Red 2 – 2013 – Jag kan nog se den igen!

Det känns som att jag upprepar mig gång på gång när jag påstår att jag inte har några direkta minnen av den första filmen. För, handen på hjärtat, hur många gånger har ni sett mig skriva det? Den här gången är det dock lika sant som annars. Jag minns inte mycket av Red.

Lyckligtvis är filmen gjord på ett sådant sätt att man inte behöver särkilt mycket bakgrundshistoria, och det lilla man behöver presenterar filmen på ett bra sätt. Egentligen rör det sig i mångt och mycket om hjärndöd action. Det är många som dör och det är många lönnmördare, spioner och dubbelagenter. Dock med den lilla skillnaden att det är en hel del humor i den. Det är nästan så att det går till överdrift men jag tycker man lyckas tyglas det precis på rätt sida om gränsen.

Det är många kända skådespelare. Bruce Willis förstås, John Malkovich, Helen Mirren, Anthony Hopkins och Catherine Zeta-Jones. Det finns fler kända ansikten, många fler, men jag är som vanligt dålig på att koppla samman ansiktet med ett namn. Det finns inget att klaga på när det gäller skådespeleriet. Man får vad man förväntar sig, varken mer eller mindre.

Men hur underhållande filmen än är, är det inget som gör något bestående avtryck. Jag tycker det är en riktigt underhållande film så länge den vara och jag skulle nog kunna se den igen om bara några dagar. Men det är som sagt inget speciellt. Man får vad man förväntar sig och inget mer, det finns inga överraskningar och, som jag tidigare var inne på, bestående intryck.

5/10

Recension: Rock of Ages – 2012

Jag har inget emot musikaler när de innehåller musik som jag tycker om. Annars kan de lätt bli träliga i längden. Lyckligtvis så känner jag mig ganska bred i min musiksmak och i synnerhet när det gäller rockmusik av det hårdare slaget. Det är precis vad den här musikfilmen innehåller – Rockmusik! Handlingen är rätt simpel, en rockklubb håller på att gå under och behöver verkligen få in kosing. En gigantisk rockstjärna som verkar vilja skapa mytbildning kring sig själv ställer upp för att rädda klubben då han en gång påbörjat sin karriär där. Slutligen är det en kärlekshistoria…

Det är som sagt mycket musik och det är skådisarna som sjunger själva. Ja, ljudet ligger såklart vid sidan om och det läppsynkas men det är i alla fall skådespelarnas riktiga röster. De flesta av de medverkande har jag i princip inte hört talas om. Några av dem känner jag igen men inte till namn. Några små roller har dock betydligt namnkunnigare skådespelare besatt. Vad sägs om Catherine Zeta-Jones, Alec Baldwin, Malin Åkerström och Tom Cruise? Den senare är väl den som är mest udda jämfört med vad man brukar se honom i. Här är han rockstjärnan som ingen förstår och som säker efter det rätta soundet. Inte visste jag att han kunde sjunga!

Historien är förutsägbar men det gör inget, det blir feelgood av det i alla fall. Musiken har den egentliga huvudrollen och man har fått till det mycket bra med att texterna passar in i sammanhanget av det som händer. Jag gillar den! Förresten så är den ingen mindre än Mia Michaels som ligger bakom den fantastiska koreografin i dansnumren!

7/10