John Carpenter, sämst till bäst, en topplista!

Då och då, inte allt för ofta, ger jag mig på att göra inbördes rangordningar av saker och ting. Det kluriga är att en topplista alltid är dagsfärsk i min värld. Det som gäller ena dagen är inte nödvändigtvis sant nästa dag. Kanske bara för att det känns så… Hur som helst så tänkte jag hålla det här kort. Det är 23 filmer totalt. Jag har ignorerat tidiga kortfilmer och även det absolut senaste som verkligen inte är att betrakta som långfilmer. Mycket nöje!

23. The Ward - Inte för att något John Carpenter har gjort på något sätt kan betraktas som dåligt. Men den här har jag inga minnen alls av. Det är väl nån spökhistoria på ett mentalsjukhus, goda förutsättningar med andra ord...

22. Ghosts of Mars - ytterligare en film som jag verkligen inte minns särskilt mycket av. 

21. Escape from LA - Jag vet inte om man kan kalla det för idétorka men jag tycker det är lite trist att göra i princip samma sak en gång till som man redan har gjort. Om flykten är från New York eller LA kvittar väl egentligen? Snake Plisken är med...

20. Det var inte länge sedan denna införskaffades på blu ray. Det var aldrig någon favorit men jag kände att det var dags att ge den en chans till. Bättre än jag mindes den, men fortfarande rätt trist. Fantastisk musik!

19. Det känns som jag sågar alla John Carpenters tidiga filmer här nu. Men den här har verkligen inte åldrats särskilt väl. Jamie Lee Curtis och kanske framför allt Adrienne Barbeau tillför filmen kropp och själ!

18. Body Bags - Egentligen en på tok för hög placering av den här antologin. Den är delvis regisserad av John Carpenter i samarbete med Tobe Hooper.

17. Vampires - Lite annorlunda vampyrjägarfilm. James Woods äger!

16. Village of the Damned - Detta är inte den enda nyinspelningen i John Carpenters filmografi. Jag har originalet i mina filmhyllor men har inte blivit färdig att göra jämförelsen. Christopher Reeve och Kirstie Alley medverkar.

15. Pro Life - Ett av John Carpenters två bidrag till TV-serien Masters of Horror. En ganska kort film såsom de flesta filmerna i serien. Men kort behöver inte vara dåligt och det är en ganska kompakt berättad historia.

14. Memoirs of an Invisibe Man - Det jag alltid har gillat med John Carpenters filmande är att han inte nöjer sig med att befinna sig i en enda genre och här har han nästlats sig in i komediernas värld. Han får till och med Chevy Chase att bli uthärdlig i denna sci-fi berättelse.

13. Escape from New York - En klassisk framtidsdystopi! Vad som händer när man gör en hel stad till ett fängelse och sedan måste skicka in någon i helvetet. Snake Plisken har väl inte direkt någon val...

12. Christine - Det här är reslutatet av John Carpenter och Stephen King. Jag brukar oftast inte gilla Filmer baserade på Stephen Kings berättelser men den här funkar...utom när den spårar ut framåt slutet.

11. Prince of Darkness - Alice Cooper medverkar. Inte för att det på något sätt skulle lyfta filmen men för en fantast är det ändå roligt. I övrigt är även en detta en film som lider en smula av sin ålder. Victor Wong är strålande och Donald Plessence är alltid en njutning.

10. Dark Star - John Carpenters första film. Åtminstone den första långfilmen och den tidigaste rullen i den här listan. Kanske borde denna genialiska film klättrat högre på listan. Mycket bra utförd historia med tanke på förutsättningarna. Denna kan inte ha kostat många kronor att göra.

9. Halloween - I mina ungdomsår hade denna film troligen toppat en sådan här lista. Och visst är det en bra film. Dess betydelse för slashergenren går sannolikt inte att underskatta. Jamie Lee Curtis är en fantastisk ScreamQueen och Donald Pleacense är som bekant alltid en fröjd.

8. They Live - Jag gissar att den här pärlan är lite bortglömd förutom av den största fansen. Jag vill påstå att det här är Carpenters mest politiska film någonsin. Eller så är det bara en satir om konsum konsumtionssamhället. Ett par glasögon kan göra mycket!

7. The Thing - En nyinspelning på The Thing From Another World. Så fantastiskt bra att man inte ens tänker på att det är en nyisnpelning. Kurt Russell är fantastisk. Effekterna är strålande (jo faktiskt) och slutet är gastkramande!

6. Cigarette Burns - När jag skriver detta får jag en lust att göra bekantskap med denna episod ur Masters of Horror igen. Helst för första gången, men det går ju inte. Bäst av alla episoder om man räknar både säsong 1 och 2. Ska man bara se en episod så är det denna (och la fin du absolute du monde).

5. Someone's watching me - En av de mest spännande filmer jag har sett nån gång faktiskt och så är det en TV-film. Jonh Carpenter bevisar att han inte räds formatet och att han bemästrar det till fullo också!

4. In the mouth of madness - Det är väl inte direkt baserat på HP Lovecraft, men man skulle nästan kunna tro det. En helt fantastisk film som inte förljer några givna mönster. Sam Neill är helt fantastisk!

3. Big Trouble in little China - Det här är filmen som verkligen inte liknar något annat! Det är en komedi, kung fu, drama, action, äventyr och monsterfilm. Blinkningar till klassiker och en fantastisk Kurt Russell ...och Victor Wong ...och James Hong ...och listan kan göras lång!

2. Starman - Jag minns att jag långt före den här filmen såg serien med samma namn. Den utspelar sig efter den här filmen. Jag tror dock att den blev tämligen kortlivad. Här gör Jeff Bridges en av sina paradroller. En helt fantastisk film som borde finnas i var mans hem. 

1. Elvis - Kurt Russell spelar inte Elvis i denna. Han ÄR Elivs! Bättre porträtt av kungen har inte skådats. Det här är en helt fantastisk film som även den är gjord för TV. Lyckligtvis finns den numera utgiven både på DVD och Blu-ray.

Cannibal Women in the Avocado Jungle of Death – 1989

Det här är en film som jag haft på ”vill se” listan i många år. Kanske beror det på den fantastiska titeln, vad vet jag? Kanske beror det på att man inkluderat ordet ”Cannibal”. Hur som helst har jag inte hört mycket gott om filmen. Den ska inte alls motsvara förväntningarna hos dem i min bekantskapskrets som har sett den. Frågan är bara vilka förväntningar på en film med en sådan titel man bör ha?

För min egen del, efter att ha läst filmens synopsis, trodde jag att det var en film med kannibaltema. Jag förväntade mig amazonkvinnor och jag förväntade mig en hel del våld och en smula sleaze. Det handlar trots alls om hur de amerikanska myndigheterna får en framstående etnolog att söka efter en mytomspunnen stam – Pirayakvinnorn. Dessa lär enligt legenden äta upp sina män efter fullbordat samlag, likt den svarta änkan hos spindlarna.

Det som följer är absolut inte seriöst menat som jag trodde. Det hade på något sätt varit roligare om filmen hade varit allvarligt menad och fallerat på kalkonvärden. Fast det är en underhållande film ändå. Det är uppenbart en film menad som komedi, vilket jag inte hade räknat med, som driver med könsrollerna. Eller rättare sagt med de som till varje pris vill banda in könsrollsdebatten i alla frågor. Jämställdhet är förstås den rätta vägen men ibland kan det bli lite löjligt att debattera om det. Män och kvinnor är inte lika, så är det bara.

På något sätt finner jag det vara en drift med Indiana Jones filmerna. Det är i alla fall den typen av äventyr det bjuds på. Fast med tanke på humorn kanske Allan Quartermain-filmerna känns mer adekvata som jämförelse. Det är ibland lite på gränsen av för tramsigt när det gäller slappstick och sådana saker men jag tycker att karaktärerna funkar ganska bra trots allt. Shannon Tweed spelar det som får betraktas som huvudrollen, den intellektuella etnologen som visserligen är feminist men som inte vill utrota männen från mänskligheten och som inte har något intresse av att höja kvinnorna till en nivå över männen.

Med på sin expedition har hon Jim som spelas av Bill Maher och är en riktig chauvinist. Fast ska sanningen fram så är han inte riktigt så tuff som han tror att han är. Det känns också som att han vet att han inte lever upp till de manliga förebilder han säger. Han är egentligen ett stort skämt och en toffel. Slutligen har vi Bunny som liksom namnet insinuerar är en blåst blondin. Hon gestaltas av Karen M. Waldron. Det är en härlig trio som i sig driver med allt vad könsroller heter samtidigt som de personifierar den och ironiserar sig över den. Bland Pirayakvinnorna finner vi Adrienne Barbeau som ledare. Hon är riktigt bra i filmen och jag har förresten inget emot de andras insatser heller. Det är bara om man prompt måste ta filmen på allvar som man kan reta sig på överspel etc. Jag tror dock att den ser sig själv med en ganska stor glimt i ögat.

Det kunde ha blivit en riktigt smart film om manuset hade varit lite mera genomtänkt. Nu blir det mest en humoristisk avokadosoppa av den. Hade man bara vetat var man skulle sluta skämta och lägga in ett och annat allvarligt inlägg i debatten istället…

5/10

Two Evil Eyes - 1990 - Romero och Argento gör film ihop!

Two Evil Eyes

Regi: George A. Romero, Dario Argento

1990

Horror

Två berättelser av Edgar Allen Poe återfinns i den här filmatiseringen. Fakta i Fallet Valdemar, där titelpersonen ligger för döden och enbart hålls vid liv genom hypnos av sin läkare. Allt för att Valdemars giriga fru, och tillika läkarens älskarinna ska hinna roffa åt sig så mycket pengar som möjligt innan det är för sent. Den Svarta Katten fokuserar istället kring galenskapen som huvudpersonen utsätts för genom sitt arbete som brottplatsfotograf. Hatet mot sambon nyfunna (svarta) katt blir honom övermäktigt och han begår grövre och grövre gärningar för att få slippa djuret. Slutligen blir det honom övermäktigt då kräket tycks ha nio liv…

Berättelser av Edgar Allen Poe är alltid kul om de görs på rätt sätt och här tycker jag man har lyckats ganska bra faktiskt. Romero, som gör den första av de två episoderna – Fakta i Fallet Valdemar, lyckas fånga både essensen i Poes berättelse och att sätta sin egen prägel på verket. Vem skulle vara mer kapabel att regissera, det som i grund och botten faktiskt är en zombiehistoria, än subgenrens okrönte konung?

Adrienne Barbeau gör ett bra jobb som Valdemars hustru, som äntligen vill ha lite ekonomisk utdelning av sitt giftermål med den rika knösen, och bär upp mycket av episoden med sin närvaro. Men även andra saker funkar utmärkt, miljöerna är till exempel magnifika och synnerligen passade i sammanhanget. De ger en seriös känsla som står lite i kontrast till den, enligt mitt förmenande, uppenbara klichékomiken som nästan får produktionen att kännas som, även om det inte är så, något gjort direkt för TV. Även övrig rollbesättning funkar utmärkt även om det väl främst är läkaren (Ramy Zada) och Valdemar själv (Bingo O’Malley) som får tid framför kameran förutom Barbeau då.

Argentos del i filmen, Den Svarta Katten, är lite annorlunda. Den är mera komplex och inte så inbunden till sin natur som Romeros bidrag. Jag måste också säga att jag tycker det är modigt att filmatisera just Den Svarta Katten som torde vara en av de allra mest uttjatade historierna av Poe. Argento lyckas förstås utmärkt, även om han inte gör något mästerverk av saken.

Harvey Keitel spelar huvudrollen som fotograf och han gör det med bravur. Han är riktigt övertygande i sitt hat mot katten och det är väl något som måste till för att det ska fungera. En poäng just med att han är fotograf är ju också att han har tillgång till brottsplatser och således får se den typen av våldsamheter som vanliga människor, eller människor över huvud taget inte skulle behöva se. Detta ger dock Argento chansen att blanda in andra historia i själva huvudhistorien och det hinner heller inte gå särskilt lång tid innan Brunnen och Pendeln visualiseras för oss. Lite senare refereras till Berenice och vill man så hittar man fler referenser längs vägen, mer eller mindre långsökta.

Men allvarligt talat så tror jag inte man bör se den här filmen för sina historiers skull utan snarare för det sätt de har exekverats på. Det är ett gediget hantverk från de båda herrarna i regissörsstolarna och jag tror de haft väldigt roligt när de knåpat ihop filmen. Det är kul att se referenser och det finns en uppenbar lekfullhet över produktionen. Jag tror de har lattjat runt lite bara för att se vad de kunde åstadkomma men när resultatet blev som de blev är det bara att lyfta på hatten och medge att det faktiskt är mycket lyckat och underhållande att se.