Recension: Kill Bill Vol 1 & 2 - 2003/2004

Kill Bill Vol 1 & 2

Regi: Quentin Tarantino

2003/2004

Action

Uma Thurman spelar huvudrollen som ”the bride”, en femtedel av det dödliga lönnmördarteamet DiVAS. Hon blir sviken av gängets ledare Bill (David Carradine) som försöker mörda henne. Hon hamnar emellertid i koma och när hon vaknar upp efter fem år är hon fast besluten att hämnas. Hon börjar sin bärsärkargång med ett fast mål i sikte, att döda Bill. För att nå sitt mål måste hon kämpa mot och döda sina forna vänner och kollegor som spelas Lucy Liu, Daryl Hannah, Viveca A. Fox och Michael Madsen för att nämna några.

Eftersom det egentligen känns som en enda lång film och egentligen borde vara det, verkar det mest logiskt att skriva om dem tillsammans och det är precis det jag tänker göra här. Frågan är bara hur man jämför de två, för lika på något sätt är de egentligen inte. Den första volymen är våldsam som få andra filmer, blodet sprutar flera meter medan den andra har i princip all handling och dialog.

Om jag börjar med lite om Vol 1 kanske då… Här tyckte jag kombinationen av de tydligt Sergio Leone inspirerade bilderna ihop med den Ennio Morricone plagierade musiken var tämligen smakfull och tillförde filmen den där lilla extra dimensionen som en film med så här väldigt tunn handling verkligen behöver. Även andra så kallade konstnärliga grepp passar in i denna produktion. Personligen var jag inte speciellt förtjust i det bloddrypande svart-vita segment som tydligen fanns där för att få filmen att gå igenom granskningsnämnden. Däremot de tecknade mangainspirerade minuterna föll mig på läppen och jag tyckte de många actionsekvenserna var underhållande att se.

Jag såg verkligen fram emot den andra delen och så kom den till slut. Borta var tyvärr all atmosfär som faktiskt fanns i vol 1. Här är det inte heller lika självklart att Tarantino hyllar de filmer han lånar ifrån. Emellanåt är man inte alls säker på hans avsikter och stundom tycks han nästan parodiera dessa filmer. Relationen Leone/Morricone som framställdes så smakfullt i första filmen blir här nästan irriterande och övertydlig då den i princip inte blandas upp med något annat överhuvud taget.

Några av scenerna är förstås väldigt underhållande men det finns inte tillräckligt många av dem för att bära upp hela filmen. Dialogen, som ofta räknas till Tarantinos starkaste sida, känns ofta malplacerad och krystad, för att inte säga plastig och konstlad. Nej, det är inte den här filmens behållning! Filmens behållning är utan tvekan Uma Thurman som bjuder på samma brillianta skådespeleri även denna gång.

Finns det då inget sätt att rädda båda filmerna till ett lyckat resultat? Jo, det tror jag absolut att det finns! Räddningen finns i en omklippning där man sammanför de bägge filmerna till en enda mastodontfilm. Det skulle kunna funka, dels för att det skulle bli rätt blandning av action och dialog och dels för att vänta i flera månader på en fortsättning skulle skada vilken handling som helst, hur kompetent den än må vara.

Inglourious Basterds - 2009 - Tarantinos mise-en-scène är som vanligt magnifik

Inglourious Basterds

Regi: Quentin Tarantino

2009

Action

I naziockuperade Frankrike flyr judeflickan Shosanna hals över huvud från sitt gömställe medan Överste Hans Landa skoningslöst skjuter ner hennes familj. Hon bidar sedan sin tid som biografägarinna – under namnet Emmanuelle Mimieux, och planerar noggrant sin hämnd på nazisterna. Fredrick Zoller, nationalhjälten som skjutit ner hundratals fiender från ett klocktorn äras med en propagandafilm av nazisterna fattar tycke för henne och övertalar makthavarna att låta premiären av filmen vara på just hennes biograf. Samtidigt härjar en grupp amerikanska soldater, kända under smeknamnet the ”the Basterds”, i området. Ledda av Löjtnant Aldo Raine, även känd som ”Aldo the Apache” av sina fiender, är de osedvanligt hänsynslösa mot sina fiender, tar inga fångar och skalperar utan förbihåll de som inte märks genom att skära in en svastika i pannan på dem. Allt knyts till slut samman mot det slutgiltiga målet – Operation Kino där hela den tyska ledningen ska dö…

Jag är absolut ingen Tarantinofanatiker och finner honom inte vara fullt värdig den statuts han åtnjuter. Inte för att han är en dålig filmskapare egentligen utan snarare för att allt han har gjort och gör faktiskt inte är så fabulöst som ryktet säger. Tarantino är egentligen ingen filmskapare överhuvudtaget enligt min mening, åtminstone inte i första hand, utan ett filmfreak och en mycket skicklig imitatör. Han hittar sällan eller aldrig på något eget utan plockar russinen ur andras kakor sätter ihop dem på ett mycket stilistiskt sätt. Han har ett öga och en förmåga att analysera fram essensen i det han vill presentera och det är väl det som fått honom dit han är idag.

Det här är inget undantag och även om jag inte sett filmen titeln uppenbarligen anspelar på och således inte kan göra några andra jämförelser än detta känner man igen mycket från andra filmer. Det är inte nödvändigtvis stulet rakt av från den och den filmen men onekligen är det miljöer, atmosfärer och så vidare som redan använts tidigare. Tarantinos mise-en-scène är som vanligt magnifik och det visuella våldet är under stundom mycket explicit. Blodet skvätter åt alla möjliga håll, men utan att skapa några komiska effekter.

Som vanligt berättas också historien inte helt linjärt (även om de inte sker i uppenbar oordning) utan i kapitel. Det är ett spännande grepp även om det inte är unikt på något sätt. Det möjliggörs om inte annat att göra de olika delarna, eller kortfilmerna eller vad man ska kalla det för, mer koncentrerade och tydliga. Man behöver inte lägga energi på detaljer som ska knyta ihop den ena scenen med den andra på samma sätt. Dessutom ger det möjligheten att blanda olika stilar och sätt att berätta en historia på, allt ifrån nästan dokumentariska inslag till ren exploitation. Självklart skapas det ändå en helhet av detta när karaktärernas banor och intentioner till slut korsas med varandra.

Jag tror ingenting är slarvigt gjort i den här filmen och jag tror att allting verkligen ser ut som det är meningen enligt Tarantinos vision. Brad Pitt spelar över så in i helvete av en anledning och textskyltarna är förmodligen ett sätt att knyta an till filmer som Inglourious Basterds imiterar på ett eller annat sätt. Många olika stilar är blandade, ibland känns det som en hyllning till kalkonfilmerna även om det också i de mest stereotypiska stunderna är otroligt underhållande. Det spelas över och miljöerna är så förutsägbara att det bara måste finnas en poäng bakom det. Är det inte gjort med full medvetenhet skulle jag bli mycket förvånad.

Andra stunder är det mera en renodlad krigsfilm, med spionintentioner eller med en grupp soldater (The Basterds) bakom fiendens linjer. Samtidigt kan det vara en film om judeförföljelse och faktiskt ha ganska allvarliga undertoner mitt bland all exploitation. Jag vet inte om det är denna fantastiska blandning som gör att filmen faktiskt är intressant från första rutan till den sista. Det borde inte vara så här intressant egentligen, men någon gör att det är det ändå och jag vet inte riktigt vad. Det finns en närvaro i filmen som tilltalar mig även om det hela tiden balanserar på gränsen mot att bli ytterst fånig. Och även när denna gräns passeras lyckas den hålla sig fånig på rätt sätt.

Filmens stolthet, åtminstone när det gäller skådespeleri måste vara Christoph Laurent som spelar ”Judejägaren” eller Överste Hans Landa. Han lyckas vara briljant precis hela tiden och är en fängslande karaktär. Brad Pitt är väl bra också egentligen men jag kan inte riktigt förlika mig med hans överspel. Som jag tidigare konstaterade tror jag inte ett dugg på att det är hans fel, utan att det ska vara så enligt Tarantinos vision, men det blir lite för mycket och det blir lite tramsigt i längden. Less is more skulle man kunna säga här. Killen som spelar Hitler – Martin Wuttke, gör också ett riktigt bra jobb och är väldigt porträttlik sin förebild. Han framställs precis lagom galen för att förlöjliga nazismen lagom mycket. Dessutom medverkar ett antal andra kända namn i rollistan. Mike Myers, som jag vanligtvis inte tål överhuvudtaget lyckas riktigt bra, Eli Roth, Diane Kruger och Julie Dreyfus för att bara nämna några.

Slutligen vill jag säga att atmosfären känns väldigt lik den som återfinns i de europeiska filmer som Tarantino uppenbarligen haft som förebilder och inspirationskällor. Och filmen i filmen ”Nations Pride” där Fredrick Zoller skjuter ner hundratals fiender är förresten en fullständigt briljant imitation av tysk propagandafilm!

Mycket underhållande!

8/10

Recension: From Dusk Till Dawn

From Dusk Till Dawn

Regi: Robert Rodriguez

1996

Drama/Thriller/Horror

George Clooney och Quentin Tarantino spelar huvudrollerna som de båda bröderna Gecko. Efter en våg av rån och våldsdåd är de på flykt till Mexico. För att nå sitt mål kidnappar de Jacob Fuller (Harvey Keitel) och dennes båda barn (Juliette Lewis och Ernest Liu) till at köra dem dit i sin husbil. Jacob är präst men har dragit sig tillbaka från yrket och i bakgrunden finns hans frus olyckliga död.

Andra sidan gränsen styr de kosan mot en förutbestämd mötesplats, The Titty Twister. Efter lite bråk och några supar upptäcker de att det här inte är någon vanlig krog. Gästerna är inte där enbart för att dricka öl utan något mystiskt försiggår. Något som det absurda sällskapet snart blir varse.

Direkt när filmen börjar kastas man in i en tät dimma av brilliant skådespeleri och excellent regi. Främst är det George Clooney som imponerar för även om jag inte är någon stor fan av honom, kan jag inte förneka det jag ser. Även Quentin Tarantino som jag egentligen aldrig tänkt på som skådis är makalös. Han är också inblandad i manuset och det är ett delvis välskrivet manus, det är ett som är säkert.

Relationen mellan bröderna och deras offer, familjen Fuller, förstärks ytterligare av Harvey Keitels starka insats. Hela tiden ligger musiken som en matta i bakgrunden. Trots det, är det inget man egentligen märker. Kampen, om man nu ska kalla den för det, står mellan Jacob Fuller och Seth Gecko (George Clooney). Det är nästan lite psykologisk krigsföring mellan dem även om man förstår vem som ska vinna kampen.

Nåja, Vad händer sen då? Jo, när väl bröderna Gecko tagit sig över till andra sidan gränsen och in på The Titty Twister, ändrar filmen karaktär tvärt. Istället för den täta thriller som filmen från början utgav sig för att vara blir den nu istället en ganska billig splatterhistoria. Blodet skvätter rikligt och även om effekterna faktiskt är bra känns det aldrig som filmen återhämtar sig efter magplasket. Den blir komisk och fjantig och även om en del av mina favoriter dyker upp här (Cheech Marin och Tom Savini) så hjälper inte det. Visserligen fortsätter skådisarna att sköta sina jobb, men det känns omotiverat och tråkigt. Kanske tyckte skådisarna inte heller om den plötsliga vändningen?

Det här kunde blivit något riktigt riktigt bra om man hade varit konsekvent och inte halkat in i B-splatter framåt slutet.