491 – 1964 – Jag tänker inte fastna i fällan!

För en gångs skull kan jag ”skryta” med att jag faktiskt har läst den litterära förlagan till filmen. Jag tänker inte fastna i fällan att påstå att boken är bättre än filmen för det är liksom inte riktigt min grej att hävda det med en dåres envishet. Det finns det ändå så många andra som gör. Men faktum är att boken, som skrevs 1962, har åldrats med betydligt bättre värdighet än filmen som gjordes ett par år senare. Framförallt är det teatersvenskan som stör mig. Man talade helt enkelt på ett annat sätt i filmerna vid den här tiden och det gör det svårare att ta till sig dem idag. Fast det är klart, man använde kanske inte dylik söderslang på teatern? Nåja, det låter styltat helt klart.

Annars måste jag säga att filmen är mycket trogen boken. Det är väl i och för sig ingen bok som torde vara särskilt svår att visualisera på film och det borde onekligen göra det hela enklare. Liksom i boken är huvudpersonen Nisse. Det är genom hans ögon vi ser händelserna och det är också han som står som berättare. Han beskriver hur han och några andra småbusar, ynglingar som hamnat i klammeri med rättvisan, lever tillsammans i ett kollektiv. Alltsammans är nån sorts experiment och de måste varje dag göra intervjuer på myndigheten kallad Sakligheten.

Det här var onekligen en kontroversiell film när den kom. Numera kanske ingen skulle höja på ögonbrynen åt den men det är något speciellt med den råa tonen som genomsyrar den. Det är inte överdrivet explicit våld om man ser den med dagens mått mätt men det finns inte tillstymmelse till humor i den. Den är totalt nattsvart!

Bland ungdomarna finns det väl ingen som utmärker sig direkt. Inte bland killarna i alla fall. Det är inget fel på deras insatser så klart och man får faktiskt en illusion av att de är riktiga busar. I rollen som Krister – föreståndaren, ser vi Lars Lind som en riktig mes. Hela filmen bygger lite på det temat – att systemet inte räcker till för att skapa ordning i ungdomarnas kaos. Kaoset skapar de själva. Andra notabla ansikten är Åke Grönberg men kanske framförallt Lena Nyman. Hon är alltid het men jag har nog sällen sett henne i en sån här seriös roll. Min största erfarenhet av henne har med Hasse å Tage att göra måste jag erkänna. Men här finns ingen humor, bara en nattsvart betraktelse!

7/10

Morrhår & Ärtor – 1986 – Papphammar och romantisk komedi

Gösta Ekman skrev, regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på. Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet. Trams säger jag!

Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son, men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.

Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand om mamman.

En blandning av Papphammar och en romantisk komedi alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och Margareta Krook som mamman men det finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.

Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro, när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned ljudet.

5/10