Elysium – 2013 – Matt Damon och Jodie Foster

För någon dags sen stod valet mellan den här och Oblivion med Tom Cruise. Valet föll på den senare. Det var emellertid helt omöjligt att släppa denna och jag visste att den inte skulle ligga länge innan jag tog tag i den.

Som Science Fiction är den ganska stereotypiskt dystopisk. Det är vad man i det närmaste skulle kunna kalla för postapokalyptiska miljöer även om tankarna kanske inte i första hand knyter an till en värld efter det stora kriget. I stället tycker jag att det är lätt att föreställa sig vår egen värld med den segregering som verkligheten bjuder på. Det handlar om de rika få, som bosätter sig i/på Elysium. Det är en värld som i det närmaste kan beskrivas som en konstgjord jättesatellit som kretsar kring jorden.

Resten av befolkningen är kvar på jorden som lätt kan jämföras med ett arbetsläger. I och för sig tror jag inte att filmen är politiskt menad men att dra paralleller till andra verk – 1984, Total Recall och Metropolis känns inte svårt. Det finns en totalitär makt som styr allt och det verkar onekligen vara pengarna som styr folkets uppdelning. Det är lite som vår egen värld, de rika västländerna blir ännu rikare medan tredje världen svälter. Man har möjligen svept in dessa fakta i en dramatisering men det är inte svårt att se igenom detta.

Jag trodde att det skulle vara en film som kändes som fiktion och fick något kvasirealistiskt. Jag är beskviken. Matt Damon, som gör huvudrollen är ok. Jodie Foster som styr Elysium, åtminstone bakom fasaderna är ok. I stort sett alla är ok faktiskt. Men inte mer än så. Det verkar inte som att det finns någon glöd i Jodie Fosters prestation i alla fall. Hon kanske inte har möjlighet att välja och vraka mellan rollerna men ska sanningen fram så var det länge sedan hon imponerade nu. Det är kanske dags att börja bruka allvar igen? Matt Damons rollkaraktär är allt igenom förutsägbar, liksom hela filmen är. Vi har sett allt förut!

Jag kan hitta element av Johnny Mnemonic, i det avseendet att den information som alla jagar finns i huvudet på Matt Damon. Det går onekligen att jämföra med diverse filmer som delar upp sin befolkning mellan rika och fattiga. De rika är vackra till det yttre men egentligen superonda och drar sig inte för att offra vem som helst för sin egen framgång. De fattiga å andra sidan har en motståndsrörelse och arbetar frenetiskt med att få systemet på fall. Kommer de att lyckas? Vad tror du?

Det finns scener som passar in i konceptet science fiction. Mest är det frågan om mekaniska, hydrauliska och tekniska hjälpmedel som kan skruvas fast vid människokroppen för att göra den starkare och snabbare. Antagligen är detta en förvändning för några av actionscenerna, som trots att de blir tröttsamma i längden faktiskt är rätt bra gjorda.

5/10

The Stranger Inside aka The Brave One - 2007 - Jodie Foster på hämndhumör!

The Stranger Inside

Aka: The Brave One

Regi: Neil Jordan

2007

Thriller/Drama

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) överlever med nöd och näppe ett brutalt överfall i en av New Yorks parker som kostar hennes blivande make David (Naveen Andrews) livet. Denna traumatiserande upplevelse gör att hon förlorar sig själv och istället blir någon annan, en främling för sig själv. En främling som, liksom före överfallet, vandrar omkring på nätterna i stadens alla miljöer. Dock finns det en viktig skillnad, hon är numera beväpnad och drar sig inte för att använda våld, eller ens för att döda, när hotfulla situationer uppstår. Hon har blivit en desperat kvinna besatt av hämnd!

Läser man ovanstående får man lite vibbar av hämndklassikern Death Wish från 1974 med Charles Bronson i sin paradroll, möjligen kan man hävda att den vanmakt Erica känner inför systemet när hon inser att hon har fått nog kan påminna en smula om Joel Schumachers smått briljanta Falling Down från 1993 och det är inte en helt felaktig tanke. Men framförallt känns faktiskt lite som om man upprepat just mycket av Death Wish här, man har bara vänt på genus och hämnaren heter inte längre Paul Kersey utan Erica Bain. Likheterna är många, inte minst det sätt hämnaren utvecklas på i takt med att våldsdåden ökar.

                                                  

Men det finns också skillnader, kanske inte så mycket i själva historien, utan mer i de mer emotionella delarna av filmen. Ta skådespeleriet till exempel. Jag ska inte sitta här och säga att jag inte gilla Bronson prestation, för det skulle inte vara sant, men Jodie Foster är en skådespelerska av en helt annan kaliber och hon tränger verkligen in under skinnet på mig. Hon har den där förmågan att påverka sin publik och man känner sympati för hennes situation på ett helt annan emotionellt plan och även om inte tårarna rinner i strida strömmar, händer det flera gånger att ögonvrån fuktas av hennes livsöde.

Hennes roll är också mångfacetterad och det är inte helt självklart om hon vill bli stoppad i sitt agerande eller inte. Hon är ute efter hämnd, men till vilket pris som helst? Hon resonerar med sig själv men är inte helt övertygad om hon gör samhället en tjänst som rensar ut de dåliga elementen eller om hon faktiskt är ett lika stort avskum som våldsverkarna hon hämnas på. Saken kompliceras ytterligare av den relation som får med den polis, (Terrence Howard) som först utreder hennes eget överfall, och sedan basar över utredningen av den räd dödsfall som hon själv ligger bakom. Det är väl ingen direkt kärlekshistoria, men de behandlar i alla fall varandra med djup respekt och en vänskap växer fram.

Jag gillar den här filmen och rekommenderar den gärna, tyvärr måste jag dock säga att slutet drar ner omdömet något. Det känns krystat och inte riktigt värdigt resten av filmens storslagna glans. En nödlösning bara för att få ihop filmens trådar eller helt enkelt att man inte vågade bryta för mycket mot den färdiga mallen och skapa ett mer revolutionerande slut.

Jodie Foster är dock som sagt strålande!

Jamie Lee Curtis i bilkrasch!

Det skriver kändisbloggaren Perez Hilton. Hon ska tydligen ha krockat med en BMW och körts till sjukhus. Hennes skador sägs vara lindriga och att Jodie Foster varit på olycksplatsen och hjälpt sin vän JamieLee Curtis ut ur bilen. Vi får hoppas att hon frisknar till!

Recension: Bugsy Malone – 1976

Första kontakten med den här filmen för min del kom troligen via Jodie Foster som medverkar. På DVDn, åtminstone på utgåvan som jag har är det hennes namn man försöker sälja filmen med. Lite orättvist kan jag tycka eftersom hon inte medverkar speciellt mycket! Istället är det regissören Alan Parkers känsla för musik som står i centrum, soundtracket är helt makalöst och även om Alan Parker inte bara gjort musikfilmer är det vad han är mest känd för i mitt hus i alla fall.

Alla roller spelas av barn, som visserligen är dubbade i de otaliga sångnumren, och det är en fabulös idé. Själva känslan av Noir infinner sig tidigt och även om det naturligtvis inte strikt kan sägas hamna inom ramarna för detta är det onekligen en stil som utforskas i och med denna musikalkomedi. Två gäng ligger i strid med varandra och de krigar genom att kasta grädde på varandra, eller åtminstone något som ser ut som vispad grädde. När det ena gänget finner ett sätt att med effektivt beskjuta de andra med gräddladdade vapen måste nya metoder till. Bugsy Malone är inte medlem i något av gängen – varken i Fat Sams eller I Dandy Dans, men blir hur som helst inblandad då han tar emot pengar för sina tjänster.

Men det är inte denna handling som gör filmen så trollbindande, det är och förblir musiken och hur den framförs i kombination med handlingen. Det här tillhör en av de få filmer då jag helt enkelt var tvungen att även införskaffa soundtracket. Det är helt magiskt, synd bara att rösterna inte alltid känns helt naturliga till barnens egna röster.

Så ska du bara se en film-noir pastisch med fantastisk musik och barnskådespelare i rollerna är det definitivt den här du ska se!

8/10

Soundtracket

The Blood of Others - 1984 - Jodie Foster är väl i och för sig bra..

Jag har alltid haft ett lite extra gott öga till Jodie Foster och hennes filmer brukar finna sin väg till mina hyllor på det ena eller det andra sättet. Den här har stått där under ganska lång tid utan att jag funnit mig motiverad nog att se den. Så här med facit i hand kan jag konstatera att den nog kunde ha stått kvar ett tag till… Jodie Foster är väl i och för sig bra, även om både hon och de andra skådespelarna spelar över en smula då och då. Historien känns dock tam och inte särskilt intressant alls. Motståndsrörelser och andra världskriget kan göras så mycket intressantare och den romantik som vävs in känns också helt malplacerad. Nej, behållning blir helt enkelt att det är kul att se bortglömda roller med Jodie Foster, Sam Neil och Michael Ontkean som åtminstone jag i första hand förknippar med Twin Peaks! 

4/10

Nim's Island - 2008 - En tillrättalagd Pippi Långstrump

Vad händer om man tar Pippi Långstrump, visserligen i något mer tillrättalagd version, och sätter henne på en öde ö. Ger henne några djur som bästa vänner, en pappa lika uppfinningsrik som McGyver och lika dedikerad till sin uppgift som självaste Robinson Kruse? Och om man sedan lägger till en äventyrshjälte skriven av en författare som knappast vågar gå utanför sin egen dörr (Jodie Foster) a la Sigourney Weaver i Copycat och inslag av Home Alone, där den lilla tjejen får chansen att försvara sitt hem mot en turistinvasion? Jo, man får en faktiskt ganska söt film även om den på pappret inte borde tilltala undertecknad nämnvärt. Visserligen kan jag inte förneka att Jodie Foster varit en favorit i åratal, men hennes senaste aktiviteter har kanske inte imponerat tillräckligt för att hon ska vara ett säkert kort längre. Här spelar hon dock ut hela sitt register och även om det här naturligtvis är en film som riktar sig till yngre åldrar lyckas hon göra rollen full rättvisa och faller inte i fällan att göra en schablonmässig karikatyr av det hon har att jobba med. En mycket underhållande film som ofta lockar till skratt! – 7/10

Flightplan - 2005 - Vore det inte för Jodie Foster...

Vore det inte för Jodie Foster skulle den här filmen troligen gå helt obemärkt förbi. Visst finns det delar av den som är riktigt bra utan hennes insats men de är lätt räknade. Resten av filmen känns alltför stöpt i samma standardiserade mall som så många andra actionthrillrar nuförtiden, där verkligheten eller förståndet hos huvudpersonen ifrågasätts. Detta funkar bra fram till ungefär halva filmen när det ställs bortom allt tvivel hur sanningen verkligen ser ut och vad som kommer att hända under filmens återstående del. Man hoppas in i det längsta att man ska ha fel och att filmskaparna ska lyckas överlista tittaren. Så blir dock inte fallet. En eloge skall ges till filmskaparna för att man vågade referera till det känsliga ämnet 9/11! – 6 /10