Recension: Texas Chainsaw Massacre - 1974

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Tobe Hooper

1974

Horror

När Sally (Marilyn Burns) får höra om att kyrkogården där hennes farfar ligger begraven åker hon och hennes rullstolsbundne kusin Franklin (Paul A. Partain) och några vänner dit för att undersöka om graven fortfarande är intakt. När de ändå är i krokarna bestämmer de sig för att ta en titt på den döde förfaderns gamla hus. Olyckligtvis råkar en galen, mordisk kannibalfamilj bo i huset bredvid. Vännerna försvinner en efter en i händerna på familjen och till slut är Sally ensam kvar, jagad av den mest skrämmande av dem alla, ”Leatherface”, som bär en mask av människohud framför ansiktet och som älskar sin motorsåg…

En av de mest betydelsefulla skräckfilmerna som har gjorts. I Sverige var den till exempel en av de filmer som låg som grund för videocensuren och en av de filmer som hjälpte till att mynta uttrycket ”videovåld”. Men det här är egentligen ingen våldsam film, framförallt är den inte blodig. Nej, det är snarare en krypande film som får det att krypa längs ryggraden och slå ut sinnena ett efter ett i ren terror.

Filmens storhet ligger sålunda inte i vad filmen visar utan i vad den inte visar. Det man får använda sin egen fantasi till är ju oftast mycket starkare och otäckare än vad filmskaparen kan frambringa i bild och ljud och med tanke på hur mycket skrönor som det uppkommit om den här filmen verkar det ju ha varit ett lyckat drag av Tobe Hooper. Filmen har t.ex. varit anklagad för att vara äkta ”snuff”, d v s film där man har filmat riktiga mord på människor. Man har också sagt att den skulle vara extremt blodig och våldsam. Inget av det där är sant, bara påhitt eller kanske smart marknadsföring.

Direkt i början märker man direkt hur samhällskritisk filmen är men det är kanske inte något som den genomsnittlige filmtittaren bryr sig så mycket om. Framförallt inte så här många år efter den gjordes. Kanske det snarare är den otroligt ruggliga och makabra stämningen som gör att den här filmen funkar så bra än i dag. Handlingen som är ytterst realistisk och ligger  väldigt nära vardagslivet gör att man skräms av den här filmen på ett helt annat sätt än många andra skräckfilmer och även om skådespeleriet inte ligger på topp är karaktärerna tydliga och de är väldigt lätta att ta till sig.

Filmen är löst baserad på psykopaten Ed Gein som minst sagt var en morbid man. Han jagade inte folk med motorsåg men gjorde dräkter av hud som han sen bar som kläder, man hittade också skålar gjorda av kranium etc. i hans hus. Andra filmer som har influerats av denne man är t.ex. Psycho, Deranged, Three on a meathook, Nekromantik 1 och Nekromantik 2 och Silence of the lambs.

Recension: The Funhouse - 1981

The Funhouse

Regi: Tobe Hooper

1981

Horror

Några ungdomar bestämmer sig för att övernatta på det Tivoli som kommit till stan. När de blir vittne till ett mord och inser att de nu är vittnen som måste tystas är det dock inte lika roligt längre. De är instängda i spökhuset och jagas av en man i Frankensteinmask som inget hellre vill än att bringa dem om livet. Och än värre blir det när de fyra ungdomarna får se vad som döljer sig under masken!

Redan i inledningsscenerna flirtas det ganska grovt med både inledningsscenen i Halloween och den klassiska duschscenen i Alfred Hitchcocks Psycho. Jag gillar den här typen av grepp och tycker helt klart att det tillför någonting extra till filmer av det här slaget. Det blir ju uppenbart att Tobe Hopper känner till filmhistorien och vad som kategoriserar dessa filmer. Att välja just dessa scener var väl i och för sig inget genidrag då de kanske är bland det första som man stöter på i genren men det spelar ingen roll. Jag gillar det ändå!

Det sätter också tonen lite grand för vad som komma skall. Jag tror inte det är gjort riktigt på fullt allvar, det känns som om det finns en liten glimt i ögat och att Tobe Hooper driver lite med genren. Det är skådepelare som spelar över till den mildra grad och karaktärer som är så stereotypiska att de nästan blir komiska. Att man lite skämtsamt brukar säga att Tobe Hooper egentligen bara gjort en enda vettig film (The Texas Chainsaw Massacre) och den under drogpåverkan eller liknande tycker jag är en lätt överdrift. Visst, det är kanske inte mycket ur hans filmografi som når upp till samma höjder, men det här är åtminstone en riktigt underhållande film.

I samband med ovanstående kan väl också nämnas att filmen känns oerhört daterad, men det tycker jag faktiskt enbart bidrar till dess charm. Åttiotalet var guldåldern när det gällde slashers och de filmer som gjorts i genren på senare år har inte riktigt kunnat leva upp till vad som en gång var. Jag vet att man inte ska blicka bakåt och att jag definitivt inte brukar förespråka det men här är en film som inte skulle gå att göra lika effektiv i dag. Jag är rädd för att man hade gjort en alltför publikfriande film som hade blivit förutsägbar på ett negativt sätt. Här görs det istället, som jag var inne på tidigare, med glimten i ögat och fungerar således mycket bra!

Det här är alltså nummer sex i Noble Entertainments skräckfilmssatsning Dark Label och jag tycker att man börjar hitta hem nu! Det var några filmen i seriens början som kanske inte borde släppas så lättvindligt, men när man ger sig på att distribuera klassiker som den här i nya utgåvor är det bara att lyfta på hatten och tacka!

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

Recension: Crocodile - 2000

Crocodile

Regi: Tobe Hooper

2000

Horror

En av de bästa djurskräckfilmerna med en krokodil jag har sett på mycket länge. Det finns kanske ett par som når upp mot denna, Primeval och någon till, men på det hela taget är det en ohotad topplacering. Jag vet inte om det är Tobe Hoopers inblandning eller det faktum att man har lagt ner lite extra energi på att få krokodilen att se verklig ut – trots sin storlek! Det är nämligen en gigantisk nilkrokodil som löper amok.

Det är dessutom relativt bra skådisar och det känns som en ”riktig” produktion snarare än en billig djurskräckproduktion som tyvärr allt för ofta är fallet. Det betyder förstås inte att den här filmen inte släpptes direkt på video eller vad man säger nu för tiden. Den gick alltså inte på bio… Personligen kunde jag inte bry mig mindre, men det innebär förstås att budgeten är betydligt lägre än vad det skulle ha varit i så fall.

Själv grundhistorien är tämligen klichéfylld och behandlar hämndmotiv. Man hittar krokodilägg och förstör dem vilket förstås får krokodilmamman att se rött. Men det är mer, man plockar med sig ett ägg av misstag och i samma ögonblick har man beseglat sitt öde. Krokodilmamman ger sig aldrig och är fast besluten att återfinna sin avkomma eller döda allt i sin väg. Naturligtvis är det synnerligen orealistiskt men det funkar i filmens sammanhang.