OZ – Emerald City Collection – 1997-2003

Harold Perrineau JR.

Jag har tidigare skrivit om min första kontakt med den här fängelseserien. Det var i början av den första säsongen om jag inte minns fel. Det känns nästan som en evighet sen men så är det också en serie som spänner över sex säsonger och 56 avsnitt. På baksidan av boxen står det att det rör sig om totalt 49timmar och 32 minuter. Jag tänker inte kolla, jag litar på den som har summerat. Och skulle det inte stämma? So what? Det är i alla fall en jävla massa timmar bakom lås och bom.

Oz är en förkortning av Oswald Maximum Security Correctional Facility: Level Four. Men det är också på sätt och vis en ordlek då Emerald City, eller Em City, också är en hänvisning till en plats i Wizard of Oz. Det är en synnerligen våldsam plats och vem som helst av de stora huvudrollerna kan när som helst bli mördad. Analvåldtäkter, mord och lemlästningar kan ske när som helst och vem som helst kan vara offret. Ena dagen kung, nästa dag offer för brutaliteten.

För att vara en TV-serie är den lite speciell, inte bara för att man aldrig kan räkna med vem som överlever till nästa avsnitt, utan också för sin brutalitet. Det känns inte som att man räds för att visa något och med tanke på dubbelmoralens land USA är det lite märkligt att man inte har censurerat bort allt det hårda språket som verkligen inte drar sig för svordomar, könsord eller rasnedsättande glosor. På det hela taget känns det faktiskt oerhört realistiskt.

Men det är inte bara språket som är omstörtande. Man drar sig heller inte för att visa skådespelarnas könsorgan i bild. Kanske inte i extrem närbild men i alla fall i sådana vinklar och situationer där andra TV-serier skulle ha ryggat tillbaka. Allt sådant stärker realismen tycker jag. Det smids planer och ränker och mycket av fångarnas vardag går ut på att nyttja droger av alla de slag. Oftast är det frågan om heroin och där är också en av serien stora intriger – vem som ska kontrollera knarkhandeln på OZ.

Det finns nämligen olika grupperingar som alla vill bestämma och ha sin del av kakan, helst den största delen av kakan förstås. Det innebär att alla egentligen måste titta sig över axeln, ingen går att lita på. Man kan bli förrådd av den man trodde var sin bäste vän.

Bland grupperingarna märks det ariska broderskapet, som hatar alla som inte är som dem. De är mot drogerna men om det dödar de andra är det ingen fara med det. De svarta är i ständigt krig med italienarna – maffian. De är båda intresserade av att kontrollera drogflödet. Det är också latinamerikanerna förstås. Muslimerna står utanför drogträsket och vill påverka rättssystemet till ett mer rättvist sådant. Sen finns det ensamvargar och irländarna.

Utöver dessa finns det förstås de som tvingas leva med beskydd från andra fångar – av andra fångar. Detta kräver förstås sitt pris – kort sagt sexuella tjänster. Det är mycket manipulation från an del håll och det finns de som är helt fantastiska på att få andra att göra de smutsiga dåden åt dem. Låter det som ett hårt fängelse?

Men förutom detta, den uppenbara fängelsemiljön. Finns det också en filosofisk sida hos serien. En av fångarna, Augustus Hill (Harold Perrineau JR.) för också en ständig dialog med åskådarna. Han ställer frågor som tål att funderas på och han konstaterar kalla fakta om fängelsesystemet. Han dyker upp några gånger i varje avsnitt och håller liksom ihop den röda tråden. För mig är det kanske dessa inslag som skiljer agnarna från vetet. Det är den här delen av serien som är unik. Låt vara att det är våldsamt och att snopparna in skyls, men det är det här som är det intellektuellt gångbara med serien och som får den att vara fortsatt aktuell! Jag hade gärna sett en sammanfattning av detta bland extramaterialet men tji fick jag. Som helhet är extramaterialet, som finns samlat på en sista DVD, ganska fattigt. Det består mestadels av bortklippta scener och reklamkampanjer för säsongsavsluten. Ganska tråkigt.

Och ska sanningen fram så tycker jag faktiskt att serien tappar lite grand framåt slutet också. De första säsongerna är hur bra som helst. Det är inte många avsnitt per säsong, åtta vill jag minnas. Utom i säsong fyra förstås, där här man av någon anledning fördubblat episoderna. Hur som helst. När serien börjar närma sig slutet, jag vet inte riktigt var man ska dra gränsen, blir den lite annorlunda. Det känns som att man börjar blanda in övernaturligheter som inte riktigt hör hemma i serien. Detta får visserligen sin förklaring till slut men just då känns det fel.

Det känns också som att man framåt slutet försöker att skapa en poäng av att kritisera det amerikanska rättsystemet. Man kan tycka vad man vill om rättssystemet och jag tänker verkligen inte debattera det här, men det känns som att man ökar kritiken ganska rejält framåt slutet, kanske för att verkligen få fram vad man vill ha sagt. Det blir mindre underfundigt och mer rakt på sak. Jag gillade inte den utvecklingen. Även kvaliteten på intrigerna blir sämre, det känns lite som att man bara introducerar nya fångar för att de ska dö direkt, som att man panikartat försöker ta kål på serien men inte riktigt vet hur man ska göra det. Kanske var det lika bra att det inte blev fler säsonger. Nu fick man trots allt chansen att sluta med det mesta av äran i behåll!

7/10

Holes – 2003 – Vad är det egentligen de söker efter?

Regi: Andrew Davis

Äventyr/Komedi

Egentligen är det här ingen film som borde tilltala mig. Visserligen är jag en sucker för äventyrsfilmer som främst riktar sig till de yngre åldrarna, kanske tonåren, men det här är ingen sån. Självklart är det en barnvänlig sak eftersom det är Walt Disney Pictures som ligger bakom den, men det är inte något egentlig äventyrsfilm. Det är lite småkomiskt och bisarrt också, bisarrt på ett lite barnsligt sätt. Filmens huvudperson heter Stanley Yelnats (ja, det är en palindrom) och har en far som forskar i hur man får bort odör från använda skor. Bara där borde man ryggat tillbaka. Men det är inte så hemskt som det låter, det är inte så väldigt framträdande.

Det som däremot är framträdande är att Stanley råkar bli anklagad för stöld och skickas iväg på läget för att lära sig veta hut. Ja, mer eller mindre är det då! På detta läger, där han naturligtvis inte är ensam, får han gräva hål i öknen. Det sägs att det är i uppfostringssyfte men det förstår man snabbt att det inte är. Det är endast ett svepskäl för att få dessa ungdomar, nästan barn, att gräva och leta efter något specifikt. Länge får man gissa innan man får svaret och jag måste säga att det är nästan det bästa med filmen: ovissheten, absurditeten i att gräva hål på hål mitt ute i öknen. När man väl får alla pusselbitarna är det inte lika intressant längre!

I de stora rollerna, förutom Shia LaBeouf som Stanley återfinns Jon Voight som spelar över lite för mycket. Det funkar i en film som denna som vänder sig till yngre men det blir lite för mycket karikatyr tycker jag. Det är synd för jag brukar gilla honom! Sigourney Weaver är däremot fantastisk! Och ung ser hon ut att vara också. Fast det är klart, filmen har ju trots allt ett tiotal år på nacken.

När filmen är slut ställer man sig frågande till vad det var som var så speciellt med den. Det är inte riktigt så att den trollbinder men den har onekligen något som håller intresset uppe. Jag kan ännu inte sätta fingret på det. Dessutom finns det lite äckelsensmoral som jag egentligen är totalt allergisk mot. Men man lyckas väva in det i precis lagom mycket komedi för att det faktiskt ska funka. Detsamma kan gälla parallellhistorien som är tämligen antirasistisk till sin natur. Det är tillräckligt medvetet och tillräckliga klyshor för att det ska funka. Det blir inte den bästa filmen i världshistorien och inte den bästa från Disney heller men klart underhållande för stunden i alla fall!

6/10

Willard - 2003 - Nyinspelningen med Crispin Glover!

Willard

Regi: Glen Morgan

2003

Komedi/Horror

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

Willard Stiles (Crispin Glover) är en ensam och missanpassad ung man som lever ett dystert liv i ett gammalt hus tillsammans med sin sjuka mamma Henrietta (Jackie Burroughs). Hans pappa har begått självmord efter att ha förlorat sitt företag till sin förra partner och vän Frank Martin (R. Lee Ermey). En paragraf i kontraktet som gjordes upp vid övertagandet av företaget gör att Willard inte kan få sparken, så länge hans mamma är i livet. Men Frank vill ha bort honom från företaget och gör allt vad han kan för att förvandla Willards tillvaro till ett helvete. Willards enda tröst i mörkret är råttorna som finns i hans källare. En dag fångar han en vacker vit liten mus som har fastnat i en råttfälla. Han hjälper musen och kallar den för Sokrates och de blir vänner. Sokrates är en ledare och de andra råttorna lyder, förutom en stor råtta som Willard döper till Big Ben. När han upptäcker att han kan få råttorna att göra som han vill bestämmer han sig för att ta hjälp av sina fyrfota vänner och hämnas. Men råttorna är intelligentare än vad han tror…

Crispin Glover är nyckeln i filmen och han ser bekväm och säker ut och väldigt verklig, känns nästan som han står i mitt vardagsrum. Han är inte heller rädd för att släppa taget och låta sina känslor ta överhand, han måste ha några djupa förträngda minnen. Han passar bra som den nervösa, förvirrade och missanpassade personen Willard. Hans prestation att få fram sin smärta och längtan i ansiktet och dess växlingar, hur han reagerade på ilska, hur han vill säga något men ändå inte kunde det, t.o.m. Sättet han gick på är briljant.

En mycket välspelad film som nästan går i Tim Burtons anda. Skådisarna ligger hela tiden på gränsen till att spela över, men det passar bra i sammanhanget eftersom filmen ligger på gränsen mellan skräck och komedi. Man är konsekvent och det skenar aldrig iväg för mycket. R. Lee Ermey är brilliant som alltid och Jackie Burroughs gör Willards mamma med bravur. Den enda man möjligtvis skulle kunna klaga på här är Laura Harring, men hennes roll är inte så betydande att det spelar någon roll.

Filmen är mörk, lite bisarr och den ständiga skuggan av mörker som lurar över filmen är en karaktär i sig själv. Bra slut och en del blodbesudlade stunder. Om detta var ett alternativt Universum där världen var mörk och ond, skulle detta kunna vara en Disney film. Faktum är att filmen startade med Sokrates i en Disney stil, men när filmen framåtskrider in i mörker, blir det den mardröm det var meningen att den skulle vara. Willard visar en sida av en människa som vill göra något ont, men kan inte hitta styrkan att göra det. Han lyckas och till slut hejar man på någon som man i vanligtvis inte skulle heja på, men här gör man det för att han gör något som man själv kanske har haft en tanke på att göra, fast inte i den utsträckningen.

Råttorna, och det finns många, ser hela tiden naturtrogna ut även om det kanske vid nåt enstaka tillfälle går lite till överdrift. Något som förresten också är väldigt bra är relationen mellan den lilla vita söta musen Sokrates och den stora bruna råttan Big Ben. Det är alltid lika imponerande att se hur man kan bygga upp sånt mellan djur, mestadels genom att använda olika kameravinklar och musiken på ett snyggt sätt. Resultatet blir känslor som sympati och nästan personligt agg. Bra gjort!

Glen Morgan skapar en känsla av realism i denna osannolika film. Slutet är intressant och lämnar en öppning för en hel del tolkningar och dessutom en uppföljare, vilket jag hoppas kommer med Crispin Glover som Willard förstås.

8/10

Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs - 2003 - Asiatisk skräck!

Wishing Stairs

Aka: Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs

Regi: Jae-Yeon Yun

2003

Horror

Utanför flickskolan finns den så kallade Fox-trappan. Den har 28 steg men ibland tycks ett 29:e trappsteg träda fram och det sägs att när man nått just detta trappsteg uppfylls ens innersta önskningar. En efter en går flickorna upp för trappan och framför sina önskningar, men man måste vara säker på att man vill ha det man önskar sig, för passar man sig inte så kan man mycket väl få det!

Redan i början av den här filmen började jag hitta likheter med andra filmer. Kanske inte så stora likheter, men stora nog att reflektera över. Sådana tankar kan t.ex. röra Dario Argentos Suspiria, som egentligen bara har baletten gemensamt med den här, förutom att det händer en massa mystiska saker då förstås. Missförstå mig inte nu, jag tycker inledningen, eller kanske t.o.m. första halvan är riktigt bra även om det kan kännas orättvist att jämföra med mästerverket Suspiria.  Man känner att historien oundvikligen förs framåt, om än långsamt. Snabbt berättande är ju som regel inte asiaternas stil. Filmen följer också den asiatiska mallen med kliniska och iakttagande kameravinklar, snarare än snabba klipp och sekundsnabba effekter.

Man skulle också kunna säga att filmen har vissa likheter med amerikanska Wishmaster, åtminstone i det avseendet att ens önskningar visserligen slår in, men alltid vrängs till på ett sätt som man som önskare inte hade kunnat förutse. Visserligen är det mycket mer subtilt här än i Wishmaster, men man kan helt klart se tydliga likheter. Som vanligt gäller det alltså att verkligen önska i korrekta ordalag och det är ett tema som jag, som självutnämnd ordvrängare, kanske tycker är lite extra intressant.

Trots detta tycker jag inte att det håller hela vägen. Någonstans spårar det ut och man kan se tydliga tendenser till västerländskt tänkande, på gott och ont. Framförallt i de skrämseleffekter som filmen trots allt visar prov på och som är designade för att folk ska hoppa till. Det känns inte riktigt som de hör hemma här och även om filmen, i mångt och mycket, egentligen är en spökhistoria skulle jag mycket hellre sett att man varit konsekvent och utvecklat historien istället.

En film som också passerade hjärnbarken under den här filmen är Carrie med sitt mobbingtema. Ett sånt tema finns även här och det sammanfaller naturligtvis med den obligatoriska byfånen, här maskerad till tjock elev som minst sagt inte har riktigt full koll på livet. Om hennes beteende beror på många års mobbing eller om hon helt enkelt är lite bakom är något tittaren själv får filosofera kring.

För övrigt innehåller filmen en del scener som inte känns helt logiska och som endast verkar vara inskrivna för att framkalla skräck hos tittaren. Själv känner jag inte att jag går på sådana knep men det kan trots allt fungera för vissa tittare. Slutligen vill jag säga att när ”spöket” till slut blir ordentligt tydligtgjort finns det på tok för mycket likheter med Ringu för att man ska känna sig upprymd. Om det är medvetet plagierat eller bara en tillfällighet tänker jag inte filosofera kring, men att det förtar mycket av effekten tycker jag är helt klart.

5/10

The Uninvited - 2003 - Asiatisk spökfilm...

The Uninvited

Regi: Su-Yeon Lee

2003

Drama

Jung-Won (Park Shin-Yang) sitter och slumrar i tunnelbanan, han vaknar till med ett ryck och när han upptäcker att han är vid slutstationen kastar han sig ur vagnen. När han vänder sig om och tåget börjar rulla ser han att två små flickor sitter kvar i vagnen. Detta är bara början av det mardrömsliv som väntar honom. De två barnen som senare visar sig vara döda och som hittas av en städare på tåget tycks förfölja honom. Han ser dem lite varstans, bland annat sittandes vid middagsbordet i hans och hans fästmös nya hus. Mitt i detta virrvarr av skräck och fasa möter han en mystisk kvinna. Hon har förmågan att se andar och kan se bortom det normala. När Jung-Won börjar berätta för kvinnan om sin barndomen, som han inte har några minnen ifrån, dras de snabbt ner i ohyggliga fasor, värre än de båda kunnat drömma om.

På baksidan av filmen påstås det att det här ska vara thriller/horror men jag kan inte i min vildaste fantasi få det till det. Den är tyvärr inte särkilt spännande och inte skrämmande heller för den delen. Vad den däremot har är en ganska intressant uppbyggnad som inte drar sig för att använda ett ohyggligt långsamt, nästan plågsamt berättartempo och en synnerligen fragmenterad historia. Karaktärsutvecklingen är magnifik och även om huvudhistorien inte är så intressant så blandas den upp med fler och mer intressanta historier som alla är viktiga för slutresultatet.

Ser man den här filmen när man är trött går nog mycket förlorat, man tvingas att hänga med för att kunna lägga bitarna på rätt och pussla ihop pusslet. Även om man är klarvaken är det faktiskt inte det lättaste, då man bjuds på mycket detaljer men väldigt få kompletta lösningar. Ett problem med filmen är dock dess längd, över två timmar är på tok för länge att hålla sig intresserad av den här, många gånger, olidligt långsamma filmen.

Till er som har sett mycket av den asiatiska boomen och bildat er en uppfattning om hur den typen av film generellt ser ut kan helt enkelt tänka om. Den här innehåller visserligen mycket sparsamt med musik, som ju är brukligt och så har vi ju som sagt var det långsamma tempot. Däremot är filmen inte alls lika grotesk som man skulle kunna tro (och önska) med några få scener undantagna som faktiskt är mycket starka och skapar en djup emotionell reaktion hos tittaren. Därmed inte sagt att scenerna i sig är speciellt grafiska.

Det här är heller inte en film som inte bygger på effekter och dessutom är de också mycket sparsamt återgivna. Den bygger istället på stämning och på brillianta skådespelarinsatser – för skådespelarna är helt klart ett av filmen starkaste kort. De förmår NÄSTAN att hålla upp hela filmen men någonstans på vägen tar det emot och filmen kommer bara upp i ett knappt medelbetyg.

5/10

Undead - 2003 - en hyllning till femtiotalets alien-invasioner

Undead

Regi: Michael Sprieg & Peter Sprieg

Komedi/Sci-Fi/Horror

2003

En meteoritsvärm drabbar det lilla samhället Berkeley i Australien och det tycks regna småsten både här och där. De som kommer alltför nära de nedslagna stenarna eller rent av träffas av dem förvandlas omedelbart till en blodtörstig zombie och blir mäsklighetens fiende. Rene (Felicity Mason), en lokal skönhetsdrottning är under denna tid på väg att lämna staden och råkar hamna mitt i händelserna centrum. Hon träffar på stans byfåne Marion (Mungo McKay) och slår följe med honom. Flera personer såsom ett par där kvinnan är gravid och två poliser där den ena är en riktigt rookie ansluter sig också till gruppen. De verkar vara de sista levande människorna och måste nu tillsammans ta upp kampen mot zombiesarna.

Enligt min åsikt är det här först och främst en komedi framför något annat, men man måste helt klart ha en makaber humor för att uppskatta den. Filmen känns definitivt som en hyllning till femtiotalets alien-invasioner och diverse monsterfilmer i matinéformat och är gjord på ett nästan Tim Burtonskt sätt. Mycket vackert, nästan sepiafärgat foto med sparsamt överdriven musik som hela tiden ligger som en ljudmatta i bakgrunden.

Det är mycket blod i den här filmen, ibland ligger den nästan på gränsen till att vara en splatterfilm, men bara nästan. Den passerar aldrig gränsen utan förblir härligt stilistisk och våldsamheterna känns aldrig fåniga, bara roliga faktiskt och det är roligt på ett bra sätt jag menar. Tempot i filmen är också högt och det tar inte särskilt många minuter förrän allt håller på att hända på en gång. Zombies förvandlas, människor rövas bort av aliens, mystiska saker inträffar som inte får sin förklaring förrän långt senare och naturligtvis skjuts många zombieskallar i bitar. Tilläggas kan göras att trots filmen höga tempo är det inte springande zombies det rör sig om utan helt vanliga, normala och långsamma sådana.

Men inte nog med det! Det här är en film som man faktiskt kan fortsätta att diskutera efter att man har sett den. Allt är inte lika självklart som man kanske trodde i början och slutet är helt klart öppet för tolkningar. Läser man andras kommentarer om filmen, på imdb eller på andra ställen runt om på nätet verkar det som om man antingen älskar den här filmen eller hatar den. Åsikter som ligger mellan dessa båda ytterlighetsfaktorer verkar högst ovanliga. Jag förstår varför! Tar man filmen på blodigt allvar och missar att det faktiskt rör sig om en komedi kan inte behållningen bli särskilt stor. Är man dock på det klara med vad man egentligen ser tror jag att ljudet i skällan blir ett helt annat.

Filmen är en lågbudget produktion, men jag tycker inte att det märks särskilt väl. Visst kan man hävda att skådespelarna brister emellanåt men jag anser att det passar mycket bra in i produktionen. Det förstärker känslan av den hyllning som jag nämnde i början av recensionen.

En blodig och fartfylld film – Rekommenderas!

Recension: Shredder - 2003 - En slasher i skidmiljö

Shredder

Regi: Greg Huson

2003

Horror

En grupp ungdomar åker till en övergiven skidbacke för att åka snowboard. Mystiska saker inträffar och legenden som säger att stället är hemsökt ignoreras totalt. De får höra talas om den mystiska olycka som gjorde att stället fick läggas ned och blir varnade att stanna kvar av sheriffen. Efterhand förstår de mer och mer vad som en gång hänt och varför någon är ute efter hämnd, eller gör de det egentligen?

En slasher i skidmiljö skulle kanske kunna vara en intressant ingångsvinkel till en film. Här har man försökt att göra just det. Problemet är bara att det aldrig blir spännande och heller aldrig tillräckligt komiskt för att man ska orka skratta åt det. Fjantigt, oinspirerat och förutsägbart är väl bättre ord för att beskriva den här filmen.

Storyn är fruktansvärt dum och tycks vara hoplimmad från otaliga andra (bättre slashers) och skillnaden är endast att man här har flyttat handlingen till skidmiljö. Någon som hämnas för en olycka orsakad av oansvarliga ungdomar är ju inget vi inte sett tidigare precis. Det var ju trots allt så som långköraren Friday the 13th fick sin början och jämförelsevis har den här inget att tillföra. Även the Burning kan nämnas i detta sammanhang.

Skådisarna är i sina bästa fall riktigt dåliga men oftast handlar det om ännu värre exempel. Kanske var filmen bara en ursäkt för att visa folk som åker snowboard? Fast utan att egentligen anse mig kapabel att bedöma snowboardskickligheten verkar det som om skådespelarensemblen inte är några ess på denna form av utförsåkning.

Dödsscenerna är ibland påhittiga men oftast ser det ganska billigt ut, kanske framförallt framåt slutet när dödsfrekvensen ökar och man måste bre på mer och mer för att filmens tempo ska hållas uppe. Vi pratar om pölar av blod som inte känns alls realistiskt, inte ens på film. Men trots allt är det den här behållningen man kan få ut av filmen. För att se på när den halvnakna blondinen springer runt och skriker som en scream queen wannabe och är allmänt korkad är inget som jag finner något större intresse i.

Kan eventuellt vara av intresse för de allra mest inbitna fansen av genren men alla andra bör se upp och hålla sig på säkert avstånd från detta skräp!

Recension: Texas Chainsaw Massacre - 2003

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Marcus Nispel

2003

Horror

Sommaren 1973 åker fem ungdomar genom Texas för att ta sig hem. Vid vägen står en lifterska som de plockar upp, hon beter sig underligt och blir panikslagen när de ”kör på fel håll”. Plötsligt tar hon fram en pistol, sätter den i munnen och trycker av. Ungdomarna som bevittnat självmordet tar sig i chocktillstånd till närmaste stad för att rapportera om självmordet. Staden de åker till ligger på ”fel håll…”

Så var det dags igen att se en nyinspelning på en älskad film och åter igen försökte jag låta bli att jämföra alltför mycket. En del jämförelser går dock helt enkelt inte att komma ifrån och faktum är att det fanns positiva överraskningar. Framförallt gillade jag ljussättningen som ofta var väldigt läcker och stämningsfull. Den var också ganska underhållande även om den saknade den samhällskritik som Tobe Hoopers film hade.

Filmen består till största delen av överspelande skådisar och även om R. Lee Ermey gör ett bra jobb som sheriffen börjar man nästan bli lite trött på hans full metal jacket roll nu. Man har liksom sett den för många gånger även om han är väldigt bra på det. Här finns också något mer blod än i originalet utan att för den skull överdriva och den är filmad på ett sånt sätt att den säkert tilltalar MTV-Generationen. Billiga skrämseltricks är frekvent förekommande och den är allt för ofta uppblandad med ganska billiga, komiska och klichéartade inslag.

Det är uppenbart att den här produktionen enbart sett dagens ljus av ekonomiska skäl, den saknar all den kropp och själ som originalet hade och tycks gå på tomgång utan någon egentlig filosofi. Familjen är heller inte alls lika framträdande här och hade man inte vetat att de hängde ihop på något sätt hade det varit nästan en chansning att säga det.

Frågan är om filmen överhuvudtaget hade haft en chans om inte det omtalade originalet redan hade existerat. Jag tror inte det. I dagens filmklimat är det här en ganska snäll och tam film som visserligen innehåller en del våld men inget som någonsin kommer att skapa några rubriker. Tobe Hooper gjorde sin film på minimal budget och lyckades chockera sin samtid på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Kan man säga samma sak om den här? Knappast!

Recension: Old Boy – 2003

När jag nyligen recenserade I Saw the Devil kom denna film på tal eftersom den felaktigt refererades till på omslaget. Naturligtvis var jag därför tvungen att uppdatera mitt minne av den, speciellt med tanke på att den ännu inte fanns i recensionsarkivet!

Men jag ska hålla mig kort och inte gå in på onödiga detaljer eller långdragna resonemang. I korthet handlar filmen om en man som suttit inspärrad i femton år utan att veta varför eller vem som har spärrat in honom. När han släpps lös har han begränsad tid på sig att ta reda på sanningen. Det är en film som till mig synes vill moralisera och kanske rent av lyckas med det. Dess omslag är sprängfyllt med lovord och höga betyg men jag tycker det är en ganska seg film. När den är slut är jag trots alla lovord ganska besviken. Jag tycker inte att den lever upp till alla mina förväntningar helt enkelt! Den är våldsam men inte over-the-top vilket är skönt.

6/10

Recension: Pirates of the Caribbean - 2003

Pirates of the Caribbean

Regi: Gore Verbinski

2003

Äventyr

När Elizabeth (Kiera Knightley), guvernörens dotter, blir kidnappad av den ökände piraten Barbossa (Geoffrey Rush) bestämmer sig smeden Will Turner (Orlando Bloom), som är förälskad i Elizabeth, för att rädda henne. Han klarar det emellertid inte ensam och måste först befria piraten Jack Sparrow (Johnny Depp) som sitter fängslad i fängelsehålorna. De stjäl, eller rättare sagt ”kommenderar” ett skepp i hamnen och ger sig ut på havet för att spåra upp ”The Black Pearl” som piratskeppet heter. Det är en farofylld seglats och de båda männen måste lita på varandra för att komma levande ur den. De lär känna varandra och trots all misstro som finns emellan dem börjar så småningom en sorts vänskap att utvecklas.

Filmens största styrka är också dess största problem, det vill säga Johnny Depp. Han är utan tvekan filmens behållning samtidigt som ha faktiskt drar ner helhetsintrycket med sitt ständiga överspelande. Mycket av trovärdigheten går tyvärr förlorad i och med hans karismatiska rollkaraktär som nästan för tankarna till Errol Flynns glansdagar. Det blir helt enkelt en alldeles för ojämn samling skådespelare för att få en lagom balans mellan karaktärerna. Förutom överdrivna Johnny Depp som redan nämnts fungerar skådespelarensemblen väl och ger filmen en trovärdig tidsanda. Emellanåt kan man nästan känna havets sjögång och saltlukten från vattnet.

Handlingen känns långsökt och nästan sagoinspirerad, men det är väl kanske å andra sidan så en äkta pirathistoria ska vara. Filmen doftar verkligen som en matinéfilm av äldre snitt även om det kanske blir lite väl komiskt emellanåt. De billiga vitsarna haglar tätt och man ges aldrig tillfälle att ta filmen på riktigt allvar. Actionscenerna är ganska långtråkiga och även om effekterna egentligen är makalöst bra så hjälper inte det och filmen lyfter aldrig till de riktiga höjderna. De dryga två timmarna borde med lätthet kunna klippas ned med sisådär 20-25 minuter utan att man naggar nämnvärt på filmens handling.

Att man har valt att låta ”skurken”, piraten Kapten Jack Sparrow, arbeta för de ”godas” sida tycker jag är bra. Även om det enda han till en början egentligen är ute efter är något helt annat. Samma sak kan gälla smeden Will Turner som tvingas gå tillsammans med den, enligt honom, hemska piraten, för att nå sitt mål och befria sin älskade Elizabeth ur den ännu värre piraten Barbossas klor. Det är intressant att se hur dessa mäns vänskap efter hand växer sig starkare och starkare och hur deras rollkaraktärer smittar av sig på varann.

En storslagen film som vill väl men tyvärr inte når hela vägen fram och som tenderar att bli lite tråkig på vägen.

Recension: One Missed Call - 2003

One Missed Call

Aka: Chakushin Ari

Regi: Takashi Miike

2003

Horror

Yoko (Anna Nagata) får ett samtal på sin mobiltelefon, samtalet tycks komma från hennes eget nummer och datumet för samtalet är daterat tre dagar framåt i tiden. 72 timmar senare upplever Yoko situationen som samtalet antydde och dör. Hennes väninna Yumi (Kou Shibasaki) får efterhand reda på att flera personer råkat ut för liknande händelser och när hon själv får ett liknande samtal görs en TV-show av hela saken. Ett medium anlitas av TV-bolaget som ska kunna styra ”de onda andarna”. Var kommer dessa mystiska samtal egentligen ifrån? Finns det en naturlig förklaring eller är det övernaturligheter i rörelse?

Till en början måste jag säga att det här faktiskt var en ganska spännande film även om den inte var speciellt originell i sin handling. Att få ett meddelande från sig själv just när man upplever dödsögonblicket måste dock säkerligen vara alldeles fasansfullt och filmen använder detta element gång efter gång. Tyvärr blir det lite tjatigt i längden och tyvärr saknar filmen, likt många av de asiatiska skräckfilmerna, mycket av den sortens logik som finns i västerländsk film. Det är kanske inte en nackdel och jag välkomnar ofta nytänkande och kreativitet, här blir det dock bara otydligt och svårförstått.

En av de största behållningarna med filmen anser jag förresten vara den satiriska ställning filmen tycks ta emot extrema Japanska TV-shower. Kan man verkligen göra TV av allt?

Står man ut med att saker och ting inte alltid presenteras i rätt ordning, eller att det inte ens tydliggörs att handlingen fragmenteras, kanske man rent av tycker den här filmen är lyckad. Helt klart är att den är öppen för tolkningar och när filmen är slut måste man sitta kvar en stund för att klura ut vissa mysterier, bilda sig teorier om varför saker och ting egentligen hände och vad Takashi Miike ville ha sagt med filmen.

I övrigt är det här en kompentent film, scenerna är snyggt filmade ur spännande kameravinklar och lagom mycket av mysteriet visas. Allt blandas upp med storartade skådespelarinsatser som egentligen är huvudingrediensen i filmen. Vill du se monumentala, blodiga effekter har du vänt dig på fel håll, det här är en spökhistoria som sakta guppar fram likt en segelbåt på en spegelblank sjö. Tempot är lågt och stämningen hög.

Inget utöver det vanliga men gillar man den nya tidens asiatiska rysare bör man gilla även den här.

Recension: Necro Files 2 - 2003

Necro Files 2

Regi: Ron Carlo

2003

Horror

Blod är tjockare än vatten sägs det och det bevisar inte minst brodern till den zombiefierade Logan i denna film. Han är minst lika bestialisk när han mördar, våldtar, styckar och äter sina offer. Av en slump råkar han också väcka sin bror till liv igen och tillsammans ger de sig ut på mördarturné i Seattle igen. De båda poliserna Sloane (Gary Browning) och Manners (Steve Sheppard) som åter igen arbetar med fallet lider antingen av groteska mardrömmar om zombies eller måste ideligen ha en ny sil för att överleva den hemska vardagen. Den blodiga händelsen för sex år sedan har sannerligen satt sitt spår…

Just när jag trodde att filmen var betydligt mera genomtänkt än sin föregångare och att man koncentrerat sig mer på fokus av ”riktig” nekrofili bevisas motsatsen när zombien med det jättelika organet väcks till liv. Det är förvisso en inte lika rörig anledning här och man har valt att inte blanda i satanism denna gång. Det är bättre på det här viset, det finns ingen anledning att krångla till en sån här film mer än nödvändigt, filmen kan inte tas på allvar ändå.

Överlag är filmen mera välgjord än sin föregångare men båda manusförfattaren och filmen regissör har väl mera erfarenhet den här gången. Det ser fortfarande amatörmässigt ut och skådisarna är fortfarande genomusla men man stör sig inte lika mycket på det här. Kanske beror det på att man faktiskt fått makeup effekterna riktigt lyckade och att man ständigt visar genomträngande nakenscener. Jag vill till och med gå så långt att påstå att visa av de mest intima scenerna på kvinnlig anatomi inte bara nuddar vid, utan även passerar gränsen för pornografi.

Det är också betydligt mera kannibalism i den här filmen. Det gör att det hela får en helt annan dimension och man måste faktiskt inte slänga på 25kg tarm som man gjorde i första filmen för att få det att se osmakligt ut. Det känns som jag tjatar om samma sak då jag nämnt det många gånger tidigare i mina recensioner men less IS more!

Men är det här bra då? Nej, det kan man inte påstå. Men det är betydligt mera underhållningsvärde i den här än föregångaren. Tyvärr har man lyckats att göra zombien mycket sämre här vilket ju är lite paradoxalt. Allt annat är bättre utan filmens mest centrala skapelse som faktiskt ser rejält mycket sämre ut.

För övrigt påstår jag att man inte behöver ha sett ettan för att uppskatta den här, de hänger inte ihop särskilt mycket och i de fallen det gör det får man en alldeles adekvat beskrivning här. Se inte ettan – se den här istället!

Recension: Nails - 2003

Nails

Regi: Andrey Iskanov

2003

Horror

Den ryska torpedens (Alexander Shevchenko) handlingar eller samvete om man så vill, börjar till slut komma ifatt honom. För att råda bot på detta börjar filmens huvudperson att spika långa spikar i sin egen hjässa och ned i hjärnan. Detta resulterar i en klarare syn av demonerna bakom verklighetens slöja. I sin strävan efter denna skarpare förmåga att se utvecklar och förvärrar torpeden skadorna han åsamkar sin egen kropp och hjärna.

Själva självstympningsingrediensen påminner väl ganska mycket om guinea pig delen He Nerver Dies . Här är det dock inte frågan om någon komisk underton som är fallet med He Never Dies . Tvärtom faktiskt, det här är riktigt obehagligt att titta på och flera gånger känns det som om man faktiskt skulle vilja stänga av och se något lättsammare. Misstolka inte det där nu, jag menar det i en högst positiv betydelse! För vad är väl ett bättre betyg än en stark film som är alldeles för stark för att orka se!?

Man skulle också kunna jämföra olika saker i filmen med till exempel David Cronenbergs Videodrome. Jag tänker då snarast på verklighetsparallellerna där man kanske inte alltid är riktigt säker på vad som tillhör verkligheten och inte. Det är dock en mycket tydligare skillnad här än i Cronenbergs mästerliga film. Filmen håller en helt annan surrealistisk nivå men håller ändå en tillräckligt hög standard av begriplig symbolism för att kunna tillgodogöras på ett lättillgängligt sätt. Att filmen skildrar torpedens sinnesstämning och dekadens är därför självklart och otroligt väl genomfört. En annan sak jag måste betona är också att även om flera spikar drivs ned i hjärnan finns det ändå inte tillstymmelse till upprepning i scenerna. Varje gång det blir aktuellt framställs det lite annorlunda.

Skådespelarprestationer är kanske inte det viktigaste i en film som denna. Det är själva känslan som ska förmedlas och inte en linjär handling i vanlig bemärkelse. Ändå vill jag påstå att filmens huvudperson (Alexander Shevchenko) gör ett mycket bra jobb och nästan hela filmen kretsar kring honom. Det är de små nyansernas skådespeleri och det är precis vad som krävs. Att kunna visa sin avsky och/eller illamående med små variationer i minspel eller blickar är en klar tillgång för filmen.

Kul är förresten att man faktiskt skulle kunna säga att filmen är verklighetsbaserad. Åtminstone med de definitioner man numera använder av det begreppet i Hollywood. Filmens Regissör Andrey Iskanov inspirerades nämligen av en medicinsk upptäckt; att hjärna inte känner någon smärta, samt av ett obduktionsprotokoll där man hittade flera spikar indrivna i likets hjärna!

Klarar du av 60 minuters mycket obehaglig och surrealistisk symbolism ska du definitivt kolla upp denna!

Recension: Miffo - 2003

Miffo

Regi: Daniel Lind Lagerlöf

2003

Komedi

Tobias (Jonas Karlsson) är en nyutexaminerad präst som inte trivs med jobbet i storstan. I stället söker han en tjänst i en liten förort. Där träffar han rullstolsbundna Carola (Livia Millhagen) och var hans liv inte komplicerat sen tidigare så blir det definitivt det nu. En bergochdalbana av känslor som i sina bästa stunder är tämligen euforisk tar sin början.

Till en början kände jag att skådisarna och i synnerhet huvudrollsinnehaven Jonas Karlsson kunde ha gjort ganska mycket mer av sina roller. Efterhand så förändras det dock och känslan av realism smyger sig sakta på. Handlingen är tämligen simpel egentligen även om den är lite maskerad på sina ställen, ofta men en komisk effekt. Pojke möter flicka, pojke förlorar flicka, pojke söker tröst hos annan flicka osv.

Något som för mig som skåning var väldigt positivt, var att den skånska dialekten kändes väldigt äkta. Något som oftast inte verkar vara fallet, kanske för att få den tydligare och därför inte låter helt äkta - men inte här alltså. Livia Millhagen gör ett strålande jobb och det handlar förstås inte bara om dialekten utan om hela hennes rolltolkning.

Det finns mycket känslor i filmen, ofta ren sentimentalism. Ovanligt nog så tycks det funka här och även om det är en komedi så sitter man ofta med en fuktig ögonvrå. För under ytan gömmer sig gripande människoöden som både behandlar slum och fattigdom, alkoholism och drog missbruk, samt klyftorna mellan socialgrupperna. Känslan av att inte passa in är påtaglig genom hela filmen och det känns som alla är mer eller mindre vilsna i sin sociala status.

Komiken består till största delen av situationskomik och till viss till lyteskomik. Det kanske är ofrånkomligt när handlingen till så stor del kretsar kring en rullstolsbunden kvinna. Balansgången mellan humor och moraliteten att inte döma folk utifrån stereotyper känns välavvägd och lyckad.

Master And Commander - 2003 - Star Trek referenser? Coleridge?

Master And Commander

Aka: Master and commander: the far side of the world

Regi: Peter Weir

Äventyr

2003

Det här är berättelsen om Kapten Jack Aubrey (Russel Crowe) eller Lucky Jack som han också kallas. Hans skepp blir anfallet av en större och snabbare fransk fregatt och då det råder krig mellan Frankrike och England måste motståndet krossas till varje pris. Lucky Jack är en erfaren kapten som är älskad av sin besättning. Tillsammans börjar de jaga den franska fregatten till världens ände om så skulle vara.

Samtidigt får vi följa vänskapen mellan kaptenen och hans vän doktorn som gång på gång ifrågasätter beslut och ventilerar sina egna åsikter. Men trots att vänskapen dem emellan består så finns det något större som vajar i bakgrunden… Plikten är viktigast utav allt! Eller är den det egentligen?

Till en början känner man inte riktigt att man verkligen befinner sig ombord på en båt. Miljön känns aningen främmande och nästan lite surrealistisk. Efterhand så vänjer man sig dock vid detta och man sjunker djupare och djupare in i handlingen. Märkligt nog så tycks stämningen av båt stärkas längre in i filmen, detta kanske för att Peter Weir är konsekvent och inte svävar ut från konceptet.

Skådisarna gör alla makalösa prestationer ledda av Peter Weir bakom kameran. Nu tillhör jag inte dem som har sett mängder av hans filmer men jag vågar trots det påstå att man ganska tydligt känner igen hans stil här. Karaktärsutvecklingen är strålande och man lär verkligen känna personerna ombord. Bra gjort alltså!

Manuset skulle egentligen kunnat ha varit skrivet för Star Trek och Russel Crowe spelat Kapten James T. Kirk. Mycket känns tydligt igen från denna kultserie och framförallt relationen mellan kaptenen och doktorn skulle kunna vara hämtad därifrån. För mig är inte detta något negativt då jag verkligen gillar den gamla serien men det kanske vore skojigare om det hade känts nytt och fräscht!

Detta är heller inte den enda referensen man hittar. För de som är bekanta med Samuel Taylor Coleridge’s Poem från slutet av 1700-talet, Rime of the ancient mariner, finns ytterligare ett par referenser. Kanske inte så tydliga med de finns där trots allt.

Sagan om Ringen trilogin - 2001-2003 - Tre filmen, en regissör

När filmerna av Peter Jackson först kom ut införskaffades de förstås men jag såg dem med viss skepsis. Jag vet inte riktigt varför jag intog en sådan repellerande inställning men kanhända hade jag Peter Jacksons tidigare filmer, som inte alls är i samma sfär av storslagenhet, som måttstock. Kanhända var också mitt agg emot stora Hollywood produktioner vid den här tiden allt för ansenligt för att jag skulle ta till mig filmerna på ett sätt som de förtjänar. Jag menar inte att jag på något sätt gör avbön från mina tidigare åsikter men när chansen gavs såg jag möjligheten att se om filmerna i perfekt blu-ray kvalitet för att ge filmerna en ny chans så att säga. Den här gången handlade det också om de förlängda versionerna, ska det vara så ska det vara på riktigt!

Men låt mig börja med lite bakgrundshistoria om Peter Jackson. När de här filmerna blev verklighet blev hans namn över en natt väldigt känt även bland de stora massorna som aldrig hade hört talas om Bad Taste och Braindead, de filmer som än idag räknas som de stora kultfilmerna av denne Ny Zeeländare. Det var så kallade splatterfilmer men en budget så liten att den inte ens är jämförbar med Lord of the Rings. Många var chockade över att det kunde vara samma regissör som gjort filmerna men faktum är att det finns rätt så många likheter. Peter Jackson är inte bara killen som kom upp sig och gjorde mastodontfilmerna. Hans berättarteknik är tydligt även i de första filmerna och att han är en mycket kunnig filmskapare är uppenbart. Det är en regissör som verkligen brinner för det han gör och jag skulle nog räkna honom som ett minst lika stort filmfreak som Quentin Tarantino. De har bara tagit lite olika vägar, medan Tarantino stjäl friskt från det som andra gjort före honom och refererar flitigt till exploitationklassiker och kultrullar i sina filmer har Peter Jackson tagit en helt annan väg. Det är uppenbart att han behärskar alla tekniker och stilar men är inte lika tydlig med att visa dess ursprung. I Sagan om ringen är det oerhört mycket lek med olika vinklar t.ex. för att skapa en illusion av att varelser och platser är olika stora. Man kan väl säga att Peter Jackson mer är en tekniker än en person som tydligt måste referera till tidigare alster.

Några av de som kände till och kanske rent av älskade dessa tidigare filmer av Peter Jackson förfärades och förfasades över dessa kommersiella Hollywoodrullar, några rent av förvånades. Själv tycker jag inte att utvecklingen är särskilt märkligt och jag har älskat alla Peter Jacksons filmer för vad de är fram till den här trilogin vill säga. Meet the Feebles hade sin charm, Forgotten Silver är fullständigt briljant i sin kontext, The Frighteners det naturliga steget mot större Hollywoodproduktioner och Heavenly Creatures var länge min absoluta favorit bland hans filmer. Och faktum är att jag tror att det fortfarande är den svåraste filmen att införskaffa, trots internetåldern och region 1 utgåvor. Det är i vilket fall som helst inte en film man ser varje dag på filmförsäljningssidorna!

Men vid min första kontakt med de här filmerna var jag alltså inte överväldigad och imponerade, jag refererade till och med till dem som fiaskon under stundom. Inget kan förstås vara längre från sanningen, åtminstone inte i kommersiell mening. Det är onekligen de här filmerna som satt hans namn på filmvärldens världskarta och säga vad man vill om dem men till det yttre är de oerhört visuella och vackra. De är fulla av kameratricks, som jag var inne på tidigare och de är oerhört långa…

Men ska det göras så ska det som sagt göras ordentligt, jag införskaffade blu-ray boxen med de förlängda versionerna på 6 blu-ray diskar och med 9 DVD med extramaterial. Själv är jag vanligtvis oerhört ointresserad av extramaterial och bakomfilmer men allt kommer ju i ett paket så att säga och är man intresserad finns det ju timtal med extramaterial att förkovra sig med!

Fellowship of the Ring

Regi: Peter Jackson

2001

Action/Äventyr/Fantasy

Det här är berättelsen om en ring, eller flera ringar egentligen, om hur de kom att spela en avgörande betydelse för den värld som film utspelar sig i. Ringarna smiddes för flera årtusenden sen och gavs till ledarna på älvorna, dvärgarna och människorna. Dessutom smiddes det ytterligare en ring, en med makt att härska över alla de andra. Denna ring, som varit förlorad i hundratals år, har funnit sig väg till Bilbo Baggins, en gammal Hobitt som varit ute på äventyr i hela den stora världen men som nu kommit hem till Fylke för att skriva böcker om sina äventyr. Han längtar dock ut i världen igen och har planer på att åter ge sig iväg och lämna allt han äger till Frodo. Men innan hans planer blivit verklighet upptäcker den mäktige trollkarlen Gandalf att Bilbo innehar ringen. Gandalf vet att den representerar ondskan och ser till att Bilbo, som redan har förtrollats av ringen, lämnar över ringen till honom. Eller rättare sagt till Frodo eftersom han själv är för rädd för att ta hand om den. Tillsammans ger de sig iväg för att göra sig av med ringen, i bästa fall förstöra den, och hamnar i ett äventyr mitt bland mystiska svarta ryttare, alver och dvärgar. Det är en magisk värld där det goda ställs mot det onda och där inte allt är vad det först ser ut att vara!

Först kan jag säga att eftersom det var nästan tio år sedan jag såg filmen för första och enda gånge för det här projektet, har jag verkligen ingen aning om vad som är tillagd i den här förlängda versionen. Det har väl i och för sig ingen betydelse heller, jag ser inget som är saknas och inget som är malplacerat heller så det är gott. Det finns i och för sig ett par scener jag kan tänka mig att jag inte har sett förut men jag är så pass osäker att jag håller detta för mig själv.

Hur som helst inleds filmtrilogin med en hel del bakgrundshistoria som kan tendera att bli lite seg. Det är visserligen intressant att få veta all historia kring ringarnas uppkomst och inte bara intressant förresten, det är nödvändigt, men det blir lite långsamt berättat när man väl kommer till Hobbitarnas by. Självklart måste man ge berättelsen tid att komma igång, det är ju trots allt karaktärer som ska följa oss under tre mycket långa filmer. Det här är presentationer som inte behöver göras igen i ett senare skede.

Men första halvan kan som sagt tyckas lite seg och innehållslös. Det finns några spännande scener och det är förstås makalöst vackert filmat. Blu-ray kvaliteten skäms heller inte för sig och det ser löjligt bra ut under vissa scener. Sällan har högupplösta utgåvor varit så nödvändiga som här!

Men bara yta gör ingen bra film, åtminstone är det väldigt sällsynt. Det krävs någonting mer, det krävs en historia som är intressant och inte bara gömmer sig bakom ett vackert skal med storslagna actionscener och fulländade monster. Och det är där det faller lite tycker jag. Så avigt inställt som jag var efter jag hade sett filmen första gången är jag inte, men jag undrar hur pass bra andrahandsvärdet är på filmen egentligen. Här har jag sett filmen två gången, med nästan tio års mellanrum, och tycker fortfarande att det är lite tunt? Att filmens längd kanske avskräcker någon skall jag inte ens ta med i beräkningarna men räds man 228 minuters film så ska man också veta att det inkluderar 27 minuters eftertexter.

Men där är också en tunn handling som är det enda jag har att klaga på. Det är ett gediget hantverk och jag kan heller inte klaga på skådespelarprestationerna. Elijah Wood passar utmärkt i rollen som Frodo, han är lagom spröd och med fantastiska ögon. Att Ian McKellen och Christopher Lee skulle vara kanon i trollkarlsrollerna var väl ingen högoddsare och det är kul att John Rhys-Davies spelar dvärg (med sina 185 cm), men det finns egentligen ingen anledning att kommentera några skådespelarinsatser, allt fungerar precis som man kan föreställa sig – hur bra som helst.

Men om första halvan var händelselös är den andra dess raka motsats. Allt eftersom att äventyret tar vid ökar tempot och de intressanta miljöerna avlöser varandra. Själva handlingen blir väl varken djupare eller bättre men onekligen hjälper utvecklingen till att bredda den. Till syvende och sist är det en saga om det goda mot det onda, om det svarta mot det vita och det måste man vara medveten om. Det är en visualisering av en fantastisk värld och det kan ingen argumentera emot!

The Two Towers

Regi: Peter Jackson

2002

Action/Äventyr/Fantasy

Frodo och Sam är på väg mot Mordor för att förstöra ringen, de blir förföljda av Gollum som lovar att hjälpa dem. Frodo sätter sin tillit till honom medan Sam fylls av tvivel. Samtidigt ser Saruman till att attackera Rohan med sin mäktiga armé. Det är en tid för att finna bundsförvanter för människorna som slås tillbaka i slaget om Helms Klyfta. Men när de får oväntat hjälp av alverna tänds på nytt hoppet. Det onda slås tillbaka och det goda vinner slaget.

Till det yttre förstås en mycket liknande film som den första. Det är snyggt och tillrättalagt och det är synnerligen episkt! Om detta råder det inget tvivel så jag täcker inte orda mer om det. Det jag däremot vänder mig emot är ånyo att det finns väldigt lite innehåll eller substans i berättelsen. Det går ohyggligt långsamt framåt och även om jag inte klagar på skådespel eller liknande finner jag mig väldigt rastös redan efter någon timme. Liksom första delen av de förlängda blu-ray versionerna så har den här väldigt långa eftertexter, så de 263 minuter som utlovas stämmer inte riktigt. Visserligen är det ”bara” 20 minuters eftertexter här jämför med första filmen 27 minuter men i alla fall.

Karaktärer vi introduceras för är väl inte så många egentligen. Den viktigaste är Gollum/Sméagol som visserligen finns med i berättelsen sedan tidigare men som får ett betydligt bredare porträtt här. Det är några till som tillkommer men ingen som är så där väldigt karismatisk. Vidare är filmen bra mycket klämkäckare än vad jag mindes den som och det stör mig faktiskt lite grand att man lagt så mycket humor i samband med dvärgen Gimlis karaktär. Tillräckligt är nog skulle man kunna säga!

Kärlekshistorier tycks avlösa varandra, i vaken- eller drömform och det blir uppriktigt sagt lite tjatigt i slutändan. Filmen blir ganska seg och även om den, liksom första filmen, kommer igång med fantastiska stridscener framåt slutet känns den tämligen innehållslös. Jag har inte heller här någon aning om vilka scener som är tillagda eller förlängda men inget ser i alla fall malplacerat ut för ögat. För även om det råkar vara innehållslöst och långsamt berättat följer berättelsen ändå den logik som den borde följa. Allt som händer gör det av en anledning och det är ju bra.

Jag mindes den här filmen som de bästa efter min ursprungliga bekantskap med de ”vanliga” versionerna. Efter att ha sett den här har jag ingen aning om varför, första filmen är den här överlägsen då den faktiskt mest känns som en snygg transportsträcka inför slutet. Vi får isserligen ta oss en tid på kartan och orientera oss i geografin vilket alltid är en bra idé när det gäller strategiska krigsfilmer. Vi får se var Mordor ligger i förhållande till de andra kungarikena och förstår varför Sauron nyttjar sig av Saruman och Isengårds arméer för sina egna syften. Saruman påstås flera gånger vara Saurons marionett och visst ligger det något i det. Varför skulle den onde vilja dela sin makt med någon?

Return of the King

Regi: Peter Jackson

2003

Action/Äventyr/Fantasy

Frodo och Sam fortsätter att ta sig till den enda plats där ringen kan förstöras. De vet inte att Gollum planerar att lura dem, döda dem och ta ringen för sig själv. Han tar dem en väg där han är saker på att de ska dödas av ett mäktigt monster. Samtidigt förbereder sig Aragorn, Legolas och Gimli för att ta sig till en plats där inga dödliga återvänder ifrån. Aragorn, som de rättmätige arvingen till de gamla kungarna har ett löfte att kräva in av den odöda armén. Gandalf förbereder försvaret av Minas Tirith, en uppgift som verkar lättare sagd än gjord när horder av orcher väller in och ingen hellre vill än att följa Saurons vilja, döda allt som står i dess väg och bereda väg för den onde!

När jag så de ”korta” versionerna av filmerna i samband med att de först gjordes tillgängliga på DVD var jag mycket besviken på den här filmen. Jag tyckte att det var den sämsta av de tre och att det var helt ofattbart att den fick så pass många utmärkelser. Efter att ha sett denna förlängda version är jag inte lika säker på att den här filmen faktiskt var sämst av de tre, liksom jag inte längre visste varför jag hade gillar The Two Towers bäst första gången jag såg dem. Jag ser nu istället det här som den mest kompletta fantasy-äventyrs film som egentligen bara har de två tidigare filmerna för att berätta lite bakgrundshistoria. Det är här allt händer!

Det är inte bara det att det är ett högre tempo i den här och att de storslagna scenerna avlöser varandra på ett sätt som de tidigare inte riktigt har lyckats med. Det är själva strukturen, det är själva monstren och varelserna och kampen mellan det goda och det ondo som äntligen blir en kamp och inte bara förföljelser och strategi inför slutstriden.

Det här är den enda av filmerna där jag kan minnas några saknade scener. Det där lät lite lustigt men jag menar att det här är den enda filmen där jag minns att jag saknade lite information i den ”korta” versionen. Det glädjer mig att man har fixat till detta här och i den här versionen faktiskt förklarar vad som hände med Saruman…

A alla filmerna tycker jag alltså att den här är den enda som egentligen kan stå på helt egna ben men det betyder inte att det inte finns saker som inte funkar så bra eller som jag skulle vilja ändra på. Först och främst är det ett väldigt långt slut på filmen, man upplever det som om filmen faktiskt skulle sluta flera gånger även om man samtidigt förstår att alla lösa tråda måste knytas upp och att det faktiskt finns en litterär förlaga som måste till viss del. Och det är faktiskt så, åtminstone för undertecknad, att det här inte är en film eller filmtrilogi som nödvändigtvis tjänar på att få ett slut. Det är under tiden den pågår som den når sin fulla potential, inte jakten på ett slut. Ett slut som ofrånkomligen kommer att bli krystat dessutom.

Med alla tre filmerna i färskt minne vidhåller jag att det är väldigt mycket yta men väldigt lite innehåll i filmerna. Det betyder inte att jag inte ser fram emot Bilbos Äventyr för det ska bli mycket spännande att se vad denna berättelse har i sitt sköte. Dessutom har jag beslutet (för femtioelfte gången) att böckerna skall läsas och jag kommer att recensera dem på Bedårande Böcker så småningom!