Raze – 2013 – filmen som ger överklassdräggen ett ansikte

På pappret verkar den här filmen vara hur grym som helst. Kidnappade kvinnor tvingas slås med varandra till döds i en slags modern gladiatorkamp för att överleva. Som extra krydda på moset är inte bara deras eget liv på spel utan också de av nära och kära. Förlorar man kampen och dör, avslutas också livet på de anhöriga. Att kalla det för makabert är en underdrift. På pappret är det definitivt en film som borde väcka starka känslor hos åskådaren även om denna skulle råka vara av så pass luttrad natur som undertecknad.

Och jag må säga att våldet mången gång är riktigt brutalt. Man ryggar faktiskt inte tillbaka för att visa rätt så rejäla skador. Man får se hur ögon trycks ut och höra hur nackar knäcks. Med andra ord, man har lyckats bra på detta plan. Ska man göra en film med en sådan skräckfylld handling är det bäst att man löper hela linan ut och det har man verkligen lyckats med.

Skulle inte det vara nog har man lyckats hitta riktigt slemmiga typer som skurkarna bakom hemskheterna. Individer som det inte är svårt att känna avsky emot. Riktiga överklassdrägg om man får uttrycka det så. Dock får man lov att säga att det blir ganska tjatigt i längden. Den ena scenen efter den andra är en kamp mellan två kvinnor. Visserligen finns det lite drama mellan fighterna för att ge karaktärerna lite personlighet; för att skapa relationer mellan kvinnorna. På gott och ont kanske. Det är lätt att hata någon som just har dödat en väninna, men svårt att tvingas strida mot någon man har lärt sig tycka om. Till döds till råga på allt.

Ett par saken överraskade mig faktiskt. Jag kan tyvärr inte gå in på detaljer men låt oss säga att alla fighterna inte slutar som man först hade kunnat tro. Det finns utrymmen för att vad som helst kan hända. Nu var jag nog tillräckligt vag hoppas jag. Men som helhet blev jag besviken. Filmen infriade inte mina förväntningar fullt ut men lyckades trots allt underhålla mig måttligt under den tid den pågick. Troligen kommer jag att glömma bort den ganska snart. Det fanns inget i den, mer än den makabra idén, som är värt att minnas nån längre tid.

5/10

Fantastic Four – 2015 – Reboot? Remake? Prequel?

Jag vill inte påstå att jag på något sätt har mängder med serietidningar med fantastiska fyran. Dock vill jag hävda att jag höll just de här superhjältarna som favoriter när jag växte upp. Det finns flera filmer sedan tidigare, två som kommit de senaste åren och någon som inte ens släpptes ordentligt. En film som bara gjordes för att behålla rättigheterna om jag inte missminner mig. Ingen av de tidigare filmerna lever upp till magin i serietidningarna så det är klart att jag blev exalterad när jag hörde talas om den här.

Dock dröjde det innan plasten åkte av och skivan in i spelaren. Det blir gärna så när man har alldeles för många filmer och inte riktigt kan prioritera vad som ska ses vid det givna tillfället. Hur som helst lyckades jag äntligen klämma in tid för denna för ett par dagar sen.

Det dröjde inte länge förrän jag var förvirrad. Visserligen kan jag inte minnas någon barndomshistoria från serietidningarna, något som den här filmen stoltserar med. Det är ingen nackdel att se uppväxt och bakgrundshistoria men det behöver heller inte gå till överdrift. Jag vill påstå att den här filmen har så mycket bakgrundshistoria att den blir lidande av det. Ungefär när filmen tar slut börjar egentligen äventyret. Det är som att man redan på förhand visste att man skulle göra en uppföljare med äventyr i.

Det blir liksom varken hackat eller malt. Visserligen underhållande för stunden och helt ok (dock inte fantastiska) CGI-effekter. Kanske är det den högupplösta kvaliteten som gör att det ser helt fejk ut vid några tillfällen, eller så har man helt enkelt varit slarvig vid tillverkningen. Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag kommer att se en eventuell uppföljare med stort intresse även om jag egentligen inte tror särskilt mycket på den. Min ambition är att se alla superhjältefilmer, eller i alla fall de som är tillräckligt lättillgängliga och när det gäller min barndoms hjältar gäller det att lägga manken till trots potentiell besvikelse.

5/10

The Avengers: Age of Ultron – 2015 – Mer superhjältar till folket!

Jag har tappat räkningen på vilken film i ordningen det här är i Marvels universum. Helt säkert är att det finns en uppsjö filmer med olika hjältar som från början rymdes på serietidningshyllorna. Kanske förekom någon som stripp i dagspressen, vad vet jag? Captain America lär väl ha gjort det i alla fall. Hulk, Thor, Iron Man och de andra har väl alla haft egna serietidningar, till och med i Sverige? De har sannerligen varit huvudpersoner i filmer tidigare i alla fall.

Det här är i alla fall den andra filmen betitlad The Avengers. Den utspelar sig förstår efter den andra men riktigt var på tidslinjen den passar in i helheten vet jag inte. Jag kan inte hålla reda på alla detaljer i filmerna som knyter samman dem. För det finns onekligen detaljer i alla de andra filmerna, de som handlar om de olika hjältarna var för sig, som tillför något till helheten. Men jag ser det mera som en äventyrsfilm. Självklart är kategorin mera action än något annat till formen, men innehållet är ett äventyr i mängden. Eftersom det är en nyproducerad film och dessutom utgiven på bluray ser det mesta förstås fantastiskt ut. Men det finns också tillfällen när det ser lite för bra ut. Man kan helt enkelt inte tro på det för det ser för fantastiskt ut. Det ser dataanimerat ut fast det kanske inte är det alla gånger. Självklart är en greenscreen närvarande i produktionen och Hulk är inte direkt tillverkad av kilovis med smink och latex. Det existerar ju andra tekniker numera.

För mig är det här en film som ser mer till yta än innehåll. Det är gott om spektakulära scener, även om dessa ibland ser för bra ut som jag nämnde tidigare. Vad filmen egentligen handlar om, varför Nick Fury dyker upp eller vem/vad Ultron egentligen är tycker jag är ganska lummigt. Jag nöjer mig inte med de förklaringar som ges i filmen. Jag tycker man gör det alldeles för enkelt för sig. Är man inte helt uppslukad av Marvels värld sedan tidigare kan man nog ha problem med de små detaljerna.

Vad ska man säga för att knyta ihop detta då? Jag är nog lite besviken. Jag hade förväntat mig mer än ett så tvådimensionellt äventyr. Skådespelarmässigt funkar det och det finns lite förlösande humor här och där, så det inte bara blir moraliserande hela tiden. Det finns tillräckligt av den varan ändå men blandar man upp den med lite humor står jag ut med den. Alla vet väl redan att människan är det farligaste djuret för planetens överlevnad?

5/10

Bilder © 2015 Marvel

Evil Dead 2 – 1987 – En jävla röra egnetligen

En gång i tiden gillade jag inte alls denna uppföljare. Jag fann den allt för komisk för min smak. Lite för mycket slapstick helt enkelt. Kort sagt en nyinspelning av det underbara originalet men med mer komisk vinkling. Numera gillar jag den faktiskt bättre. Jag såg om den vara för några dagar sen. Jag anser inte den längre vara en nyinspelning, snarare en annan tolkning av samma historia. Jo, det finns en skillnad.

Men betyder det i sig att det blir så mycket bättre? Nja, det gör det väl inte men när man inte längre förväntar sig en skräckfilm blir det hela mycket lättare att ta till sig. Det har tagit mig några år att inse det och nu tyckte jag att det var dags att återse filmen.

Jag tycker fortfarande inte om all slapstickhumor som kantar filmen, både på längden och på tvären. Det blir för mycket. Och jag tycker att historien är för lik den som utspelas i första filmen. Dock hittar jag den här gången lite kul referenser där man har vänt på händelser från första filmen. Jag kan inte tänka mig något annat än att detta är synnerligen genomtänkt och avsiktligt. Men faktum kvarstår. Det här borde ha varit en skräckfilm. Det här borde ha varit historien men berättat som en gastkramande skräckis och inte med slapstickhumor.

Därmed inte sagt att Bruce Campbell, som bär upp det mesta av filmens skådespeleri gör något dåligt jobb med humorn. Det finns nog ingen som kan se så galet besatt ut som han när han sätter den sidan till. Och det var kul att återse filmen efter så många år också. Och även om jag inte är jätteförtjust i filmen så är jag glad över att jag äntligen äger den på DVD. Dessutom är det onekligen en bra början i slutet av filmen för Army of Darkness. Den har jag heller inte sett på många år.

5/10

Cannibal Fog – 2015 – oerhört makabert

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns helt klart premisser som är intressanta här. Skådespelet är heller inte så dåligt även om det förstås är ganska skiftande på den fronten. Kim Sønderholm gör den mest stabila insatsen i mitt tycke. Jag vill inte påstå att det är klasskillnad men han känns mer äkta på något sätt. Det kanske är danskan han talar, jag vet inte…

Eftersom det här är en screener är jag inte helt säker på vad som sägs i vissa scener där det talas på ett språk jag inte behärskar. Men oavsett om det är textad eller inte så går själva budskapet fram. Tänk att man har lyckas få matlagning så sexigt! Det är förstås bara första steget på vägen mot målet i den här erotiskt laddade filmen. Slutmålet är förstås sexuell extas genom kannibalism! Det låter ju oerhört makabert eller hur?

Jag hade önskat att filmen kunde ta sig lite mer på allvar. Förutsättningarna är goda med en sådan historia. Nu tycker jag att det slarvas bort lite i försök till satir eller annan komik. Varför finns det en lust att lustiggöra sig över sådana här perversiteter? Håll det allvarlig och försök chocka publiken istället. Det är min åsikt!

Naturligtvis går det inte att komma runt likheterna med ”den tyske kannibalen” Arwin Meiwes. För ovanlighetens skull överträffar verkligheten dikten.

5/10

Under Gottsunda – 2014 – en mycket filosofisk betraktelse

Jag som mest skriver om genrefilm är mest van vid linjärt utvecklande storylines. Det är något som den här filmen inte har! Det är istället en löst sammansatt betraktelse av vardagen för de ungdomar filmen centrerar sig kring. Eller så är den inte särskilt löst sammansatt. Vid första anblicken är det så men när man ser lite djupare på det finns det definitivt en väl sammanhållen historia.

Den har förstås en fragmenterad form men innehållet har ändå ett intimt samband. Vidare är det en mycket filosofisk betraktelse som för mig har en dokumentär form. Det känns väldigt autentiskt. Det handlar mycket om människor med invandrarbakgrund och den verklighet de lever i. Man kan väl säga att den världen är ganska fjärren från min egen verklighet. Jag funderar inte över vad som händer i mitt hemland andra sidan jordklotet, om jag blir en bättre man om jag genomgår sträng militärutbildning och så vidare. Jag har inget behov av att kämpa för min ”sak” med våld.

De som härstammar från krigsdrabbade områden har en annan syn på världen. Det är inget konstigt egentligen och det är heller inget vi ska försöka ta ifrån dem. Det är bra att den här filmen och andra som den finns. Vi behöver belysa just den här problematiken!

Däremot är det här inte en särskilt underhållande film. Inte för mig i alla fall. Jag blir rastlös och stressad. Det kanske är det som är poängen? Att man ska stanna upp och fundera över tillvaron. Det är definitivt en av hörnstenarna i upplevelsen. Men eftersom jag numera sätter betyg måste jag försöka balansera mot underhållningsvärdet.

5/10

Horns – 2013 – Daniel Radcliffe

Egentligen har väl bara Alexandre Aja bara regisserat en riktigt jävla bra film – Haute Tension! Resten av hans produktion av näppeligen varit dålig men inte i samma klass som denna tidiga pärla. Det känns lite som att humorn sedan har tagit större och större plats i filmskapandet. Här är den synnerligen närvarande! Det är förstås inte frågan om regelrätt humor som man skrattar högljutt åt men det finns helt klart en sarkastisk närvaro i dialogen och situationerna som Daniel Radcliffes rollkaraktär hamnar i.

Han heter Ig Perrish, bara det får väl en del av oss att dra på smilbanden. Han är anklagad för att ha dödat sin flickvän men bedyrar själv sin oskuld. Omgivningen tror dock att han är skyldig och när det börjar växa ut horn i pannan på honom tror han nästan själv på att han är djävulen personifierad. Människorna runt omkring honom börjar fråga honom om de mest underliga saker och ta hans svar som en ursäkt för att bete sig hur som helst. Vi har tjejen som frågar om det är ok att äta upp alla donuts i lådan trots att hon tycker att det är äckligt. Vi har läkaren och sjuksköterskan som hellre har sex med varandra än att bota patienterna. Här finns helt klart en del humor. Det är oerhört bisarra frågor och sanningar som folket plötsligt inte har några problem att offentliggöra i Ig Perrishs närvaro.

Men det håller inte hela vägen. Själva hornen som växer ut ser faktiskt lite tramsiga ut och de initialt så träffsäkra replikerna mattas av efter ett tag.  Det blir helt enkelt inte lika roligt längre. Vad värre är, det verkar som att Alexandre Aja är ute efter att moralisera för oss. Det kan väl visserligen vara behövligt ibland men i det här fallet hade det varit bättre om det hade hållit sig till att vara en intelligent och smålustig film. Alternativet hade förstås varit att göra den riktigt mörk men då behövs andra horn och sarkasmen åker också bort i sådana fall.

Det kunde verkligen ha blivit en riktigt underhållande film men den stannar istället någonstans på mitten av betygskalan. Det finns absolut underhållningsvärden men inte riktigt av ett sådant slag som inledningen visar prov på.

5/10

Piggy – 2012 – mer utstuderat och explicit våld

I avdelningen filmer som jag förväntade mig skulle vara något helt annat, har jag idag kommit till brittiska Piggy. Visst ser det ut att vara en riktigt gastkramande skräckfilm? Och gastkramande kanske den är till en viss gräns, men så mycket skräck blir det inte. Det är mest drama och kanske en gnutta thriller.

Det handlar om Joe, en tillbakadragen yngling som egentligen inte trivs alls bland folk. Det enda som egentligen får ut honom är hans bror som Joe verkligen hyser tillit till. Men eftersom lagen om alltings jävlighet existerar i världen där den här typen av filmer utspelar sig bär det sig inte bättre än att brodern blir mördad av ett gäng ligister. Joe Isolerar sig och kan inte ta för sig något, förrän Piggy kommer in i bilden. Piggy, som egentligen heter något helt annat, vill hämnas Joes bror genom att kidnappar en av förövarna och plåga ur honom informationen om vilka de andra var. Joe är först passiv men tar efterhand allt större del i den utstuderade hämnden.

Det är inte en grafisk film i den bemärkelse det skulle ha kunnat vara om man betänker det våld som faktiskt åsyftas. Men det är klart att det inte är en blodlös betraktelse heller. Jag skulle gärna ha sett lite mer utstuderat och explicit våld faktiskt. Oftast gillar jag när filmskaparna håller oss i det fördolda men här tycker jag faktiskt att det hade varit på sin plats med lite mer tydlighet. Det är inte det att jag gillar själva hämnden mer än i någon annan film, det känns bara som att filmen är realistisk no att kunna bära upp ett realistisk visualiserande av våldsamheterna.

Det innebär att filmen faktiskt blir lite tråkig när den inte hade behövt vara det. Det brittiska sävliga tempot är oftast av godo men här blir det inte riktigt bra. Det blir inte så rysligt som jag hade hoppats på men det finns helt klart en poäng med filmen, en tanke! Det är absolut inte våldsamheter för sakens egen skull. Det finns en början och ett mål med historien som kanske inte blir uppenbar förrän precis i slutet. Med det sagt kan jag tillägga – stå ut med de långsamma partierna, det kommer att löna sig.

5/10

100 Feet – 2008 – Famke Janssen är ingen stor skådespelerska

Famke Janssen är ingen stor skådespelerska. Eller också har hon inte fått tillräckliga instruktioner av regissören. I båda fallen skyller jag på Eric Red som gjort filmen. Han är den som borde ha sett till att hon blev trovärdig. Han borde också ha sett till att dialogen blev mindre uppenbar och sökt. Det är synd att det förhåller sig på det sättet då historien i sig verkligen hade potential.

Filmen handlar om Marnie, som flyttas tillbaka till den lägenhet där hon dödade sin man. Hon ska sitta där i husarrest. Ingen har trott på hennes historia om att hon faktiskt dödade honom i självförsvar, att han misshandlade henne upprepande gånger och att hon fruktade för sitt liv. Nu ska hon, med fotboja, spendera sin tid i lägenheten och inte avvika mer än 100 fot från platsen.

Detta i sig gör väl ingen film kanske men det dröjer inte länge innan Marnie (Famke Janssen) upptäcker att det spökar i huset och det är här den stora potentialen finns. Hon har ju egentligen ingenstans att fly. Springer hon ut ur huset kommer polisen och tar henne och hon får tio år extra på sitt straff. Det som följer är en ganska gastkramande historia om ett spöke som till varje pris vill ha henne, straffa henne. Snart visar det också sig att det inte är någon mindre än henne före detta man som spökar, den hon dödade i självförsvar. Hur försvarar man sig mot ett spöke?

Men även om det finns en del riktigt skrämmande scener, några riktigt gastkramande faktiskt, känns det aldrig som att det är riktigt på riktigt. Det mynnar ut i vad jag inledde med – Famke Janssen! Hon förmår inte framföra rollen som något annat än just en roll. Det är som att hon är medveten om att hon spelar, hon lever sig inte in tillräckligt. Hon förstör filmens potential med sin medverkan.

5/10

Remo Williams: The Adventure Begins – 1985 – en film av Guy Hamilton

Jag såg den här för många år sedan när det fortfarande fans fysiska videobutiker som hyrde ut film. Det finns kanske fortfarande någon kvar men inte en eller ett par i varje stadsdel som del gjorde förr i tiden. Jag tror att den på svenska hette Remo: Obeväpnad men farlig eller liknande. Faktum är att jag är ganska säker på det. Jag är också tämligen säker på att jag var måttlig imponerad av filmen på den tiden. Jag tyckte det var snudd på kalkonvarning på den.

Idag ser det annorlunda ut. Videobutikerna står inte längre som svampar i backen och jag inser att man inte ska den här filmen på riktigt fullt allvar. Det finns definitivt en komisk ådra i den som jag helt verkar ha missat vid mitt initiala möte med den. Det är i alla fall inget jag minns att jag tog i beaktande. Jag tolkar den till och med så idag att den främsta genren är komedi. Action och Martial Arts-ingredienserna är underordnade.

Jag gillar Fred Ward som spelar huvudrollen som Remo Williams. Egentligen heter han något helt annat från början eftersom han rekryteras till en topphemlig organisation inom underrättelsetjälsten och därmed får en ny identitet. Ett helt nytt utseende också förresten. Eftersom han är fullt av tvivel gentemot hela situationen ska han tränas av en riktig expert, den mystiska koreanen Chuin som är helt mästerlig när det gäller de asiatiska kampsporterna. Det gäller att andas på rätt sätt och att kunna förgöra sin fiende endast med ett finger och sådana saker.

På något sätt får jag också noir-vibbar av filmen. Det är nog jag som överanalyserar men det är något med den som får mig att tänka i de banorna. Jag upptäcker också att Kate Mulgrew spelar en av rollerna, det måste vara en av hennes tidigaste långfilmsroller. Jag käner förstås till henne bäst som Kapten Janeway från Star Trek Voyager men här bevisar hon att hon kan annat också. Hon är bedårande faktiskt! Även Wilford Brimley medverkar och det är inte en skådis jag känner igen till namnet egentligen. Det råder dock ingen tvekan när jag ser honom.

Filmens regissör – Guy Hamilton, är väl mest känd för att ha regisserat några Bondfilmer på 70-talet och det märks även här. Det finns en känsla över hela produktionen, i synnerhet när det gäller musikvalen, som blinkar mot agentfilmerna. Men Remo Williams: The Adventure Begins har inte åldrats väl. Det är visserligen komiskt menat men ibland är det lite väl överspelat. Tanken att det bygger på en serietidning i grunden slår mig ganska snabbt. Jag vet inte om det är så, i så fall är filmen i rätt anda. Annars tolkar jag det mer som en bagatell från 80-talets mitt som inte riktigt når ända fram längre, om den nu gjorde det någon gång. Kul och underhållande för stunden kanske men det finns inga bestående intryck att ta med sig.

5/10