Törnrosa - 1959 - Sleeping Beauty

Törnrosa

Aka: Sleeping Beauty

Regi: Clyde Geronimi

1959

Animerad

När prinsessan Aurora föds är det fest i hela kungariket. Alla gläds åt det nyfödda barnet utom den elaka häxan som inte är inbjuden till festligheterna. De tre goda feerna är däremot där och överlämnar i tur och ordning sina gåvor till den nyfödda. Eller åtminstone två av dem, för de blir sedan avbrutna av den onda fen. Hon är förnärmad över att inte ha blivit bjuden och uttalar en förbannelse över den lilla. På sin sextonde födelsedag ska hon sticka sig på sländan på en spinnrock och dö. Hovet blir förfasat, men den tredje fen som ännu inte hunnit ge någon gåva finner på råd. Hon har visserligen inte kraft nog att upphäva den onda trollformeln men hon kan i alla fall mildra den. Aurora ska inte dö, bara falla i sömn. För att ytterliggare skydda prinsessan bestäms att hon inte ska växa upp i slottet utan i en liten stuga i skogen, beskyddad av de tre feerna som offrar sin magi under sexton långa år för att den elaka häxan inte ska kunna spåra dem.

Till att börja med går det ju inte att komma ifrån parallellerna med bibeln, det lilla Jesusbarnet och de tre vise männen. Här är det förstås inte frågan om guld, rökelse och myrra utan om skönhet och sång men liknelsen finns där ändå. För övrigt är det en ganska vacker saga om en prins och en prinsessa som finner varandra utan att för den skulle veta den andres sanna identitet. I Törnrosas fall vet hon inte ens själv vem hon är efter som hon ju blivit uppfostrad inkognito.

Tecknarstilen är av det äldre snittet som sig bör då filmen faktiskt är nära femtio år gammal. Filmens ålder är också något som faktiskt märks en smula, det är en annan humor än vad man är van vid helt enkelt och annan fokus på vad som ska tecknas också. Dialogen innehåller betydligt färre lustigheter än vad filmen skulle ha gjort om den gjorts idag. Avsaknaden av visuell humor består väl till viss del av berättelsens karaktär men även på att feerna inte använder sina magiska förmågor i någon större utsträckning. Dock ska tilläggas att några humoristiska poänger tillkommer också på grund av denna avsaknad av magi. Feerna, som egentligen är ganska odugliga, har inte en aning om hur man gör saker och ting utan sina trollstavar så deras försök till att baka en födelsedagstårta, eller sy en klänning blir i sig kanske roligt. Resultaten blir enastående misslyckanden! Dessutom finns det en viss poäng i det bråk som förekommer om vilket färg klänningen ska ha – rosa eller blå!

En annan koppling, vid sidan av den bibliska, som man kan dra parallellt med filmens handling är till grekisk mytologi. Nu har jag inte koll på exakt vilken saga som hört till vilket namn, men finns det väl ett antal berättelser just i grekisk mytologi som innefattar olycksbådande profetior och mer eller mindre misslyckande försök att undvika dem? Det är samma sak här, de goda feerna och hela kungadömet för den delen försöker undvika den framtida tragedin med alla medel som står till buds men i slutändan finns det inget de kan göra ändå. Det blir som spådomarna/förbannelsen förutspått och endast de förmildrande omständigheter som initial definieras av den tredje fen gäller. Av detta kan man kanske dra slutsatser om att tidens förlopp inte kan ändras och att det är meningslöst att stäva emot det som är ämnat att ske.

Bilder: © Disney

The Angry Red Planet – 1959 – sparsam futurism

Science Fiction filmer från 50-talet brukar vara en garanti for kommunistiska metaforer, utomjordingar kommer och försöker att invadera men är bara en omskrivning för de röda kommunisterna och en del av det kalla kriget. Jag tänkte inget annat än att det här skulle vara en i raden av sådana, speciellt med tanke på titeln. Och det kanske finns sådana undertoner, men inte så som de brukar se ut.

Här är det mer en fråga om att åka till det röda, om det sedan är kommunismen eller inte låter jag vara osagt. Men i så fall handlar det istället om invasion av de kommunistiska länderna, vilket i så fall är väldigt märkligt med tanke på slutet av filmen. Jag vill inte gå in i detalj på vad som händer men det är i alla fall klart att någon invasion av ”de röda” kan det inte bli tal om. Och skulle det vara propaganda är det snarare en film som förespråkar den ”röda sidan”.

Men jag tror inte att det är så där väldigt politiskt i detta fall. Jag tror att det är en science fiction film om en resa till den ogästvänliga planeten Mars. Där stöter man på något man inte riktigt förstår sig på och tvingas lämna planeten. Så enkelt tror jag att det är – faktiskt! Den är filmen med ett rött filter när det handlar om utomhusscener på Mars och det ser rätt coolt ut faktiskt. Det är väl inget speciellt om man ser till dagens effekter men 1959 var det säkert effektivt. Och säkerligen ett billigt sätt att gestalta planeten också!

Jag tycker filmen kommer till korta när det gäller andra science fiction filmer men postern är cool och lockande. Dessutom är det alltid intressant att se hur man tolkade framtiden på 50- och 60-talen! Här är det en ganska sparsam futurism, på gott och ont kanske?

5/10

House on Haunted Hill – 1959 – Originalet!

Regi: William Castle

Horror

Jag såg remaken av den här filmen för rätt många år sedan nu. Jag minns att jag tyckte att Geoffery Rush mer eller mindre såg ut som Vincent Price och tänkte att det inte kan vara någon tillfällighet. Jag blev snabbt medveten om att det fanns ett original och att Vincent Price spelade i den. Dock tog jag mig aldrig för att se själva filmen. Jag vet inte riktigt varför, med det blev helt enkelt aldrig så. Det finns väl inte tillräckligt många timmar på dygnet kanske. Det finns för många filmer och för lite tid, i synnerhet för mig som tydligen inte kan sortera och koncentrera mig på en genre eller en tidsperiod, jag måste hålla på allt parallellt med varandra.

Nu efter några år fick jag dock möjlighet att se filmen. Självklart står Vincent Price ut från rollistan men det som står ut allra mest är nog skrämseleffekterna. Det är inte det att det är så särskilt välgjort, åtminstone inte med dagens mått mätt, men det är ändå något med tajmingen. Det är faktiskt överraskande och nästan skrämmande när ett spöke plötsligt dyker upp ut tomma intet. Så på det planet får man säga att det är en mycket lyckad film.

Skådespelarmässigt får man nog ta i beaktande vilken tid filmen gjordes i. Det är rätt så mycket överspelande och det kan visst ha sin charm men det kan också bli för mycket av det goda. Miljöerna är mycket bra och när jag får se att det är William Castle som har gjort filmen ser jag genast att jag känner igen konceptet från 13 Ghost som jag recenserade för några år sedan. Historierna i sig är väl kanske inte snarlika men de utspelar sig båda i ett gammalt slott och det räcker nästan för att man ska se likheterna. Det är väl inget konstigt kanske.

Totalt sett hade jag hoppats på mer men visst är det en viktig pusselbit i spökfilmernas historia och ett intressant historisk dokument. Jag är inte så överväldigad som jag hade hoppats på och det är väl egentligen dessa förväntningar som drar ned filmens betyg för mig.

6/10 

Hillmanthrillern - RYTTARE I BLÅTT - 1959

Ryttare i Blått

Regi: Arne Mattsson

1959

Thriller

John Hillman ska hjälpa Scottland Yard med ett fall och hans fru ska passa på att besöka Strömsholms slott. Freddy får i uppdrag att tacka nej till alla fall som kan tänkas dyka upp i deras frånvaro men längtan efter att på egen hand lösa mysterierna blir för stark och Freddy tar på sig att lösa ett mord som ingen tror har begåtts, nämligen mordet på den blå ryttaren!

Jag är ett stort fan av Arne Mattsons filmer och av Hillman-serien. I synnerhet filmen som föregick den här – Mannekäng i Rött. Jag tycker även om Damen i Svart och införskaffade boxen med alla Hillman-thrillrarna för många år sedan. Allt som oftast kommer det annat emellan men efterhand betas filmerna av och nu har alltså turen kommit till den tredje i ordningen. Karl-Arne Holmsten medverkar endast sporadiskt den här gången då han ger sig av till Scottland Yard i filmens inledning. Det gör mig inte så mycket då jag gillar att fallen löses av hans fru som spelas av Anna-Lisa Ericson. Den klumpige och stammande Freddy vill mer än vad han klarar av och blir en komisk sidogren. Han spelas som alltid av den fantastiske Nils Hallberg!

Det här skulle kunna vara en film som toppar listorna över kluriga och mystiska mordgåtor men efter några dagar är jag inte längre säker på att jag förstår hur det hela hänger ihop. Kanske har man försökt att krångla till det mer än nödvändigt? Det är den uppfattningen jag får i alla fall. Dessutom är jag av den uppfattningen att Arne Mattsson leker alltför mycket med de komiska ingredienserna här, det blir liksom aldrig spännande! Istället för en synnerligen effektiv thriller som skulle kunna gå till historien blir det aldrig mer än en lustig liten film med en hel massa mystiska intriger där vem som helst kan vara skyldig till vad som helst.

Vidare vågar jag hävda att fotot inte är lika trollbindande som i de två första filmerna. Det är liksom mera standardiserat på något sätt. Det är få saker, förutom Freddys stammande, som känns unika för filmen – tyvärr. Det är fortfarande en sevärd film som bör finnas i varje filmälskares medvetande men inte något referensverk av dignitet som de tidigare filmerna! Jag känner att jag blir mer och mer upprepande och negativ ju mer jag skriver men det speglar å andra sidan de monotona intryck jag får av filmen, det här är helt enkelt inte lika bra som jag hade hoppats på med de två första filmerna i bakhuvudet.

Förresten medverkar Björn Gustafson d.ä., som han numera bör benämnas i en liten roll. Den är dock stor nog för att man ska lägga märke till honom och kunna konstatera att påståendet om att han är en av landets bästa skådespelare inte är helt felaktigt i alla fall!

6/10