Recension: Prometheus – 2012

Jaha, hur står det till här då? Är detta en värdig film i Alien-världen? Finns det de kopplingar som man behöver för att kalla filmen för en prequel? På den sista frågan är det inga som helst problem att svara ja, för om det är något filmen fokuserar på så är det ursprunget till historien! Om det är en värdigfilm i Alien-sviten är däremot svårare att svara på. Det innehåller en resa till en avlägsen planet. På planeten hittas ett främmande rymdskepp med en märklig last. Med på resan har man en android som visar sig ha en alldeles egen agenda och inte nödvändigtvis är lojal mot gruppen eller det officiella uppdraget. Allt det där låter bekant eller hur? Allt är som taget ur de tidigare filmerna och det är på gott och ont.

Har man velat blinka åt de gamla filmerna med övertydliga referenser har man gjort ett bra jobb. Men om man är ute efter att nyskapa och kanske till och med att etablera en spänning har man misslyckats kapitalt! Det är nämligen ganska så segt i stora delar av filmen och själva ursprunget börjar heller inte bli riktigt intressant förrän sluttexterna börjar rulla nästan. Låt mig direkt säga att det här inte är någon Alien-film även om den utspelar sig i samma universum.

Skådespelarmässigt har jag inget att invända. Svenska Noomi Rapace klarar sig alldeles utmärkt även om hennes engelska kanske inte håller toppklass hela tiden. Hon har den där karisman som man inte riktigt kan sätta fingret på. Men alldeles oavsett vilka patriotiska känslor hennes närvaro frammanar lyfter filmen aldrig riktigt. Det ser onekligen mycket snyggt ut och att man har lagt ner stora summor pengar på filmen är tydligt. Men handlingen är för klen, det ges för lite svar! Ska man göra en förklarande prequel tycker jag inte att man ska hålla inne med svaren. Man ställer till och med nya frågor att fundera över.

Men som jag sa så börjar början på historien bli intressant framåt slutet på filmen så det man kan göra nu är väl att vänta och hoppas att det kommer en uppföljare på den här där man lärt sig av misstagen och ger oss de svar vi vill ha!

5/10

Recension: Luftslottet som Sprängdes - 2009

Luftslottet som Sprängdes

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth ligger på sjukhus och vårdas för de skador hon ådrog sig i slutet av förra filmen. Hon är misstänkt för mordförsök på sin pappa Alexander Zalachanko, men är ännu för svag för att förhöras av polis och läkaren tillåter ingen annan än hennes advokat – Mikael Blomkvists egen syster, att träffa henne. Tillsammans smider de planer att ställa de ansvariga för de juridiska övergreppen på Lisbeth Salander till svars för sina handlingar. Det visar sig handla om en betydligt större och hemligare organisation än vad någon hade kunnat förvänta sig. De drar sig heller för något för att förbli hemliga och det som börjar med hotmejl till Millenniums ansvariga utgivare Erika förvandlas snart till en fråga om vad som det är värt att riskera livet för.

Noomi Rapace gör åter igen en mycket bejublad insats som Lisbeth Salander och det skulle förvåna mig mycket om inte hon kan välja och vraka bland erbjudandena efter den här trilogin! Jag vill heller inte förringa Michael Nyqvist eller någon av de andra rollerna såsom Lena Endre, som förstås alltid är bra, men det är Noomi som är de stora och starkt lysande stjärnan i filmen! Hennes roll är destruktiv och när man följt hennes berättelse i tre filmer är det inget konstigt att hon är som hon är. Man känner sympati för hennes situation och frustration och ilska över det rättssamhälle som kan hållas ansvariga för hennes svåra uppväxt.

Den här filmen har ett lite annorlunda upplägg och annan approach än de två föregående filmerna Män Som Hatar Kvinnor och Flickan Som Lekte Med Elden då den inte alls är lika våldsam och påträngande på ett omedelbart sätt. Här fokuserar man inte på omedelbara övergrepp som en våldtäkt som sker just nu i detta nu, utan snarare på den ackumulerade smärta Lisbeth fått uppleva under i stort sett hela sitt liv. Att hon har svårt för att lita på människor är inget som är svårt att förstå och torde heller inte komma som någon nyhet av dem som sett de två föregående filmerna, men här känns det som att hon öppnar upp sig lite. Och framförallt är det så att vi som åskådare blir berörda av de osjälviska och uppoffrande handlingar som några av filmens karaktärer gör för hennes välbefinnande. Det är helt klart att det inte behöver handlar om stora saker, små gester kan uppskattas minst lika mycket beroende på vilka förutsättningar som finns.

Men innan jag går in och agerar för mycket amatörpsykolog är det kanske bäst att jag går vidare i min bedömning av själva filmen. Ska man jämföra den här med de två föregående filmerna, som jag redan till viss den gjort ovan, kommer kanske den här lite till korta. Åtminstone om man förväntar sig samma typ av chockartad upplevelse som framförallt den första filmen lyckades uppbringa. Det betyder inte att den är mindre intressant men kanske lite långsammare i sig berättelse och så kan man ju stora delar av historien sedan tidigare också.

Det är också så att man (jag) numera börjar bli så kräsen att man nästan kräver att bli totalt överrumplad om man ska bli riktigt nöjd. Detta gäller framförallt upplösningar och efter att ha väntat i tre filmer på att få alla mina svar, hade jag väl kanske velat ha något mer än vad filmen erbjuder. Men kraven är som sagt enormt högt ställda och kanske egentligen mer mitt personliga problem är filmens. Kul är förresten att vi får se min gamle hjälte Hasse Alfredson i en inte helt obetydlig roll!

Män Som Hatar Kvinnor - 2009 - Den hyllade första filmen i trilogin!

Män Som Hatar Kvinnor

Regi: Niels Arden Oplev

2009

Thriller

Den undersökande och grävande journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist), som har fått smeknamnet ”Kalle Blomkvist” efter att ha klarat upp ett antal bankrån blir dömd till fängelse för förtal av industrimagnaten Hans-Erik Wennerström (Stefan Sauk). Hans arbete uppmärksammas dock av den förmögne Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube), den mäktigaste i den inflytelserika Vangerkoncernen som vill att Blomkvist ska ta sig an ett gammalt mysterium som han grubblat över i fyrtio år – hans brorsdotter Harriets försvinnande. Henrik är övertygad om att hon har blivit mördad, men Blomkvist upptäcker fasansfulla hemligheter som ingen trodde kunde vara möjligt. Tillsammans med hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace), som först anlitades för att kolla upp honom själv inför uppdraget, finner de den ena sanningen groteskare och ohyggligare än den andra tills de står inför den slutgiltiga och chockerande verkligheten.

Det är väl få filmer i svensk filmhistoria, åtminstone på senare år, som blivit så upphaussade som den här. Superlativen duggar tätt och alla, med några få undantag, tycks älska den. Man pratar lika mycket om fasansfullhet, groteskheter och chock som jag gör i resumén ovan och det är, enligt min mening, faktiskt inte mycket till överdrift heller!

Visserligen är det här, i mångt och mycket, en svensk polisfilm, något som jag gång efter annan hävdat att vi är mycket bra på i Sverige, dock utan att det förekommer så mycket polisarbete. Det är istället journalistiskt grävande som driver handlingen framåt och det är ett grepp som jag gillar skarpt. Det finns mängder av filmer som har begagnat sig av detta och jag gillar många av dem. Journalister gestaltas sällan som så korkade som poliser och det är väl också därför som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander upptäcker saker som alla andra har missat trots att Henrik Vanger bedrivit egna utredningar i fyrtio år om saken.

Just denna del om själv utredningen är visserligen väldigt bra, men inte det som får filmen att höja sig över mängden. Nej, det är snarare den finess med vilken historien är skriven. Karaktären Lisbeth är synnerligen intressant och det liv hon levt döljer många hemligheter. Vi får veta att hon varit minst en vända på psyket och att hon har ett våldsamt förflutet. Att har traumatiska barndomsminnen är uppenbart och att hennes liv sannerligen inte varit en dans på rosor. Hon är omyndigförklarad och får en ny överförmyndare som, låt oss säga, utnyttjar henne sexuellt. Noomi Rapace gör den här rollen enormt bra och det är inte svårt att leva sig in i hennes psykiska smärta. Undan för undan ges vi pusselbitar till vad som egentligen hänt henne, men det sägs aldrig riktigt i klartext.

Det är alltid trevligt när man får tänka lite själv och även om själva upplösningen kanske inte kommer som en jätteöverraskning så gör faktiskt inte det så mycket. Den där klumpen i magen som infinner sig när man ser en riktigt obehaglig film är ständigt närvarande, eller åtminstone i de scener som på en otroligt naket och närgånget sätt skildrar våldet i filmen. Och då behöver det inte nödvändigtvis handla om fysiskt våld. Visst, man får se en hel del av den varan, men ofta får man tänka sig vad som har hänt och det är fullt tillräckligt för att man ska känna äckel och avsky inför vidrigheterna och minnesbilderna efter filmen sitter djupt!

Förutom Noomi Rapace som imponerar stort, finns det en mängd stabila insatser av svensk skådespelarelit. Många av dem har ganska små roller som Lena Endre och Peter Haber, men det betyder inte att de inte är viktiga för handlingen eller tillför stora kvalitéer till filmen. Jag är också mycket imponerad av Sven-Bertil Taube som jag egentligen aldrig varit direkt förtjust i. Castingen är klockren och alla smälter verkligen in i det de gör, allt från de största svinen till Michael Nykvist själv.

Det finns inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur mycket jag ser fram emot nästa film i trilogin – Flickan Som Lekte Med Elden!

Recension: Flickan Som Lekte Med Elden - 2009

Flickan Som Lekte Med Elden

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth Salander (Noomi Rapace) har varit borta från Sverige en tid men är nu tillbaka för att se till att hennes övervakare sköter sig enligt deras ”överenskommelse”, eller rättare sagt med den hållhake hon har på honom. Samtidigt börjar Mikael Blomkvist (Mikael Nyqvist) arbeta med Dag (Hans Christian Thulin), som har gjort grundliga efterforskningar i sexhandelsträsket och står i begrepp att avslöja flera tunga namn i samband med den trafficking som detta innebär. Plötsligt hittas Dag och hans flickvän, som är i stånd med att publicera en avhandling i samma ämne, mördade. Lisbeth blir snabbt huvudmisstänkt då hennes fingeravtryck finns på mordvapnet, som för övrigt tillhör hennes övervakare Bjurman (Peter Andersson) som också hittas mördad!

Det är ett tufft och otacksamt jobb för Daniel Alfredson att ta över rodret från Niels Arden Oplev som regisserade den första filmen i trilogin – Män Som Hatar Kvinnor, som alla, inklusive mig själv, verkligen älskade. Och inte nog med de förväntningar alla har på filmen, han har sannolikt haft en betydligt mindre budget att jobba med då filmen ursprungligen var tänkt för TV.

Men jag tycker han lyckas bra! Filmen är tät och intressant och fördjupar oss i karaktären Lisbeth Salander. Låt vara att Noomi Rapace inte är fullt lika knivskarp i rollen den här gången, men det är ju å andra sidan inte någon nyhet längre heller. Man har förväntningar på rollkaraktären som saknades i första filmen där regissören åtnjöt lyxen av att kunna introducera karaktärerna och chockera oss en smula med dem. Här väntar vi oss istället vad som ska ske och Lisbeths våldsamheter kommer lite i skymundan.

”Jag är helnöjd måste jag säga”

Däremot får vi, som jag nämnde förut, mera kött på benen kring hennes bakgrund och det gillar jag. Att jag såg fram enormt mycket mot den här filmen efter att ha sett Män Som Hatar Kvinnor var jag väldigt tydlig med men det vet i tusan om jag inte ser ännu mer fram emot sista av avslutande delen i trilogin – Luftslottet Som Spränges, nu! Flickan Som Lekte Med Elden var egentligen bara en mellanfilm som gav oss några få svar men var historien kommer att sluta får vi allt vänta på!

Skådespelarna runt omkring Noomi Rapace fungerar ganska bra. Den svenska skådespelareliten är väl inte fullt lika närvarande den här gången men Lena Endre och Per Oscarsson går det inte att klaga på, och inte på Mikael Nyqvist heller! Däremot är det lite si och så med de lite mindre rollerna. Flera av dem är ganska bedrövliga och det drar väl ner intrycket en smula kanske. Förresten så medverkar Paolo Roberto i en liten roll – som sig själv, och sådana grepp är ju alltid trevliga även om han inte imponerar så där väldigt.

Hur som helst är det en riktigt stabil film som utan vidare konkurrerar med och kanske till och med passerar det flesta svenska polisfilmer de senaste åren. Den har ett djup som dessa filmserier nästan helt saknar vilket skapar en spänning och ett personligt engagemang hos åskådaren. Jag är helnöjd måste jag säga och då är det här ”bara”, som jag nämnde tidigare, en mellanfilm!