Trailer: Lars Von Triers NYMPHOMANIAC - Officiell trailer

Nymphomaniac Official Trailer from Zentropa on Vimeo.

Ett klipp från Lars Von Triers NYMPHOMANIAC

Recension: Riket II - 1997

Riket II

Aka Riget II

Regi: Lars Von Trier

1997

Drama/Horror

Riket är det mest teknologiskt framstående sjukhuset i Danmark med landets skarpaste hjärnor både vad gäller läkekonsten och forskningen kring denna. Det är en plats där man tagit avstånd från allt vad vidskeplighet heter, men nu har mystiska ting börjat hända. Judiths (Birgitte Raaberg) son (Udo Kier), som redan vid födseln visade sig ha abnorma mått växer sig gigantisk, Fru Drusse (Kirsten Rolffes) blir påkörd av ambulansen och således inlagd utan att simulera den här gången, Underläkare Krogshøj dör medan överläkare Helmer febrilt försöker återuppväcka honom från de döda, men är han verkligen död? Vem är det som tillber Satan i sjukhusets nedersta källare och vilka metaforer döljer sig verkligen i de två mongolida diskarnas samtal? Har det något att göra med platsen sjukhuset är byggt på, en gammal mosse där blekningsdammarna en gång låg, en plats som på grund av vattenångan låg dold i dimmor?

I denna nästan fem timmar långa fortsättning på Lars Von Triers – Riket tar man ut svängarna betydligt mer än vad man gjorde i första installationen av berättelsen. Visserligen följer berättelsen direkt på i händelseförloppet men det finns inte längre en lika påtagligt fokusering på karaktärernas utveckling, det har utvecklats mera till en kamp mellan det onda och det goda. Mer och mer av historien behandlar istället oförklarbara övernaturligheter och metaforer. Då pratar jag inte om de två mongoloida diskarna som fortfarande får betraktas som en sorts ciceroner. Har man förresten inte sett de första delarna av serien föreslår jag att man slutar läsa här då spoilers kan förekomma nedan.

                                                              

Det finns också betydligt mer utrymme för skratt i den här andra delen och då menar jag inte nödvändigtvis uppenbar slapstick eller konventionell humor som man vanligtvis definierar den. Det handlar mer om absurditeter staplade på varandra eller svart tragikomisk humor om hur saker och ting går käpprätt åt helvete! Oväntade vändningar som egentligen inte borde vara speciellt oväntade med tanke på vad som tidigare försiggått tidigare på Riket. Man kastar också in några nya karaktärer som kanske inte är fullt lika underhållande men som förvisso måste anses ha en betydande del i handlingen. Sjukhusdirektören som är ute efter att jaga kostnader till exempel, han leds runt i alla möjliga korridorer och man försöker att manipulera honom på alla möjliga sätt. Logen, den frimurarliknande orden, som överläkarna tillhör vill ju inte att man ska skära i de anlag som varje avdelning får, det ser efter sina medlemmars bästa och är, trots att de delvis är till för att bekämpa ockultismen, beredda till seanser för att skydda sina intressen.

Skådespelarmässigt finns det egentligen inte mycket som är förändrat jämfört med första delen. Det är allt jämnt stabilt levererat från de danska skådespelarna men jag tycker mig märka en liten avsaknad i glansen som omhöljde Ernst-Hugo Järegård i första säsongen. Jag tror inte det är hans fel egentligen, det är bara det att han blivit något mjäkigare efter sin Haiti-resa. Naturligtvis spökar även historien om Mona fortfarande för honom, mer än någonsin kanske eftersom han väntar åtal. Hans advokat, som visserligen endast förekommer några få minuter i serien spelas förresten av Stellan Skarsgård. Kanhända ingen svår roll, men Stellan gör ändå bra ifrån sig och det visar sig att Mona faktiskt har mer att uttrycka än vad någon egentligen vet.

Man beger sig också mot en mer konventionell miniseriekaraktär och använder sig av betydligt tydligare cliffhangers än vad som hade varit tänkbart i första säsongen. Jag tycker det är synd att man valt den inriktningen men det verkar dessvärre som om detta kompenserar bristen på viljan att lösa mystiken och spiritualistämnena. Det blir allt tydligare ju närmare slutet man kommer att allt inte kommer att lösas och att vi inte kommer att presenteras någon lösning i vanlig ordning. Kampen mellan gott och ont fortsätter och den personifieras riktigt skapligt av kultskådisen Udo Kier som får göra en dubbelroll som far och son (ont och gott) och faktum är att jag tror att det är lika bra att det hela förblir olöst. Det är just det som är lite av storheten med serien, att manusförfattarna inte behövt ta hänsyn till lösningar när de skapat intrigerna, man får ju aningen friare tyglar på det viset.

Sammanfattningsvis vill jag säga att den här andra omgången inte når upp till riktigt samma höjder som tidigare, men nog tusan gör den mig sugen på en fortsättning!

Recension: Riket - 1994

Riket

Aka Riget

Regi: Lars Von Trier

1994

Drama/Horror

Riket är det mest teknologiskt framstående sjukhuset i Danmark med landets skarpaste hjärnor både vad gäller läkekonsten och forskningen kring denna. Det är en plats där man tagit avstånd från allt vad vidskeplighet heter, men nu har mystiska ting börjat hända. Vem är till exempel den lilla flickan fru Drusse (Kirsten Rolffes) hör gråta i hissen? Har det något att göra med platsen sjukhuset är byggt på, en gammal mosse där blekningsdammarna en gång låg, en plats som på grund av vattenångan låg dold i dimmor?

Låt mig genast slå fast att den här danska miniserien i fyra delar egentligen inte kräver en speciellt utpräglad och linjär handlig för att fungera. Självklart finns det dock en handling men den är ganska kort och jag vill påstå att det är utfyllnaden runt omkring denna som gör den här serien så bra. Det är udda skruvande karaktärer, som visserligen är excentriska på sitt eget vis, men som aldrig övergår i totala karikatyrer. Man skulle nästan, trots den negativa klangen i följande, kunna beskriva den som vilken genomsnittlig amerikansk såpopera som helst, om det inte vore för det eminenta genomförandet.

                                           

Genast i första avsnittet blir vi presenterade för sjukhusets personal samt de patienter som senare kommer att bli väldigt viktiga för utvecklingen. Först och främst gäller detta Fru Drusse, som simulerar sjukdom för att bli inlagd på sjukhuset och på så sätt kunna ägna sig åt sina spiritualistiska utsvävningar. Bulder (Jens Okking), hennes son och tillika sjukhusets vaktmästare, som motvilligt får finna sig i att delta i hennes andliga utsvävningar. Avdelningschefen, Professor Moesgaard (Holger Juul Hansen), som verkar vara mera intresserad av personalens välbefinnande och ägnar mycket av sin tid på rena diplomatilösningar. Överläkare Helmer (Ernst-Hugo Järegård), en stroppig, självgod egocentriker som tänker mer på sitt eget bästa än på patientens. Underläkare Krogshøj, som är hans raka motsats, han tar villigt risker för att hjälpa andra och driver dessutom en svart marknad i källaren, med sjukhusets prylar för att resurserna ska hamna på rätt ställe som han säger. Förutom denna grundläggande presentation introduceras vi med sparsamma övernaturligheter som trots allt är fullt tillräckliga för att vi ska se fram emot nästa del med stor spänning.

Efterhand drivs sedan handlingen mycket långsamt framåt men ju närmare lösningen, om man nu ska kalla det för en sådan, man kommer, desto mindre vill man att det verkligen ska lösa sig. Man önskar att det fanns ännu fler konflikter på sjukhuset och att detta blev en evighetsserie istället för en tidsbestämd berättelse för jag kan inte nog betona de intressanta karaktärernas utveckling. Det blir heller inte mindre intressant av den frimurarliknande order som sjukhusets mest framstående läkare tillhör och som håller sina sammankomster i källarlokalerna. Dessa tycks sätta sig över gällande lagar och regler för att gagna sina medlemmars, ibland riktigt rubbade, önskningar. Eller för den delen sömnlabbet där läkarstudenten och tillika avdelningschef Moesgaard’s son drömmer om kannibaler som kommer och äter på honom under sömnen. Makabert värre!

Det finns också ett återkommande inslag med två mongoloida diskare som på något sätt utgör seriens ciceroner. Deras samtal med varandra är allt ifrån metaforiska till förklarande eller för den delen rena sanningar. Jag kan inte låta bli att tänka att det är de som verkligen sitter inne med alla svaren. Den gamla klyschan om vem som är normal eller inte dyker upp. Kanske är det så att just de där två, som tycks förstå hela händelseförloppet, är de kloka medan vi andra, inklusive sjukhusets skruvade personal, inte har mycket att komma med?

Skådespelarmässigt gör dock de två minst intryck på mig, de funkar och känns visserligen väldigt äkta, men replikmässigt finns det en del att önska. I övrigt är det stabila danska skådespelare, vars historiska karriär jag egentligen inte har någon koll på. Jag har i alla fall inget att klaga på och det är trovärdigt rakt igenom. Dock går det helt enkelt inte att komma ifrån, stjärnan i showen – Ernst-Hugo Järegård, som briljerar och äger i stort sett varje scen han medverkar i och skulle jag ha nånting negativt att säga så skulle det vara att han inte får tillräckligt mycket tid framför kameran.

Jag tror det här är första gången jag skriver om en miniserie och det är definitivt första gången jag rekommenderar en så starkt. Den lider inte alls av de kvalitetsbrister som den genomsnittlige TV-filmen eller miniserien gör, även om bilden inte ljuger om sitt ursprung. Den filmades på video direkt för TV och det gör tyvärr att det är suddigt, lite grått och lite trist rent visuellt. Å andra sidan går mycket av fotot i sepiabruna färgnyanser så det kanske inte gör nånting när allt kommer omkring. Kanske är det rent av en poäng med det då miljöerna får en verkligare framtoning och i kombination med dokumentärkänslan i den handhållna lika skakiga kameran känns det nästan som om man vore där.

Antichrist - 2009 - våldsonani a la Lars Von Trier

Mestadels en ganska seg film som förvisso stoltserar med magnifika skådespelarinsatser (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) och visuella perfektioner och som sedan urartar i våldsonani a la Lars Von Trier. Det finns också ett uppenbart djup och mycket att fundera över efter att filmen är slut, men det känns som om mycket är skapat för sakens egen skull och inte för att det egentligen tillför filmen något. Det är uppradade händelser av chockerande och/eller motbjudande karaktär som gör filmen till vad den är och alltihop känns lite som ett trick för att skapa intresse för sig själv och sin film. Det är svårt att sätta ord på riktigt vad jag menar för det är absolut inte frågan om en film med enbart yta utan innehåll. Snarare är det så att innehållet eller djupet verkar vara konstruerat och tillgjort, rent av långsökt och Ni får faktiskt nöja Er med den förklaringen för det är den bästa jag kan erbjuda i nuläget! – 4/10

Köp den på CDON