt inte om jag kan sätta ord på det. Det är lite matinékänsla över den men vi måste samtidigt komma ihåg att det är en film från 1969. Den är tämligen blodsfattig men innehåller ganska rejäla spindlar som kan få vilken arachnofob som helst att rysa längs hela ryggraden!

Det är definitivt en film som är gjord med kärlek och det är kanske en av de främsta sensmoraliska behållningarna också. Fotot är svart/vitt och mycket vackert. Jag tror inte att filmen skulle ha fungerat om det hade varit gjord i färg, Lon Chaney Jr. är fullständigt nödvändig för resultatet och totalt sett är det en mycket underhållande film. Sinnessjuk skulle man skämtsamt kunna säga…

Tommy Söderberg

Recension: Junkyard Dog - 2010

Junkyard Dog

Regi: Kim Bass

2010

Thriller

Audra ringer efter en bärgningsbil efter att ha kört bensinslut på väg till en halloweesfest. Det var förmodligen det sista hon skulle göra eftersom hon istället för en bärgningsbil hamnar i klorna på ett fullständig galning. Han stänger in henne i ett hål i marken där han planerar att förvara henne till månaden är slut, sedan ska hon gå samma öde till mötes som alla de andra flickorna som suttit inspärrade i en månad. Hon ska bli mat till nästa offer!

Strax före att jag började titta på den här filmen läste jag ett negativt omdöme som mer eller mindre baserade sig på att det var för mycket som visades i filmen. Då det är frågan om en kannibalistisk seriemördare kan jag förstå att alla kanske inte riktigt klarar av att se det som hör ihop med detta, men för mig väcktes istället intresset… När man läser om att offret ska tvingas äta människokött i sadistiska lekar känns det som att någon äntligen tagit ut svängarna kring tortyrfilmen och tagit dem ett steg längre utan att det för den skull ska bli löjlig splatter av det hela.

Och splatter är det verkligen inte. Vad personen som uttalade sig om att man skulle få se för mycket har för tidigare erfarenheter vet jag inte men för en luttrad filmrecensent var det i alla fall inte mycket att komma med. Visst, man få se kött… att det är människokött får man tänka sig även om det vid något tillfälle ser ut som att seriemördaren, våldtäktsmannen och kannibalen matar sig hund med tutte. I en annan scen ligger ett öga överst på portionen.

Eftersom som gärningsmannen är känd för oss är jakten på honom inte speciellt spännande. Så när FBI skickar ut en agent, eller specialagent för att vara exakt, vet vi redan att hon kommer att fånga honom till slut, det är bara frågan om när. Några vändningar som skulle kunna ställa till det för slutet på historien sker dock och FBI agenten blir även hon fånge hos den kannibalistiske galningen. Han planerar att använda henne som nästa månads offer men den hårdbarkade agenten kanske inte är lika lätt att ha att göra med som en ung tonårstjej alla gånger.  Det blir en styrkekamp mellan FBI agenten och mördaren där utgången är självklar, det är som sagt bara frågan om när och i och för sig också hur det ska gå till.

Jag tycker den är tillräckligt otäck för att vara underhållande trots att man vet hur det kommer att gå (vilken thriller vet man inte det i?). Är man intresserad av seriemördarfilmer tycker jag absolut att man ska ge den en chans. Skådespelarna är väl inga kandidater för någon Oscar men de fungerar bra i sina roller och jag har inget att klaga på när det gäller regin heller. Det är helt enkelt en lagom bra film för att inte bli besviken men inte en så vass att den kommer att lämna några bestående intryck i flera år framåt.

7/10

Recension: Primitif aka Primitives - 1978

Primitif

Aka: Primitives

Regi: Sisworo Gautama Putra

1978

Drama/Horror

Tre antropologistudenter: Tommy (Johann Mardjono), Rita (Enny Haryono) och Robert (Barry Prisma) och deras guider färdas in i djungeln för att studera primitiva stammars beteenden. Dock anser de att stammen som de besöker inte är primitiv nog och att de behöver ta sig djupare in i djungeln för att lära sig något riktigt häpnadsväckande och nytt, det är riktiga vildar de är ute efter. Motvilligt (och efter att ha blivit mutade med stora summor pengar) går guiderna med på detta. Målet är att finna den mytomspunna kannibalstam som enligt sägnerna ska finnas i området och att återkomma till civilisationen med bevis för dennes existens. Plötsligt slås dock deras flotte sönder i floden och de blir separerade. Rita och Robert fångas av de kannibaler de gett sig ut för att finna medan Tommy och guiderna irrar runt i djungeln för att hitta sina kompanjoner.

Jag vill inte påstå att det här är den första kannibalfilmen någonsin, men visst är faktumet att den är gjord två år före kungen bland kannibalfilmerna – Cannibal Holocaust, en smula intressant. Det är nämligen så att om man jämför, kannibalfilmer emellan, finns det egentligen inget nytt i den här som man inte sett förr. Vilket ju snarare betyder att det är, framförallt de italienska, ekvivalenterna som lånat från den här indonesiska rullen och inte tvärtom.

                        

Dock finns där en markant skillnad, och det är hur den ”civiliserade människan” framställs. Vi har ju ofta sett hur kulturkrockarna ställer till det, framförallt gäller detta det två giganterna på området, tidigare nämnda Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox, där inkräktarna – den vite mannen, i princip får skylla sig själva och egentligen är den brutalaste av de två grupperna. Så icke här, visserligen gör studenterna intrång på vildarnas territorium, men jag finner inget som talar för att de på något sätt skulle förödmjuka, förnedra eller på annat sätt förtrycka infödingarna och i och med detta vara lovliga byten för hämnd.

Detta är också något som gör filmen oerhört intressant. Det känns som om den kommer närmare sin beskrivning av de primitiva vildarna än sina mer kända italienska motsvarigheter. Det känns mer äkta helt enkelt! Självklart är det svårt att sia om eftersom mina självupplevda erfarenheter i indonesisk djungel är ytterst begränsade, jag har heller ingen lust att empiriskt utöka mina kunskaper inom detta område…

Men samtidigt som verklighetsfaktorn tycks mer korrekt försvinner också lite av den problematisering med kulturell bakgrund som förgyller andra filmer i genren. Redan nämnda filmer hör naturligtvis dit men även filmer som till exempel Umberto Lenzi’s Man From Deep River som för övrigt kom redan 1972. Det blir en rakare och mindre tillkrånglad berättelse på gott och ont. Ibland kan ju detta vara skönt men ibland vill man ha en intellektuell utmaning när man kollar på film också. Det beror vilket humör man är på alltså!

Något som också hör rafflande djungelfilmer till, kannibaler eller inte, är djur som antigen slåss mot varandra och/eller slaktas av mänskliga händer. Detta är inget man har snålat på här, även om det främst gäller bilder av den första typen. En varan slåss mot en orm, en krokodil mot en leopard och så vidare. Det är ganska uppenbart att dessa scener är lånande från andra dokumentariska alster snarare än att de är en nyinspelad del av Primitif. Detta är väl egentligen enbart positivt då man då slipper hela den diskussion, som ofta förekommer i sammanhangen om djurvåldet verkligen är nödvändigt och/eller djurplågeri.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tillägga det paradoxala valet av musik i filmen inledningsscener. Samtidigt som kameran fångar djungel och försöker skapa denna atmosfär spelas musik av den tyska synthgruppen Kraftwerk, och som inte det vore nog, låten – The Robots!

Klart sevärd rulle!

Recension: Man From Deep River - 1972

Man From Deep River

Regi: Umberto Lenzi

1972

Äventyr/Drama/Horror

John Bradley (Ivan Rassimov) som färdas på den stora floden på jakt efter några fina undervattensbilder fångas av en liten stam infödingar, som på grund av hans våtdräkt och simfötter verkar tro att han är en fiskmänniska. De håller honom fången och han får utföra allehanda slavarbeten. Efter flera månader i fångenskap har tanken på flykt inte lämnat honom och när han får oväntad hjälp från en av infödingarna tar han chansen. Han hinner såklart inte så långt innan han blir upphunnen och i stridens hetta dödar han en av infödingarna. Detta gör otroligt nog att han möts med respekt av infödingarna och upptas i stammen. Men invigningsriterna är hårda, ska han överleva?

Både Ivan Rassimov och Me Me Lai var prominenta skådespelare i genren vid den här tiden, eller kanske snarare blev för det här brukar räknas som den första kannibalfilmen. Det är egentligen lite märkligt för bortsett från ett par små scener förekommer det i princip ingen kannibalism alls. I stället fokuseras på kulturkrocken mellan den ”civiliserade” vite mannen och den barbariske infödingen, vad de har att lära av varandra osv. Jag kan inte se någon nackdel i det och det tillför filmen det djup som mycket av genren saknar.

Dock framställs inte det vite som ond och infödingen som missförstådd eller hämndlysten i samma utsträckning som i t.ex. de mer kända Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Det är heller inte tvärtom utan helt enkelt olika kulturella utgångslägen, inget mer. Kannibalerna är istället en rivaliserande stam, fiender till dem båda.

Den nästan obligatoriska djurslakten finns med, men väldigt sparsamt och är inte alls särskilt påträngande. Det påstås dessutom i filmens början att den är inspelad på plats och att alla riter är på riktigt, bara handlingen är påhittad. Vi snuddar nu vid begreppet mondofilm och vad som ser ut att vara på riktigt och inte kan väl vara upp till var och en att avgöra.

Nu kanske det är dags att berätta lite vad jag tycker om filmen? Jo, till en början är den faktiskt lite småseg, kanske beroende på att man förväntar sig en massa äckeleffekter, men när man väl upptäckt att filmen klarar sig bra utan dem och dessutom till och med blir bättre utan dem, blir det bara bättre och bättre. Det här är något helt annat än den vanliga kannibalrullen och den påminner mer om westernklassikern A Man Called Horse än något annat. Ivan Rassimov är stark i sin roll och Me Me Lai ser både förförisk och söt ut, ett härligt gåtfullt och hemlighetsfullt leende. Allt insvept i riktigt tidstypisk musik.

Det här är ett gripande drama och när filmen slutar är i alla fall inte den här recensentens öga torrt – rekommenderas varmt!

Grimm Love aka Rohtenburg - 2006 - Inspirerad av den "tyske kannibalen" Armin Meiwes

Grimm Love

Aka: Rohtenburg

Regi: Martin Weisz

2006

Drama/Thriller

Katie Armstrong (Keri Russell) har precis valt ämne för sin uppsats. Att hon bestämde sig för det bisarra Hartwin-fallet som grund, var föga förvånande då detta har fascinerat henne under många år. Allt eftersom hennes undersökningar exponerar fler och fler sanningar av de kannibalistiska omständigheter som historien centrerar sig kring, hur kannibalen Oliver Hartwin (Thomas Kretschmann) och det villiga offret Simon Grombeck (Thomas Huber), träffades och gjorde upp sina makabra planer, desto mer besatt blir hon av fallet. Hon skyr inga medel i sin kamp att verkligen förstå vad som hände och vad som föranledde dådet. Snart uppvisar hon ett liknande levnadsmönster som sitt examensarbete, hon blir mer och mer isolerad och är snart helt i greppet på Oliver Hartwin arv…

Om det inte framgår tydligt nog här ovan så bygger den här filmen på samma verkliga historia som filmen Cannibal med Marian Dora i regissörsstolen. Nämligen den om kannibalen Armin Meiwes som satte in en annons efter ett offer, villigt att låta sig ätas – och fick inte bara ett svar! Jämförelser med Cannibal är väl därför oundvikliga även om jag ska försöka låta den här filmen stå på så egna ben som möjligt.

Till att börja med så berättas historien den här gången ur en åskådares perspektiv, det vill säga den som undersöker fallet inför sitt stora examensprojekt (Keri Russell). Att man lyckats få med en skådespelerska som Keri Russell i en så här pass makaber filmen är väl för övrigt anmärkningsvärt. Nu menar jag inte att hon skulle vara någon favoritskådespelerska eller ekvilibrist i sammanhanget, nej bara det att hon trots allt är ganska otippad under de här omständigheterna. Det här är ju trots allt en bra bit från TV-serien Felicity. Cannibal berättas jämförelsevis ur ett jagperspektiv och ur kannibalens synvinkel. Vilken variant som gör starkast intryck är väl en smaksak men något som jag verkligen gillar med den här filmen är på vilket sätt alla tillbakablickar smälter in i historien. Vi får följa både förövarens och offrets uppväxt och filmen tycks gärna vilja göra en psykologisk utvärdering av varför det gick som det gick. Det är förresten också en av filmens grundvalar, att utröna varför de bådas ensamhet blev så stor och vilka extrema förfaranden människan är villig att ta till för att komma ur detta utanförskap.

Jag vill nog också påstå att den här är något mer trovärdig i sin betraktelse än sin systerfilm, som möjligen är mer grafisk och blodigare, utan att ha någon egentligen information av vad det korrekta händelseförloppet (förutom det man kunna läsa i tidningen) är. Jag känner mer avsky efter att ha sett den här och även om förövaren och kannibalen framställs som lite mesig även i denna gestaltning vill jag nog påstå att det här är den starkare skildringen av de två. Det finns heller inte lika homoerotiskt laddade scener, med undantag av några kärleksfulla kyssar, i den här som koncentrerar sig mera på orsak än verkan.

Att Katie (Russell) blir mer och mer besatt av fallet kan väl tolkas som en reflektion av filmens egen publik. Att fascineras av det makabra dådet till den milda grad att man uppsöker och slukar mer än en filmatisering av händelsen talar kanske sitt tydliga språk. Om man är helt frisk som älskar att låta sig äcklas är väl upp till var och en att bedöma men jag rekommenderar naturligtvis filmen som den milstolpe inom kannibalfilmen den är och ser fram emot nästa motbjudande alster på ämnet!

Se den idag!

Recension: Consumption - 2007

Consumption

Regi: Richard Powell

2007

Horror

Vad som tycks börja men en romantisk kärleksmåltid förändras sedan till en mycket mer makaber tillställning, med en anrättning som torde ligga bortom de flestas referensramar. Både Professor George Klubbard och Claudia är dock fullt beredda att utföra sitt experiment. Empirisk forskning med betoning på okända sinnesstämningar och smakupplevelser som det är få förunnat att kunna skryta med.

Det är alltför svårt att skriva någon form av vettig recension av den här filmen utan att avslöja vissa vitala delar av handlingen, så nedanstående text kan innehålla spoilers! Läs på egen risk!

Det här är en kortfilm, inte längre än cirka trettio minuter, och som sådan har den en egen form av dramaturgi som inte direkt kan jämföras med långfilmer, åtminstone inte särskilt framgångsrikt. Historien berättas mycket intensivare och man har inte lika mycket tid på sig att bygga några karaktärer. Man kan beskriva en situation, men det där djupet som man kan få från längre produktioner saknas. Dessutom har den en mycket begränsad budget, vilket gör att man inte kan hitta på så mycket extraordinära detaljer. Men faktum är att det inte behövs heller! Tonen i filmen är förvisso amatörmässig men pendlar ändå emellan en iakttagande voyeurismisk känsla och riktigt ambitiösa underliggande värderingar och är fascinerande samtidigt som den är påträngande.

                                       

Skådespelarmässigt får jag inte riktigt grepp om filmen, det är först riktigt bedrövligt och känns som om vilken hemmafilmare som helst skjutit lite med videokameran och de initiala händelserna känns också ganska bedrövligt triviala. Sedan händer dock något! Inte för att det egentligen blir mer fart på skådespeleriet, men eftersom handlingen triggas upp och det utvecklas till en riktigt obehaglig stämning när det kannibalistiska innehållet blir fullständigt uppenbart, blir det också intensivare intryck från aktörerna. Jag skulle, rent handlingsmässigt, vilja dra paralleller till Marian Doras Cannibal där självaste Armin Meiws ligger till grund för historien. Här finns det förvisso inga homosexuella undertoner, och inga direkta heterosexuella heller, men kärleksmåltiden finns kvar och offrets egen villighet att gå med på hela proceduren.

Istället för sexualitet finns det istället en rejäl portion svart humor inbakad i historien. Humor som man kanske inte märker vid första anblicken, men som allestädes är närvarande. Det är ganska smart skriven dialog och även om man tidigt ser varthän det barkar blir man ändå lite chockad över händelsernas utveckling. Man blir, så att säga, överrumplad av det uppenbara, hur märkligt det än kan låta. Det är makabert och fullständigt vidrigt (i ordets positivaste betydelse) och kryddas med några riktigt bra, och chockerande, makeupeffekter. Blodet som rinner i strida strömmar ser dock inte riktigt autentiskt ut och får betraktas som specialeffekternas svagaste länk. Det verkar vara lite för tunt men det är kanske en petitess i sammanhanget, jag har sett mycket värre exempel i mina dar, den saken är klar!

Jag gillar det här, trots den något amatörmässiga produktionen, och ser den som ett måste för alla som gillar nihilistiska, kannibalistiska och motbjudande rullar. Den tar inte steget över gränsen och blir smaklös för sakens egen skull utan behåller båda fötterna på jorden och lämnar en känsla av hopplöshet och moraliska värderingar efter sig!

Recension: Cannibal Anthropophagous 2000 - 1999

Cannibal Anthropophagous 2000

Regi: Andreas Schnaas

1999

Horror

Ett antal människor, med olika bakgrund beger sig mot samma mål var och en från sitt håll. De är av olika anledningar på väg mot samma stad, en stad som mystiskt nog visar sig vara helt öde när de kommer fram. Någonstans i staden härjar en galen mördare som tar död på dem en efter en. Några försöker fly men det flesta dödas innan de vet ordet av. De sista av människorna beslutar sig för att gå samman och kämpa emot mördaren, en mördare som inte liknar nånting annat de tidigare stött på. Det är en gravt störd kannibalistisk man…

Känner ni igen handlingen? Detta är tysken Andreas Schnaas nyinspelning av italienaren Joe D’Amatos smått klassiska Anthropophagous från 1980. Det är inte någon komplex historia på något sätt men det är inte heller det som krävs i en film av Andreas Schnaas, som kanske är mest känd för sina Violent Shit filmer. Man kan säga att allt är en ursäkt för att få visa så mycket grafiska våldsamheter som möjligt. Tyvärr ser dessa våldsamheter inte bra ut hela tiden och en del makeupeffekter är pinsamt uppenbara.

Inte för att jag är ett så stort fan av originalet heller men det här ser emellanåt väldigt amatörmässigt ut, detta trots att Andreas Schnaas hade sin, dittills, kanske största budget någonsin. Jag tror att det kräver en speciell typ av tittare för att uppskatta den här filmen till fullo, eller kanske en rejäl fylla!

Vad finns det mer att säga om filmen då? Tja, det handlar ju om att visa så mycket i bild som möjligt, kanske är inte det alltid det bästa sättet att få fram sin poäng, men det är ju å andra sidan splatterfilmens sätt! Det är ofta viktigare än att t.ex. förklara huvudpersonernas inbördes relationer eller varför de egentligen strålar samman och möts på just den här platsen. Man skulle kunna säga att filmen består av scener som logiskt sett funkar var för sig men när de sätts samman och händelseförloppet ska bildas, finns det ingen egentligt logik i händelseflödet.

Att det här är en hyllning till Joe D’Amato framgår direkt av förtexterna och som sådan är den väl helt ok. Man ska få hylla sina hjältar och råkar dessa hjältar varit banbrytande inom udda och bisarr film så är det väl den här vägen man måste gå. Som självständig film eller som remake lämnar den tyvärr mycket att önska och inte mycket av den stil och finess som fanns i originalet finns kvar även om jag än en gång måste understryka att jag inte är något fan av den heller.

Recension: Cannibal Holocaust - 1980

Cannibal Holocaust

Regi: Ruggero Deodato

1980

Drama

Harold Moore (Robert Kerman), professor i antropologi, färdas till Sydamerikas ogästvänliga djungler i jakten på ett förvunnet filmteam. Trots miljön lyckas professorn och hans guider ta sig längre och längre in i den snåriga urskogen och hittar längs vägen också ledtrådar till vad som kan ha hänt de försvunna dokumentärfilmarna. Det är snart ställt bortom allt tvivel att ingen i kvartetten överlevt djungeln men några av deras filmrullar verkar ha klarat sig hos infödingarna. Professorn lyckas genom övertalning återfå filmrullarna och beger sig genast hemåt för att granska dem. Synen som möter honom är så chockerade att han gör allt för att förhindra den sändning TV vill göra av materialet.

Den lugna inledningsmusiken, ihop med de vackra djungelflygfotona, vittnar knappast om hur våldsam och brutal den här filmen egentligen är. Men filmen är ju ganska ökänd, så det lär väl inte komma som någon chock för någon, om jag säger att den innehåller mycket ultrarealistiskt våld. Faktum är att man ibland glömmer bort att det är en film man tittar på, då det finns väldigt få saker som skvallrar om att det här faktiskt inte är på riktigt och man blir alltså snart varse om att filmen inte är lika fridfull som inledningsscenerna insinuerar.

Det finns en dokumentarisk känsla över bildspråket som säkerligen förstärker närvarokänslan och att blanda in både naturbilder och vilda djur i handlingen är definitivt ett genidrag som bidrar till dokumentärkänslan. Jag brukar inte kommentera Dvd-utgåvors kvalitet men det här är helt enkelt för bra för att gå onoterat förbi. Ljusår bättre än den 7-8 handskopia jag såg av filmen i min ungdom och alla detaljer är chockerande tydliga.

Men vad hände egentligen filmteamet? Professorn undersöker och intervjuar kollegor och anhöriga och vad han får höra är inte vidare sympatiskt. Tydligen är de välkända för att iscensätta och fejka sina berömda dokumentärfilmer, något som blir allt mer tydligt för den upprörda professorn när han börjar gå igenom deras återfunna material.

Mondogenren får sig en rejäl känga i denna del av filmen och man kanske till och med skulle kunna gå så långt som att kalla det ett satiriskt påhopp. Filmteamet gör verkligen allt för bra bilder, till och med offrar sina egna för en bra film. En del av dessa grymheter ackompanjeras dessutom av samma lugna musik som inledningsvis användes och tillsammans med de grymma bilderna och att någon ur filmteamet utropar hur vackert det är, bildar en paradoxal effekt. Allt är sensationalism och illusionen av äkta återfunna filmrullar är fantastisk!

Det finns inte nog starka superlativ för att förklara min kärlek till den här filmen. Den är helt enkelt ett av filmhistoriens allra viktigaste och bästa verk. Den ifrågasätter vilka som egentligen är vildarna, infödingarna eller den vite ”civiliserade” mannen. Den väcker avsky och beundran. Ta bara den berömda sköldpaddsslakten som fortfarande väcker starka känslor till liv trots att filmen idag är över 25 år gammal. Få filmer har haft sån genomslagskraft på en hel subkultur och dessutom varit så hatad av sina motståndare.

Ett riktigt mästerverk!

Recension: Cannibal - 2005

Cannibal

Regi: Marian Dora

2005

Drama/Horror

2003 sätter tysken Armin Meiwes, en man med en livslång fascination av kannibalism in en annons på Internet. Han söker efter ett villigt offer som frivilligt vill låta sig ätas och hör och häpna! Han får faktiskt napp! Efter att ha växlat mejl med varandra en tid bestämmer de sig för att äntligen göra slag i saken och träffas. Det är en högtidlig stund för dem båda, offret som ska få sina innersta böjelser besannade och Armin Meiwes som äntligen ska få bejaka sina livslånga önskningar. Allt går bra, de dricker en kärleksfull kopp kaffe tillsammans, har sex och slutligen delar de på offrets penis som en sista kärleksmåltid.

Ibland är faktiskt verkligheten betydligt mera skrämmande än en uppdiktad historia. Att den här utomordentligt sjuka filmen bygger på ett verkligt fall gör att förväntningarna är uppskruvade på maximal nivå. I alla fall om man följt med någorlunda i rättegångsartiklar etc. om ”den tyske kannibalen” eller Armin Meiwes som han egentligen heter.

Tyvärr förmår inte filmen leverera samma motbjudande klump i magen som diverse artiklar om fallet gör och det är lite synd. För här har man faktiskt en historia som har en sällan skådad potential, åtminstone i kannibalfilmsgenren. Det är upplyftande att man äntligen tagit steget ut ur djungeln och ritualistiska och missförstådda urinnevånare. Missförstå mig inte nu, det är inget fel på dessa filmer, men de brukar egentligen behandla kannibalism väldigt lite och kulturkrocken mellan infödingarna och den vita ”civiliserade” mannen väldigt mycket.

Nåja, tillbaka till filmen… Vi får följa kannibalen genom lite udda och konstiga vinklar som förtydligar hur avvikande han egentligen är. Den här delen av filmen belyser också hans ständiga jakt efter kärlek, sin egen förvirring efter vad det är han egentligen vill ha och det avvisande han möter från sina kontakter. Undan för undan kommer han långsamt närmare sitt offer och det som till en början kan verka vara en långsam och trist utvecklingen av historien menar jag är en skickligt utförd karaktärsbyggnad.

Homoerotiken finns närvarande redan i den inledande delen av filmen men förstärks ytterliggare när väl kontakten mellan kannibalen och hans offer är tagen. Sexscener blandat med lusten av de båda männen att gå ett steg längre, nakenhet och kärleksfulla kramar och kyssar. De är lite väl ömma mot varandra och jag tycker att kannibalen faktiskt framställs som lite mesig och offret som den drivande kraften bakom dådet!

Hur som helst så är de följande effekterna från slakten och styckningen ganska väl utförda. Kanhända att det känns aningen överdrivet emellanåt men man har i alla fall inte fastnat i fällan att vräka på med rena splatterorgierna utan försökt hålla filmen på en realistiskt nivå. Troligen har filmen en starkare genomslagskraft för den som inte är van vid kontroversiella rullar men en luttrad filmrecensent som undertecknad hade velat känna ännu mer ångest efter att ha sett den här bisarra historien.

Amazonia - 1985 - en verklig historia?

Amazonia

Aka: The Catherine Miles Story

Regi: Mario Gariazzo

1985

Äventyr

Terminen är slut för Catherine Miles (Elvire Audray) som går på internatskola i London. Hon åker hem för att spendera sommaren med föräldrarna på deras ranch i Amazonasdjungeln. Under en båtfärd på floden, nära stora outforskade områden av djungeln, attackeras de och hennes föräldrar omkommer. Huvudjägare tar deras huvuden som troféer och Catherine som fånge till sin by långt inne i djungeln. Hon tvingas nu adoptera deras seder och med hjälp av krigaren Umukai (Will Gonzales) som blivit förälskad i henne lyckas hon överleva. Efterhand som chocken släpper och ju mer hon verkligen inser att Umukai verkligen älskar henne och har ett ädelt hjärta, desto mer upptas hennes sinne av flykt. När hon dessutom får lära sig att allt inte är som det verkar med föräldrarnas död tar hennes hämndinstinkt över fullständigt.

Den här filmen gör direkt anspråk på att berätta en verklig historia och att det vi ska få se är rekonstruerade händelser från Catherine Miles rättegång. Man går också så långt att man låter kameran filmen en påstådd intervju med den riktiga Catherine Miles vid Themsen efter som hon numera påstås bo i London. Det är ett lyckat grepp och blandat med rättegångsscener tvärsigenom hela filmen berättas historien på ett mycket dokumentariskt sätt. Kanske är det också därför man försökte haka på Cannibal Holocausts framgångar genom att betitla filmen som en uppföljare till denna succé. De har dock inget att göra med varandra.

Skulle du dessutom vara ute efter en renodlad kannibalrulle har du hamnat helt fel. Filmen innehåller nämligen ingen regelrätt kannibalism på något sätt och den enda referensen till sådana aktiviteter är en av de rivaliserande stammarna i området. Vad som däremot finns ganska gott ont är välutfört gore och en hel del nakna bröst också! Det hör väl ihop lite med genres natur och handen på hjärtat skulle det väl se ganska löjligt om infödingarna sprang runt med allt för mycket kläder på sig? Men makeupeffekterna är som sagt skickligt gjorda och de få gånger budgeten eller talangen inte räckt till löser man det genom listiga kameratricks så det ser bra ut i alla fall!

Men det här är en film som har mer än bara ytliga goreeffekter att frossa i. Karaktärernas inbördes relationer är intressanta och i vanlig ordning framställs ”vilden” som mer sofistikerad än den ”civiliserade” vite mannen. Det är också en film med fina naturbilder, både vackra och ovanliga miljöer och scener där t.ex. en leopard fångar en liten apa för att kalas på - allt för dokumentärkänslan och realismen.

Helt klart en av de bästa djungelfilmerna jag har sett och helt klart rekommenderar till den som är intresserad av sådant!

Island Fury

Island Fury – Eftersom mitt ex av Barracuda som jag nyligen skrev om är en så kallad double feature fick jag en film på köpet. Denna film var Island Fury, en film som utlovade både gangsters i jakt på sina pengar och kannibaler – allt på en öde ö. Eller nästan öde i alla fall eftersom den trots allt måste vara befolkad om där ska finnas kannibaler. Det låter ju som lovande premisser, eller hur? Tyvärr klarar filmen inte av att hålla riktigt lika mycket som den utlovar och av kannibalerna ser man inte ett spår. Åtminstone inte av mer traditionella infödingar som äter människokött! Möjligen kan man tolka fram en och annan kannibalistisk egenskap bland öns enda bofasta familj, men det är inget uttalat och man får inte se något av det slaget ske överhuvudtaget. Hur som helst så utspelar sig filmens handling parallellt i nutid och dåtid. Vi får följa huvudrollsinnehaverskorna och samtidigt se deras historia, för de har varit på ön tidigare och det var ingen trevlig vistelse. Och dessa tillbaka blickar, som tar upp alldeles för mycket av filmen, är ingen trevlig upplevelse för oss heller eftersom de flesta av skådespelarna är riktigt bedrövliga. I nutidsberättelsen försöker de åtminstone agera men i tillbakablicken verkar de bara ha gett upp och somliga tycks bara läsa sina repliker innantill. Riktigt dåligt är det alltså på detta plan och jag överdriver ingalunda! – 2/10

Du kan köpa filmen här: Axelmusic

Babysitter Wanted - 2008 - Upplägget är klassiskt.

Jag hade väl egentligen inga förväntningar överhuvudtaget på den här filmen. Att det var någon sorts horror eller thriller var tämligen uppenbart och det räckte för mig. Upplägget är klassiskt, först får man en teaser och sedan klipper man till personer som filmen kommer att handla om. Att den unga kvinnan, som handlingen sedan centrerar sig kring riskerar att gå samma öde till mötes är liksom själva grundtanken. Till en början fungerar konceptet ganska bra och det är lite halvspännande på ett förutsägbart vis. Klichéerna duggar tätt, men det kan ju ha sin charm också. Efter ett tag väljer man dock att avslöja ockulta detaljer för åskådaren som gör att filmen genast bli tramsig och inte längre går att ta på allvar. Man förstör filmens potential totalt och kvar blir bara något som kunde ha lyckats om man tagit till vara det som faktiskt fanns där. Nä, jag är ganska besviken! – 4/10

Köp den på CDON

Wrong Turn 2: Dead End

Wrong Turn 2: Dead End – För en tid sedan skrev jag om både Wrong Turn och Wrong Turn 3 här på bloggen utan att ha några som helst minnen från tvåan. Idag beslutade jag mig för att återknyta bekantskapen med den medan jag fortfarande hade de andra två filmerna i någorlunda färskt minne. Att jämföra den här med första filmen måste anses vara en skymf mot ursprunget av serien. Borta är all spänning och känsla av att det faktiskt skulle kunna finnas en plats djupt inne i den amerikanska landsbygden som skulle kunna vara en realistisk skådeplats för händelserna. Istället har man målat upp en bild av en realityshow, där några, mer eller mindre, osannolika karaktärer tävlar om en prissumma på hundratusen dollar. Naturligtvis stöter de på en inavlad familj som bor i området och som förstås tar död på den en efter en med yxa, pilbåge eller kniv. Sminket är väl hyggligt, men det känns också som att man tagit i lite för mycket när man skapat den vanställda lokalbefolkningen. Detta påverkar tyvärr filmen i en komisk riktning vilket kanske inte var riktigt meningen och ska man vara riktigt ärlig så är det lite tröttsamt att bry sig om vem som överlever eller inte till slut. – 3/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Wrong Turn 3: Left For Dead

Wrong Turn 3: Left For Dead – Det var kanske dumt av mig att se första filmen i serien Wrong Turn och inte tvåan precis före den här, men filmerna bör väl ändå kunna stå på egna ben om det ska vara någon klass på dem? Här har man försökt göra något annorlunda och det ska väl filmskaparna ha en liten eloge för tycker jag! Tyvärr blir det mest pannkaka av alltihop och en handling som mest påminner om House of Blood – några fångar som rymmer från en förolyckad fångtransport in i skogen. Självklart blandar man där in inavelsingredienserna som hör den här filmserien till, men det känns inte som om detta får lika stort utrymme som det borde. Det blir en mindre viktig del av handlingen så att säga och det var kanske inte den bästa lösningen. Makeupeffekterna på de inavlade jägarna som dödar de rymmande fångarna en efter en är bedrövliga och det känns helt enkelt lite för fånigt mest hela tiden. Någon skräck infinner sig aldrig även om själva goreeffekterna är riktigt bra det mesta av tiden. Ok skådespeleri, men inget som kommer att gå till historien. – 4/10

Köp den på Axelmusic!

Rovdyr

Rovdyr – Förvisso levererar den här norska filmen inget nytt till filmhistorien som filmer som Texas Chainsaw Massacre, Wrong Turn, med flera inte redan har gjort, men den gör det riktigt bra! Det betyder förstås inte att det är en kopia rakt av utan att det trots allt finns lite egna saker i den också. Jag vill inte gå in i detalj vad man har lånat och vad som är eget i filmen men låt oss säga att man i och med att man påstår att filmen utspelar sig 1974 har man gjort en referens till Texas Chainsaw Massacre, själva handlingen däremot påminner mera om remaken av nämnda film än om originalet. Någon som jag initialt hade problem med var språket, jag brukar generellt inte ha problem med språk som skiljer sig från mängden (där förstås engelska är det allra vanligaste i sammanhanget), men här störde jag mig lite på att jag nästan inte fattade ett enda smack av vad som sägs, och jag som brukar vara ganska bra på norska!? Nåja, eftersom nästan all väsentlig dialog ligger i början av filmen och att spänningen kommer fram under andra halvan gör det inte så mycket. Jag vill också påstå att det här är beviset på att man kan göra riktigt bra (och spännande) film med väldigt enkla medel, allt som krävs är några hyfsat bra skådisar, en skog och väldigt realistiska effekter, några av dem är rent ut sagt häpnadsväckande! – 8/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

Anthropophagous: The Grim Reaper - 1980 - D'Amatos mest ökända film!

Av någon outgrundlig anledning har den här filmen fått någon form av högre status i skräckfilmssammanhang. Det finns till och med en mer eller mindre regelrätt nyinspelning av tysken Andreas Schnaas – Cannibal Anthropophagous 2000 som jag också tycker suger ganska hårt. Handlingen är simpel, och heller inte olik flera av Joe D’Amatos andra rullar såsom Erotic Nights of the Living Dead eller Porno Holocaust. Några personer kommer till en öde ö där någon (eller något) väntar dem. I det här fallet handlar det om en skeppsbruten kannibal och så vitt jag förstår är några av gorescenerna i den här så mytomspunna att fansen nästan dreglar över dem. Det ser väl hyfsat ut, men jag vill ha lite mer kropp och själ än vad den här filmen lyckas leverera. Dock menar jag att den naturligtvis bör finnas i referensramen hos alla skräckfilmsintresserade filmtittare och att jag personligen trots allt hyser lite extra fascination för just Joe D’Amatos skapelser utan att jag egentligen vet varför. – 3/10