The Pervert Guide to Ideology – 2012 – Helt Unik!

Helt ärligt kan jag säga att jag inte har en aning om hur jag ska betygsätta denna. Det är en film som är så pass unik att jag aldrig sett något liknande och därmed inte har någon egentlig referensram. Det betyder inte att den varken är bra eller dålig, bara att jag inte kan sätta den i relation till något annat. Min resa genomfilmen far, så att säga, fylld av förvirring.

I scen efter scen resonerar Slavoj Zizek med oss om ideologi. Han använder kända filmer som exempel och placerar sig själv i händelsernas centrum. Vad är det egentligen för dolda budskap bakom de filmer vi tror oss har förstått sedan länge? Får man tro filosofen själv så har åtminstone jag inte mycket vetskap om vad jag egentligen har sett i mina dar, och hur det ska tolkas.

Som betraktelse är det en fullkomligt fantastisk film. Illusionen av att scenerna vi får se utspelar sig med en filosof mitt i dem är otrolig. Själva filosofin däremot är svår att bedöma. Jag vet inte riktigt om jag är på samma våglängd som Slavoj Zizek eller om jag helt enkelt är trög för mycket av hans resonemang går in genom ena örat och ut genom det andra. Hur mycket vettigt han än har att säga blir det för mycket efter ett tag. Själva idén är strålande men den håller inte hela vägen om man sa ta tristessfaktorn med i beräkningen. Det är udda och annorlunda, men för märkligt kanske.

Och för att återanknyta till vad jag började med så vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna betygsätta en sådan här film. Jag har inga som helst referenspunkter (mer än att jag har sett filmerna som scenerna är hämtade från). Det får helt enkelt bli att jag fegar ut och inser att hur jag än gör kommer jag inte att kunna sätta ett rättvist betyg. Jag får nöja mig med att konstatera att det är en fullkomligt fantastisk idé!

Red Nights – 2010 – Tycker ni att jag uttrycker motsättningar?

Att det här är en oerhört snygg och stilistisk film råder det inget tvivel om. Våldet, och det finns en hel del av den varan, är sensuellt och vackert trots att det är sadistiskt och brutalt. Avsaknaden av musik, utom musik som förekommer i filmens eget universum, gör att filmen får en helt annan stämning. Det blir mer spännande, mer motbjudande och vackrare. Lägg märke till att filmen vunnit pris för bästa musik och jag hörde inte ens den. Det betyder att den gamla tesen om att filmmusik som inte hörs är den bästa!

Tycker ni att jag uttrycker motsättningar så har ni helt rätt. För det är precis vad jag känner också. Till ytan är det en oerhört vacker film med alla epitet som jag nämnt ovan. Innehållsmässigt är jag inte lika imponerad. Faktum är att jag inte är helt säker på vad filmen egentligen handlar om. Det är klart jag kan följa händelseförloppet men jag tänker på karaktärernas motivation och sådana saker. Det är lite lummigt för min del.

Så här beskriver Njutafilms själva handlingen: Legenden berättar om en avrättare som skapade ett gift som gav död enbart genom njutning. Legenden verkar bli verklighet i nutidens Hong Kong när Catherine, en fransk kvinna, flyr dit efter att har mördat sin älskare och stulit en av hans antika artefakter.  Inuti föremålet visar sig dock ett elixir vara gömt, och det är inte vilket som helst. Plötsligt är Catherine en av den undre världens mest eftertraktade och i stor fara. Inte minst från den sadistiska Carrie.

Språket pendlar mellan franska och kantonesiska, med en gnutta engelska. På Imdb hävdar man även Mandarin men jag är inte så språkligt begåvad att jag kan skilja på dem. Kinesiska är kinesiska för mig – typ. Det spelar väl egentligen ingen roll, det bara framhäver att de inblandade är från olika platser i världen och att det finns en viss kulturell skillnad kanske.

Personligen tycker jag inte att den oerhört snygga ytan upphäver den ganska trista handlingen. Det blir aningen tråkigt efter ett tag. De fantastiska dödsscenerna väger förstås tungt och är filmens stora behållning. Ett par av scenerna är till och med så fantastiska att jag utan vidare kan påstå att det är helt unikt! Jag har aldrig sett något liknande förr!

5/10

Big Bad Wolves – 2013 – En stenhård film!

På Imdb står filmen kategoriserad som bland annat komedi. Men är det här en komedi så är den i varje fall inte rolig. Då är det frågan om den mest cyniska och nattsvarta humor man kan tänka sig. För mig är det snarare en thriller och ett starkt drama. Temat är pedofili, eller snarare jakten på en pedofil, en påstådd pedofil ska vi nog tillägga. Jakt är också lite missvisande för de personer som är inblandade behöver inte jaga honom. Det de är ute efter är att tvinga ur honom sanningen om var han har gömt sina offer.

Polisen har tidigt i filmen tag i mannen men missköter fallet så pass mycket att mannen släpps fri. Detta leder till att den ansvariga polisen suspenderas och i och med detta börjar sina egna undersökningar. Han är dock inte den enda som vill åt mannen. Snart flyttas handlingen till en mörk källare långt ut på landet. Här håller en tredje man den påstådda pedofilen fången för att få honom att berätta vad han vet.

Eller inte vet, för mannen bedyrar genom tortyren att han är oskyldig. Något som till slut gör att den suspenderade polismannen mjuknar. Han vill inte längre vara med om tortyren men kan inte backa ur utan att själv bli fången bredvid den torterade mannen. Det är ett dilemma förstås. Å ena sidan känner han ett osvikligt hat mot mannen som misstänks för de mest bestialiska pedofilmord man kan tänka sig. Å andra sidan slits han mot att följa lag och ordning.

Det är högintensivt och det blir aldrig tråkigt eller ointressant någon gång. Tittar man på film så mycket som jag brukar man ha en inre klocka som visar hur länge man har tittat. Det brukar stämma ganska bra. Är det är oerhört tråkig film blir man varse om att tiden inte gått fullt så fort som man trodde. Men här är det precis det motsatta. Tiden räcker inte till. Jag trodde att jag hade minst en halvtimme kvar när filmen visade sig vara slut. Så intensiv är filmen! Det finns ingen dödtid någonstans.

Språket är på hebreiska och regissörerna har tidigare gjort filmen Rabies som jag har skrivit om här på bloggen. Det påstods vara Israels första skräckfilm. Det här är ingen skräckfilm men maken till gastkramande känsla får man leta efter. Tortyrscenerna är bland det grymmaste jag har varit med om och utan att egentligen visa hur mördaren, pedofilen, torterat sina offer knyter sig magen på mig. Att visa något så motbjudande hade inte varit möjligt, det är knappt så man orkar med informationen som det är nu.

Det är en stenhård film. Brutal. Den är motbjudande och våldsam, men jag gillar den. Det är inte något alla bör se, det tror jag inte. Har du vad som krävs tycker jag att du ska se den men kom ihåg att jag varnade dig!

8/10

Kaninhoran – 1997-2009 – Nollbudgetfilm av Henrik Möller

När jag gjorde min första bekantskap med Henrik Möllers kreationer var det med den andra samlings DVDn Njutafilms gav ut – Ångesthunden och Malmö under vatten. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Tilläggas kan också att jag fick filmen gratis! Nu däremot, när jag ger mig i kast med den första samlings DVDn har jag pröjsat för den själv. Helt ärligt kan jag säga att jag bara har sporadiska minnen av Ångesthunden och de minnen jag trots allt har manifesterar sig som illa tecknade bilder med oerhört bisarra historier, berättade av Möller själv. Jag minns inte ens vad jag tyckte om det förrän jag läser vad jag skrev den gången.

Kanske borde jag ha lämnat den här med plasten på i bokhyllan men till slut greps jag av en sådan nyfikenhet att den helt enkelt bara skulle ses. Och det är inte bra, ingenstans är det bra. Däremot är det ofta väldigt roligt och det är uppenbart att Henrik Möller är en ganska speciell figur. Jag skrev i min förra recension att jag ville se in i hans hjärna och det vill jag fortfarande. Den här DVDn innehåller så osannolikt absurda historier att man undrar hur man överhuvudtaget kommer på dem. Det måste kräva sin man. Det gäller att ha fantasin på det rätta stället och kunna tänka långt utanför lådan så att säga. I det avseendet beundrar jag Henrik Möller. Han tycks inte bry sig om ifall någon tycker om hans kreationer, det är inte drivkraften. Jag tror snarare att han mår bra av att göra sina små filmer och få dem ur sig. Att låta fantasin flöda helt enkelt.

Liksom på Ångesthunden är den här skivan uppdelad i tre delar: Ångest, Hat och Kärlek. Absurditeterna är ungefär likvärdiga men man kan kanske säga att det är lite snällare historier under kärleksfliken. Inte mycket men man kan i alla fall märka en skillnad. Det är mest tecknat men det finns också ett par av kortfilmerna som är gjorda på annat sätt. Inte med skådespelare på konventionellt sätt men i alla fall med en person (Möller?) som förbannar sig över sin tillvaro och vill ta kål på sina blommor. Eller en porrfilmsdiskussion där det hela, ska vi säga, urartar med all sprit som också är inblandad.

Bland extramaterialet finner vi bland annat en dokumentär om Möller. Han är iförd terroristluva så vi får inte riktigt se vem han är. Jag gissar att han vill skapa lite mystik kring sig själv. En del av filmerna är också tämligen kontroversiella så att skydda sin identitet kanske inte är så dumt. I en annan del av extramaterialet påstår dock Möller att han valt att inte inkludera en film just för att han inte ville vara kontroversiell. Fan vet. Materialet är jävligt speciellt i alla fall, unikt skulle jag vilja påstå. Jag tror aldrig jag kommer att få se något liknande gjord av någon annan är Henrik Möller vill säga.

Betygsättande är svårt. Det finns klara kvaliteter i de fantasifulla berättelserna. Det är berättelser som ingen annan skulle våga berätta och det är inte sällan både våldsamma, sexistiska och rasistiska karaktärer involverade. Det hindrar dem inte från att vara jävligt kul och på försigkommen anledning vill jag betona att budskapet på intet sätt behöver vara synonymt med karaktärernas framtoning. Bättre nollbudgetfilm går nog inte att göra, det gäller bara att gilla konceptet. Jag är inte säker på att jag gör det. Jag fegar ur betyget denna gång… ;-)

Zipang - 1990 - En annan fullständigt galen film!

Zipang

Aka: Jipangu

Regi: Kaizo Hayashi

Fantasy/Komedi

Jigoku är en bandit med ett pris på sitt huvud och med många många prisjägare efter sig. Han är dock skicklig som få med sina svärd som dessutom är numrerade och med väldigt individuella och specifika egenskaper och gör därför processen kort med alla sina fiender – nästan. En av dem lyckas komma honom nära – Yuri med pistolen! Detta eggar dock bara honom och han förälskar sig i denna kvinna. Tillsammans hamnar de i ett äventyr, där det gäller det gyllene svärdet öppnar dörren till ett rike bortom detta där allt skimrar av guld. Samma rike försöker dock att nås av en mystisk ninja som förfogar över allehanda mystiska vapen och tekniska färdigheter.

Det här är en film vars handling är mycket svår att beskriva. Den liknar inget annat jag hittills sett och att försöka sätta bara en etikett i form av genre är helt omöjligt. Den är dock fantastiskt underhållande och pendlar främst mellan komik och fantasy. Det kryddas förstås med en hel del visuella kameraåkningar och det flirtas en hel del med andra filmhistoriska verk och har inte den här filmen, eller åtminstone dess inledande scener, dragit inspiration från samma källor som inspirerat Tarantinos asiatiska ådra så vet jag inte vad! Det är som sagt mycket underhållande och tankarna far fram och tillbaka mellan Lone Wolf and Cub eller den mer kända Shogun Assassin och andra asiatiska svärd- och samurajfilmer.

                                          

Det är dock gjord med glimten i ögat hela tiden och ibland vet jag inte riktigt vilken den tilltänkta målgruppen är. Till exempel så är flera av karaktärerna så överspelade och överdramaturgiska att det leder mig att tro att det är en film främst gjord för barn. Dessa tankar blåses dock bort när vi får oss en riktigt blodsprutande fontän till livs! Den konstgjorda elefant i plast(?) som finns med i några scener av filmen har jag ingen aning om vad jag ska tycka om. Eller, det är klart att jag tycker om den i sin absurditet, men vilken betydelse den egentligen har i sammanhanget förstår jag inte.

Men det finns i alla fall ett äventyr inbakat i konstigheterna. Jigoku, ger sig ut på skatjakt med sina vänner, och hittar ett mystiskt svärd som senare visar sig vara nyckeln till Zipang, en gyllene värld bortom vår egen. Han möter en ninja, med en hel armé andra ninjor bakom sig, som verkar vara klädd i en dräkt av svarta sopsäckar (Absurditeterna håller i sig hela filmen igen) som han slås med i kampen om att lägga beslag på svärdet. Det tillkommer också en mystisk man som är tatuerad på halva kroppen och som verkar ha mycket med själva myten om det gyllene riket att göra.

Samtidigt får vi ta del av vad som händer på andra sidan, i det mystiska landet Zipang och det är nästan obeskrivbara varelser som befolkar denna plats. Jag vet uppriktigt sagt inte var jag ska börja! Det är inte ofta jag blir mållös och inte vet vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det jag tycker är bra och underhållande, men den här filmen lyckas nog med det. Det finns inget som den här filmen inte har i underhållningsväg. Den är medvetet underhållande och driver med sig själv samtidigt som den också hyllar andra filmer eller gör narr av dem. Den är charmigt usel men på ett intelligent sätt och ska man bara se en film av det här slaget (jag tror i och för sig bara att det existerar den här) så är det den här! Den är obeskrivbar och helt underbar!

9/10

Turkey Shoot - 1982 - En framtidsdystopi!

Turkey Shoot

Aka: Blood Camp Thatcher

Regi: Brian Trenchard-Smith

1982

Action

I en framtidsvision, daterad till 1995 styrs världen av en totalitär regim där inga oliktänkande tolereras. Kort och gott handlar det om att man antingen tolererar systemet fullt ut och finner sig i allehanda nycker och värderingar som staten diktar ihop, eller så blir man fängslad. Livet i fånglägren är hårt och skoningslöst och straffen är ofta mycket hårda eller till och med fatala för de stackarna som utsätts. Vakterna är sadister som inget hellre vill än att utöva sin makt över fångarna och tillfredställa sina egna perverterade lustar. I ett av dessa fångläger ställer man dessutom till med en årlig tradition, ett antal fångar får chansen att bli fria! De ges en stunds försprång innan den beväpnande societetseliten bjuds in för att jaga dem till döds. Reglerna är enkla, lyckas de undkomma så blir de fria annars väntar döden för en kula eller pil. Det är bara det att ingen talat om för den att de befinner sig på en ö…

Det här är en riktig kultrulle från Australien med en handling som ingalunda är ny, men som ändå känns fräsch varje gång man hittar den. Människojakt är intressant, så är det bara och det kommer säkerligen att fortsätta fascinera mänskligheten en lång lång tid framöver. Det är liksom den ultimata jakten på något sätt, att jaga sina egen art som sport.

Men nu fokuserar filmen inte enbart på denna jaktsport utan även på de bestraffningar fångarna råkar ut för i fånglägret. Personligen gillar jag den här typen av fånglägerfilmer, framförallt när man tagit ut svängarna så radikalt med bestraffningarna, de är både bestialiska, innovativa och många gånger rent sadistiska. Man tar svängarna mer än vad nöden kräver för att nå sitt mål helt enkelt. Man låter någon hålla uppe vikter för att inte bli krossad under tyngden eller sätter fyr på en fånge under enormt lekfulla omständigheter för att bestraffa denne för ett rymningsförsök. Men det är inte bara detta, enbart att inte veta sin plats och misslyckas att redogöra för denna på ett, enligt fångvaktarna adekvat sätt, i det dystopiska samhäller filmen avspeglar, kan vara nog för en mycket fysisk bestraffning!

Skådespelarmässigt funkar filmen bra och det dyker upp en del kända ansikten som man kanske inte nödvändigtvis förknippar med ett namn, men som trots allt är bekanta. De som är förtjusta i TV-filmsversionen av Ivanhoe lär väl heller inte bli besvikna över Olivia Husseys insats i filmen. Hon är precis lagom förfärad i sitt agerande för att det ska funka. Hon utsätts väl för en del våld, men framförallt är hon föremål för en av fångvaktarnas kättja som inget heller vill än att utnyttja henne sexuellt. Naturligtvis innehåller filmen också omotiverade duschscener a la vilken WIP som helst, även om det är ganska tydligt att Olivia Husseys karaktär och hennes nakna bröst är två helt skilda personer. Det är dock lite ovanligt att kvinnor och män tycks duscha i samma utrymmen vid samma tid. Kanske var filmen före sin tid när det gäller könsrollsdebatten?

Överlag en mycket underhållande film som definitivt ökar lusten att undersöka den dystopiska framtidsgenren mera!

Antiviral – 2012 – En lysande regidebut!

Regi: Brandon Cronenberg

Thriller/Sci-Fi

Hur många namn i filmbranschen med efternamnet Cronenberg känner du till? I mitt fall var det väldigt sparsmakat före den här filmen. Jag inser nu att Brandon Cronenberg är ett namn att lägga på minnet och efter snabba efterforskningar vet jag också nu att flera av familjen varit inblandade i filmproduktion på ett sätt eller något annat, utan att nödvändigtvis vara den som håller i alla trådarna.

Jag skulle vilja inleda den här texten med att konstatera att Brandon verkligen är sin fars son, och det står jag verkligen för, men samtidigt vill jag inte göra några jämförelser dem emellan. Det känns som att Brandon står på helt egna ben, och även om man enligt extramaterialet kan ana att han haft en del hjälp från branschen med att välja erfarna medarbetare, vill jag inte förringa hans egen insats i arbetet på något sätt. Inte nog med att han regisserar, han har också skrivit manus till den här synnerligen dystopiska berättelsen.

Filmen utspelar sig i ett samhälle där olika företag har gjort till sin affärsidé att sälja virus och infektioner som kommit från olika kändisar. Detta är för att de största fansen ska kunna känna ännu mer samhörighet med sina idoler. Man kan säkert tolka in en massa metaforiska meningar i det, och det gör man nog också när man ser filmen. Det gjorde i alla fall jag även om jag inte tänker avslöja dem här och nu. Det funkar liksom inte riktigt så. Skulle man få allting som den här filmen representerar serverat försvinner en del av glädjen att titta på den. Dessutom tror jag att tolkningarna i sig är ytterst subjektiva.

Hur som helst så spelar Caleb Landry Jones huvudrollen som Syd March. Han gör ett fantstiskt jobb som den unge medarbetaren på ett av de stora företagen som sysslar med virushandeln. Han säljer och prackar på sina kunder de finaste (och dyraste) produkterna och räknas som en framgångsrik försäljare. Men det räcker inte. Han vill tjäna lite vid sidan av. Trots rigorösa säkerhetskontroller lyckas han smuggla ut produkter från företaget som han säljer på svarta marknaden. Det är bara det att marknaden kräver mer och mer. Det går inte att komma med vad som helst. Det måste vara det senaste, helst måste det vara så nytt att man kan erbjuda det exklusivt. Här kan jag säga att jag drog paralleller till den piratverksamhet som varit i fokus när det gäller film och musik de senaste åren. Det spelar ingen roll om den är bra eller dålig film/musik, bara det är nytt…

Men filmen är inte bara fantastiskt spelad av Caleb, samtliga inblandade gör sitt yttersta och det finns inget jag skulle vilja ändra på när det gäller framförande. Alla är riktigt bra och att min gamle favoritskådis Malcolm McDowell medverkar gör det sannerligen inte sämre. Fast om sanningen ska fram så lyckas han inte riktigt med att vara bättre än bra i denna. Det kanske är för mycket rutin från hans håll, eller så blir han helt enkelt överglänst av de yngre förmågorna med Caleb i spetsen.

Men det som först gör intryck är hur fantastiskt visuell filmen är. Det är oerhört trollbindande miljöer som i stort sett bara består av vita rum. Det är en konst att få till det så att det ser futuristiskt ut. Just det stela, bleka, sterila vita gör att det ser väldigt dystert ut i all sin elegans. Det är svårt att sätta ord på det. Kanske är det mera en känsla som kommer inifrån på ren automatik. Lite grand kan man väl säga att det påminner om The Dentist överexponerade bild. Det är en oerhört effektiv teknik!

Det är trollbindande från första stund och jag förstår egentligen inte hur jag ska kunna ta blicken ifrån den för att ta en klunk kaffe. Det går naturligtvis men det är helt fantastiskt intressant och vackert i öppningsskedet att jag knappast vet om jag har skådat liknande förr. I så fall var det väldigt länge sedan. Man tenderar ju att glömma bort och för den delen att kräva mer och mer i och med att åren går. Det innebär ju förstås att inledningen är ännu mer imponerande eftersom jag kan säga att jag har grym erfarenhet av filmtittande vid det här laget. Jag behöver inte ens vara förmäten, så är det!

Men allt gott har något ont med sig. I det här fallet är historien så osannolikt tilldragande och absurd. Det visuella är i toppklass och skådespelarna har aldrig varit bättre. Vad kan drar ned detta? Faktum är att jag inte riktigt vet. Ungefär halva filmen är så bra som en film kan bli, sedan händer något. Det är fortfarande en bra och intressant film, inget snack om det, men man blandar in någon konspirationshistoria som inte känns lika unik som allt det andra runt omkring. Man avviker så att säga från den rena vägen blandar in något som kunde komma från vilken thriller som helt. Man passar också på att göra filmen blodigare och blodigare ju längre den håller på. Det är kanske inget fel i sig men det bryter den trollbindande inledningen. Det är ungefär som Full Metal Jacket, en helt fantastisk film fram till dess att soldaterna kommer ut i den verkliga striden.

Nu är det en mycket bra film ändå, låt er inte nedslås av mina petitesser. Man får trots allt ha med i bräkningen att det här är ett debutverk av en drygt trettio år gammal regissör. Man kan bara tänka sig vilka filmer denna auteur kommer att kunna leverera i framtiden!

8/10

Rubber – 2010 – Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Regi: Quentin Dupieux

Komedi

Jag har sett den här filmen rubricerad som däckskräck och även om den termen känns fyndig i sammanhanget är det inte vad jag anser filmen vara. Visserligen kan jag inte förneka att det förekommer mord, utfört av däck, i filmen som är både blodiga och spektakulära. Men tar man det här för en skräckfilm är man helt fel ute anser jag. Själva poängen med filmen går helt förlorad om man ser det som en ryslig film där ett däck får eget liv och ger sig iväg på mördarturné. Nej, istället bör man fråga sig vad man vill ha sagt med filmen.

I min värld är det här en meta-meta-meta-metaforisk film. Det är inte alltid lätt att hänga med i jämförelserna och det är därför jag menar att det är en meta-metaforisk film på så många plan. Det första steget är oftast inga problem att hänga med på. Man gör jämförelser mellan filmpubliken och hundar, (gorehounds?) som sväljer precis allt man föder dem med. Med nästa steg av meta-metaforen är kanske inte lika lätt att redogöra för. I de allra flesta fall gäller det att vara med och hjärnan går på högvarv hela tiden för att översätta det som verkligen händer bokstavligt och vad man vill ha sagt med det hela. I min värld är det ingen tvekan om att det är en gliring till filmindustrin men varför får ni allt vara så snälla och klura ut själva.

Inledningsscenen sätter egentligen tonen för resten av filmen, och är helt nödvändigt för att resten av kontexten ska bli tydlig. Det handlar om ett tal, där allehanda stora kritikerrosade, men också publikfavoriter, filmer räknas upp. Man frågar retoriskt om vissa beståndsdelar i dem, till exempel varför E.T. var brun. Svaret, liksom i alla de andra retoriskt ställda frågorna är – ingen orsak. Därefter börjar galenskaperna den här filmen utsätter sin publik för på allvar.

Inledningsscenen är briljant och det håller samma mästerliga klass en stund till. Hade filmen varit kortare, kanske hälften så lång som den spelfilm det är, hade den varit helt briljant. Men liksom publiken (publiken i filmen) interagerar med innehållet vill man snart att Graham Chapmans rollkaraktär, översten, från Monty Python sketcherna, ska kliva in och stoppa alltihop eftersom det blir för löjligt efter ett tag. Det blir också lite för upprepande att se samma däck döda sina offer på samma sätt hela tiden. Vill man ha fullt utbyte av filmen får man försöka att ignorera de delarna helt enkelt. Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Jag gillar filmen men jag är den första att medge att det kräver sin man att stå ut med hela. Att se om filmen igen, inom en snar framtid vill jag inte ens tänka på. Den är rolig men den är rolig på ett sådant omständigt och intellektuellt sätt att det blir svårt att ta till sig humorn. Man måste allt som oftast analysera den bokstavliga handlingen i flera steg för att kunna tillgodogöra sig den. Klarar man det och uppskattar fullständigt absurda filmer bör man ta en tid på den här. Jag garanterar att ni inte sett något liknande förr!

8/10

Tony - 2009 - Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personliget

Tony

Regi: Gerard Johnson

2009

Drama

Om det är något Tony gillar så är det videovåld. Han har, kan man säga, ett överdrivet intresse för just våldsamma actionfilmer. Han själv är något av en enstöring som inte har någon vidare social kompetens. För andra verkar han ha någon form av mentalt handikapp och han har varit arbetslös i över tjugo år. Men vad värre är, Tony är en seriemördare fullt kapabel att mörda vem som helst som står i hans väg…

Tony är inte en film som bygger på några verkliga händelser men jag skulle vilja påstå att det finns en del likheter med Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personlighet och jag skulle sannerligen inte bli förvånad om dessa stod som inspirationskällor när Gerard Johnson skrev filmen. Som seriemördarfilm antar jag att den är meningen att den ska kvala in under thrillerfacket åt skräckfilmshållet till men så blir det inte. Vad filmen istället gör är att leverera ett utmärkt personporträtt av Tony. Det är en utmärkt rolltolkning av Peter Ferdinando!

Tempot är ganska långsamt och det dröjer innan vi får se Tony i aktion för första gången, som mördare vill säga, som socialt efterbliven går det betydligt fortare. Men filmen är inte så speciellt lång, lite drygt en timme och det hinner inte hända så särskilt mycket under den tiden. Till filmens ”försvar” kan nämnas att det inte finns tillstymmelse till humor och det är bra! Visserligen är det ibland ganska underhållande att se vilken social klumpeduns Tony är men det är så nära humor man kommer. Låt mig förtydliga att det verkligen inte rör sig om lyteskomik i någon form, möjligen svart humor.

Det råder inget tvivel om att det finns talang bakom skapandet av Tony, det är onekligen en mycket välgjord film som ser ut att ha en tämligen låg budget. Det är en brittisk film och det märks inte bara på filmens miljöer utan på den utpräglade accenten som skådespelarna har. Jag tycker personligen att det bidrar till realismen, kanske rent av diskbänksrealismen för det hela är väldigt vardagligt och oglamoröst!

Som seriemördarfilm tycker jag nog att den är lite tam men som film om personlighetshandikapp är den betydligt bättre. Det mest skrämmande med filmen är kanske att man aldrig kan lite på någon, man vet aldrig var en mördare döljer sig. Det är förresten också skönt att man hoppat över sociopatvinkeln och testar något nytt!

The Sinful Nuns of Saint Valentine - 1974 - nunsploitation

The Sinful Nuns of Saint Valentine

Regi: Sergio Grieco

1974

Drama

Lucita (Jenny Tamburi) är inlåst i ett kloster helt i enlighet med sin fars vilja. Bakgrunden är den att hon förälskat sig i Esteban (Paolo Malco), som tillhör ”fel” släkt – en släkt som länge legat i fejd med Lucitas. Esteban, i sin tur anklagas för att vara en kättare och jagas av kyrkans män. Han såras svårt och då han befinner sig när klostret under händelsen faller det sig naturligt för honom att ta sin tillflykt där. Han får hjälp av kyrkvaktmästaren att gömma sig men snart börjar intrigerna blossa upp på allvar. Lucita anklagas för mord på en av sina medsystrar och den ökända inkvisitorn Onorio (Corrado Gaipa) som vägrar lyssna på rim och reson fängslar henne i väntan på den slutgiltiga domen. Den verkliga skulden finns dock att finna hos abbedissan (Françoise Prévost) som driver klostret – detta syndens näste!

När man hör ordet nunsploitation tänker man genast på sleaze, nunnor som tar varje tillfälle i akt att stilla sina perverterade lustar. Åtminstone gör jag det. Men här är det egentligen inte frågan om särskilt mycket av den varan – ok, man får se ett par bröst några gånger men mycket mer än så är det faktiskt inte. Man hålls liksom på sträckbänken och om inte den förväntade nakenheten förekommer så åtminstone borde det åtminstone finnas rejäla sadistiska tendenser. Tyvärr måste jag säga att jag blev besviken även där trots att det förekommer en del riktigt grymma scener, de är dock inte särskilt visuella.

                                     

Men trots detta gillar jag handlingen. Det är intressant att ta del av den utrednings som faktiskt gör i och med att ett mord är begånget. Det är kanske inte jätteovanlig grundhandling, där de två älskande är beredda att offra allt för att skydda den andra, till och med sina egna liv. Det är kanske heller ingen högoddsare att abbedissan skulle vara fullständigt sexgalen och eftersom det är hon som bestämmer så är det endast hon som får njuta av männen.

Allt detta sker naturligtvis i hemlighet och inte ens när sanningen uppdagas gör det någon stor sak av det. Dock förekommer det ett straff som kollektivt delas ut till hela klostret. Just det är en riktigt bra scen enligt min bok och det som gjorde starkast intryck på mig.

Själva tonen i filmen kan man kanske också ha en åsikt om. Det finns en uppenbart komisk röd tråd genom hela filmen även om den inte är direkt framträdande, som jag nog skulle vilja jämföra med den satiriska känsla vi såg i Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales, en slags drift med kristendomen helt enkelt. Jag vet inte om jag är riktigt förtjust i den men efterhand så tar den mindre och mindre plats och det fokuseras mer på allvarligheten i historien.

Inte den bästa filmen jag har sett i genren men helt ok för den som vill utforska djupare och dessutom en film som absolut bör finnas i referensramen!

The Life and Death of a Porno Gang - 2009 - Politiskt provokativ film när den är som bäst!

The Life and Death of a Porno Gang

Regi: Mladen Djordjevic

2009

Drama

Marko är en ung filmskapare med stora konstnärliga ambitioner. Emellertid visar diet sig inte vara så lätt att komma in i branschen och hans idéer slås i spillror av producenterna som inte ser någon vinst i hans konstnärliga projekt. Han får kontakt med en porrfilmsregissör och redan efter ett par dagar blir han erbjuden att jobba för honom. Marko glömmer inte sina konstnärliga ambitioner och filmar en ganska bisarr pornografisk historia. Denna uppskattas inte av hans arbetsgivare. Marko får en ny idé – en politisk pornografisk varieté i Belgrad! En lysande idé verkar det som men redan första kvällen kommer polisen på besök och de får stänga. Sagt och gjort, Marko och hans gäng ger sig istället ut på landsbygden med sin pornografiska show. Det är väl inte direkt någon succé men det finns i alla fall de som uppskattar showen. Snart får han ett erbjudande. En tysk producent övertalar honom att de riktigt stora pengarna inte finns inom pornografin, åtminstone inte vanligt sådan. Nej, det han ska syssla med är snuff – folk som dör på riktigt framför kameran. Motvilligt ger sig Marko in i en industri han inte vet något om och nu är det frågan om han kan sluta…

Det var inte länge sedan en annan serbisk film – SrpskiFilm, vållade en våldsam debatt runt om på nätet. Skulle jag inte säga att den delade folk i två läger, eller tre läger egentligen – de som älskade den, hatade den och så de andra som hade en åsikt om huruvida den skulle förbjudas eller bojkottas från marknaden. Filmen var uppenbart provokativ det debatterades om detta var bra för filmens eget bästa eller inte. Den här inte alls rönt samma uppmärksamhet trots att jag finner den här långt mer provokativ och samhällskritisk än Srpski Film.

”långt mer provokativ än Srpski Film”

Men det är inte riktigt på samma sätt. Den här är mer lättsam i allt svårmod. Emellanåt känns det som en svart komedi i all sin misär. Det är inte alls lika uppenbart att den har filmen ska chockera. Det finns inte den typen av sökta avskyvärda scener, vilket förstås gör den här filmen till en mer allvarsam betraktelse där åskådaren dessutom tvingas till eftertanke för att tillgodogöra sig samhällskritiken. Jag säger inte att så inte är fallet med Sprski Film, men det är en film som man troligen kommer att finna provokativ oavsett om man ser ett samhällspolitiskt budskap eller inte!

Det här är alltså en svårare film att ta till sig och att känna avsky inför. Trots titeln innehåller den inte vidare mycket pornografiskt material. Några enstaka klipp på homosex och något mer får vi ta del av men det görs på ett sådant sätt att man nästan inte lägger märke till det. Hela filmen är av en så pass dokumentarisk betraktelse att det helt enkelt bara känns som om det ska vara så där, det faller sig helt naturligt. Och det gäller alltihopa, det känns inte som om det finns några egentliga aktörer i filmen, det känns som om skådespelarna är sig själva och det är inget man är direkt bortskämd med!

Betyget, blir högt och det blir högre ju närmare slutet vi hade kommit. För det är när filmen väl kommer igång och man får ta del av tragiska levnadsöden som den når sin kulmen. Själva pornografihistorien som inleder filmen är visserligen underhållande men det är inte förrän de mer allvarsamma ämnena kommer in i bilden som den blir riktigt mästerlig. Det här är politiskt provokativ film när den är som bäst!

8/10

Thanatomorphose – 2012 – Självbefläckelse!

Regi: Éric Falardeau

Horror

På baksidan av filmomslaget kan vi läsa att det rör sig om en så kallad extrem skräckfilm. Och det är det kanske? Det är bara det att det inte är helt självklart vad extrem skräck egentligen är. Oftast brukar denna ytterlighetsterm tillskrivas de filmer som innehåller mer splatter- och goreeffekter än vad som egentligen är nödvändigt för att föra handlingen framåt. Dock ska vi vara väldigt försiktiga med att kalla dessa filmer för splatter eftersom de inte riktigt faller inom den komiska subgenren där dessa oftast hör hemma. Snarare är det precis tvärtom faktiskt. Extrema skräckfilmer tenderar att ha en handling som är långt över det vanliga där själva existensen ställs på sin spets. Man kan också säga att många ”vanliga” skräckfilmstittare ibland har problem att ta till sig extremfilmerna. De är ofta mer äckliga än vad de är skrämmande. Där fick jag nog till det tror jag.

Och visst är filmen ganska äcklig. Effekterna är bra men tempot är plågsamt långsamt. Det är väl inget problem i början kanske, när det fortfarande finns en spänning om vad som händer, en frågande handling där man kan ana symbolik i bilderna.

Det är onekligen en sexuell film. Kvinnan vi får följa är inte bara intresserad av män utan även av att tillfredställa sig själv och man kan möjligen se filmen som en slags gammaldags varning mot självbefläckelse. Gamla myter om att man blir grön mellan fingrarna eller att hår kommer att växa ut i handflatorna om man håller på för mycket med sig själv känns adekvata. Men här han man tagit det lite längre. Kvinnan håller helt enkelt på att ruttna bort.

En dag när hon vaknar upptäcker hon att hon har ett mystiskt blåmärke. Nästa dag är det ännu värre och dagen därpå ytterligare värre. Snart finns det ingen skönhet kvar om det nu fanns någon från början förstås. Filmen är synnerligen destruktiv och den går ett vidrigt öde till mötes, liksom kvinnan. Snart lossnar naglar och på den vägen är det.

Detta leder oss tillbaka till inledningen på den här texten. Vad är egentligen extrem skräckfilm? Kvalificerar sig den här? Ja, det gör den definitivt och för att använda den gamla klyschan, det är inte en film för alla. Bara det som verkligen behöver något att rygga tillbaka inför lär ha något utbyte av denna. Personligen fann jag den inte vara något för mig. Det är en alldeles för långsam film. Den har visserligen bra effekter och helt ok skådespelare. Kvinnan som spelar huvudrollen är naken nästan hela tiden och har en jävligt cool tatuering på revbenen. Det är nog det jag tar med mig mest av allt från filmen faktiskt.

4/10

The Beast in Heat - 1977 - Naziploitation

The Beast in Heat

Regi: Luigi Batzella

1977

Drama

I ett av nazisternas läger experimenterar Dr. Ellen Kratsch med en varelse som ser ut att vara en hybrid mellan människa och apa. Denna varelse har en enorm sexuell aptit och för att demonstrera vad hon åstadkommit släpas en ung vacker och naken kvinna in i bestens bur och naturen får sedan göra sitt. Motståndsrörelsen – partisanerna, får dock nås om hennes omänskliga experiment och beslutar sig för att en gång för alla stoppa hennes framfart. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort och snart är stridigheterna i full gång. Nazisterna står naturligtvis heller inte handfallna utan fängslar människor från byn för att genom diverse tortyr tvinga dem att avslöja partisanerna.

Redan i filmens början framläggs frågeställningen om människan ska tillåtas agera Gud och med dagens kunskaper i bakhuvudet dra man förstås snabbt parallellerna till den debatt om genmanipuleringens etiska och eller moraliska sidor, om det är försvarbart med detta som utgångspunkt eller inte. Det finns en uppenbar motsättning mellan de två forskarna som till en början verkar vara involverade i projektet just i denna fråga. Ganska snart inser man dock att det inte är filmens intention att problematisera denna frågeställning, snarare vill man exploatera nakna kroppar och vad passar bättre än att låta den best man har skapat vara outtröttlig när det gäller sexuella erövringar, den sätter på allt som kastas in i dess bur helt enkelt.

Det blir en ganska långdragen scen där förnedringen och smärtan för kvinnan är uppenbar och för de som gillar sleaze finns det ingen anledning att bli besviken. Guden Eros nämns i inledningsscenerna och det är inte svårt att förstå vart man vill komma med denna liknelse, även om jag inte för mitt liv kan föreställa mig någon Gudom i den hiskeliga kropp besten visar upp.

Efter denna inledande scen skiftar sedan filmen karaktär en smula, det blir inte längre den lägerfilm i nazistmiljö som man förväntar sig. Det fokuseras på motståndsrörelsen och vilka problem nazisterna har att lokalisera dem. En ganska lång transportsträcka inleds och faktum är att man inte riktigt vet vad som var meningen att göra. Att förlöjliga och förödmjuka nazisterna är i sig inget ovanligt i den här typen av film, men jag vet baske mig inte om det är fallet här eller inte. Det är så klichéfyllt och karikatyrmässigt att det nästan blir tramsigt och jag vet inte om filmen driver med sig själv eller inte. Vid några tillfällen skulle jag nästan dra paralleller till slapstick, även om den liknelsen egentligen känns lite väl grov. Automateld förekommer och folk faller till marken, utan så mycket som en droppe blod, vid flera tillfällen. Försök till sentimentalitet blir så uppenbara och sökta att de inte går att ta på allvar överhuvudtaget.

Så repar sig filmen något i och med den obligatoriska tortyrscenen. Den är blodig och det som utspelas är ganska uppfinningsrikt. Det är nakna kroppar, både män och kvinnor faktiskt, mycket sleaze och sexuell tortyr. Råttor, eld och elektricitet används, exempelvis har man i ett av fallen kopplat elektriskt apertur till en av kvinnorna könsdelar. Blodet rinner och faktum är att det känns lite konstigt att det förekommer mycket mera blod i dessa scener än vid dödsskjutningarna som jag nämnde förut. Det återknyts också äntligen till filmens titel och besten visas på nytt som en del av den tortyr som pågår. Insinuationen av att knullas till döds av denna varelse blir till slut helt uppenbar då bestens törst efter sex är omättlig. Frågan är bara vilken nytta genmanipulationen att skapa en sådan individ skulle göra för det tredje rikets framgångar?

Nä, det här är en ganska dum film som endast kan rekommenderas till de allra mest inbitna fansen av nazisploitationgenren. Är man vansinnigt förtjust i sleaze kan den också funka eller om man finner det underhållande att se de mest bisarra och absurda filmerna. I de avseendena ligger den här bra till, det är helt klart!

Svinet - 1975 - En SINNESSJUK film!

Svinet

Aka: Vase de Noces, Wedding Trough, The Pig Fucking Movie, One Man and His Pig

Regi: Thierry Zéno

1975

Drama

En bonde lever ensam på sin gård med sina djur. Han åtrår dock den stora suggan som han sedermera sätter på och får barn tillsammans med. Han försöker att uppfostra de små liven med kärlek på bästa sätt men de föredrar sin mor framför honom. Detta resulterar i att han tar livet av dem, en i taget, genom att hänga dem och dödar så småningom även suggan.

Vad surrealialistiska filmer handlar om är ofta riktigt svårt att beskriva och det här är inget undantag. Det är förstås inte själva handlingen som är det intressantaste heller utan formen är helt överlägsen innehåll i de flesta sådana här fall. Därför får man nöja sig med en ytterst spartansk beskrivning som knappast gör hela upplevelsen rättvisa.

                               

Det man får ut, åtminstone i mitt fall, av en sån här film är en känsla som också är mycket svår att beskriva. Man fylls av fascination och det är verkligen trollbindande. Filmen är inte särskilt lång, runt åttio minuter, men om man är ovan vid filmer utan särskilt mycket egentlig handling kan det nog kännas nog så långt. Detta inträffar dock inte, utan det väcks snarare någon form av förundran för hur man egentligen har fått ihop historien. Det är mycket och allegorier och symbolism men inget som direkt går att ta på. Filmen ställer en massa frågor till åskådaren men levererar inga svar överhuvudtaget.

Det är en intensiv galenskap och klyschan att filmen inte är för alla och att man säkert antingen älskar eller hatar den känns mer sant än någonsin. Huvudpersonen lever mitt bland djuren – varför? Han samlar olika saker i glasburkar, vars innehåll tycks skifta från hönsfjädrar till bajs – varför? Han springer om kring och lekar som ett barn – varför? Detta är bara några av de absurditeter som filmen visar upp och jag tror inte det finns några absoluta svara heller. Det är nog upp till var och en att ta egna beslut om vad de olika sakerna egentligen betyder. Det är en film vars handling bestäms av åskådaren och inte av manusförfattaren. Vi får bara några grova linjer att gå efter, allt annat får vi skapa själva.

Själva fotot är svartvitt och mycket snyggt och Dominique Garny gör ett imponerande intryck som bonden. Det finns ingen dialog i filmen så den är helt universell på detta plan. Det gör förstås att den blir en smula ansträngande att titta på och själva temat gör det heller inte lättare. Man funderar, som jag nämnde inledningsvis, över varför man väljer att göra en film med en så pass provocerande handling. Är det bara för att chockera tycker jag det är förkastligt, men jag tror inte det alls är själva poängen här. Det handlar om att skapa en apokalypsisk ton och en känsla av hopplöshet kantar också filmen. Den lämnar definitivt inte någon oberörd och en del av själva poängen kanske är att illustrera naturens eget kretslopp eller att leverera någon form av sensmoral om meningen med livet eller sökandet därom. Man kanske ska söka sina egna sanningar och inte tro allting som andra försöker tuta i en?

En sinnessjuk film!