Recension: Monster Shark - 1984

Monster Shark

Aka: Devilfish

Regi: Lamberto Bava

1984

Horror/Thriller

Ett antal mystiska dödsfall inträffar och man tror att en haj ligger bakom. Problemet är att de sönderslitna båtarna och märkena efter tänder inte stämmer överens med någon känd hajart. Man tillkallar experten Stella Dickens (Valentine Monnier), som misstänker att det faktiskt är ett okänt djur eller alternativt ett förhistoriskt djur som på något sätt lyckats överleva i millioner år. Föga anar hon att sanningen är betydligt brutalare än så och att männen bakom den genmanipulerade varelsen inte skyr några medel, inte ens mord!

Man skulle kunna tycka att mästerregissörens Mario Bava’s son skulle kunna bättre än så här, han borde ju ha det i ryggmärgen så att säga. Men tyvärr verkar han inte veta hur en film byggs upp, vad som egentligen är skrämmande och hur man engagerar skådespelare. Till hans försvar kan man väl säga att filmens budget inte tillhör de största i världshistorien och med det i åtanke får man väl säga att filmen inte är fullt så katastrofal som man först  kunde befara.

Historien är ganska klantigt uppbyggd men har sina poänger emellanåt. Inget speciellt originellt finns att hitta och filmen är tämligen tidstypisk och italiensk i sitt upplägg. Detta förstärks ytterliggare av den parallellhandling som man nästan får lite gialliokänsla av.  Kanske hade det varit bättre att bestämma sig för vad man ville göra, som det är nu blir det faktiskt varken hackat eller malt.

Skådisar då? De är alla bedrövligt dåliga, speciellt kvinnorna faktiskt. De verkar enbart finnas där för att bli skrämda av monstret. Det är klart att en och annan tutte visas också. Men faktiskt inte i överflöd som annars är så vanligt i filmer i den här genren, speciellt från den här tiden. Det kan man väl se som positivt kanske.

Så slutligen till monstret då. Det är faktiskt ganska välgjort om man betänker de resurser som satts in på andra områden. Det är någon bläckfiskliknande sak och tankarna vandrar ofrivilligt till Ed Woods Bride of the monster, fast att jämföra med den vore kanske lite väl drastiskt. Frågan är var man fått idén till titeln ifrån, kanske var det ännu ett försök att rida på framgången av Steven Spielbergs Jaws från 1975.

Recension: Kidnappes aka Rabid Dogs - 1974

Kidnapped

Aka: Rabid Dogs

Regi: Mario Bava

1974

Thriller

Fyra skurkar har satt sig för att råna avlöningskassan till ett av stan stora företag på själva avlöningsdagen. Det är en kupp som till viss del är framgångsrik, de kommer undan med pengarna, men det resulterar också i att en av den blir skjuten och dör. Polisen jagar dem in i ett parkeringshus där de, för att undgå polisen, tar ett par unga kvinnor som gisslan samt byter bil. I tumultet som följer råkar de dock skära halsen av den ena kvinnan medan den andra kvinnan blir deras enda trumfkort mot polisen. Med ett visst försprång flyr de undan och är heller inte sena att tvinga sig in i en ny bil för att skaka av sig poliserna ytterliggare. Mannen som kör bönfaller dem att låta honom föra barnet i bilen till sjukhuset eftersom det krävs brådskande kirurgi för att rädda honom, men banditerna vill inte lyssna på det örat och tvingar honom skoningslöst att köra dem ur staden. En mardrömsfärd tar sin början…

Det finns två versioner av den här filmen, som visserligen är ganska lika varandra men ändå olika på flera sätt. Versionen under namnet Rabid Dogs känns aningen ”skitigare”, och lite som den oavslutade film det faktiskt är. Konkurser och rättighetsproblem gjorde nämligen att de ursprungliga filmrullarna arkiverades i sisådär tjugotre år i väntan på utgivning. Regissören han på denna tid lämna jordelivet och versionen under namnet Kidnapped, som bland annat innehåller lite annorlunda musik, en del kortade scener och faktiskt även några nya scener, färdigställdes av Marios son Lamberto Bava samt av Alfredo Leone, som producerade filmen för den amerikanska marknaden.

                        

Denna version är mer följsam till sin struktur, historien flyter på lite bättre och den har snyggare förtexter. Fast egentligen är det en smaksak, båda versionerna är klart sevärda och ska sanningen fram finns det någon kortad scen i Kidnapped som jag tycker var mer lyckad i Rabid Dogs. Originalversionen lider heller inte av den övertydlighet, som visserligen inte är överdrivet framställd i Kidnapped heller, men som efter att man sett båda versionerna inte kan låta bli att reta sig lite på.

Annars är terrorn likartad, de tre överlevande bovarna, där kanske George Eastmans karaktär – ThirtyTwo (som naturligtvis syftar på hans manlighet) är den galnaste, utövar sin vilja på gisslan och skådespeleriet är i absolut toppklass. Det finns dock gott om motsättningar och inbördes maktkamp även mellan illgärningsmännen, ”doktorn” försöker vara ledaren och bestämma över de andra med viss auktoritet och, åtminstone till en början, har viss framgång med detta. Mellan dessa båda ytterligheter, den kallt beräknande ”doktorn” och den obetänksamma ”ThirtyTwo” finns ”Blade”. Han är nästan lika galen som ”ThirtyTwo” men inte utan eftertanke och det finns en viss medmänsklighet i hans karaktär.

Att i stort sett hela filmen utspelar sig i en bil förhöjer också behållningen en hel del. Dels är jag svag för filmer med sparsamma miljöombyten, det kräver liksom lite mera av regissören och skådespelarna för att fungera på det viset, dels skapar det en tät stämning av instängdhet och med det begränsade utrymmet en bil faktiskt har, finns det ju ingenstans där gisslan kan gömma sig eller komma undan sina antagonister. Slutsatsen blir att terrorn ökar ännu mer samtidigt som stressen för våldsverkarna förstärks. Det är intensivt och spännande, fantasieggande och realistiskt. Det är skitigt framställt som i vilken western av Sergio Leone som helst och jag gillar det.

En eurocrime/terror rulle i absolut toppklass!

Recension: Blastfighter - 1984

Blastfighter

Regi: Lameberto Bava

1984

Action

Tiger är en före detta polis som efter åtta år i fängelse släpps ut igen. Hans brott är att han har skjutit ihjäl en människa. Men det ruvar mer bakom mordet, mannen han sköt har nämligen kallblodigt mördat hans fru. Men då inga bevis fanns att tillgå fanns det ingen annan möjlighet för Tiger än att ta lagen i egna händer för att skipa rättvisa. Nu, åter som fri medborgare, beslutar han att lägga vapnen och våldet på hyllan och flyttar ut på vischan, närmare bestäm hans uppväxts trakter. Där träffar han på några gamla vänner men det dröjer heller inte länge förrän han stöter ihop med hänsynslösa tjuvjägare. Bråken börjar nästan omgående och därifrån eskalerar allting till en slutlig våldsorgie. De skulle inte ha gett sig på hans dotter…

Det här är en film som jag ofta sneglade på när jag i ungdomsåren skulle hyra film hos den lokala videouthyraren. Jag kom mig aldrig för att göra det trots att omslaget såg tufft ut. Eller så var mitt sällskap inte intresserad av filmen överhuvudtaget, jag minns faktiskt inte. Men såg den gjorde jag inte i alla fall. Omslaget är fortfarande lika tufft och den finns nu på svensk DVD med riktigt bra bild och ljud! Det är till och med två versioner av filmen, dels med italienskt ljudspår och dels med engelskt dito.

Läser man på omslaget så utmålas en riktigt våldsam och spektakulär rulle influerad både av Rambo och Delieverence. Hur det är med den saken vet jag inte men visst finns det likheter – och då tänker jag inte bara på scenen där en kille spelar banjo… Nej, riktigt så magert är det inte men det är onekligen en kul detalj, medveten eller ej. Och man får väl säga att det dröjer ett tag innan det uppenbarar sig några likheter också. Men visst, det utspelar sig i en skog, några busar av lokalbefolkningen jagar och försöker skända folk och det finns ett hämndtema – den ensamma hjälten mot hela landsortssamhället.

Det tar också ett tag innan filmen blir riktigt underhållande och tempot är emellanåt lite väl lågt. Det blir aldrig tråkigt men det är inte utan att det är lite segt under stundom. Men skådespelarinsatserna från de stora namnen är hur bra som helst. Kanske främst från Michael Sopkiw, men även George Eastman gör ett riktigt bra jobb. Mindre roller kanske kunde ha presterat bättre, men det är ibland lite svårt att avgöra i de här gamla italienska rullarna också. Dubbningen gör inte saker enklare precis. Jag såg här den engelska versionen och det är möjligt att det är röstskådespeleriet som gör att det blir lite för överspelat emellanåt.

Det finns också lite irriterande slarv i filmen. Inget som gör något för underhållningsvärdet kanske, det blir snarare högre faktiskt, men en bil vars bromsar har blivit saboterade och som man försöker stanna med alla medel kanske inte bör gasa på lite extra i kurvorna på den nedförsbacke den löper amok i? Lite slarvigt som sagt men inget som man inte kan förlåta. Man kan heller inte klaga på filmens budget eller skylla misstagen på den, för även om det naturligtvis är en lågbudgetfilm så har man i alla fall haft råd att krascha ett flertal bilar så att de exploderar (lite väl lätt kanske).

Det är kanske inget mästerverk och jag vet inte om jag vill hålla med Tarantino (varför ska hans citat sitta på alla jävla omslag?) om att det är Lamberto Bavas bästa film, men den skäms i alla fall inte för sig och det är en riktigt underhållande film när den väl kommer igång!

A Blade In The Dark - 1983 - Gillo av Lamberto bava

A Blade In The Dark

Aka: Casa con la scala nel buio, La

Regi: Lamberto Bava

1983

Thriller

Skrivet av Linda Snöberg

Bruno, (Andrea Occhipinti) en musikkompositör hyr ett stort ensligt hus för att skriva filmmusiken till en B skräckis åt sin vän Sandra (Anny Papa). Under arbetets gång stöter han först på en kvinna vid namn Katia (Valeria Cavalli) och lite senare en annan kvinna, Angela (Fabiola Toledo) som berätta att de kände kvinnan som bodde i hans hus innan. När kvinnorna sen försvinner, börjar han leta efter ledtrådar för att fastställa vad som kan ha hänt dem och vem som är ansvarig för deras försvinnande. Han upptäcker någonting mystiskt om en kvinna vid namn Linda. Mer och mer börjar folk runt omkring honom bli dödade. Kanske finns svaret i slutscenen i filmen som han arbetar på….

Den här giallofilmen kunde ha blivit betydligt bättre om det inte hade varit för den ofantligt dåliga dubbningen, vore ju bättre om de släppte den italienska versionen med textning till istället. A blade in the dark är en lågbudgetfilm som utspelar sig enbart i ett stort hus eller runt omkring huset. Filmmusiken är skönt effektfull och sätter tonen för filmen. Det förekommer också en del närbilder på ögon som är väldigt bra och förföljesescenenerna är underbart filmade, för att inte tala om väldigt spännande.

Den är ruggig, blodig och brutalt grafiskt vid en del tillfällen (badrumsscenen), men ibland lite tråkig också. Katt och råtta leken är absolut nervkittlande och Lamberto Bava fyllde även på med underbar atmosfär. Den är lite förutsägbar men det gör inte så mycket. Filmen är både knäpp och rolig och skrämmande på samma gång. Mördaren dödar sina offer med en smal pytte liten kniv. Filmen är dock inget mästerverk men rätt underhållande.

Filmen startar lite segt och har en del problem. Men som tur är bli filmen mer och mer spännande ju närmare slutet man kommer. Det tog ett tag för mig att bli fast i den. Våldet tar aldrig slut och knivens attacker är brutala trots att man nästan aldrig få se kniven gå igenom huden. Det är verkligen intressant och spännande när han försöker ta reda på vem mördaren är. Mördarens röst är så rolig och psykande på samma gång. Det chockerande slutet kommer att ha ditt blod pumpande och adrenalinet igång. A blade in the dark innehåller säkert alla klichéer som finns i skräckfilmer, här är en lista.

1. Offren agerar som offer från första stunden t.ex. det första offret bara väntar på att bli dödad, springer en stund därefter stannar och nästan väntar in mördaren.

2. Hjälten i filmen tar hand om problemet själv utan att be om hjälp trots att han hittar blod i huset och märker att han har haft inbrott o.s.v.

3. Det förekommer också lite naket, kliché är bara en understatement för denna film.

Sista analysen då: tekniskt talat så är filmen lite lam, men som en slasher/giallo/horror film är den otäck och väl värd att spendera tid på att se.